När jag berättar att jag har adhd, så blir folk förvånade. Senast idag när jag nämnde det så utbrast en vän "har du adhd?!" förvånat. Jag kan inte beskriva varför det är jobbigt när folk säger att de inte tror på det eller jämför mig med någon annan de känner som har samma diagnos, för att sedan säga att jag knappt har adhd jämfört med den personen, men jag gillar det inte. Jag har haft svårt nog att acceptera att det är så det ligger till, att jag har adhd, att jag har en funktionsnedsättning (för det är så adhd beskrivs), att jag har en känslighet i hjärnans nervsystem.

Jag minns att jag blev ledsen när jag fick min diagnos. Jag hade hört hur folk pratade om de som har adhd, folk är fördomsfulla och det var nog jag också. Jag visste ingenting om adhd innan jag fick diagnosen. Jag minns att jag var på BUP när de gav oss papper som jag, mamma och skolan skulle fylla i. Det var början på min utredning. Vi hade aldrig spekulerat kring det, mina psykologer hade aldrig nämnt att de misstänkte att jag hade adhd. Både jag och mamma blev förvånade, ingen av oss hade ens tänkt tanken på att jag skulle kunna ha den diagnosen. Mamma sa till och med att jag var den sista av hennes barn som hon trodde skulle ha en bokstavskombination. Utredningen var iallafall igång, vi fyllde i skattningsformulären, mamma fick åka på en intervju angående hur jag har som barn och jag fick göra en mängd olika tester, bland annat ett begåvningstest och ett koncentrationstest.

Jag fick min diagnos när jag var 15 år, det var alltså ganska sent som någon upptäckte detta. Jag tror att det bidrar till stor del varför folk blir förvånade när de får höra att jag har diagnosen. Jag har varit bra på att tolka generella sociala situationer, jag har märkt ganska snabbt när jag bör vara tyst och när jag bör ta det lite lugnare. Jag har kontrollerat mig själv för att passa in, för att inte ta för mycket plats. Min hyperaktivitet har nog slagits ut lite av min före detta rädsla att stå i centrum, bli kollad på av en grupp människor och så vidare. Det är lite fascinerande kan jag tycka, att min fobi för sociala sammanhang var starkare än mitt nervsystem. Innan tonårstiden beskrev mamma min aktivitetsgrad som hög, jag klev upp tidigt för att hitta på bus, hamnade i konflikter under förskoleåldern och mamma fick klagomål från personalen angående mitt beteende. Däremot visades aldrig några inlärningssvårigheter eller koncentrationssvårigheter förrän jag började på högstadiet (jag kan bara tala för hur adhd påverkar skolan, jag vet inte än hur det kommer att påverka arbetslivet). Jag fick problem med att hinna med allt skolarbete, jag blev lättdistraherad i klassrummet, låste mig när det blev för mycket att göra på en och samma gång, jag fick svårt att initiera läxläsning och jag blev påtagligt trött efter skolan, vilket innebar att jag sov väldigt mycket. Men jag tänkte aldrig ens tanken på att adhd kunde vara förklaringen.

Jag blev ledsen när diagnosen fastställdes, men idag är jag lättad. Jag är lättad att jag har en förklaring till varför jag aldrig blir klar med skolarbeten innan deadline, varför jag aldrig kan ta tag i att göra skolarbeten hemma, varför jag kan lyssna på en genomgång men sedan inse att jag inte hört ett enda ord av vad läraren sa, varför frågor och instruktioner måste upprepas flera gånger innan jag förstår, varför jag blir trött efter att jag har ansträngt mig, varför jag blir lika slut på efter ett prov som efter ett gympass, varför jag inte uppskattar förändringar, varför jag har stora problem med min emotionella kontroll, och varför jag ogärna byter uppgift när jag väl har kommit igång med arbetet. Jag är lättad att jag inte längre känner att jag måste hålla tillbaka mig själv, att jag äntligen förstår varför jag är på det här viset. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring.

Ingen med adhd är den andre lik, var nog det första de sa till mig på BUP efter att jag fått min diagnos. Jag är så glad att de sa så, annars hade jag nog tänkt som min omgivning - att jag inte har "så mycket" adhd, som att det finns olika nivåer av adhd. Fakta: det gör det inte. Min lillebror har också adhd, han fick sin diagnos när han var 12 år. Till skillnad från mig så har han alltid uttryckt sig, han har aldrig hållit tillbaka, vilket fick hans omgivning att misstänka adhd redan vid tidig ålder och det gjorde också att han fick sin diagnos tidigare än mig. Det finns tydliga skillnader mellan min bror och mig. Han har till exempel mycket större svårigheter med sin impulskontroll än vad jag har, och han uttrycker sin hyperaktivitet mer än vad jag gör. Däremot har jag svårare för att ta tag i saker, till exempel skolarbeten, de blir alltid inlämnade efter deadline eller aldrig ens gjorda. Min lillebror gör alla skolarbeten samt lämnar in dem i tid. Ingen av dessa skillnader kan säga att någon av oss har mer adhd än den andra. Det handlar om sina egna svårigheter och hur man väljer att uttrycka dem.

Ur ett cisnormativt helhetsperspektiv så finns det tydliga skillnader mellan flickor och pojkar som har adhd (det handlar givetvis inte om kön eller någonting annat biologiskt, det handlar bara om hur samhället format människor och hur vi fått lära oss hur vi "ska" vara. Det är ett problem, ja, men det är inte det som är fokus i denna texten. Jag ber om ursäkt ifall jag trampar någon på tårna). OBS! Det finns givetvis undantag. Flickor är känsligare för intryck, vilket gör att de ofta lyckas känna av vad vuxna och kompisar förväntar sig av dem och som gör allt för att i skolan visa att de har allting under kontroll. Flickor anstränger sig mer för att passa in, de försöker hålla samma energinivå som de andra, flickor utan förmåga att kunna organisera och strukturera tar sig igenom skolan tack vare hög begåvning, men som faller totalt när de blir äldre och kravnivån ökar. Det var det som hände mig. Flickor och pojkar uttrycker sig inte på samma sätt, därför blir vi inte sedda för att ha några svårigheter att oroa sig för. Trots att jag fick min diagnos på papper, och skolan var fullt medvetna om det, så fick jag aldrig samma hjälp eller hänsyn som en kille i min klass med exakt samma diagnos. Tips: behandla flickor, pojkar och allt däremellan likadant. Ur ett långsiktigt perspektiv skulle dessa skillnader jag nämnde inte existera beroende på vilket kön man har. Det är faktiskt så att flickor med adhd som är på det viset som jag var (alltså som samhället lärt mig att jag ska vara, för att jag har en vagina), oftare än andra hamnar i en depression, ångest, självskadebeteende och/eller ätstörning när de blir äldre.

Jag misstänker att många tror att adhd bara är hyperaktivitet, men det är så mycket mer än så. Det är vanligt att den som har adhd har problem med sömnen, har låg självkänsla och olika former av psykisk ohälsa, det är också vanligt att en med adhd hamnar i ett beroende. En del med adhd har autistiska drag eller någon form av tics, som till exempel Tourettes. Folk är alldeles för outbildade när det gäller bland annat adhd, vilket blir ett problem när det är ungefär 6% av alla skolbarn som har denna diagnos, för att inte tala om alla som aldrig upptäcker det. Adhd syns inte, men det gör det inte mindre verkligt för det. Utbilda er, låt mig hjälpa er på traven:

https://www.metro.se/artikel/till-alla-er-som-inte-har-adhd-xr

https://www.1177.se/Vasterbotten/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Adhd/

http://bokstavsdiagnoser.se/adhd/

http://www.levamedadhd.se/att-leva-med-adhd/barn-med-adhd/

http://www.adhd24.se/Om-ADHD/Fakta-om-ADHD/

http://www.expressen.se/halsoliv/psykologi/14-fakta-du-maste-veta-om-diagnosen-adhd/

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments