När jag berättar att jag har adhd, så blir folk förvånade. Senast idag när jag nämnde det så utbrast en vän "har du adhd?!" förvånat. Jag kan inte beskriva varför det är jobbigt när folk säger att de inte tror på det eller jämför mig med någon annan de känner som har samma diagnos, för att sedan säga att jag knappt har adhd jämfört med den personen, men jag gillar det inte. Jag har haft svårt nog att acceptera att det är så det ligger till, att jag har adhd, att jag har en funktionsnedsättning (för det är så adhd beskrivs), att jag har en känslighet i hjärnans nervsystem.

Jag minns att jag blev ledsen när jag fick min diagnos. Jag hade hört hur folk pratade om de som har adhd, folk är fördomsfulla och det var nog jag också. Jag visste ingenting om adhd innan jag fick diagnosen. Jag minns att jag var på BUP när de gav oss papper som jag, mamma och skolan skulle fylla i. Det var början på min utredning. Vi hade aldrig spekulerat kring det, mina psykologer hade aldrig nämnt att de misstänkte att jag hade adhd. Både jag och mamma blev förvånade, ingen av oss hade ens tänkt tanken på att jag skulle kunna ha den diagnosen. Mamma sa till och med att jag var den sista av hennes barn som hon trodde skulle ha en bokstavskombination. Utredningen var iallafall igång, vi fyllde i skattningsformulären, mamma fick åka på en intervju angående hur jag har som barn och jag fick göra en mängd olika tester, bland annat ett begåvningstest och ett koncentrationstest.

Jag fick min diagnos när jag var 15 år, det var alltså ganska sent som någon upptäckte detta. Jag tror att det bidrar till stor del varför folk blir förvånade när de får höra att jag har diagnosen. Jag har varit bra på att tolka generella sociala situationer, jag har märkt ganska snabbt när jag bör vara tyst och när jag bör ta det lite lugnare. Jag har kontrollerat mig själv för att passa in, för att inte ta för mycket plats. Min hyperaktivitet har nog slagits ut lite av min före detta rädsla att stå i centrum, bli kollad på av en grupp människor och så vidare. Det är lite fascinerande kan jag tycka, att min fobi för sociala sammanhang var starkare än mitt nervsystem. Innan tonårstiden beskrev mamma min aktivitetsgrad som hög, jag klev upp tidigt för att hitta på bus, hamnade i konflikter under förskoleåldern och mamma fick klagomål från personalen angående mitt beteende. Däremot visades aldrig några inlärningssvårigheter eller koncentrationssvårigheter förrän jag började på högstadiet (jag kan bara tala för hur adhd påverkar skolan, jag vet inte än hur det kommer att påverka arbetslivet). Jag fick problem med att hinna med allt skolarbete, jag blev lättdistraherad i klassrummet, låste mig när det blev för mycket att göra på en och samma gång, jag fick svårt att initiera läxläsning och jag blev påtagligt trött efter skolan, vilket innebar att jag sov väldigt mycket. Men jag tänkte aldrig ens tanken på att adhd kunde vara förklaringen.

Jag blev ledsen när diagnosen fastställdes, men idag är jag lättad. Jag är lättad att jag har en förklaring till varför jag aldrig blir klar med skolarbeten innan deadline, varför jag aldrig kan ta tag i att göra skolarbeten hemma, varför jag kan lyssna på en genomgång men sedan inse att jag inte hört ett enda ord av vad läraren sa, varför frågor och instruktioner måste upprepas flera gånger innan jag förstår, varför jag blir trött efter att jag har ansträngt mig, varför jag blir lika slut på efter ett prov som efter ett gympass, varför jag inte uppskattar förändringar, varför jag har stora problem med min emotionella kontroll, och varför jag ogärna byter uppgift när jag väl har kommit igång med arbetet. Jag är lättad att jag inte längre känner att jag måste hålla tillbaka mig själv, att jag äntligen förstår varför jag är på det här viset. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring.

Ingen med adhd är den andre lik, var nog det första de sa till mig på BUP efter att jag fått min diagnos. Jag är så glad att de sa så, annars hade jag nog tänkt som min omgivning - att jag inte har "så mycket" adhd, som att det finns olika nivåer av adhd. Fakta: det gör det inte. Min lillebror har också adhd, han fick sin diagnos när han var 12 år. Till skillnad från mig så har han alltid uttryckt sig, han har aldrig hållit tillbaka, vilket fick hans omgivning att misstänka adhd redan vid tidig ålder och det gjorde också att han fick sin diagnos tidigare än mig. Det finns tydliga skillnader mellan min bror och mig. Han har till exempel mycket större svårigheter med sin impulskontroll än vad jag har, och han uttrycker sin hyperaktivitet mer än vad jag gör. Däremot har jag svårare för att ta tag i saker, till exempel skolarbeten, de blir alltid inlämnade efter deadline eller aldrig ens gjorda. Min lillebror gör alla skolarbeten samt lämnar in dem i tid. Ingen av dessa skillnader kan säga att någon av oss har mer adhd än den andra. Det handlar om sina egna svårigheter och hur man väljer att uttrycka dem.

Ur ett cisnormativt helhetsperspektiv så finns det tydliga skillnader mellan flickor och pojkar som har adhd (det handlar givetvis inte om kön eller någonting annat biologiskt, det handlar bara om hur samhället format människor och hur vi fått lära oss hur vi "ska" vara. Det är ett problem, ja, men det är inte det som är fokus i denna texten. Jag ber om ursäkt ifall jag trampar någon på tårna). OBS! Det finns givetvis undantag. Flickor är känsligare för intryck, vilket gör att de ofta lyckas känna av vad vuxna och kompisar förväntar sig av dem och som gör allt för att i skolan visa att de har allting under kontroll. Flickor anstränger sig mer för att passa in, de försöker hålla samma energinivå som de andra, flickor utan förmåga att kunna organisera och strukturera tar sig igenom skolan tack vare hög begåvning, men som faller totalt när de blir äldre och kravnivån ökar. Det var det som hände mig. Flickor och pojkar uttrycker sig inte på samma sätt, därför blir vi inte sedda för att ha några svårigheter att oroa sig för. Trots att jag fick min diagnos på papper, och skolan var fullt medvetna om det, så fick jag aldrig samma hjälp eller hänsyn som en kille i min klass med exakt samma diagnos. Tips: behandla flickor, pojkar och allt däremellan likadant. Ur ett långsiktigt perspektiv skulle dessa skillnader jag nämnde inte existera beroende på vilket kön man har. Det är faktiskt så att flickor med adhd som är på det viset som jag var (alltså som samhället lärt mig att jag ska vara, för att jag har en vagina), oftare än andra hamnar i en depression, ångest, självskadebeteende och/eller ätstörning när de blir äldre.

Jag misstänker att många tror att adhd bara är hyperaktivitet, men det är så mycket mer än så. Det är vanligt att den som har adhd har problem med sömnen, har låg självkänsla och olika former av psykisk ohälsa, det är också vanligt att en med adhd hamnar i ett beroende. En del med adhd har autistiska drag eller någon form av tics, som till exempel Tourettes. Folk är alldeles för outbildade när det gäller bland annat adhd, vilket blir ett problem när det är ungefär 6% av alla skolbarn som har denna diagnos, för att inte tala om alla som aldrig upptäcker det. Adhd syns inte, men det gör det inte mindre verkligt för det. Utbilda er, låt mig hjälpa er på traven:

https://www.metro.se/artikel/till-alla-er-som-inte-har-adhd-xr

https://www.1177.se/Vasterbotten/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Adhd/

http://bokstavsdiagnoser.se/adhd/

http://www.levamedadhd.se/att-leva-med-adhd/barn-med-adhd/

http://www.adhd24.se/Om-ADHD/Fakta-om-ADHD/

http://www.expressen.se/halsoliv/psykologi/14-fakta-du-maste-veta-om-diagnosen-adhd/

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I torsdags åt jag pizza med gänget.

I fredags var jag på kalas.

I lördags var jag på bio med lillebror och kusin, vi såg Bilar 3. Den var jättebra!! På bilden nedan ser man rätt tydligt vem som var mest taggad.

Efter bion låg jag i sängen till åtta, då åkte jag till Vilhelmina och agerade fyllechaffis.

Idag har jag skrivit på ett cv och tränat. Det känns lite som att jag säger emot mig själv om vi tänker på föregående inlägg, men jag tränar inte för att gå ner i vikt eller för att bli smalare. Jag tränar enbart av praktiska skäl så som att få bättre kondition och starkare kropp som orkar mer. Jag tränar för att endorfinerna kroppen utsöndrar efteråt ger mig ett lyckorus.

Jag har precis kommit hem efter att ha ätit pizza. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på.

Likes

Comments

Jag hatar er, jag hatar er som får mig och många andra att må dåligt i sig själv, jag hatar er som kastar ur er små dryga kommentarer som faktiskt kan påverka hela ens syn på sig själv, jag hatar er som inte tänker längre än näsan räcker, jag hatar er som påpekar andras utseende. Jag hatar er som påpekar att jag har gått ner i vikt som, när jag svarar ja med ett tonfall som menar på att jag inte alls är nöjd, säger "vad duktig du är!" eller "vad fin du har blivit!". Är jag duktig för att jag mått så pass dåligt det senaste halvåret att jag inte fått i mig tillräckligt med mat? Är jag fin när jag har kläder på mig som har blivit alldeles för stora eller för att mina ben inte nuddar varandra lika mycket som förr? Snälla förklara varför jag har blivit så jävla fin. Varför jag varit så jävla duktig. Förklara varför jag inte var det förr, när jag själv faktiskt var nöjd med hur jag såg ut. När jag tyckte att fettet på min mage och mina ben var gulligt, när jag hade bröst- och rumpstorlek jag var nöjd med, när jag ofta skrattade åt min dubbelhaka på bilder jag inte var beredd togs. Jag har gått ner åtta kilo det senaste halvåret, och eftersom att jag inte var stor innan så syns det tydligt. Jag förstår att folk påpekar det, men sluta anta att jag har velat det. Sluta anta att jag tycker att det är en prestation. När ni slänger ur er saker såsom att jag har varit duktig, så gör ni enorm skada. Jag är livrädd för att gå upp i vikt igen trots att JAG var nöjd, jag väger mig flera gånger om dagen för att hålla koll så att jag inte går upp. Jag hatar er av hela mitt hjärta för att ni orsakat denna ångest inom mig, jag hatar er för att ni inte förstår att en så liten kommentar uppenbarligen kan ha stor påverkan på andra. Jag hatar er för att ni gör att jag blir upprymd när jag får på mig jeans i storlek small för första gången i mitt liv och jag hatar er för att ni får mig att vilja fortsätta gå ner i vikt.

Jag är livrädd för att bli påverkad, så därför säger jag till idrottslärarna att de är dumma i huvudet när de börjar lära oss om hur man räknar kalorier, därför säger jag att "jag äter exakt vad jag vill när jag vill" när någon säger att det bara är tisdag när jag köper mig lite godis eller när någon säger "du har ju tränat, då kan du unna dig någonting gott", därför påpekar jag på ett negativt sätt att jag har gått ner i vikt och gnäller varje gång jag inser att ännu ett klädesplagg har blivit för stort, därför övertalar mig själv att det inte gör någonting om jag hoppar över träningen ibland, i hopp om att jag inte ska bli påverkad och även för andras skull, så att de inte heller låter sig bli påverkade.

Jag har inte tolkningsföreträde för hur det är att vara tjock men jag hör varenda jävla dag att någon påpekar hur tjock någon är som om det vore det värsta som finns, jag hör hur folk säger så jävla dumma saker om och till tjocka människor varenda jävla dag och jag hatar er. Jag är inte ens tjock men jag tar åt mig av vad jag hör, så jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att vara tjock och få höra dessa saker.

Jag hatar er för att ni är så fördomsfulla, jag hatar er för att ni inte förstår vad det ni säger kan göra, jag hatar er för att ni upprätthåller samhällets normer, jag hatar er för att ni är trångsynta, jag hatar er för att ni förstör så mångas självförtroende och självkänsla, jag hatar er för att ni inte försöker förstå. Jag hatar er, jag hatar er, jag hatar er.

Likes

Comments

Just nu tittar jag på Idol, själv för första gången. Gänget verkar vara lite less på våra Idolmys, haha. Jag har ingenting emot att se det själv heller, jag har inte varit själv på flera kvällar nu. Det är lite skönt att få lugn och ro, trots att det gör mina tankar högre.

Efter skolan tittade jag på första avsnittet av American Horror Story: Cult. Jag har ingen åsikt ännu eftersom jag sett så lite, men jag hoppas att denna säsongen är bra. Jag har förnyat mitt pass idag också. Det går egentligen ut i januari men ett. jag gjorde det 2013 och man ser inte ens att det är jag, när vi kom hem från Cypern fick jag till och med skriva under ett papper för att hon var tveksam om det var jag på bilden, och två. jag ska till Slovenien om en månad och det kändes skönt att göra bort att förnya det. Efter maten sov jag, som vanligt, och nu är det som sagt Idol.

Det känns som att det är fredag imorgon, men ikket. Jag har inga som helst planer i helgen, så jag längtar inte direkt, men det är ju alltid skönt med helg.

Likes

Comments

Jag har insett på senare tid att min favoritårstid är hösten. Jag blir lycklig i själen när jag tänker på höst och hur fantastiskt mysig jag tycker den är. Alla fina färger på träden, att det börjar bli småkyligt så man får ta på sig stickade tröjor, vantar och halsduk, att det blir mörkt på kvällarna vilket gör det mysigt att tända ljus, att ta ett varmt bad efter en kylig uppfriskande promenad, halloween. Det känns som att på hösten har jag mer tid för mig själv. I somras var det jobb som stod på schemat hela tiden, eller att ta vara på sommarlovet genom att vara ute med vänner halva nätterna. Nu när det börjar bli kyligare så är det inte lika roligt att vara ute, vilket innebär att det blir fler kvällar hemma eller mysfilmkvällar med gänget. Hösten känns som en nystart på något vis, kanske beror det på att jag alltid har börjat en ny årskurs den här tiden? Nä hörni, min kärlek till hösten är stark. Jag är så glad att jag får uppleva den igen.

Likes

Comments

Jag somnade strax efter ett inatt. Jag vaknade klockan sex imorse och mådde så dåligt att jag inte kunde somna om. Jag fick tipset att lyssna på en podd. Sagt och gjort slog jag på en podd, jag fokuserade alla mina tankar på att lyssna på vad de pratade om istället för mina känslor. Jag låg där tills åtta, då klev jag upp och gjorde mig i ordning för att gå till skolan.

Efter skolan åkte jag hem, åt middag sedan köpte jag gymkort och gjorde en comeback på träningen. Det kändes bra. Efteråt skyndade jag mig hem, duschade av mig lite svett för att sedan gå över till Hanna och se idol.

Jag har precis kommit hem, jag bör försöka sova så snabbt som möjligt eftersom att det inte blev så många timmar inatt.

Likes

Comments

Folk säger till mig att de vill vara lika stark som mig, men de vet bara om att jag har överlevt. De vet inte hur många kläder jag har förstört när jag har skadat mig själv, de vet inte hur många gånger jag har skrubbat blod från badrumsgolvet, de vet inte hur många gånger jag behövt åka till sjukhuset för att jag har skadat mig på farliga ställen, de vet inte hur många stygn jag fått, de vet inte hur många gånger jag har oroat min omgivning, hur många gånger min mamma tagit ledigt från jobbet för att vara hemma med mig av den anledningen att hon varit så himla rädd att jag ska försvinna, de vet inte hur många nätter jag spenderat på psyket, de vet inte hur många nätter jag trott att jag aldrig skulle klara mig igenom eller hur många gånger jag inte tagit mig igenom en hel dag utan att skada mig själv, de vet inte hur många gånger jag försökt ta mitt liv, hur många panikattacker jag haft, hur många gånger jag trott att mina lungor ska kollapsa för att jag inte kunnat andas, hur många gånger det har känts som att jag ska få en hjärtinfarkt, hur många gånger jag har gråtit så kraftigt att det har tagit all min energi och jag tillslut somnat, hur många gånger jag vaknat med svullna ögon och folk påpekat det hela dagen, varpå jag alltid svarat att jag bara varit trött. De vet inte hur mina tankar har plågat mig dag in och dag ut, de vet inte hur många gånger jag har varit genuint rädd för att min kropp inte ska orka bära mig längre, hur många gånger det känts som att min bröstkorg faller samman, hur många gånger jag mått så dåligt att jag helt tappat aptiten och därför inte fått i mig mat, eller hur många gånger jag har tackat nej till att träffa vänner, gratta en släkting eller se film med familjen, för att jag har varit alldeles för ledsen.

Mina ärr är inget tecken på styrka. De får mig att bli så ledsen, så ledsen över att jag behövt genomlida en sådan fruktansvärd smärta. De får mig att vilja krypa ut ur mitt egna skinn när folk påpekar dem, särskilt barn. De får mig att inte vilja ha kortärmat vid vissa tillställningar. De får mig att skämmas över vad jag utsatt min omgivning för. De får mig att känna mig svag, för att jag inte klarade mig utan att ta till med sådana drastiska metoder för att överleva. De får mig att känna att folk tänker att "aha, hon är en såndär". De får mig att tro att jag inte kommer få jobba var som helst. Dem är inte en del av mig. Mitt självskadebeteende identifierar inte mig. Jag vill inte att det ska identifiera den jag är.

Det finns ingenting romantiskt med psykisk ohälsa. Det finns ingenting romantiskt med att inte klara av vardagen, det finns ingenting romantiskt med att inte vilja leva, det finns ingenting romantiskt med att inte kunna somna på kvällarna för att smärtan blir så överväldigande, det finns ingenting romantiskt med att hata varenda del av sig själv, det finns ingenting romantiskt med att göra sig själv illa, det finns ingenting romantiskt med självmord, det finns ingenting romantiskt med att inte kunna ge sin kropp föda, det finns ingenting romantiskt med psykisk ohälsa. Det är ingenting annat än synd om de som drabbas av någon form av detta.

Jag hittade en sida där jag tycker att skribenten beskriver just detta väldigt bra: https://thoughtcatalog.com/phoebe-ching/2016/12/theres-nothing-beautiful-about-depression-so-please-stop-romanticizing-it/, läs gärna och ta till er. Vi måste sluta romantisera någonting så tragiskt.


Likes

Comments

Den enda personen jag känner mig trygg att prata med, finns inte längre. Det kanske är det som gör mig mest illa, känslan av att bli övergiven. Lämnad när det är som jobbigast. Det har fått mig att tvivla på mitt värde. Det gör mig så ledsen att någon har rivit ned allting jag byggt upp.

Mer än så här kan jag inte skriva. Jag känner hur hjärtat börjar rusa och bröstkorgen blir tyngre. Jag är livrädd för panikattacker. Det kanske var en bra början, ett bra försök. Nästa gång kanske jag klarar av mer.

Likes

Comments

Jag vaknade för en halvtimme sedan. Jag är inte ens ledsen över att jag sovit bort halva dagen, jag är bara glad. Mitt sätt att hantera min sorg för tillfället är att sova, slippa känna, för det gör så ont.

Igår var kul. Jag tror att det enda jag gjorde var att spela beerpong och dansa haha, jag har till och med lite träningsvärk idag. Tur träningen sätter igång imorgon igen!

Idag ska jag till pappa, så jag måste börja packa. Det är mina enda planer idag.

Likes

Comments