Alla känner en stark hopplöshet färre eller fler gånger i livet. Det kan vara i alla dess former samt i enkla som svåra situationer. Du tänker på något specifikt och känner olust i magen, "det är hopplöst hela skiten" eller "ingen kommer ändå förstå mig", säger du till dig själv. Du kanske tittar på allt du äger och tycker det är en skämt, världen är ett skämt. Till och med människorna runt omkring är som obrydda robotar. Du jämför dig med andras liv som ser perfekta ut, de uppnår sina mål och det verkar inte ens som de är trötta efter allt slit. Du har ju också kämpat länge, men är så trött i huvudet att du fnyser åt alla instagrambilder som pumpas ut som på rullande guldband. Du kanske bryter ihop för något jobbigt som stannat i bakhuvudet alldeles för länge, men det är ingen som vet hur du känner. Ingen som hör av sig och frågar varför du är så tillbakadragen. Du är helt ensam, du känner så. Det känns tillslut tomt i magen, du är ju rädd för att dina misstankar kan vara sanning, att allt är hopplöst, att allt du gör saknar liksom betydelse. Och ifall det skulle vara sanning, hur skulle du ens orka dig upp från knäna till att stå på båda fötterna på jorden igen?

En dagboks betydelse för mig, i både glada och ledsamma tider, har alltid varit enorm. Där kan alla tankar dränkas, alla ideér och drömmar bli konkreta och händelser lagras. Att vända blad till en ny och fräsch sida har alltid visat mig att varje dag är ny och oskriven, vilket är det fina med imorgon. Genom livet har jag skrivit många dagböcker, dock är flera av dom uppeldade, i den blå pannan som användes för att hålla huset varmt ute på vishan. Att bara titta på de dagböckerna som är fulla av mina mörkaste år i livet var för smärtsamt för mig att ens titta på. Att bränna upp dagböckerna var, för mig, ett konkret vis att bränna bort mina mest hemska minnen och dysterhet för att sedan påbörja en ny oskriven dagbok, på det viset kunde jag enkelt blicka framåt igen. En dagbok har alltid hjälpt mig när jag mått som allra sämst men inte orkat förklara för någon som inte kan förstå. En dagbok har alltid gjort mig motiverad på mina nästa mål och ambitioner då jag erkänt för mig själv att det är viktigt för mig. En dagbok har framförallt hjälpt mig förstå varför jag är den jag är idag och att förstå mig själv bättre, helt enkelt lärt känna mig själv vilket har gett mig ett lugn som jag inte haft innan.

Det finns alltid bra anledningar till varför man blivit den man är idag. Omgivningen har stor betydelse och bagaget vi bär på hänger med livet ut. Allt du och jag gör, kommer ständigt förändra oss. Alla gånger vi trotsar våra rädslor blir vi modigare och varje gång vi tar nya chanser öppnas möjligheter runt omkring oss. Du måste våga ta risker och lämna din kära trygghetszon, tillslut kommer problem bli lättare att ta sig ann. Har du en dröm du vill nå, det som då betyder något är att du tro på dig själv och att du vågar dig på de utmaningar som krävs. Vägen till framgång eller att nå sina mål har aldrig varit rak för någon. Du är för hård mot dig själv om du jämför dig med andras ambitioner och kräver samma prestation från dig själv. Alla tar olika vägar för att nå dit man vill komma, oavsett om det kan handla om yrken eller att bli tillfreds med livet och må bra. Ingen väg är den andra lik. Och nej, du är absolut inte hopplös! Hitta din egen väg genom livet som gynnar dig, som är skräddarsydd just för dig. Vi är olika hela bunten som vill åt olika milstolpar i livet. Många männsikor därute kommer alltid vilja dig något och påverka dig. Då behöver du kunna lita på dig själv och känna dig trygg under ditt eget skinn för att inte bli besatt av avundsjuka och jaga efter brister på dig själv eller allt slit du lagt ner. Stå rakryggad för den du är och din egen verklighet och inse det viktigste av allt, du kommer aldrig vara hopplös för du kommer kunna lösa allt du vill åstadkomma. Jag kan dela med mig av mottot jag använder till allt, "vill man så kan man". Det är verkligen så, det är bara du som kan ändra på ditt liv, så länge du vill!

Livet är otroligt nog inte hopplöst heller av den allra enklaste anledningen, varje ny dag som väntar, den är oskriven som ett tomt blad i dagboken.

Puss&Kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 127 Readers

Likes

Comments

Detta är ett inlägg där jag delar med mig om vad jag känner, är alltså helt öppen med mina erfarenheter och ber er respektera det när ni ändå klickat in här.

Jag vet hur det är att vara tjejen som de desperata lutar sig mot, oavsett vad det kan handla om. Det kan vara något så fult som att låtsas få mig känna mig speciell för att få något i gengäld, ibland är jag någons syndabock, ibland är jag tjejen man kan trycka ner för att känna sig själv bättre och allt för sällan får jag vara tjejen som faktiskt är speciell på riktigt. Till och med min mor lutade sig mot mig då hon aldrig var nykter och var varken kapabel till att ta hand om mig eller sig själv. Jag kommer ifrån ett helt annat liv fullt med sprit, intriger och otrygghet. Där man inte ens brydde sig om att drömma om framtiden. Något jag minns allt för väl och tynger mina axlar.

När jag gick i lågstadiet började jag bli mobbad, jag fick inte vara med och leka. I sjätte klass insåg jag att en vän jag trodde jag hade låtsats vilja vara med mig hela den tiden vi hade lekt, den vännen var inte ensam om att skämmas över att ha lekt med mig heller. Jag kände mig värdelös. Varje dag efter att gick av linjebussen i Bögared och bussen hade åkt vidare så brast jag i tårar. Skyndade mig hem för jag skämdes över mig själv, när jag kom hem så åt jag helt maniskt. Alltifrån popcorn till att göra slut på mackorna hemma hos fosterfamiljen. Fick alltid frågan HUR jag kan äta så mycket men aldrig varför... Jag kände mig som den mest ensamma tjejen i världen.
Början på högstadiet med ny skola var jag livrädd för att allt skulle upprepa sig, jag ville inte ens gå till första dagen men gjorde det ändå med en mage som vreds sig. Men det gick bra? Jag tyckte inte det kändes så hemskt längre, den nya klassen tittade inte snett på mig. Men med årens gång blev jag någons syndabock igen, jag blev utnyttjad när jag gick i 7:an av en kille i 9:an på nakenbilder som sedan spreds över skolan, jag blev kallad hora i korridoren samma år som min mor mist livet, jag hade bara 1 vän i taget och folk brydde sig inte om hur mycket de än tryckte ner mig för att bevisa en poäng. Ingen brydde sig, för jag kom alltid tillbaka till skolan, konsekvenserna syntes aldrig utåt. För jag var stark.
Jag har alltid varit kaxig och väldigt agerande, men det beror på att annars hade jag inte ens överlevt psykiskt genom tiden jag bodde hos min mor. Och egenskaperna lever fortfarande kvar i mig, för egenskaperna behövs fortfarande för att jag ska orka stå upp för mig själv. Men det är så ofta jag är under jorden och slåss mot mina egna tankar. För deras ord och blickar sitter i bakhuvudet på mig, det är så många utav dom att det är svårt att bli av med dom. Man blir tillslut sin värsta fiende..

När man blir behandlad som att man vore ett skämt och inte förtjänar det bästa så börjar man utsätta sig själv för det, självkänslan bryts ner och sedan så är du ihop med en kille som bröstar upp sig mot dig, kallar dig respektlösa saker, ljuger och snackar skit om dig tills den dagen han slår dig på riktigt. Till och med den människan som använder orden "jag älskar dig" mobbar dig och ingen ser. Alla står på hans sida hellre än på min. Och det värsta, jag var inte ens förvånad och började tro på att han kanske hade rätt trots allt och förlät honom om och om igen.
Visst att jag hade vänner åt ett helt annat håll, men det är ärligt få utav de vännerna som faktiskt peppade och stöttade mig. Och än idag dyker det upp en och annan desperat människa som bara vill ha mig för stunden av någon anledning, eller använda mig som sitt svar på sina egna brister. Det slutar i frågan, vad gör jag som drar åt mig dessa typer som nervärderar mig? Men ska man behöva tänka så ens?? Nja..

Idag känner jag att om inte de få men OTROLIGT underbara och peppande vänner som jag har hade funnits nu så vet jag inte hur mycket jag hade orkat vara stark mer. Och det gör mig orolig för alla andra därute som också mår dåligt och känner sig som de ensammaste människorna på jorden. Jag är orolig för att är man en stark människa så syns inte konsekvenserna utåt oavsett vad som händer, och knappast vill en stark människa dränka en vän i sina djupaste tankar. För man vet hur jobbigt det är att bära på just de tankarna och vill inte utsätta någon annan för den bördan. Det betyder att man inte ser på en person hur den mår riktigt. Vilket betyder att man kanske inte ens hinner finnas till hjälp innan det är för sent... Jag vet att jag pratar mycket om detta, men det är ett nödvändigt ont. Att dela med mig av mitt liv till er är för att ingen ska behöva känna sig ensam. Ingen är speciell i att må fruktansvärt dåligt, för alla gör det någon gång. Och jag ber er alla, släpp stoltheten gentemot varandra, den ger inget värdefullt ändå..

Livet är för kort för att missa en vän och livet är alldeles för kort för att låtsas vara en vän. Var ärliga mot varann, bryt den relationen som drar ner er och värna om dom som peppar er!

Puss&Kram

  • 638 Readers

Likes

Comments