Hej! Jag är tillbaka, och jag mår bra igen. Penicillinet gjorde vad den skulle redan efter första tabletten, kändes det som. Det där var nog de värsta magsmärtorna jag varit med om, och det är svårt att klå min mensvärk som jag hade för cirka två år sedan, ska jag säga er. Hur som helst, det var otroligt skönt att penicillinet började verka så snabbt. Däremot, så började jag må väldigt illa när jag hade tagit tabletterna, och ibland kräktes jag också. Det var mindre roligt. Men nu är det över, och det känns som att jag aldrig har mått bättre haha! Det känns även som att jag har gått upp fem kilo denna veckan, eftersom att jag inte har tagit min concerta (jag inbillade mig själv att det var farligt att ta två starka mediciner samtidigt), och därför varit hungrig (för er som inte vet, så kan concerta få en att tappa hungerkänsla), vilket i sin tur har lett till att jag har ätit mer. Jag har saknat min hunger lite haha. Dock så har jag inte alls varit särskilt fokuserad på lektionerna, och därför kommer jag att somna med ångest ikväll. Jag har skrivit att jag ska filma en redovisning, va? Jag har lite problem med det. Jag har inte tillräckligt med material och fakta för att kunna göra det än, och om jag känner mig själv rätt så kommer jag att strejka för att det bli för mycket stress för mig att hantera, och därav inte göra det i tid (det vill säga innan fredag). På ett eller annat sätt så löser det sig nog, men just nu känns det inge bra iallafall.
I fredags när jag hämtade upp Isak, för att sedan åka vidare hem till honom, så hade han med sig jättefina blombuketter till mig. Gullpojken min. Resten av den dagen gjorde vi inte så mycket, och inte igår heller. Idag har vi däremot varit utomhus, hälsat på djuren och puttat varandra i snön. Efter det så ville han bjuda mig på fika, och återigen - gullpojken min.

När jag kom hem från Isak, strax före åtta, så for jag och tränade en liten stund. Det var skönt. Det var längesedan jag tränade. Däremot så tycker jag att det är så himla läskigt att vara där helt ensam. Jag hinner inte ta ut mig ordentligt, innan jag blir så rädd att jag åker hem igen haha :( 

Nu ska jag äta turkisk yoghurt med hallonsylt, och kolla på Youtube! Sov gott och ha en bra dag imorgon! 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Mamma tog mig till sjukan idag istället. Hon trodde att det var urinvägsinfektion som spridit sig upp mot njurarna, och hon hade rätt. Nu ska jag äta pencillin i fem dagar, och efter det är jag förhoppningvis pigg och kry, så då återgår jag till att blogga varje dag!
Som grädden på moset, så att säga, så har jag fått feber också. Ugh, jag hatar att vara sjuk😔.
Men nu vet ni på ett ungefär när jag är tillbaka!

Likes

Comments

​Jag vill be om ursäkt över att jag inte har gjort utmaningarna de senaste dagarna, men jag har haft jätteont i magen/ryggen, och det har jag nu haft i en vecka. Imorgon ska mamma ringa och boka en tid på sjukstugan, så förhoppningsvis kommer de underfund med vad felet är, vilket i sin tur förhoppningsvis leder till en lösning och sedan ett slut på denna hemska smärtan. 
Jag har överdoserat Ipren den senaste veckan. Jag har tagit en på morgonen för att jag ska klara av att vara på skolan, en när jag har kommit hem från skolan och en innan jag ska sova, så att jag slipper vakna upp mitt i natten och ha jätteont. 
Hur som helst, det jag egentligen ville säga med detta inlägg är att jag kommer att ta en paus från bloggen, och skjuta upp dagsutmaningarna tills jag mår bättre igen. 
Ha det bra så länge! 

Likes

Comments

Jag har såklart inte tagit kort på någonting, vilket är så himla typiskt mig. Jag ska försöka bättra mig på det.
Imorse åt jag turkisk yoghurt med hallonsylt, innan jag skulle iväg och bygga snöskulpturer. Vid 10tiden kom mina handledare och bjöd på ostmackor och varm oboy, så jag fikade lite till. Efter någon timmes snöskulpturering (är det ens ett ord?) så gick jag till skolan och skulle äta lunch. Men jag var inte hungrig för fem öre, så jag åt endast en tugga utav alströmmermoussaka som det bjöds på, och ett glas mjölk. Sedan var det bara att gå tillbaka och fortsätta med snöskulpturen. Mindre än en timme efter att jag kom tillbaka så var vi klara, så jag åkte hem till Isak. var jag hungrig, men tyvärr så fanns det inget bröd som fall mig i smaken. Istället åt jag en halv schweizernötschoklad, medans vi kollade på Good Mythical Morning. Vid fem så skrev pappa att vi kunde komma och gratulera min lillebror som fyllde år i onsdag (samma dag som Isaks lillasyster, vad är oddsen?), och där bjöds det givetvis på tårta. Jag fick även veta att min lillasyster kollar på ungefär samma youtubers som jag gör ❤️. När vi kom tillbaka till Isak så åt vi middag (vilket var alldeles nyss). Potatis och dillkött - fruktansvärt gott! Nu ska vi kolla på Suits och äta dill&gräslök-chips med dill&gräslök-dipp, och förhoppningsvis mysa lite hihi.
Jag hoppas att ni har ätit er mätta idag!

Likes

Comments

Jag får be så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte gjorde dagsutmaningen igår. Jag var på Isaks lillasysters födelsedagskalas igårkväll. Vi åt tacos, tårta, lyssnade på historier som Isaks morfar berättade och jag fick lära mig en ny födelsedagslåt. Det var trevligt. Men som några av er vet så får jag ibland panikångest i vissa sociala situationer, så det var jättejobbigt stundvis. Det är bra träning för mig, dock. Vi pratade om kbt när jag träffade min läkare i tisdags, men vi skulle behöva åka till bup en gång i veckan och det är cirka tolv mil dit, så det kändes lite drygt. Jag får försöka träna lite smått på egen hand. Hur som helst, när vi kom hem från kalaset så var jag ganska slut på, eftersom att det var väldigt ansträngande för mig att vara där. Det är därför jag inte skrev någonting igår, så jag tänker skriva både gårdagens och dagens utmaning i detta inlägg!


Det här får mig att må bättre
Jag tycker att detta känns väldigt svårt att svara på. För mig beror det på vad som är anledning till att jag inte mår så bra. Om jag är stressad angående skolan så mår jag bättre om någon hjälper mig att strukturera upp hur jag ska göra. Om jag är arg så mår jag bättre om jag får vara ifred lite och andas. Om jag är allmänt ledsen så mår jag bättre av att göra någonting, så att jag tänker på annat. Som sagt, det beror helt på anledning.

Det här saknar jag
Jag vet inte riktigt vad jag saknar. Gamla goda tider kanske, när man var liten? Om jag inte minns helt fel, så var det ganska härligt att vara liten. Man behövde inte göra så mycket. Inga större ansvar, inga stora beslut att fatta och nästan inga problem.
Jag saknar att kolla på film varje kväll innan jag skulle somna, och när mamma alltid kom upp och gav mig en godnattkram. Det är vad jag saknar mest med de gamla goda tiderna.

Jag vill passa på att tacka för all den fina respons jag fick på föregående inlägg - tack så jättemycket!! Jag var så nervös inför att publicera det. Jag var rädd för att folk skulle tycka att det var dumt av mig att skriva om ett ganska tabu-belagt ämne. Jag blev ännu mer nervös när jag såg hur många som läste inlägget (nu är det 614!! iih). Jag satt nästan och väntade på att någon skulle ifrågasätta eller klaga på varför, och vad, jag skrev. Men det verkar som att de flesta av er uppskattade det, och jag tycker att det känns så skönt att det finns så många som också tycker att psykisk ohälsa ska uppmärksammas mer.
Ännu en gång: tusen tack! ❤️

Likes

Comments

!!!om ni blir triggade lätt eller tycker att det är jobbigt att läsa om psykisk ohälsa, så sluta läsa nu!!!

Jag försöker att inte ångra någonting. Jag försöker istället att vara tacksam över allting som sker, tacksam över alla erfarenheter och kunskap jag får.
Men det finns en sak som jag inte kan undgå att ångra, och som jag inte har blivit det minsta klokare av. Det var när jag insjuknade i min depression. Jag ångrar att jag inte trodde på mig själv. När jag var mindre så ville jag alltid vara "värst", och skryta om allting som gick att skryta om. Så när jag började må dåligt så trodde jag till en början att det var mitt undermedvetna som spökade med mig, för att jag skulle kunna "skryta" om och/eller "vinna" i att må sämst. Nu i efterhand förstår jag inte alls hur jag kunde tro det, med tanke på att jag inte berättade för någon, så jag använde det aldrig på något sådant vis. Jag tänkte även väldigt ofta att det bara var temporär nedstämdhet, och att det snart skulle gå över. Men det gick inte över. Jag visste inte om att jag var deprimerad. Jag gick i sexan, jag var alltså tolv år. Vad visste jag om depressioner? Ingenting. Jag visste inte vad som hände med mig, jag visste inte varför jag kände mig mestadels tom, jag visste inte varför jag sällan kände mig glad längre, jag visste inte varför jag helt plötsligt fick sömnsvårigheter, jag visste inte varför jag tappade intresse av allting som jag tidigare tyckt varit så roligt och jag visste inte varför jag bara ville vara ifred, instängd i mitt rum. Jag ångrar att jag inte frågade någon vad som hände med mig. Jag kommer ihåg att jag var rädd för att någon skulle tycka att jag bara var löjlig och överdrev. Men om jag åtminstone hade frågat någon anonymt, så att det hade gått fortare för mig att veta vad som hände med mig. Det var så obehagligt att inte veta.

Till slut listade jag ut några möjliga orsaker till varför jag kände som jag kände. Jag gjorde några tester på nätet för depression, och de visade att jag var deprimerad. Och till er som är 100% emot självdiagnostisering; nej, jag gav aldrig mig själv en diagnos. Jag ville bara veta om det var möjligt att det var så läget låg till. Hur som helst, när jag väl kommit underfund med vad problemet mest troligt var, så bad jag inte om hjälp eller pratade med någon. Vilket är en annan sak jag ångrar så mycket. Jag tror att ju tidigare man får hjälp med ett problem, desto lättare blir det att lösa och ta itu med. Det kanske inte var en lång period från det att jag började må dåligt, tills det att jag fick hjälp. Men det gick fort, ska ni veta. Det föll från toppen till botten i en rasande fart. Jag hann inte med. Det kom så plötsligt och jag tog till med snabba, och dåliga, metoder för att det skulle försvinna lika fort igen. Det var då jag hamnade i ett självskadebeteende, vilket inte är en långsiktig lösning till psykisk ohälsa. Men jag ser folk varje dag, som gör samma misstag som jag gjorde. Ett misstag vi kommer få ångra för resten av våra liv.
Jag rekommenderar till er barn och ungdomar som mår dåligt att prata med någon som ni litar på och känner er trygga med, helst en vuxen. Det kan kännas väldigt läskigt, jag vet. Men de kan oftast hjälpa er mer än vad en kompis kan. Om det känns jättejobbigt att fysiskt prata med någon, så skicka istället ett sms där ni berättar hur ni mår. Om ni inte har någon vuxen som ni känner att ni kan vända er till, så ring till bris eller skriv in till någon ungdomsjour eller liknande. Det kanske är utanför eran comfort zone, men jag lovar, det kommer att vara så värt det om ni får hjälp så fort som möjligt. Och vad ni än gör, börja inte att skada er själva på något vis. Det kanske känns som den ultimata metoden för att få eran smärta att försvinna, men det hjälper inte er. Smärtan på insidan kanske dämpas för en liten stund, men ni har fortfarande ont, fast på ett annat ställe. Är det verkligen mycket bättre? Nu talar jag utifrån mig själv och mina erfarenheter, men man vill inte känna någon smärta överhuvudtaget. På något sätt så fick jag in i min skalle att om jag hade ont, så ville jag inte ha ont där längre, vilket resulterade i att jag ibland skadade mig själv för att ta bort smärtan från någon tidigare gång jag hade gjort mig själv illa. Det blir en ond cirkel, en cirkel som blir svår att bryta. Dessutom vet jag att det kan tära på en och sluka all ens energi bara av att "behöva" dölja vad man har gjort. Det kanske låter som en liten sak, för er som inte har varit i den sitsen själva. Men när man lider av psykisk ohälsa, så har man väldigt lite energi över, efter att man gjort vardagliga sysslor, såsom att gå på toa, äta, duscha och så vidare, och den lilla energin som finns kvar försvinner väldigt fort.
Allt jag vill säga till er vuxna är att ni ska vara uppmärksamma på om barn och/eller ungdomar i eran omgivning helt plötsligt ändrar beteende. Man kan läsa på nätet om några typiska varningstecken på att någon mår dåligt.
Något som också är väldigt viktig om ni vet att någon lider av psykisk ohälsa, barn som vuxna, är att visa att ni bryr er, visa att ni finns och att ni vet. Oftast ger man upp på sig själv och/eller inte orkar kämpa för ett bättre mående. Då är det viktigt att veta att det finns andra som inte har gett upp på en också. Ibland kunde jag känna att ingen kämpade för, och med, mig och att alla gett upp på mig också. Då är det lätt att man tänker "om alla andra har gett upp på mig, så kanske jag också borde göra det", vilket kan resultera i att man absolut inte orkar kämpa för sig själv.
Jag tror på er. Det kommer bli tungt och kämpigt, men det blir bättre och det är värt det, så ge inte upp. Våga be om hjälp, och ta emot hjälp som ni blir erbjuden. Gör inte illa er själva, hitta andra metoder. Jag, till exempel, brukar skriva. Jag vet några som sjunger, några som ritar och så vidare. Det finns tusentals olika bättre metoder, än att självskada. Ni är starkare än vad ni tror. Lycka till❤

Likes

Comments

Jag har ingen barndomsvän direkt. Inte just nu iallafall. Jag var vän med alla på dagis, dvs ungefär alla ungdomar här i den lilla byn jag bor i. Vad mer finns det att säga? Jag har stått några av dem väldigt nära, långt efter dagisperioden. Det hoppas jag återkommer. Jag saknar dem.
Jag kommer inte på någonting mer att skriva om dagens ämne. Imorgon ska jag iallafall till Lycksele, träffa en läkare och prata om min Concerta, hur det går med den osv.
Just nu ligger jag i sängen, med Isak bredvid mig. Jag spelade innebandy tidigare ikväll, efter det tog jag en dusch och hjälpte Isak med att slå in en present till hans lillasyster som fyller år på onsdag.
Jag hoppas inte att ni känner att ni har slösat bort några minuter av erat liv, av att läsa detta tråkiga inlägg. Jag lovar att det kommer roligare saker att läsa framöver. Hur som helst, nu ska vi kolla på New girl och jag ska äta turkisk yoghurt med hallonsylt.

Likes

Comments

Imorse vaknade jag av att Isak pussade mig i ansiktet. Bra start på alla hjärtansdag.
Vi låg i sängen ett tag, och sedan skulle jag göra pannkakor till frukost. Det gick helt åt skogen och jag blev sur som ett bi. Isak ville göra ett försök, men jag var på så dåligt humör att jag inte ens lät honom försöka haha.... Efter det stängde jag in mig på mitt rum och surade. När jag blev på bättre humör så försökte jag mig på pannkaksstekningen igen. Det blev bara klumpar av pannkaka, men gott var det iallafall. När vi ätit upp frukosten, så gav vi varandra våra gåvor. Presenten till Isak, som jag nämnt några gånger att jag har fixat med, var en bok som man skulle fylla i med komplimanger och små kärleksförklaringar. Jag klistrade även in några bilder. Jag är så cheesy ibland.
Presenten av Isak var det bästa. Det var ett par fantastiskt mjuka tofflor. Grejen med dem är att han har sagt hur länge som helst, säkert nästan ett år, att han ska köpa ett par tofflor till mig. Men det har aldrig hänt, och jag har påmint (påminnit/påmunnit??) honom minst hundra gånger. Men nu äntligen! Han är så söt, min Isak.

Efter presentutbytet så låg vi i sängen. Jag onlineögonshoppade i vanlig ordning och han kollade på Fifa-videos, det också i vanlig ordning. Sedan kring fyra åkte vi hem till Isak, för att gratulera hans pappa som fyller år idag. Vi skulle äta mat och tårta där också, men det krockade med våra kvällsplaner. Vilket var att se bio - Deadpool. Det var väldigt underhållande. Mer komedi än action. Det gillade jag. Andra superhjälte-filmer innehåller lite för mycket drama och action, för att falla mig i smaken.
Eftersom att vi inte åt någon middag hos Isak, så for vi förbi på Quinto och åt pizza innan bion började.

Det var varit en fin dag. Nu är vi hemma hos mig igen. När jag har skrivit klart detta inlägg, så ska vi mysa ner oss i sängen och kolla på någon serie.
Jag hoppas att ni har haft en bra dag!

Likes

Comments

De fobier jag har är spindelfobi och höjdskräck. Min höjdrädsla är inte lika illa som den var när vi reste till Danmark. Nu vågar jag iallafall åka karuseller. Min spindelfobi däremot, den verkar aldrig minska. Jag börjar gråta när jag ser en spindel, iallafall när den är inomhus. Jag klarar inte av att ta bort den, så det är tur att det bor fyra andra i detta hus som, om jag har tur, är snälla och tar bort den åt mig. Jag skyller min rädsla för spindlar på mamma. Jag minns när jag var liten och det var en jättestor spindel i min brors rum, och mamma stod tryckt mot väggen av rädsla och var aningen panikslagen. Självklart gjorde jag samma sak då, och ever since haha. 
I ett inlägg för ett tag sedan så skrev jag om att jag var livrädd för att vara ledsen och för att ångesten någon dag skulle vinna över mig. Det är fortfarande en rädsla jag bär på. Jag är även livrädd att jag alltid kommer ha den rädslan inom mig, rädslan att förlora mot mig själv.

Likes

Comments

​Förstår ni hur svårt det är att komma på ett favoritminne? Jag kan inte bara välja ett, så jag skriver ner några stycken som ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

  • ​När Isak sov hos mig första gången (och ungefär allting annat som vi har gjort tillsammans ❤)
  • Min och mosters samtal på kvällarna i Turkiet
  • När mamma har kommit upp och legat bredvid mig när jag har varit ledsen
  • När vi hade klassdag och vi spelade just dance
  • När vi var i vår stuga varje påsk, for på skoterutflykter och hade fisketävlingar
  • När jag var mindre och sov över hos mormor 
  • När jag, Rasmus och Alva tog spontana skoterutflykter förra vintern
  • När jag, Lizette och Fredrik färgade håret häromdan

Det finns så mycket jag tänker tillbaka på som gör mig så glad, men samtidigt lite ledsen för att det är över. Det är så mysigt att känna så, tycker jag. Nya minnen skapas hela tiden, nya saker att tänka tillbaka på och känna en glädje sprida sig genom hela kroppen. Det är rätt fint ändå.

Likes

Comments