View tracker

Ja ni läste rätt!!! Jag kommer hem, äntligen!!! Ska bli så skööönt att slippa allt detta elände och komma hem till familj och vänner. K bestämde sig för att lämna programmet för hon har inte råd helt enkelt. Lite osis att hon inte tänkt på det innan liksom men it is what it is. På onsdag lyfter flyget och gud vad jag längtar!!!

Det är konstigt att tänka tillbaka då man trott att ens resa skulle bli helt annorlunda än vad den nu blev. Jag trodde aldrig att jag skulle vara "den tjejen" som lämnar tidigare än tänkt. Det tror väl ingen. Men jag känner att jag är klar här nu. Det blir inte hälsosamt varken för mig själv eller min familj där hemma ifall jag skulle stannat. Varför plåga sig själv mer liksom? Jag har verkligen gjort allt för att saker och ting ska fungerat så bra som möjligt. Jag är djupt besviken på hur organisationen har skött saker och ting som de lovat från början. Men det visa sig vara helt tvärtom. Ja det finns de som åker iväg och får ett toppen år med bra familj, vänner nära, saker att göra, hela paketet helt enkelt. Tyvärr hände inte det för mig. Det är jätte sorgligt att titta tillbaka då jag trott jag skulle "få" allt det där. Men nu är det bara att blicka framåt istället. Jag har växt som människa nått så enormt under min tid här. Jag har lärt mig sjukt mycket om hur olika vi människor är och hur mycket man ska uppskatta. Att man ska uppskatta de som finns omkring dig och som bryr sig om dig. Att inte ta det lilla extra för givet. Jag har fått komma hit och bo på två ställen som jag inte ens kunde peka ut på kartan innan. Fått vänner för livet. Lärt mig en hel del. Och inte minst blivit 10 gånger starkare. Jag skulle inte säg att jag ångrar denna resan men ibland blir inte allt som man tänkt. Allt händer väl av en anledning och jag känner lite att detta var nog inte menat för mig. Kan tänka att bloggen efter ett tag inte blev så värst positiv som jag velat. Efter alla saker som hänt här. Jag hade aldrig klarat detta utan mitt stöd från min mamma <3 hon har varit min klippa här även fast hon befunnit sig på andra sidan atlanten. Det ska bli så skönt att gå tillbaka till sitt "normala" liv. Och slippa gå rundor med en klump i magen för man vet inte vad som kommer hända. För första gången kan jag på flera månader faktiskt sätta på musik på spotify utan att faktisk bli ledsen utav att allt påminner om saker och händelser hemifrån. Skönt, en del utav mitt liv är tillbaka som fattades. Mina 5 resterande dagar ska jag bara (jobba såklart), packa allt (hur nu det ska gå), handla hem de sista sakerna jag inte hunnit och vila upp mig efter min dunderförkylning, sen är jag REDO!! Snart ses vi igen. Allt blir inte som man tänkt sig då gäller det att göra det bästa av det. Kan inte vänta tills jag får se alla eran ansikten igen. Och SVERIGE som jag saknat dig!!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​I lördags tog jag tåget in till NYC igen för att på dagen gå runt och kolla i butiker och sen på kvällen kolla på Halloween paraden. Halvvägs på tågresan mötte jag upp en annan svensk tjej, Emelie. Vi gick rundor på Soho och käkade lunch. Vi hade inte förberett något (utklädnadsmässigt) för vi aldrig träffats innan och vi visste inte riktigt hur helgen skulle se ut. Men vi hittade en halloween butik där vi köpte lite accessoarer för det är ju ändå Halloween. Senare begav vi oss till själva paraden. Hade förväntat mig värsta showen med olika teman osv. Men det var bara en STOR klump med MASSOR av folk, vissa var inte ens utklädda. Men det var ändå kul att ha varit där. På söndagen drog jag och mötte upp en annan au pair på tanger outlets innan det var dags för jobb på eftermiddagen. På kvällen tog jag ett snack med K om hur allt egentligen ligger till då en skum sak hände i lördags.. Men hon har fortfarande inte bestämt sig. Jag är mentalt inställd på rematch igen. Jag får tänka positivt. Det blir ju bra på ett eller annat sätt. Antingen stannar jag här. Eller så hittar jag en ny familj, helst i N.Y för jag redan betalat in pengar till en kurs och min familj bokat hotell över jul och allt. Eller så åker jag hem. Jag har lärt mig på den senaste tiden att inte ha så stora förväntningar på saker. Jag får ta saker och ting som det kommer helt enkelt, inget ligger i mina händer längre. Kommer tycka att det blir jobbigt att lämna Olivia (ifall det blir rematch) eftersom vi har verkligen kommit varandra nära. Hoppas alla ni haft en super Halloween! Ta hand om er! 

Likes

Comments

View tracker

Hej!

Här rullar livet på. Har träffat en tjej som heter Lea som bor ungefär 45 minuter ifrån mig. Som är jätte snäll. Så vi har hängt nu några dagar denna veckan. Skönt att hitta på något istället för att bara sitta hemma. Här är fortfarande inget att göra och alla är fortfarande långt ifrån MEN trots det har jag kunnat acklimatisera mig lite och känner mig lite mer som "hemma" ifall man säger så. Jag får vara beredd på en väldigt ensam vinter eftersom amerikanare använder tydligen inte sig utav vinterdäck så att köra när is och snö är på vägarna verkar ju inte vara ett alternativ. Och inga bussar går heller. Men då tänker jag att detta är ju inte resten av mitt liv, visst det kommer nog inte va det roligaste jag gjort men man får väl ibland bita i det sura äpplet ifall man säger så. Just precis nu när jag acklimatiserat mig och är beredd på att vara "mer ensam än normalt" så funderar värdmamamman på att lämna programmet (!!!!!!) hon vet inte ifall det är nödvändigt att slösa pengar på min lön, extra bilförsäkrningar, mat etc. Hon nämner även en massa saker: att hon inte får ut alla 45h i veckan (vilket man inte måste) och att man (jag) är inte tillåten att jobba mer än 10 h per dag (då hon ibland måste åka iväg på jobbresor och då måste hon betala ytterligare en person eftersom då överstiger jag mina 10h per dag) och göra saker i hemmet som inte är relaterat till barnet/barnen. Så välkomna till mitt roliga liv i staterna! Hon kan fortfarande inte säga mig hur det blir. Stannar jag? Blir det hemresa? Eller blir det rematch igen? Tänk ifall det blir rematch nummer #2 vad kommer egentligen de tro om mig? Men vad i hela fridens namn är felet på den här tjejen som bytar familj varje månad?!? Det kanske inte blir det lättaste heller…..

Likes

Comments

Igår gick jag upp tidigt på morgonen för att bege min in till city! Fick köra 40 minuter till en annan station för såklart var det någon ombyggnad som skulle ske vid min station just denna helgen… Första gången jag provar att ta tåget in. Sån tur var gick allting bra. Det kostar 26,50 dollar för en tur och retur och den gäller i hela 60 dagar. Så det är ändå ett ok pris. Kommer fram på Penn Station och ska möta upp Ida. Ida och jag gick på samma gymnasie under två års tid (utan att jag visste vem hon var och vice versa) och nu möts vi i New York City, haha. Världen är liten. Hon bor i alla fall i New Jersey och nu ska vi mötas upp i city. Vår lilla dagtur i New York City började med att besöka ground zero. Man kan inte riktigt fatta att det som hände hände just där på den platsen, hemskt! Sen vandrade vi vidare till en gratisbåt som Ida hört talas om "förbi" frihetsguddinan. Sedan satte vi oss ner och tog en matpaus och snacka minnen från gymnasietiden. Kändes precis som jag var "hemma" i stan någonstans och skulle åka hem efter. Synd att inte alla dagar kunde varit som igår. Sedan gick vi vidare till grand central och tog en snabb kik. Och för första gången (äntligen) fick jag besöka DASH, yay! Då kan jag checka av det på min bucketlist. Gick rundor på SOHO och glodde lite, trevligt! Sen gick vi vidare till Times Square som är lika magiskt varje gång! Glotta lite i butiker och åt, sedan var det dags för mig att ta mig hemåt. Det var den bästa dagen sedan jag kom till N.Y… Snart tillbaka till vardagslivet….

Tack Ida för en superdag, precis vad jag behövde! <3

Likes

Comments

I lördags så hade jag mitt första au pair möte här på Long Island. Waaaaaay different än Denver mötena om man säger så. Har ju under min korta tid här redan fått en ny LCC då hon andra sa upp sig eller fick sparken (?!) vet inte riktigt för det bara hände liksom. I alla fall, kommer dit och min nya LCC Marissa hälsar knappt på mig eller välkomnar mig, frågar hur jag mår, hur det går osv. INGENTING. "Mötet" var över på 10 minuter. Kul. Ingen pumpa plockning blev det heller för någon av au pairiena, vem vill slösa pengar på det liksom? Familjerna var också med så det var mest de som plockade pumpor. Efter vårt lilla "möte" så hängde jag med tre andra tjejer från gruppen till ett bagelcafé. mums! Bagels är sååååå gott! De var himla trevliga, lite synd att alla de tre bor nära varandra och jag ca 30-40 minuter iväg…. Som vanligt var alla andra tyskar… och jag... precis som på mitt rum på au pair skolan. De ska vara två andra också som inte är tyskar sån tur. Lite tråkigt att lyssna på deras babbel på tyska liksom. Så vi får se hur det går nu framöver.

Har en sak jag vill veta nuuuuu som kan göra mig så förbaskat glad och en RIKTIGT stor lättnad för mig själv och mitt välmående. Jag bara önskar, hoppas och ber att detta kan hända. Tänker varje dag på det. Men vill heller inte bli besviken ifall detta nu inte skulle hända (om man tänker efter…. jo det kommer jag bli ändå ifall det inte händer). Men får vänta ett tag till tills jag kan ta upp ämnet med K. HOPPAS!!!!!

Likes

Comments

​Hej igen..

Det händer inte så mycket här borta ska jag säga er. Gör mest samma saker varje dag. Går upp fixar Olivias frulle (som består av Pop Tarts, typ en cookie, mums vad nyttigt!), skjutsar henne till buss stationen, åker tillbaka, käkar frulle, går och lägger mig en stund igen, gör allt som ska göras här hemma (olika varje dag), går till gymmet, äter middag, kollar på klockan x10, kollar TV.. Tills det är dags att hämta Olivia klockan fyra vid bussen. Ja det är ensamt här. Och ja de tär jävligt tråkigt här jämfört med Denver. I Denver hade jag två sjukt fina vänner som jag aldrig kommer glömma. Svenja som kom hem till mig fast jag låg med feber och hade spytt efter jag opererat ut min visdomstand bara för att hänga en sista gång liksom. Och Caroline som alltid körde rundor mig och hängde på vår ledig tid då kidsen var i skolan. Jag saknar det något så enormt. Ja man blir desperat efter att få någons uppmärksamhet när det är så ensamt. Eller så ger man upp hoppet. De två tjejer som bor närmast har ju inte visat sin bästa sida till mig så det gör ju inte saken bättre. Min hjärna är bokstavligt talat som en berg och dalbana. Ena sekunden bölar jag här hemma för mig själv och känner VAD I HELA FRIDENS NAMN GÖR JAG HÄR?? jag missar ALLT roligt där hemma med familj och vänner. Och den andra sekunden känner jag: detta klarar jag, familjen kommer snart, jag ska till L.A med två av mina bästa vänner till våren och jag har ju lite små saker att se fram emot hela tiden. 24/7 ändrar min hjärna sig. Det är också jobbigt. Och jaaa vilka roliga historier man hört om de som åkt iväg som au pair. Jag skulle aldrig rekommendera det för någon (sanning). Det jag är enormt tacksam för dock är att när jag kommer hem, när nu det blir, kommer jag uppskatta allt "normalt" 110% mer än innan. Jag bara längtar tills jag kan ha en tråkig dag hemma med familjen och bara slappa tillsammans. Vilket jag hatade innan. Snälla ta hand om varandra och uppskatta det ni har i nuläget.

Likes

Comments

​Hejhej! 

Min värdfamilj åkte till Massachusetts i torsdags efter att Olivia slutade skolan (de bodde där innan Long Island.) Och de kom hem nu idag (söndag). Hade lite smått sprida planer i alla fall för fredagen och söndagen. Det är en av de viktigaste sakerna man MÅSTE göra när man tar sitt pick och pack och drar… ensam... Ha alltid planer!!! Annars sitter man bara helt själv och grubblar på allt negativt. I alla fall så visade det sig att Judith (den enda au pairen som bor nära mig) blev sjuk på fredagen… Så vi kunde inte träffas. Min LCC som lovat mig att jag kunde följa med henne på en festival i helgen kunde nu helt plötsligt inte varken lördagen eller söndagen! Så från torsdag-lördag och jag inte gjort ett dugg mer än att glo på TV och äta. Det har varit den tråkigaste helgen i staterna hittills i alla fall… Jag har varit såååå uttråkad och i detta grindsamhälle bor inprincip bara gamlingar med sina hundar. Kul. Så ääääntligen idag kunde Judith träffas. Vi drog till festivalen som hölls "downtown" och körde sedan vidare till Tanger Outlets. Åt för första gången på Taco Bell. Gott! Imorgon är Olivia ledig från skolan för det är Columbus Day, vad det nu innebär(?). Så ska ha en play date med Judiths ena värdbarn och Olivia. 

Nu sak jag kolla en massa youtube klipp. Godnatt!

Likes

Comments

(de flesta här borta börjar redan pynta inför Halloween, inte vårt hus på bilden dock)

Likes

Comments

Nu har jag landat lite mer i New York, Long Island, huset, familjen, allt nytt helt enkelt. Kände att det blev lite för mycket för mig när jag precis hade haft två tuffa månader och verkligen gett mitt allt och sen blir planet inställt och väskan försvinner. Det var bara ren otur (som vanligt). Det var såååå nära att jag gav upp. Det är viktigt att man står upp för sig själv och utan min familjs & vänners peppning hade jag nog lämnat för längesedan. Tack för att ni finns! Så N.Y är definitivt kallare än Denver och bor mer "ute på landet" denna gång. Vännerna är inte alls lika nära som de var förut. Så det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid. Jag är glad att jag kommer få en egen bil så jag kan ta mig vart jag vill när jag vill. Får nog den idag! :D. Så lite roliga saker som hänt under de senaste dagarna:

♛ När jag kom in på mitt nya rum för första gången hade familjen dekorerat rummet med bilder av min familj lite här och där. De hade berättat vad jag gillar för godis, så en hel låda med pringles och choklad stod på mitt skrivbord, gulliga, eller hur?? Samt ett paket från Sverige med fler överraskningar!!!

Min hostmamma är ensamstående och skaffade Olivia själv genom spermdonator (ifall man kallar det så). Så när jag följde med henne på ett besök igår sa hon i bilen: "Du vet väl att jag inte är gay!" Haha, jag hade faktiskt aldrig ens tänkt tanken men tydligen var det många som trodde det om henne för hon skaffat Olivia själv osv.

♛ Fick reda på av min kompis Caroline (bor i Denver) att min gamla familj berättat för deras nya au pair att de var ledsna för att det blev som det blev och att jag var en superhero! LOL...

♛ Ändå skickar mamman ett mejl till mig att jag är skyldig henne 50 dollar för jag har tydligen ringt utomlands för så mycket förra månaden…. Hmmmmm…. När jag lämnade Denver kl. 5 på morgonen i lördags var det endast pappan som var uppe för att hjälpa mig med väskor och få in mig i en uber. Då får jag ett kuvert där det står mitt namn på. Öppnar det när jag kommer fram till flygplatsen och ser direkt att det är hans skrivstil. Det står tack för denna tiden och lycka till i NY + 100 dollar. Kan inte tänka mig att mamman vet att jag fick det?! Mohahaha

Ska om ett tag gå ut med Lugo för första gången. Ska gå ner till deras "private beach" ja där de bor kallas för Gated Community (grindsamhälle på svenska tydligen) och du måsta ha en pin/tag för att komma in i området. Alla hus ser exakt likadana ut och det finns: gym, pool, tennisbanor och då stranden. Så ska bli kul hur det ser ut. Kan slänga upp lite bilder på hur samhället här ser ut sen!


Likes

Comments

​Det började med att mitt flyg från Philadelphia till Long Island var inställt… Fick vänta och frös som en gris tills nästa plan gick, fast till en annan flygplats i NY. Kommer fram och min väska är såklart kvar i PL. Fick ett sammanbrott där påvägen. Vet att familjen förbertt jätte mycket för mig och verkligen sett fram emot att träffa mig. Men hela min kropp sa bara åk hem åk hem åk hem… Det var precis jag kunde le mot de och vara trevlig. Gråten låg hela tiden i halsen. På kvällen känner jag mig enormt ensam och vill bara hem ser inget ljus för min framtid i USA, vill bara hem.. Idag har jag bara bölat och velat hem. Vet att detta kan vara min chans att äntligen få en familj som bryr sig men är detta värt det egentligen? Ska jag känna så här? Orkar jag mer? Min kropp är slutkörd. Har ingen energi kvar. Har en klump i magen hela tiden. Vet inte vart jag ska ta vägen eller göra. Pratade med mamman om hur jag kände och hon var jätte snäll. Sån tur lyckas jag i alla fall hamna i familjer med någorlunda snälla föräldrar. Hon förstår mig och tycker jag ska åka hem ifall jag känner såhär. Varför plåga sig själv mer liksom. Nästan hela min kropp säger Natalie åk hem , det är en pyyyyte del som säger att ge det en chans du kom precis hit. Jag tänker ge det en chans vare sig jag vill eller inte. Tänk när jag tänker tillbaka om några år och tänker: shit jag gav det aldrig en chans. Samtidigt som min kropp orkar inte mer. Är au pair jobbet för mig egentligen? Kanske inte. Kanske är det bättre att åka hem där jag kan känna mig trygg igen och titta på högskolor förberda mig inför det och skaffa ett annat jobb sålänge. Kanske blir det så också. Ens inställning spelar en stor del tjatar alla om. Känner att jag inte orkar ha en positiv inställning längre. Kanske är det bäst att åka hem och vila upp sig så man blir normal igen… För detta har varit två månader från helvetet rent ut sagt. Och hälften av alla saker som hänt finns inte med på bloggen. Jag ska i alla fall se hur jag känner de kommande dagarna. Och ifall jag fordrande känner så här. Då ses vi om ett tag! 

Likes

Comments