Mitt andra inlägg, mycket som hänt sedan det första. Vet knappt vart jag ska börja, kommer nog använda det här forumet för lite ventilation av mina tankar kring livet just nu. I första inlägget låg vårt andra barn fortfarande tryggt inne i min mage, hon kom hyfsat punktligt en dag efter beräknat datum. Mera om allt kring förlossningen i nästa inlägg, det blir för långt och rörigt annars. Men ut kom en alldeles fantastisk liten Wilma.

Det som borde vara den absolut bästa tiden i mitt liv är just nu fruktansvärt jobbig, det går inte sätta ord på alla känslor. Det blir för mycket mest hela tiden tycker jag. Min pappa gick bort i vad vi tror var cancer i början på maj i år. Det värsta jag varit med om var att gå in i pappas rum (mitt gamla flickrum) och se honom ligga där alldeles blek och stilla, ingen bröstkorg som rörde sig, inga djupa andetag som hördes. Han bara låg där som ett skal. Jag visste att den dagen skulle komma, men det är inget någon kan förbereda sig på. Sen att stå där samtidigt som hon i magen sprattlade för fullt och veta att hon aldrig kommer få lära känna sin underbara morfar. Det är först nu det börjar komma ikapp mig, börjar sjunka in i hjärnan att han är borta för alltid. Jag tror inte varken min kropp eller hjärna lät mig fokusera på något annat än bebisen, jag var så fokuserad på att inget fick hända med henne eller mig. Har nog aldrig gråtit så mycket som när jag fick upp Wilma på mitt bröst, har aldrig känt så många känslor på en och samma gång. Fantastiskt och fruktansvärt.

Jag saknar honom så oändligt mycket, han var min stora trygghet i och genom allt. Hans mamma/min farmor lever fortfarande, det är som att ha kvar en bit av honom, det känns ändå tryggt. Men det är så ofattbart tomt, hade det inte varit för mina barn vet jag inte hur jag skulle ta mig igenom detta. Jag tycker det känns jobbigare och tyngre för varje dag som går, men som sagt det börjar väl komma ikapp mig och jag måste låta mig gå igenom detta, det finns inga genvägar runt om.

Varje gång jag åker förbi stans alkisar som sitter och super bort sina liv blir jag så jävla förbannad på hur det kan få vara så ofattbart orättvist! Älskade pappa, du hade så mycket mera att få vara med om! Jag är iaf glad att du fick vara med om att bli morfar en gång och att du han träffa och hålla Felix flera gånger innan du blev för sjuk.

Likes

Comments

Det finns så otroligt mycket jag vill skriva om. Har påbörjat flera olika inlägg men liksom kommit av mig och svävat in på något helt annat. Fast å andra sidan är det nog lite så jag är. För många tankar och idéer på samma gång att det ibland bara blir pannkaka av alltihopa. Kan iaf börja med att presentera mig lite snabbt. Jag heter Natalie och bor tillsammans med min sambo Andreas strax utanför den värmländska staden Arvika. Vi har ett barn som fyller ett om en vecka och ett i magen som bör "kika" ut runt midsommar. Hoppas innerligt att det blir såpass smidigt denna förlossningen så beskrivningen kika ut faktiskt inte är en lögn. Lätt det värsta jag varit med om, fy fan vilken smärta. Men här sitter jag och ska snart göra det igen...Det är ändå en smärta som oftast resulterar i det absolut bästa med livet. Barn! Som jag älskar barn! Dom har inga inlärda begränsningar i sina tankar, dom är fantastiskt ärliga och ser människor som människor. Synd att inte den sortens frihet följer med en vidare i livet.

Det jag önskar allra mest åt mina barn är att de ska våga vara sig själva, våga prata om allt, båda roliga och jobbiga saker. Att det är okej med känslor och måtte de aldrig känna att det är fel att känna på ett visst sätt för att det enligt normen är fel. Är dom arga ska dom få vara det, är dom ledsna ska dom få vara det osv. Skulle aldrig falla mig in i att säga åt mina barn att sluta gråta om dom känner sig ledsna. Jag vill dock poängtera att detta inte är någon slags pekpinne eller ett recept på en perfekt förälder för det finns inte. Vi kommer garanterat köra i diket flera gånger om, det är vägen ur diket som är det viktiga. Jag vill tro att man är mot sina barn som ens föräldrar var mot en själv (drar inte alla över en kant, men generellt) och jag är evigt tacksam mina föräldrar för att det alltid har varit okej att vara precis som man är och att det inte finns något som inte går att prata om. Vi var/är långt ifrån den typiska kärnfamiljen, fast frågan är om inte det är en "utdöende art". En familj måste inte heller bestå av biologiska föräldrar och barn. En familj är människor du inte vill ha en vardag utan. Det enda viktiga är kärlek, kärlek och åter kärlek. Då blir det mesta ganska bra ändå! ❤️

Likes

Comments