I detta inlägg finns det bilder på ett barn som inte längre lever. Känsliga läsare och minderåriga varnas redan nu så man får ta ett aktivt val att läsa vidare. I respekt till familjen som sörjer en förlorad son så undanbedes ALLA kommentarer som kan uppfattas negativa. Här ger vi bara kärlek❤️

Jag heter Emma, jag är 25 år och gift med David som är 31 år. 

Vi bor på landet i Värmland med vår dotter som föddes november 2015.

Graviditeten med Vera var tuff, jag fick hyperemesis gravidarum och havandeskapsförgiftning vilket gjorde att jag blev igångsatt efter en tid på sjukhuset. 

Vi bestämde oss rätt snabbt efter att Vera föddes att vi ville ha syskon så i början av 2016 blev jag gravid men som tyvärr slutade i ett missfall. 

Återigen blev jag gravid, jag var så lycklig. Graviditeten var helt underbar, jag njöt av varje sekund. Vi kom på rutinultraljudet och fick se en liten pojke, våran Nils. Jag var tvungen att gå på kontroller varje vecka för att kolla blodtryck och var på ultraljud var tredje vecka då detta var en riskgraviditet. 

Varje gång vi hade varit på ultraljud så var man så lycklig över att ha fått sett sin skatt. 

12 januari var sista gången jag va på ultraljud och fick se att min pojke levde.

Dagarna gick och måndag den 23e januari skulle jag åka och köpa inredning till Nils rum då vi hade målat o fixat helgen innan. 

Sen kom tisdagen, den absolut värsta dagen i mitt liv.... 

Jag skulle precis gå in i vecka 31, livet var perfekt. Jag var väldigt trött den dagen, så som man är som gravid. 

När dottern sov vid lunch så la jag mej för att vila, jag sov i tre timmar och vaknade kl 15. 

Min man var hemma den dagen då han var sjuk, tack och lov för det!

När jag vaknade så kände jag mej lite yr och illamående men tänkte inte så mycket på de, jag va ju gravid.

Gick för att vila lite till, blev inte bättre. Funderade på om vi skulle ringa förlossningen men kände att dom bara kommer säga att jag ska ta en alvedon och duscha varmt. 

När kl var 16.30 så var min mage så svullen så då fick David ringa in ändå, dom sa att vi skulle ringa ambulans direkt.

Så löjligt tänkte jag...

Två ambulanser kom och det blev ilfart till Centralsjukhuset i Karlstad, fick morfin och när det var en mil kvar känner jag hur de släpper i magen. De forsar nåt mellan benen, jag känner och det är blod överallt. 

När vi har kommit fram så kommer läkare direkt och dom kollar efter Nils hjärta, de finns inget hjärta.... 

jag skriker! 

Läkaren säger att jag måste till operation inom en kvart för om en halvtimme kan de va försent för mej. Hur tar man in allt detta, ren o skär kaos. 

Min man skulle komma efter och hann inte in innan jag skulle sövas.

Moderkakan hade lossnat helt vilket gjorde att jag förlorade 3 liter blod och min älskade son dog. 

Jag var väldigt lättblödd under operationen och det var jättesvårt att få stopp på det men dom lyckades. 

När jag vaknade så ville jag inte leva, jag ville dö. 

Jag låg på IVA dom första dygnen, sen var jag en sväng på förlossningen och slutligen avd.14 kvinnosjukvården. 

Jag fick ha Nils hur mycket jag ville under denna tiden vilket kändes underbart.

Vad som skulle bli lyckligaste tiden i mitt liv blev den värsta, jag skulle ju ta hand om en bebis inte planera begravning.

Nu har de gått 4 månader sen allt hände och det är tufft, jag går på antidepressiv medicin. 

Nätterna är värst! Varje natt så får jag panikångestatattacker, när jag väl somnat så kommer istället mardrömmarna. 

I början bestod mardrömmarna mestadels om att jag letade förtvivlat efter Nils, jag kunde vakna av att jag i panik letade efter honom i sängen. Efter urnnedsättningen så drömde jag att jag grävde med mina bara händer efter han. 

Sedan gick det över till att min hjärna hann ikapp tiden, då hade jag även blivit änglamamma i drömmarna. 

Nu handlar dom mest om att jag även förlorar Vera, att hon också dör ifrån mej. 

Jag är så trött, min hjärna är trött o även min kropp. 

Panikångestattackerna är så jobbiga och smärtsamma o just där och då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag har tur som har David som hjälper mej! 

Min instagram: vikmanemma

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I söndags var jag på mitt väldigt efterlängtade besök hos kliniken Refine by Lovlund i Göteborg.


För ett tag sen bestämde jag mig för att äntligen ta tag i något som stört mig ända sen jag var liten, min "rumphaka". Bestämde mig för att fylla ut den och samtidigt fixa min läppar lite granna så de blev mer symmetriska.


Kollade runt på kliniker och hittade dom, blev en överraskning att jag faktiskt kände dom som har kliniken. Har sminkat Rasha för 3 år sen. (världens vackraste kvinna by the way!)


Så jag satte mig på en 2.5 timmas busstur till Göteborg och kom till deras nya klinik på herkulesgatan 22.


Berättade vilket resultat jag eftersträvade och fick information om allt inför behandlingen samt om tiden efter, att man blev svullen, hur länge man kan förväntas att det håller osv. Kände mig väldigt trygg och välinformerad!


Sen körde vi igång.

Läpparna krävdes hela 1.5 ml Restylane, helt sjukt men wow va fint det blev! Exakt vad jag ville ha. Att överläppen skulle bli mer fyllig likt min underläpp.


Det gjorde faktiskt inte alls lika ont som jag hade ställt in mig på. Stack till precis när nålen gick igenom huden men sen va det ingen fara alls.


Själva processen gick snabbt, och Mikael som fixade mina läppar var noggrann och väldigt seriös vilket kändes tryggt. Kontrollerade flera gånger för att se att det verkligen blev helt likt.


Hakan gjorde inte ens ont! 1 ml Restylane Pearl krävdes för hakan, och det blev verkligen perfektion. Kunde inte sluta spegla mig på vägen hem.


Nu såhär efter behandlingen så svullnade läpparna upp mycket de flesta två dagarna och va lite röda och ömma. Hakan blev rejält blå och är det än och gör ganska ont om man rör. Men det släpper mer och mer.


Är så nöjd att jag valde att göra detta för mig själv. Och resultatet blev bättre än mina förväntningar! Så är ni själva inne i tanken att göra fillers eller liknande kan jag verkligen rekommendera Refine by Lovlund.


Ska dit snart igen för påfyllning. Är även inne på tanken att prova deras skinbooster behandling som är deras nya och mest populära "thing to do". Tydligen är det en ansiktsbehandling som återfuktar under huden och ger fin glans och spänst. Låter sjukt spännande tycker jag i alla fall.


Kliniken hittar du på Instagram @refinebylovlund och även på Facebook om du söker Refine by Lovlund.

Likes

Comments

Nu är jag här, På NOUW.


Efter 4 långa år på Vimedbarn kände jag av flertalet olika anledningar att det var dags att byta portal och vi får se om jag fastnar här eller hur framtiden ser ut :)

Jag kommer fortsätta bloggen i vanlig ordning med projekt änglabarn, delar av min vardag men även lägga ett större fokus på kategorin SKÖNHET . Videos med sminktips mm , vad tycker ni om det?


Kommer ett inlägg senare idag för alla nya följare lite mer om vem jag är så även ni som är nya får en chans att lära känna mig!

Puss och kram Känns grymt att vara tillbaka och hoppas ni är lika taggade som jag!





Likes

Comments

Imorgon är en viktig dag för mig och många jag känner. 

Inte bara ska vi rocka sockorna, men jag och min familj ska också bära vitt. 

Detta för att uppmärksamma förlusten av barn och vårt barn, Milton ❤️

Facebookgruppen Barnuppropet startade denna dag för 3 år sedan och har blivit större och större för varje år. 

Har du förlorat barn, känner någon som har eller allmänt vill öka medvetenhet kring att barn dör så kan man stödja genom att bära vitt imorgon och tagga #bärvitt20mars 

Imorgon bär vi vitt för Milton och alla hans  vänner ❤️
Gruppen Barnuppropet har även startat ett superfint initiativ som jag verkligen gillade så jag passar på att berätta lite om detta med deras ord :

Vi tittade på det som vi fick hem från förlossningen när vi födde vår senaste dotter – ett fint kort som berättade om en födelse av ett liv – om längd och vikt som ett bevis på att livet som växt i magen nu hade blivit något annat.

Varför fick vi inget sådant bevis när vi födde Levi, för han var lika mycket ett liv som växt och en del av vår familj?

Då bestämde vi oss för att göra det som vi kallar födelsekort – ett kort som man får lov att ta med sig hem från förlossningen och som bekräftar att den man burit i magen, men inte längre kan bära i sina armar, kommit till världen.

Den 20:e mars tänker vi bära vitt för att hedra alla barn och föräldrar, men vi tänker också att vi från och med idag fram tills den 20:e mars öppnar upp möjligheten för alla att skänka 20 kr som går direkt till att stödja kostnaderna för att trycka fler födelsekort. Du kan också välja att skänka mindre, eller mer.

Du kan välja att hjälpa till med födelsekorten genom att swisha till nr. +46760220040 och märka det med Födelsekort 20:e mars.

Likes

Comments

Så detta hände i söndags…. Jag blev med grön/blått hår. Inte riktigt med meningen hahaha, men va fan… Man lever bara en gång. 
Va på simhallen med barnen i lördags och när jag kom upp såg att mitt hår Hade reagerat på kloret och va helt mossgrönt!!! 

Kan  inte bleka bordet heller för då kommer mitt hår gå av typ. Så tänkte jag räddar situationen och la in en blå hårinpackning från Maria Nila som min kompis Karin hade hemma. 


Sagt och gjort! In med den! Och ut kom ett litet troll haha. Vet inte om jag ska skratta eller gråta riktigt… Men men, det är inte permanent, det tvättas ur ju. Och under tiden så ser jag ut som om jag är ascool fast jag är en tönt 😁👍

Lika grönt som mitt efternamn åtminstone! 

Likes

Comments

Ängeln Eddie

I slutet av maj 2015 får vi reda på att min sambo kom in på sin drömutbildning vilket skulle innebära en flytt på 35 mil, inga problem, jag flyttar med men inte förens till årsskiftet blev planen (jag ville avsluta och genomföra en sak på mitt jobb under hösten). 6 juni kom nästa besked, jag var gravid! Efter att ha försökt i över ett halvår kom så äntligen det efterlängtade pluset på stickan! Hur gör vi nu med flytt? Fortfarande samma plan, barnet var beräknat till mitten på februari så det va lugnt, jag skulle hinna flytta ner till sambon i god tid till nedkomsten. Under hösten valde jag att flytta hem till mina föräldrar samtidigt som min sambo flyttade till annan ort, dels för att spara pengar (föräldraledig och studielån blir man inte rik på) men också för att slippa bo själv med en växande mage, visste ju inte hur jag skulle må.

Måndag den 19 oktober 2015 vaknar jag hemma hos min mamma och pappa, går på toa och ser en stor slemklump med lite blod på pappret, ropar på mamma i panik och ringer sen till specialistmödravården. De säger att det kan vara så, ingen fara eftersom jag inte har ont i magen eller så. Meddelar jobbet att jag kommer senare och snabbt vad som hänt. När jag kommer är klassen i full gång (är lärare i förskoleklass), jag pratar lite med min kollega och hon frågar igen om jag känner något i magen. Jo lite svarar jag, jag ska ringa igen till spec mödravården men vänta till det är rast 9.30. Precis innan rasten börjar känner jag hur vatten sipprar ur mej, jag släpper papperna jag håller i handen och springer ut ur klassrummet och skriker några väl valda ord på vägen till toan. Mer blod i trosorna och blöta byxor. Just denna dag har jag inte mobilen i fickan som jag vanligtvis hade så börjar banka på dörren i panik att någon ska höra mej och komma med en telefon så jag kan ringa till spec mödravården igen. De säger: vi chansar inte mer, du får komma in så vi får titta på dej. Tacka fan för det tänker jag! En kollega skjutsar in mej samtidigt som jag ringer eller smsar (kommer inte ihåg vilket) min sambo och ringer efter mamma som kommer in och möter upp oss på sjukhuset.

Jag blir undersökt och allt ser bra ut, inga tecken på att vattnet gått. De vattniga flytningarna jag förklarar att jag har kan man få ibland säger läkaren. Jag åker hem med mamma och läger mej på soffan och vilar resten av dagen. Varje gång jag rör mej kommer det ut lite vatten, ”mensvärken” i magen blir värre under dagen och kl 19 börjar jag klocka och se hur ofta och länge det gör ont. Kl 21 ringer jag förlossningen igen och får komma in för kontroll. Meddelar min sambo som fortfarande inte åkt tillbaka hem till mej, jag hade ju inte så ont. Väl på förlossningen undersöker de igen och kollar vattnet, det är tidig vattenavgång kommer de fram till. Eftersom jag bara är i gravidvecka 24 (23+5) så blir vi skickade till Uppsala. Kl är 23.30 när det beskedet kommer och jag ringer sambon som får ta sig till Uppsala med tåg morgonen efter.

Ambulansfärd mitt i natten med dropp som ska avstanna värkarna. 02.30 va vi framme och mamma kom några timmar efter med egen bil.

Mer dropp och kontroller hela natten/morgonen/fm. vid lunch kommer sambon äntligen in genom dörren och vi faller i varandras armar och bara gråter! Bebisen ska ju inte komma nu! Det är alldeles för tidigt!

Vi får information ifrån neonatal avdelningen om vad som kommer hända IFALL han (bebisen) tänker komma ut nu. Sprutor, kontroller och förberedelser avlöser varandra under eftermiddagen och tidigt på kvällen inser jag att värkarna är kraftigare, trotts droppet, som då tas bort.

Natten till onsdag, kl 00.48 den 21 oktober i v 24+0 kommer sen en väldigt liten kille ut med en väldig fart (han knappt känna att han va på väg ut) Personalen rusar iväg med honom i en liten påse för att han ska hålla värmen och min sambo följer med vår älskade lilla kille, lämnar mej själv med alla mina känslor och tankar: Efter nån kvart kommer en sköterska in och säger att allt ser bra ut med barnet, så skönt! Och efter nån halvtimme kommer de in med honom i kuvösen en snabbis innan de fortsätter till neo med sambon i släptåg. 30-45 minuter senare rullas jag in på avdelningen där min son och sambo är. Allt ser bra ut och han verkar stark, 685g tung och 30 cm lång, vår lilla lilla kille. Så fin och så skör.

Vi får vår förlossningsmacka och efter några timmar hos honom går vi och lägger oss på BB-avdelningen några timmar, efter att ha varit vaken i nästan 2 dygn kunde varen jag eller sambon se klart längre. Vid 09 var vi tillbaka på neo och va sen där hela dagen mer eller mindre, vi fick information om vad som kommer hända, hur vårdtiden kommer se ut i stora drag och vi blev visade runt på avd. framåt midnatt går vi och lägger oss, men först ville jag skriva upp hans namn som vi enats om på tavlan, Eddie, Jag ville inte att han skulle hinna bli ett dygn gammal innan han fick sitt namn. Tillbaka på BB så lägger vi oss i sängen och funderar på allt vi varit med om senaste dygnet. Han mår bra! Det kommer bli en lång resa på sjukhus innan vi får komma hem men hem kommer vi komma, med vår son! Det är känslan som finns då, vi kommer bli en liten familj med vår son. Vi somnar ganska ovaggade och sover bra hela natten. Men kl 07 kommer en sköterska in och säger att de ringt från neo och att vår lilla kille inte mår så bra längre, ”Det är ingen panik men gå dit så fort ni kan” Vi hoppar upp ur sängen, jag virrar omkring och klär på mej med skakande händer, han mådde ju bra! Hur dålig är han? Frågorna är många och jag bryter ihop i famnen på sambon, men bara snabbt, hade inte tid att vara kvar och gråta, jag ville bara till vår kille!

På neo möts vi av läkare och sköterskor som står runt Eddies säng, han ligger på en madrass som skakar ner luften i hans lungor. De berättar att de vid kl03 märkt att han börjat må sämre och sen dess försökt få han tillbaka på rätt köl igen.

Jag skickar direkt meddelande till familjen och berättar att han är sämre, lite som en varning tror jag ifall det skulle skita sig. Efter ett tag går vi iväg med läkaren som förklarar läget och vad det var som hänt under natten och när vi kommer tillbaka dröjer det inte länge innan de frågar: Vill ni döpa honom? Då förstod jag, det här kommer inte gå bra. Men ändå ville jag inte ge upp hoppet, vem gör det om sitt barn? Samtidigt som de börjar förbereda Eddie för en flytt till ett eget rum (det var 4 små bebisar i samma rum) så säger läkaren att vi ska kontakta våra föräldrar/familjer, Nästa tecken på att det inte kommer gå vägen! Jag skriver ett kort meddelande till min svägerska: KOM HIT! Ska jag ringa dina föräldrar? JA. Hon meddelar mina föräldrar som åker direkt.

Väl inne i det egna rummet så känns det lite lugnare, men bara för en kort stund. Läkaren kommer in när vi står vid hans kuvös, han lägger en hand på min axel och säger de där orden som man inte vill höra: Vi kan inte göra mer för er kille, vi har gjort vad vi kan men han svarar inte på behandlingen. Redan innan han sa orden visste jag vad han skulle säga, jag såg det på honom direkt när han kom in i rummet.

Vi får sätta oss tillrätt i sängen som finns i rummet och läkaren kopplar bort alla sladdar och extuberar vår son och kommer med honom i en filt till min famn där han ska få somna in. Jag kommer ihåg att han redan kändes kall, jag vågade knappt ta på honom för rädsla att han skulle få ont, ondare. Vi får en filt till om oss och sen lämnar läkaren oss själva men är kvar i andra änden av rummet. Han är så fin vår lilla kille. Vi klappar försiktigt på honom, håller våra stora händer över hans lilla kropp och bara väntar….

11.50 kommer läkaren och lyssnar på honom, han är helt borta, inga mera hjärtslag eller andetag. Efter 35 timmar på jorden blev vår älskade efterlängtade son en ängel.

Vi sitter kvar så flera timmar. Våra föräldrar kommer och sitter med oss i rummet. Det känns skönt att de är där, att de får vara med om det också, det är ju deras barnbarn (min sambos föräldrars första barnbarn) men samtidigt konstigt att de sitter där och tittar, som en publik nästan.

1

 

Framåt kvällen får vi tvätta honom, ta hand- och fotavtryck och klä på honom. En väldigt jobbig procedur men så värdefull nu i efterhand! Vi tog lite mer kort och sa hej då till vår kille redan samma kväll. Varken jag eller sambon ville vara kvar över natten, tanken på att sova på BB och höra barnskrik och se andra glada föräldrar med sina barn i baljor gjorde mej illamående. Vi lämnade vår kille till sköterskorna, packade ihop våra saker och åkte de nästan 20 milen hem till mina föräldrar. Världens längsta och jobbigaste resa. Jag satt med gipshjärtat av hans hand-och fotavtryck i mitt knä och höll varsamt i det hela vägen hem, hade det gått sönder, eller om det gör det någonsin, kommer mitt hjärta brista! Det är som om det är en del av honom, som finns med här hemma.

Vi valde att inte obducera, vi visste så mycket vi kunde om varför han inte klarade sig. Begravningen valde vi att hålla liten, bara våra föräldrar och syskon med respektive. Men oj så mycket blommor det kom från nära vänner och andra släktingar. Så älskad fast ingen annan än min mamma träffat honom medans han levde. Det kändes så skönt på nåt vis, han har funnits!

2

Våra vänner vet det, vi vet det och även hans lillasyster kommer en dag vara medveten om att hon har en änglabror som vakar över henne, alltid!

Eddie finns alltid med mej, jag pratar ofta om honom men det är en konstant känslomässig berg-och-dalbana. Men jag är ganska säker på att det skulle varit värre ifall inte lillasyster kommit inom ett år efter Eddie, det blev liksom helande för mej att bli gravid igen, att få min lilla familj att ta hand om här hemma.

/Susann, ängla mamma och mamma

Likes

Comments

Nu gör jag det som jag trodde jag aldrig skulle någonsin våga göra. Visa upp min mammakropp. Med en sån där mjuk degig klump på magen som Colin tycker är hysteriskt kul att slå lite lätt på så den börjar fladdra. Ett par breda höfter med celluliter, ett par lagom hängiga bröst och ca 15 kg + på vågen. Så här ser den oredigerade sanningen ut när man fått barn.

Min prioritet i livet är inte att träna massor för att bevisa andra hur grymt snabbt jag kan komma tillbaka till min tidigare vikt och kropp. Jag har senaste 3 åren, sen jag förlorade Milton lagt all fokus på mig och min familj för att vi ska må bra. VISST, Jag vill också jättegärna tappa dom där extra kilona som ligger och ropar hej på vågen, men jag gör det i min takt, när jag är redo. 

Senaste tiden har jag blivit så inspirerad av alla som vågat ta steget att visa upp sina kroppar, stora som små. Vi är alla vackra. Hälsosamt och lyckligt är vackert, oavsett vad vågen säger. 

Vi (speciellt kvinnor) måste börja acceptera hur vi ser ut och ge varandra kärlek trots att vi alla ser olika ut. Färg, storlek, form…. Alla är vackra på SITT sätt ❤️ 

Likes

Comments

3 år sen jag höll din hand och pussade dig en sista gång. 

3 år sen sa jag hejdå för sista gången till det jag älskade mest i hela världen.. .

3 år som aldrig kommer ta slut, det kommer bara bli fler och fler år. 

För efter den här dagen för 3 år sen fick/kommer jag aldrig se dig igen 💔

Likes

Comments

Att tatuera ögonbryn är verkligen det bästa valet jag gjort för mig själv! Att vakna upp varje morgon och faktiskt känna sig fin trots att man är helt osminkad.

 

Innan jag tatuerade min bryn va dom tunna och ljusa och det fattades en hel del hårstrån ut mot kanten av brynet.
Jag skämdes för att visa mig osminkad, hatade att gå till badplatser och riskera att mina sminkade bryn ”rann bort” trots ett ivrigt letande efter den perfkta vattentåliga pennan.

Jag SOV (hör ni hur galet ???) i ögonsbrynspenna insmetat i mitt ansikte för jag kände mig ful och naken utan.

Det är en ren dröm att kunna få förfina andra kunder nu och ge dom samma fräscha perfekta look som jag själv fick. Att vakna och känna att jag faktiskt hade två fina bryn precis som dom var :)
En så enkel sak boostade verkligen mitt självförtroende

 

Likes

Comments

Gruppen Barnuppropet på Facebook har gjort det till ett årligt event , ”bär vitt” den 20 Mars.

Som de tidigare åren kommer jag bära vitt till Milton och alla hans vänner som gått bort alldeles för tidigt

16422974_609281992595391_2215357737437594399_o

Varje dag dör ett barn, innan det ens har fötts.
Varje dag dör en stor del av en familj, som aldrig kommer vara hel.

Kan du göra något för att ändra på detta?
Kan du göra något för att rädda ett liv?
Vi tror det!

Sedan 1980-talet har siffrorna sett lika ut – det dör ungefär 450 barn i magen i Sverige efter graviditetsvecka 22. Och Flera barn årligen utanför magen.

Forskningen visar att vi tror att nästan en tredjedel av dessa barn skulle levt idag, om vi bara fått rätt information och sjukvården behandlat kvinnornas oro för minskade fosterrörelser rätt.

Vi kommer därför att bära något vitt klädesplagg den 20:e mars 2017 för att visa vårt stöd för alla de föräldrar som förlorat ett barn på tok för tidigt. Samtidigt kommer vi kunna berätta för fler om minskade fosterrörelser, och vad de själva kan behöva veta.

Vi bär det för vår son, Milton som dog i januari 2014, och för alla andras barn. Skaparna av eventet Josefine & Björn Bär för sin son Levi.
Gör du det med, och berätta för alla varför du gör det så kanske vi kan skapa en medvetenhet om att barn dör, och har dött, alldeles för tidigt alldeles för länge.

Så, vad behöver du egentligen göra?
Välj att delta i evenemanget, och dela gärna det så att fler får möjligheten att välja om de vill vara med och förändra. Bär sedan ett vitt klädesplatt den 20:e mars – det kan vara en tröja, ett linne, till och med en strumpa räcker faktiskt! Lägg sedan ut en bild på dig när du bär vitt och berätta varför du gör det. Tagga gärna .

Det är en liten ansträngning, men vår förhoppning är att det resulterar i något stort.

Varför gör vi detta? Vår förhoppning är att det ska skapa uppmärksamhet kring att barn faktiskt dör i magen, och att sprida rätt kunskap kring minskade fosterrörelser. Men också för alla andra barn som dött av andra anledningar givetvis!

Förra året var det nästan 14000 människor som bar vitt en dag för att visa sitt stöd, och nästan 600 000 människor tog del av viktig information som kan rädda liv.

I år blir vi fler, eller hur?
Vi tror det, för om du är med, och dina vänner är med och alla andra så kan vi visa att vi inte tycker att det är acceptabelt att mer än 500 barn dör i varje år i Sverige, och att vi vill se en förändring snabbare än snabbt!

 

16602072_612630132260577_3940897473075943366_o

 

Gruppen barnuppropet inriktar sig kring fosterrörelser och barn som dör i magen. Men Eventet BÄR VITT är tillägnat ala som förlorat barn . Stora som små, tidigt födda, allvarligt sjuka, vuxna barn som gått bort i olyckor eller sjukdom … you name it. Alla ska känna sig välkomna att hylla sitt barn på detta event

 

Länk till eventet

Likes

Comments

Instagram@natashagreenn