Det var D som skrev, vi pratade ett par dagar innan vi bestämde oss för att ses.
Han kom hem till mig och min halvt galna familj och innan vi båda visste ordet av det var vi tillsammans, inte det ultimata kanske då vi för det första inte kände varandra och jag var nog egentligen inte redo för ett nytt förhållande, men efter 1,5 månad flyttade jag in till honom och hans mamma vilket inte heller var ultimat just då. Efter 10 månader ihop så lämnar han mig, vi pratar inte alls under ca 1 år men till slut bestämmer jag mig för att skriva till honom, egentligen bara för att kolla läget men det slutar med att vi pratar konstant i 1 månads tid, sen börjar vi träffas igen och håller på fram och tillbaka, innan vi till slut blir tillsammans igen. Jag tror att vi dels behövde det där året ifrån varandra men också den tiden vi "dejtade" för det har gjort att vi idag har ett stabilt förhållande, visst är det inte alltid lätt men det finns ingen jag skulle vilja dela mitt liv med än med honom <3

Vart är jag idag då och hur har jag tagit mig hit?
Idag mår jag extremt bra och jag har tagit mig hit genom att alltid försöka hitta ljusglimtar i tillvaron, sen har jag en otroligt lång väg kvar och jag vet att jag alltid kommer ha detta med mig.
Min panikångest är det bästa som hänt mig för att jag får känna så mycket, är jag glad så är jag skitglad men är jag ledsen så är jag också skitledsen . Jag har på senaste tiden lärt mig otroligt mycket om både folk i min omgivning men också om mig själv och vad jag vill och behöver

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Allt hade gått så långt att en nära familjemedlem t o m var orolig att jag skulle göra något dumt (skada mig själv), men hur dåligt jag än har mått så har det aldrig varit ett alternativ då jag alltid tyckt att jag har för mycket att kämpa för, och kämpa det gjorde jag.
Hittade snabbt lugnet i musiken och i att pyssla (rita, lägga pärlplattor m.m).

Allt rullar på och jag kämpar som en tok med mina demoner.
Nu är vi framme i 2009, året då jag blir storasyster för 6 och gången och fick inse vad kämpa verkligen var..

2008 kom min lillasyster Thilda och hon vart tillsammans med sin storebror Elvis min anledning till att kämpa ännu hårdare, 2009 kom även lillasyster Ronja med buller och bong 16 v för tidigt och jag tror att se henne kämpa för sitt liv fick mig att någonstans hitta den där extra kämparglöden, för klarade hon och fightas för sitt liv så klarar jag detta tänkte jag.

2009 träffade jag även M, vi var tillsammans i 13 månader och jag var lyckligare än någonsin trots upp och ner gångar. När han lämnade mig så rasade hela min värld jag menar han var ju min trygghet, flyttade då hem till min pappa som precis hade flyttat upp från GBG, vilket betydde att jag nu fick ha mina älskade syskon nära hela tiden.

Jag kände att jag hade börjat komma tillbaka lite men i och med uppbrottet så rasade jag igen och det visade sig genom att jag bara satt och titta framför mig, orkade inte göra någonting och min dåvarande styvmor var nära att köra mig till psykakuten..

Jag och M höll på fram och tillbaka väldigt länge, men efter ca ett år så ledsnade jag och frågade vad han ville med mig, fick då svaret att han inte visste.
Åkte hem och startade konto på en dejting sida, och det tog inte lång tid förrän mailet som skulle förändra hela min värld dök upp

Likes

Comments

I år är det 10 år "firar" jag 10 år med det värsta och bästa som har hänt mig, för 10 år sen började min resa mot helvetet men också tillbaka.

Jag hade mått dåligt större delen av mitt liv egentligen, av olika anledningar och året innan hade jag flyttat tillbaka till min mamma från min fosterfamilj som jag bodde hos, just då kändes det som rätt beslut och det var det till viss del då det inte var bra där, men samtidigt så var det nog inte det ultimata och flytta hem heller, men hade jag inte gjort det så hade jag nog inte träffat människor som skulle komma att betyda allt i min kamp.
Men tillbaka till 2007, året jag fyllde 18, året då allt började

Jag började året med att ha en pojkvän men jag valde att göra slut på min 18 års dag då jag visste sen innan att han inte var bra för mig.
Han började stå utanför min skola och hota med att ta sitt liv..

Samtidigt hände det diverse saker hemma som gjorde att jag mådde dåligt också, allt det här rullade på.

Men det hände bra saker också, jag vart storasyster för 4:e gången och fick något att kämpa för, för vilken förebild skulle jag vara om jag bara mådde dåligt?
Jag hängde också otroligt mycket med personen som skulle komma att bli min största lärdom i livet, personen som skulle ge mig så mycket lycka men också väldigt mycket sorg och frustation.
Livet rullade på, jag mådde extremt dåligt och det blev 2008, året då jag fick min första panikattack.
I skolan hade vi vårat klassrum högst upp i byggnaden, jag går upp för alla trappor och när jag kommer upp så känner jag hur det blir svårt att andas och nog för att dom trapporna var jobbiga men detta var något helt annat och jag börjar hyperventilera, mina kompisar försöker prata med mig, jag hörde dom men var liksom inte där mentalt, någon ställer ett glas vatten framför mig, det tar en stund men till slut tar jag det och sveper och då försvann det.
Efter en polisanmälan så slutar han stå där utanför men inte höra av sig, trots kontaktförbud utan sista gången jag hörde något var 2014..
Saker fortsätta gå utför och jag mår sämre och sämre, jag låser in mig mer och mer och vill inte gå ut, och framför allt inte gå i köpcentrum eller åka kommunalt..

Jag tänker att jag börjar såhär och så skriver jag en fortsättning senare så får jag en anledning till att faktiskt uppdatera ;)
Ni får jätte gärna kommentera vad ni vill läsa också :)

Likes

Comments

Jag har på senare tid börjat känna ett väldigt lugn inom mig, ett lugn som jag inte känt på ganska länge, ett lugn som skrämmer mig då man efter flera år med denna "sjukdom" bara väntar på att fallet ska komma, samtidigt som jag nu ändå försöker påminna mig själv om att njuta istället.
Vart det här extrema lugnet kommer ifrån är jag inte säker på men tror att det framför allt beror på mitt val av att byta jobb. Att gå från att bara jobba kvällar, en och en halv timme (enkel väg) hemifrån till att jobba bara dagar, 20 min hemifrån gör otroligt mycket, sen att jag får göra saker jag tycker extremt mycket om och har belönats med fantastiska kollegor gör det inte värre direkt.
Missförstå mig inte, jag älskade mitt gamla jobb (oftast iaf) men det har tagit otroligt mycket mer på mig än va jag trodde att jobba som jag gjorde.

Sen har det hänt andra saker som kan ha påverkat en del till mitt lugn också men jag hoppas inte att det är så för det gör samtidigt väldigt ont. Det är inget jag kommer ta upp här för det är alldeles för privat och en pågående process som jag hoppas tar slut snart.

Likes

Comments

Just nu är jag inne i en period där jag känner mig galet lyckligt lottad över allt jag har, men jag måste också påminna mig själv om att jag är så jävla värd det, för det har inte kommit gratis, nej nej nej.
Jag har kämpat med enormt mycket blod svett och tårar för att komma hit där jag är idag.

Men är jag klar då?
Är jag där jag vill vara
?

Nej jag är långt ifrån klar med mitt kämpande, jag har lång väg kvar att gå.

Vissa dagar kämpar jag fortfarande mot ångesten, men har väl någonstans börjat lära mig att det är okej att den finns där, den är en del av mig och kommer alltid vara det.
Jag kommer alltid bli slut efter en dags flängande, men det är okej.

Jag får helt enkelt ge mig själv tid att vila sen efter, och det har jag faktiskt blivit bättre på.

It's okey not to be okey

Även om det kanske inte syns så tydligt så är det en otrolig skillnad mellan bilderna, känslomässigt om inget annat

Likes

Comments

Var det sen jag skrev sist.
Det har väl egentligen inte hänt så otroligt mycket, pausen med personen jag tidigare pratat om håller i sig och lär inte ändras på ett bra dag då denne har gjort saker jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna tro. H*n har sjunkit lägre än vad jag trodde den personen skulle kunna göra på så många plan.

Men förutom det så rullar livet på otroligt bra, jag och D har blivit ännu tryggare i våran relation.
Jag ska byta jobb om två månader, ska bli spännande faktiskt och skönt att slippa pendla :)

Likes

Comments

Det känns som att jag ganska många gånger fått omvärdera personer i mitt liv, personer som visade sig inte alls var de jag trodde att dom var.

Jag har på senaste tiden känt att jag ger så otroligt mycket till dom flesta i min närhet, men utan att få något tillbaka..

Likes

Comments

Jag har valt att ta en paus från en i min absoluta närhet, då jag känner att relationen till personen i fråga tar mer energi från mig än vad den ger.

Var det ett svårt beslut?
Både ja och nej. Klart det är tufft ibland, men när det hade kommit till den punkten att jag efter varje gång vi pratat kände mig mentalt utmattad så var det egentligen inte så svårt.

Hur känner jag nu när det gått ett tag?
Det finns vissa dagar då jag bara vill ta upp telefonen och ringa, men i det stora hela så mår jag faktiskt rätt bra, jag känner att jag faktiskt kan andas.

Det finns ingen som kan ta den personens plats i mitt liv och jag vet inte hur länge denna paus kommer att hålla på, men just nu får det vara såhär då jag för stunden mår bäst av det
Och jag har kommit till den punkten i livet där jag måste tänka på mig själv i första hand.

Likes

Comments

Sitter just nu på bussen påväg hem från jobbet och lyssnar på gamla låtar, alltså dom jag lyssna på när jag var yngre, när allt började.
Det är mycket tankar och känslor som kommer upp till ytan, både bra och dåliga, det jag kan komma fram till och som faktiskt gör mig lyckligast är tanken på vilken jävla resa jag har gjort. Hur långt jag har kommit, det har varit en helvetes resa men den har också lärt mig så otroligt mycket både om mig själv och andra. Det finns dagar då jag rasar fortfarande men det är inte lika hårt och jag har lärt mig att
hantera det.

Likes

Comments

Jag är en oftast väldigt glad tjej med en rätt stor familj som har haft det lite gropigt på min väg, gillar att umgås med mina vänner, och bor tillsammans med min sambo, vi har precis flyttat tvärsöver staden så det kanske blir en del inredning här inne ;)

Vad vill jag med det här bloggandet egentligen?
Jag vet inte riktigt, det finns otroligt mycket jag skulle vilja berätta men vet inte riktigt om jag kan då vissa saker är otroligt privata, och det finns andra att ta hänsyn till. Jag är dock i väldigt stort behov att skriva av mig så det är väl egentligen kanske det jag vill med detta, hur mycket och vad är dock ännu oklart.

Likes

Comments