Header
View tracker

I torsdags kunde jag vara stark men idag går det inte. Idag är det enda jag önskar att få dig tillbaka. Få se dig igen, få ge dig en kram, få känna din lukt och bara för en liten stund inte vara moderlös. Jag saknar dig så in i helvetes mycket.

Jag kan inte fatta att det har gått ett helt år sedan det knackade på min dörr och mitt liv vändes upp och ner. Där var verkligen ingenting som inte förändrades den dagen. Och jag håller fortfarande på att vänja mig. Försöka förstå och lära mig hantera det. Men det är svårt, så jävla svårt och det tar kål på mig så många gånger. Jag kommer aldrig sluta sakna dig och idag slukar saknaden mig hel.

Mamma, det är så tufft här utan dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mamma

Idag är det exakt ett år sedan du hade din sista dag i livet. Om bara några timmar tog du dina sista andetag. Medans vi alla andra var helt ovetandes och du var helt ensam. Jag är ledsen för att du fick spendera dina sista timmar på jorden ensam, jag är ledsen för att jag inte fanns vid din sida när du tog ditt sista andetag. Ovissheten jag levde i från det att du tog ditt sista andetag tills det att jag fick reda på att jag mist min mamma äter fortfarande upp mig. Tanken av att du fick gå igenom det ensam och sedan vara ensam i mer än ett dygn efter, det skär i mig varenda dag.

I början klandrade jag mig själv för att jag inte var där, men det gör jag inte längre. För där fanns ingenting jag mer kunde försöka göra för att hjälpa dig än det jag gjorde. Jag gjorde allt i min makt för att hjälpa dig men tyvärr räckte det inte hela vägen och därför står vi här idag. Istället för att gå upp till din lägenhet och mötas av dig liggandes i soffan går jag nu till kyrkogården. Och det dödar mig inombords samtidigt som gör mig lättad.

Det spelar ingen roll hur ont det gör eller hur många nätter jag får spendera i hysterisk gråt eller hur mycket jag saknar dig, så är det värt det, för jag vet att du har det så jävla mycket bättre nu. Och det är allt som egentligen betyder något.

Likes

Comments

View tracker

Tankar, Vardag

Jag mår inte speciellt bra just nu, som många av er kanske redan förstått med tanke på tystnaden. När bloggen ligger nere så mår jag antingen väldigt bra och har så mycket att göra att den inte hinns med eller så mår jag så dåligt att jag tycker det är pinsamt att erkänna det.

Jag vill att allting ska gå så fort. Jag vill vara över det. Jag är en väldigt naiv människa. När jag har haft ett bra pepptalk så har jag genast lösningen på alla mina problem och livet kommer nu rulla fram smärtfritt, hyfsat åtminstone. Tror jag. Varje jävla gång. Men ändå, ändå så hamnar jag i denna situationen om och om och om igen. Jag tror att jag bearbetat allt, lärt känna mig själv, lärt mig att hantera mina känslor men plötsligt eller nej egentligen inte plötsligt. Det kommer smygandes varje gång men varje gång väljer jag också att "bekämpa" det genom att ignorera det och hoppas att det inte finns. Jag går in någons slags grå zon där jag dämpar alla sorter av känslor. Alla eller inga annars funkar det inte.

Men så en morgon slår det en i ansiktet och jag vet inte längre hur man kliver upp ur sängen. Det första jag ser varenda förbannade gång jag vaknar är när det ringer på dörren, mormor med familj står där och jag handlöst faller ner till marken i förtvivlan. Sedan spelas resten av dagen upp i detalj, hur jag krampaktigt sitter på golvet i hennes vardagsrum medans doften av tomhet kväver mig, när jag sitter i bilen och lyfter luren för att göra samtalen ingen någonsin ska behöva göra. Har jag tur är det bara den första dagen som spelas upp, har jag otur är det den hela första veckan och ibland till och med hela första månaden. Jag kan inte få den till sluta. Där finns ingen stoppknapp, inget rött kryss uppe i högra hörnet. Det finns bara jag, saknaden och alla minnen som gör det omöjligt att resa sig upp ur sängen.

Likes

Comments

Tankar, Vardag

Idag är vi lediga från skolan. Dagarna rusar förbi som vanligt och jag har svårt för att hinna med. Försöker prioritera människor som får mig att må bra allra högst just nu men då blir det svårt att hinna med annat. Pojkvännen flyttar till Polen nu på lördag så mycket av tiden har jag spenderat med honom och bara försökt att njuta.

Min inspiration till bloggen är just nu lite låg. Det kanske är så främst för att jag själv känner mig lite låg, lite ledsen eller sprudlande glad och tacksam för allt jag har och alla fina människor som finns i mitt liv. Upp och ner, ner och upp hela tiden. När man från ena dagen känner livets pepp och andra dagen helt vilsen. Där är jag nu. Får verkligen panik på mig själv för det finns inte tid för det nu... Men att gå ifrån sommaren och att göra saker hela tiden, till att nu ramla in i rutiner igen, känns. Man hinner tänka och reflektera på ett helt annat sätt.

Aja hoppas det blir bättre snart.

Likes

Comments

Tankar, Vardag

Vissa dagar är bra, vissa är betydligt sämre. Just nu är jag inne i en period där jag är extremt skör och känslig, det behövs inte så mycket för att jag ska falla isär. Allt är väldigt upp och ner och vändningarna är snabba, extremt snabba. Det påverkar mig oerhört mycket och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker att det är extremt jobbigt. Men där är inte så mycket jag kan göra mer än att försöka skaffa och hålla mig till rutiner så som skola, träning osv. Jag får helt enkelt acceptera att det är så just nu och hoppas på att det snart blir bättre. Det tar så himla mycket energi och den behöver jag verkligen till annat just nu.

Träningen har jag också börjat med efter ett låångt sommaruppehåll. Det behövdes verkligen, riktigt skönt att vara tillbaka. Dock så har jag så mycket träningsvärk att jag inte vet var jag ska ta vägen. Typiskt mig, inte rört mig på hela sommaren och sedan köra igång stenhårt med 3 träningsdagar på raken.

Har egentligen inte så mycket relevant att säga just nu ville mest visa att jag lever.

​Ta mig tillbaka till andra länder, härlig semester och fantastiskt vin. 

Likes

Comments

Tankar, Vardag

Det är så typiskt, så fort man har samlat ihop sig så kommer en ny käftsmäll och allt brister igen. Jag blir så trött. Det blir omöjligt att fokusera på min skola just nu vilket är prio ett egentligen. Det gör mig så otroligt stressad. Men det blir en omöjlighet att sätta sig att plugga och fokusera efter en timmes störtgåtande och en timmes pepptalk. Det är det enda som rör sig i huvudet då, hur mycket jag än försöker. Jag har verkligen svårt för att stänga ute sådana saker vilket jag måste bli bättre på för detta är inte speciellt hållbart.

Om vi bortser från gårdagens stora besvikelse och svek så har jag fått bukt med mina andra stora ångestklumpar och fått gjort mycket av det som stressat mig mest. Gymnasiearbetet har jag precis kommit fram till om vad jag vill skriva om så nu måste jag bara få ur klossen och sätta igen det på riktigt.

Trots detta så känner jag mig idag som er urtvättad trasa ungefär. Jag har inte kunnat sova ordentligt inatt och ögonen är fortfarande trötta efter all gråt och i huvudet snurrar fortfarande den än en gång stora besvikelsen.

Hoppas ni alla andra där ute får en fantastisk fredag och fan var rädda om dem i er närhet och ge någon en extra kram om det så skulle behövas.

Likes

Comments

Tankar, Vardag

Gårdagen tog jag till att samla ihop mig igen. Strukturerat upp sakerna jag måste ta tag i och kommit på lösningar till de situationer som eventuellt kan falla ut på så vis att jag måste göra stora kanske inte så önskvärda förändringar. Jag har planerat och vet vad jag måste göra och ungefär när jag ska göra det. Bara det gör ganska stor skillnad för mig. Att ha en planering. När saker och ting inte blir som jag förväntat så blir det total kortslutning i mitt huvud och allt jag hittar att få ångest över får jag ångest över. Jag måste hitta ett system där jag inte tillåter mig att bli så påverkad av yttre saker som jag faktiskt inte kan påverka. Men det är lättare sagt än gjort. Jag tror att jag behöver ganska så exakta ramar i vissa fall att röra mig inom för att det inte ska bli kaos, jag behöver någonting jag kan ta till eller göra när det blir kaos.

Jag hopplös på att be om hjälp, vilket är det jag behöver göra ibland för att det inte ska bli kaos. Just eftersom det många gånger handlar det om saker som en 18-åring faktiskt inte ska klara av. Men jag har extremt höga krav på mig själv och jag vill klara allt själv även fast jag tycker det är skitjobbigt många gånger. Jag önskar att mitt liv hade sett annorlunda ut i många aspekter men eftersom det inte gör det så känner jag att det är min "plikt" att klara det själv. Men jag är aldrig ensam och det finns många människor runt mig som vill hjälpa mig och som stöttar mig. Jag måste bara inse att det faktiskt är så, lära mig att be om hjälp, låta dem hjälpa och våga släppa in dom. Där ligger mitt stora problem. Jag har stora trust issues, jag är livrädd för att blir sårad och besviken och därför vågar jag inte släppa in människor för då blir risken direkt högre för att bli besviken. Så funkar jag. Jag är livrädd för att släppa kontrollen, för att vara oplanerad, för att kanske råka att inte förutse något, för att inte ligga steget före. Jag behöver framförhållning. Sadly är det inte något livet bjuder på och något jag inte heller kan göra något åt men det blir ändå kaos i mitt huvud trots att jag vet att jag inte kan påverka yttre omständigheter.

Jag var till och med taggad på att börja trean och sen så blev allting precis så som jag inte hade planerat och därför blev det kaos. Man skulle nog med säkerhet kunna kalla mig ett kontrollfreak. Många gånger är det till min fördel men många gånger är det också till min stora nackdel.

Idag går jag tillbaka till skolan och hoppas på att skoldagen inte ska sluta med tårar i ögonen och känslan av hopplöshet.

Här hade jag velat befinna mig igen, typ nu. 

Likes

Comments

Tankar, Vardag

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet knappt vad jag ska skriva för att beskriva hur jag känner. Hopplöshet är nog rätt samlingsord. Ännu en dag i skolan och ännu närmare min bristningspunkt där jag bara slutar bry mig, helt och hållet. Jag är nästan där redan nu. Efter idag så har jag nästan redan gett upp. Jag kommer aldrig hinna. Jag har så mycket att ta igen och skolan har precis börjat.Jag var orolig över gymnasiearbetet, nu har det precis blivit mitt minsta problem. Jag har 3 kurser som ligger bakom mig, utöver alla som trea kommer med. Jag kommer aldrig klara det. Jag hittar ingen motivation över huvud taget. Bara det att vi inte ens fått ett schema gör mig så otroligt provocerad.

Utöver all skolångest som kommer ångesten över allt annat som måste göras. Jag måste börja jobba, nu om jag ska ha någon möjlighet till att ha en studentfest exempelvis. Vad allt gällande student kommer kosta vill jag inte ens tänka på. Börjar jag inte jobba kommer jag heller inte ha råd med att åka och hälsa på Ali i Polen, dit han flyttar om mindre än en månad för att plugga till läkare i sex år. Vilket också är någonting som ger sjukt mycket ångest.

Att vara glad och hitta på saker har varit min flykt. Det har sett ut som att jag mått riktigt bra men det gör jag inte, åtminstone inte nu. Egentligen går jag sönder inuti utav saknad och ångest. Jag tycker det är så läskigt att bli vuxen,bli vuxen utan henne. Där är ingen förälder till mig som skulle fånga upp mig om något skulle hända. Det sätter så jävla stor press. Jag måste klara allt och jag måste göra det själv. Jag vet att jag har mormor och morbror som gör allt för mig men jag vill inte behöva sätta dem i den sitsen. Mormor har tagit hand om sina barn hela sitt liv och kan äntligen njuta av att de är vuxna och självständiga och Michael skaffade ett barn för att han ville ha ett barn. Där är så många gånger som jag verkligen hade behövt en förälder men där är ingen. Jag vill bara kunna få vara som alla andra. Slippa skicka in soc papper varje månad, slippa tänka på vad som händer med mig när skolan tar slut, var jag då måste flytta för att kunna jobba då jag bara får tjäna en viss summa om året, slippa tänka på mammas bouppteckning som fortfarande inte är klar osv.

Jag kan inte hantera det, det blir för mycket på en gång, det äter upp mig, det känns som att jag håller på att drunkna och då kväver jag hellre mig själv för att slippa ångesten.

Likes

Comments

Tankar, Vardag

​Inte ett enda inlägg har kommit upp idag och ändå tycker jag att jag har suttit och pillat med bloggen flera timmar idag. Jag har gjort lite ändringar i designen osv, hoppas ni gillar det! Förutom det så har jag inte gjort något speciellt. Jag har klickat hem lite uppdateringar till garderoben i hopp om att det kanske ska motivera mig en smula till skolan och för att dämpa ångesten lite grann. Det blir faktiskt lite lättare när man känner sig snygg hur ytligt det än låter. Det påverkar mig ganska mycket åtminstone. 

Gårdagen spenderade jag med pappa och fam, ​hela​ dagen faktiskt och även natten. Ska jag vara ärlig så kan jag inte komma ihåg när det hände sist, är nog faktiskt minst sju år sedan jag sov hos min pappa sist. Sjukt va? Ibland blir det inte riktigt som man vill och önskar men det är aldrig försent ändra på det. Det var i alla fall väldigt väldigt mysigt och en viktig påminnelse för oss alla.  

Imorgon är det skola igen, trist men sant. Jag har idag ännu en gång försökt hitta lite inspo till mitt gymnasiearbete men misslyckats igen. Denna veckan vill jag bara ska rusa förbi och helt plötsligt ska det vara fredag och jag är klar med mitt PM, meeen så funkar ju inte riktigt livet. Så jag får helt enkelt fortsätta söka inspo och hoppas på att jag fastnar för något. Morgondagen förövrigt har ett ganska trevligt schema med både lite kvalitetstid med min kärlek och med mina pinglor där det vankas trerättersmiddag sponsrat av Jensen aka Julia. 

Hoppas ni alla haft en bra helg och inte haft allt för mycket söndagsångest! 

Från dagens härliga och framförallt ångestfria kvällspromenad 

Likes

Comments

Tankar, Vardag

Det "fina" med ångest är att där alltid kommer en morgondag. Det är ens räddning. Och det är jag glad för.

Med trötta och fortfarande lite rödsprängda ögon tog jag mig idag till skolan trots allt. Det var bra. Det blir bättre, det blir alltid bättre. Det vet jag men i de värsta stunderna så hjälper faktiskt inte den vetskapen. Men idag har jag haft en helt vanlig dag och varit den varit den vanliga glada Natalie igen. Jag gillar henne mest, den andra versionen är läskig.

Jag till och med tog mig upp till malmöfestivalen idag, för att se Silvana Imam. Det är jag glad över att jag gjorde. Jag behövde hennes pepp, hennes power, få se hennes styrka. Det gav mig lite ny styrka.

"Jag svär på min mamma jag ska ge dom vad dom tål."

Likes

Comments