View tracker

Jag är så jävla tacksam över att jag fungerar som så att motgångar gör mig starkare, att de får mig att vilja bli ännu bättre. Utan den egenskapen (anses det vara en egenskap ens..?) så skulle jag nog inte ta mig igenom tuffa motgångar. Jag undrar hur folk som inte fungerar på samma sätt gör. Låter ni motgångarna krossa er totalt? Samt allting som ni har byggt upp? Låt säga att ni har fått ert hjärta krossat. Får det er att tro att ni är dåliga? Får det er att ifrågasätta hur mycket ni är värda? Om så är fallet så avundas jag av hur ni trots det verkar klara av vardagen, samtidigt som jag tycker att det är så himla tråkigt att inte alla fungerar som mig när det gäller detta. Det måste vara en pina att leva på så sätt att alla jobbiga saker som sker trycker ner en, om ni förstår hur jag menar. Att för varje motgång bli "svagare". Två steg bak och sedan endast orka ta ett steg fram. För mig är det tvärtom: ett steg bak och sedan tar jag två steg fram igen. Som sagt så är jag så jävla tacksam över det. Jag är så glad över att jag har ändrat min tankeställning till en mer positiv sådan. Det är någonting som har förändrat allt, men det kan jag berätta mer om en annan gång.

Godnatt.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har haft höstlov och jag såg fram emot att vila upp mig ordentligt, men det slutade med att jag hade fullt upp hela lovet och vilade nästan ingenting. Jag har påbörjat min vegetariska månad, och jag tror faktiskt att jag kommer att fortsätta med det framöver. Dock vill jag inte känna mig tvungen inte äta kött, så ifall jag någon gång skulle bli sugen på det eller inte ha något annat alternativ så tillåter jag mig själv att äta det. Det har gått bra hittills och jag kan inte direkt påstå att jag saknar kött. Däremot har jag haft svårt att vänja mig vid det. Ett exempel var i måndags när jag köpte en kycklingmacka i skolan och sedan kom jag på att jag inte kunde äta den. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt att vänja sig vid en så enkel sak som ändrad kost.
Jag får prestationsångest över bloggen. Jag skriver så mycket men jag publicerar sällan någonting för jag anser inte att det är tillräckligt bra skrivet. Eller så raderar jag allting mitt i skrivandet för att jag inte vet vad jag känner och därför inte vet vad jag ska skriva.
Jag trodde att allting var på väg att bli ok igen, sedan kom ett bakslag och nu känns det som att jag är tillbaka på ruta 1. Men på't igen, antar jag.

Likes

Comments

View tracker

It's been three months and it still hurts in my cheast when I hear your name.

Det är svårt att vänja sig vid att en person inte längre är en del av ens liv. Vem kunde ana att det skulle vara såhär svårt?
Imorgon får jag lov. Det känns välbehövligt, kan jag säga.

Likes

Comments

Jag har nyss varit ute på en promenad med min vän Rasmus. Nu ligger jag här, kollar på Jane the virgin och äter naturgodis. Helt ok.

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag sist delade med mig av någonting här. Det har hänt saker och jag har känt saker och jag har tänkt på saker, så jag vet inte varför jag inte har skrivit om dem.

Jag har fått ett jobb under första helgen på lovet. Jag skall vara en guide till en spökvandring för barn. Jag tror nästan att jag kommer att bli mer rädd än vad barnen kommer att bli, haha. Det känns lite jobbigt att leda en grupp med cirka femton barn och samtidigt berätta en historia för dem, men jag tror att det är ett bra tillfälle för mig att öva på att prata inför folk. Barn är nog den minst jobbiga åldersgruppen att prata inför, enligt mig.

Jag har varit på BUP för en medicinsk uppföljning. Nu har vi kommit fram till vilken dos jag skall ha. Det känns bra. Vi mätte även hur lång jag var och det visar sig att jag har vuxit en centimeter. Jag är numera 164,5 centimeter lång, woho.

Jag börjar sakta men säkert att återhämta mig från min hjärtesorg. Jag kan numera vara hemma och göra ingenting. Tidigare kände jag mig tvungen att göra någonting hela tiden, för att slippa tänka på hur ledsen jag var. Jag antar att det är ett framsteg. Men det känns som att det är en lång väg kvar. Ibland känns det som att den aldrig kommer att ta slut. 

Likes

Comments

Imorse vaknade jag och kände mig fruktansvärt sjuk. Tanken av att stanna hemma idag var väldigt frestande, men jag tog mig iväg till slut.
Idag känns det som att jag har hunnit med en hel del. Jag har lagat middag - kyckling, ris och advokadosallad. Jag har städat mitt rum, blekt mitt hår ännu en gång, duschat och hjälpt lillebror att baka kladdkaka, främst för att han skall lära sig att läsa recept. Om cirka femton minuter har den gräddats färdigt och jag lär ta en bit, lägga mig i sängen och titta på Awkward. Egentligen bör jag plugga inför ett idrottsprov som vi skall göra imorgon, men det lär jag nog inte ta tag i.
Jag är stolt över mig själv som har orkat så mycket idag.

Likes

Comments

Likes

Comments