• Personligt

    " Detta är ett inlägg där jag delar med mig om vad jag känner, är alltså helt öppen med mina erfaren…"

  • En vecka har gått

    " Godmorgon! Nu har jag precis vaknat, tagit smärtlindrande och ätit en glass.. Vaknade av en jättes…"

  • Hallon & Mango

    " Hej hej! Igår genomgick jag en operation, äntligen är halsmandlarna väck dock gör det ont som skam…"

Tankar

Detta är ett inlägg där jag delar med mig om vad jag känner, är alltså helt öppen med mina erfarenheter och ber er respektera det när ni ändå klickat in här.

Jag vet hur det är att vara tjejen som de desperata lutar sig mot, oavsett vad det kan handla om. Det kan vara något så fult som att låtsas få mig känna mig speciell för att få något i gengäld, ibland är jag någons syndabock, ibland är jag tjejen man kan trycka ner för att känna sig själv bättre och allt för sällan får jag vara tjejen som faktiskt är speciell på riktigt. Till och med min mor lutade sig mot mig då hon aldrig var nykter och var varken kapabel till att ta hand om mig eller sig själv. Jag kommer ifrån ett helt annat liv fullt med sprit, intriger och otrygghet. Där man inte ens brydde sig om att drömma om framtiden. Något jag minns allt för väl och tynger mina axlar.

När jag gick i lågstadiet började jag bli mobbad, jag fick inte vara med och leka. I sjätte klass insåg jag att en vän jag trodde jag hade låtsats vilja vara med mig hela den tiden vi hade lekt, den vännen var inte ensam om att skämmas över att ha lekt med mig heller. Jag kände mig värdelös. Varje dag efter att gick av linjebussen i Bögared och bussen hade åkt vidare så brast jag i tårar. Skyndade mig hem för jag skämdes över mig själv, när jag kom hem så åt jag helt maniskt. Alltifrån popcorn till att göra slut på mackorna hemma hos fosterfamiljen. Fick alltid frågan HUR jag kan äta så mycket men aldrig varför... Jag kände mig som den mest ensamma tjejen i världen.
Början på högstadiet med ny skola var jag livrädd för att allt skulle upprepa sig, jag ville inte ens gå till första dagen men gjorde det ändå med en mage som vreds sig. Men det gick bra? Jag tyckte inte det kändes så hemskt längre, den nya klassen tittade inte snett på mig. Men med årens gång blev jag någons syndabock igen, jag blev utnyttjad när jag gick i 7:an av en kille i 9:an på nakenbilder som sedan spreds över skolan, jag blev kallad hora i korridoren samma år som min mor mist livet, jag hade bara 1 vän i taget och folk brydde sig inte om hur mycket de än tryckte ner mig för att bevisa en poäng. Ingen brydde sig, för jag kom alltid tillbaka till skolan, konsekvenserna syntes aldrig utåt. För jag var stark.
Jag har alltid varit kaxig och väldigt agerande, men det beror på att annars hade jag inte ens överlevt psykiskt genom tiden jag bodde hos min mor. Och egenskaperna lever fortfarande kvar i mig, för egenskaperna behövs fortfarande för att jag ska orka stå upp för mig själv. Men det är så ofta jag är under jorden och slåss mot mina egna tankar. För deras ord och blickar sitter i bakhuvudet på mig, det är så många utav dom att det är svårt att bli av med dom. Man blir tillslut sin värsta fiende..

När man blir behandlad som att man vore ett skämt och inte förtjänar det bästa så börjar man utsätta sig själv för det, självkänslan bryts ner och sedan så är du ihop med en kille som bröstar upp sig mot dig, kallar dig respektlösa saker, ljuger och snackar skit om dig tills den dagen han slår dig på riktigt. Till och med den människan som använder orden "jag älskar dig" mobbar dig och ingen ser. Alla står på hans sida hellre än på min. Och det värsta, jag var inte ens förvånad och började tro på att han kanske hade rätt trots allt och förlät honom om och om igen.
Visst att jag hade vänner åt ett helt annat håll, men det är ärligt få utav de vännerna som faktiskt peppar mig och stöttar mig. Och än idag dyker det upp en och annan desperat människa som bara vill ha mig för stunden av någon anledning, eller använda mig som sitt svar på sina egna brister. Det slutar i frågan, vad gör jag som drar åt mig dessa typer som nervärderar mig? Men ska man behöva tänka så ens?? Nja..

Idag känner jag att om inte de få men OTROLIGT underbara och peppande vänner som jag har hade funnits nu så vet jag inte hur mycket jag hade orkat vara stark mer. Och det gör mig orolig för alla andra därute som också mår dåligt och känner sig som de ensammaste människorna på jorden. Jag är orolig för att är man en stark människa så syns inte konsekvenserna utåt oavsett vad som händer, och knappast vill en stark människa dränka en vän i sina djupaste tankar. För man vet hur jobbigt det är att bära på just de tankarna och vill inte utsätta någon annan för den bördan. Det betyder att man inte ser på en person hur den mår riktigt. Vilket betyder att man kanske inte ens hinner finnas till hjälp innan det är för sent... Jag vet att jag pratar mycket om detta, men det är ett nödvändigt ont. Att dela med mig av mitt liv till er är för att ingen ska behöva känna sig ensam. Ingen är speciell i att må fruktansvärt dåligt, för alla gör det någon gång. Och jag ber er alla, släpp stoltheten gentemot varandra, den ger inget värdefullt ändå..

Livet är för kort för att missa en vän och livet är alldeles för kort för att låtsas vara en vän. Var ärliga mot varann, bryt den relationen som drar ner er och värna om dom som peppar er!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vardag

Godmorgon!

Nu har jag precis vaknat, tagit smärtlindrande och ätit en glass.. Vaknade av en jättesmärta i halsen så kroppen typ darrade. Men nu är det bra, ligger still i sängen, halsen är nerkyld och tabletterna börjar göra sitt jobb.
Det har gått en vecka nu efter operationen och det enda som faktiskt blivit bättre är att svullnaden gått ner lite och jag kan prata bättre, men det gör ännu mer ont nu än vad det har gjort innan. Läkarna sa att det skulle vara såhär så jag får väl lita på det, men det är segt.. :(

Det som har påverkat mig mest är att jag inte har kunnat få i mig mat ordentligt, utan levt på smoothies, mosad avokado och ibland tvingat mig stå ut med lite mer riktig mat.. Jag som älskar mat.. Ni kan ju ana vilka cravings jag har, haha!
Vad jag har gjort under en hel vecka här hemma är verkligen inte intressant, jag har ju typ bara legat ner och kollat på serier. Fått fruktansvärd spring i benen och blivit socialt desperat, de som känner mig vet att jag gillar att hitta på saker hela tiden nästan, eller snarare att jag MÅSTE hitta på saker hela tiden och tycker det är jobbigt att vara hemma för länge, haha! Men för att "bota" min desperation har mina kära vänner verkligen funnits där och det känns så grymt! Några har till och med kommit och hälsat på mig för att jag känt mig så ensam.. Jag känner mig så lyckligt lottad till att ha dessa människor/gullisar i mitt liv! <3
Men det har varit nödvändigt att jag ska få träffa mina vänner, jag tror på att när psyket mår bra så hjälper det kroppen att må bra! Och det är alltid lättare att genomgå fysisk smärta om man får le lite ibland, eller typ dö av skratt även om det gör ont att skratta! Ja, det är en liten fin balans mellan psyket och kroppen för att hälsan ska funka.

Det sjuka är ju att jag saknar skolan nu helt plötsligt??? Asså ni hör ju, det är inte bra för mig att ligga hemma såhär, haha! Nämen, jag saknar att ta cykeln till skolan, ta en morgonkaffe med vänner och sedan gå på lektioner??? Okej, jag saknar alltså att gå på lektioner... Nej, detta går inte längre, jag vill verkligen bli helt frisk nu. Försöker sitta med plugg och sådär, men det är inte kul på tom mage och att ha ont samtidigt. Jättesvårt att koncentrera sig ju.

Puss&Kram

Likes

Comments

Hej hej!

Igår genomgick jag en operation, äntligen är halsmandlarna väck dock gör det ont som skam. Ändå glad att operationen gick bra och nu sitter jag med en egenmixad hallon och mango smoothie i den varma solen.
Igår var jag lite nervös må jag säga, fick vänta väldigt länge och det var lite skönt för då kunde jag smälta hela grejen och inte bara kastas in på operation. Hahah, dom till och med såg på mig att jag var nervös..
Jag tycker det är sjukt häftigt ändå allt vi kan göra idag. Vi kan byta ut organ och vi kan ta bort det som gör ont, effektivt och värdigt gjort. Jag har kollat på Greys Anatomy för inte så länge sedan, så kanske därför jag blivit lite hooked-up på just detta ämnet, haha! Jag är ändå glad över att tiden går framåt när det kommer till sånt här, jag menar, hade det varit förr i tiden och jag skulle ta bort mina halsmandlar så hade jag varken fått ligga i narkos eller morfin. USH, vad hemskt!

Jaja, nu ska jag sitta i solen lite till och dricka upp min kära smoothie! Bjuder på en bild ifrån Valborg också.

​Puss&Kam

  • 347 readers

Likes

Comments

Tankar

Att vara stark är nödvändigtvis inte att vara lycklig. Att vara stark behöver heller inte betyda att man förstår sitt värde, självkänslan kan liksom ändå svika. Att vara stark handlar om att överleva, att den ynka energi man har kvar efter en hemsk händelse går till att ändå fortsätta försöka.

I hela mitt liv har jag fått höra att jag är stark, och även om jag självständigt klarar mig så betyder det inte att jag inte är minst lika känslig som du är, och behöver någon som säger till mig att "du är bra".
Men när man är stark så kanske det inte syns hur fantastiskt dåligt man mår, hur man tycker att världen är ett skämt och kanske till och med redan tappat lusten för länge sedan. Det jag försöker säga är att en stark människa behöver nödvändigtvis inte må så bra, det finns ju trots allt ofta en förjävlig anledning till varför en människa behöver vara stark.

Igår mindes jag tillbaka. Tillbaka på all trauma jag upplevde som barn och kom fram till att allt började så tidigt i mitt liv att allt jag någonsin gjort, är att vara stark. Det tar på energin och tär på en människa att alltid behöva kämpa sitt yttersta i så många år som ett helt liv. Att vara lycklig är så nödvändigt för att inte tappa det, att få höra några goda ord om sig själv är viktigt när man inte ens orkar ta sig upp ur sängen. Att veta att någon ser och vill lyssna, det hjälper den som tappar lusten. För det är svårt att vara ensam och stark, och i längden börjar det kännas omöjligt.

Försök att se varandra ute i livet, hjälps åt i tid och lämna inte någon ensam. Det är så himla viktigt! För det sker ett självmord var sjätte timma på grund av psykisk ohälsa.. Och tyvärr är det alldeles för vanligt att en närstående hinner dö innan man börjar bry sig, men då är det försent.

Puss&Kram

Likes

Comments

Bilder ifrån ett mysigt café i Göteborg. Jag blev kär i stilen och så inspirerad! Inredning är ju såå roligt!

Puss&Kram

  • 422 readers

Likes

Comments