Okej innan vi börjar här måste jag bara klargöra en sak: Den här bloggen handlar fortfarande om mina tankar, känslor och upplevelser här i Rwanda, låt inte rubriken för en sekund få dig att tro något annat. Då maten gör att man inte alltid är som man ska vara i magen blir samtal om bajs faktiskt en del av vardagen här. En mycket större del än vad man kan tro.

Idén till hela det här inlägget började idag med att jag och Linda efter praktiken slog oss ner på ett café med varsin glass i handen. Jag lutade mig lätt tillbaka och frågade "Så... Vad är planerna för idag då?" Varpå Linda svarade "Jag ska väl hem och läsa, duscha och sen lär jag väl behöva sitta en timme på toaletten haha. Du då?" "Ja... Jag tänkte försöka få ihop nåt inlägg på den där bloggen, något som folk kan tycka är intressant och givande att läsa om men vettefan var jag ska börja alltså..."

Sedan kollade vi på varandra och det var som om vi båda fick en och samma idé på en och samma gång och Linda utbrast "BAJS!! Du måste skriva om bajs! Kom igen, det är en så stor del av vår nya vardag här, vi pratar om det bokstavligt talat varje dag! Och varför ska det vara så tabubelagt egentligen? Alla gör ju det!"
Varpå jag med ett stort flin svarar "Jaa... tanken här var ju att ha en seriös blogg alltså haha. Men du har rätt, det är ju definitivt något vi pratar om varje dag och en del av upplevelsen i att vara i Rwanda trots allt. Jag skulle ju kunna bli den nya Clara Henry fast istället för att prata om mens så kan jag prata om bajs!"

Och ungefär på den här nivån fortsatte sedan konversationen mellan mig och Linda. Må hända att vi fick idén på skämt, men det är faktiskt något vi pratar om varje dag. Och därmed blir det en stor del av vår vardag, vi har alla koll på våra magar och det är ungefär lika naturligt att fråga "Hej, har du bajsat idag?" som att fråga "Hej, hur är läget?". Vi har dessutom nästan lika många olika sätt att beskriva bajs på som samerna har om snön. Det kan låta lite bisarrt och konstigt kanske... Men det är det inte, det borde det inte vara. Så jag och Linda uppmanar er att våga prata mer om detta tabubelagda ämne och fråga din vän eller granne "Har du bajsat idag?" Istället för "Hur mår du idag?"

Det var allt för idag!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det här inlägget kommer handla om något vi alla behöver för att överleva, det vill säga mat och vatten.

Jag inleder dagens inlägg med att citera vad våra vänner härifrån säger till oss "In Rwanda, we eat!". Portionerna här är nämligen generellt sett mycket större än vad jag själv är van vid att äta, vilket gör att jag inte alltid orkar få i mig all mat trots min goda aptit. Som ett resultat av detta ber jag om att få med mig resterande mat hem, för att på vägen kunna ge det till någon annan som behöver det mer än mig. Uttrycket vi hört sedan vi var små "Släng inte maten, tänk på barnen i Afrika!" blir så påtaglig när man trots allt befinner sig här.

På vägen hem från praktiken härom veckan mötte jag och Linda en äldre kvinna på gatan. Hon var mager, tandlös och gick långsamt fram emot oss med sin käpp. Hon log med hela ansiktet, och med ögon som glittrade när hon såg oss. Hon tog oss i hand och hälsade på oss, sedan pekade hon på sin mage och bad oss om mat med stora sorgsna ögon. När vi räckte över våra rester vi hade med oss blev kvinnan alldeles tårögd av tacksamhet. För våra matrester... En sida inom mig kände givetvis att jag blev glad över att kunna göra någon annan så lycklig av så lite. En annan sida inom mig mådde så dåligt av att tänka på hur bortskämd jag själv är. Som tar så mycket för givet som andra får kämpa och lida så mycket över för att försöka få. Att människoliv med lika värde ska behöva ha så olika förutsättningar beroende på vart man råkade födas är tragiskt.

Vattnet i kranarna går förresten inte att dricka här, så vi köper dricksvatten helt enkelt. Det finns dessutom inte alltid vatten i kranarna eller avloppet för att kunna duscha eller spola i toaletten. Så jag har en stor dunke med vatten som jag använder för att spola i toaletten, samt häller i en balja för att kunna tvätta mig när det behövs. På bilden nedanför kan ni även få se hur det kan se ut när jag tvättar mina kläder. ^^ Och varmvatten? Det kokar man upp om man vill ha, för även när vatten finns i kranarna är det enbart kallt vatten där jag bor. Jag har för övrigt valt att bo ganska enkelt. Det kanske kan låta besvärligt att leva så här, men det är det inte direkt ärligt talat. Man lär sig känna tacksamhet för något annars så självklart som vatten. Resultatet blir även att man inte slösar på det. Hur många av er har kranen på när ni borstar tänderna hemma till exempel? Och hur många av er står i duschen lite längre än vad man behöver bara för att det är skönt och för att man kan? Sådana saker skulle aldrig kunna hända här, vattnet är för dyrbart helt enkelt.

PS: Igår flyttade vi även in i vårt nya hus (bodde på hostel innan), och på bilden kan ni även få se lite av utsidan på vårt hus! Känns riktigt bra att bo här. Vi handlade lite nödvändigheter idag såsom kvasten jag håller i till exempel och en hel del annat ^^

Det börjar kännas mer och mer som att man har landat i allt med ett nytt hem och en ny och annorlunda tillvaro nu :-)

Likes

Comments

För varje dag som går känner jag hur kärleken till dessa barn bara växer sig starkare och starkare. Vi har fantastiskt roligt tillsammans, och vi börjar lära känna varandra mer och mer. Vilket också gör att det inte alls känns lika tungt att gå dit längre som det gjorde till en början. Varje morgon när de kommer springandes mot mig känner jag det så starkt inom mig, den här glädjen och kärleken de ger. Det sitter i mig under hela dagen.

Idag på barnhemmet hände också något jag aldrig riktigt trodde skulle kunna hända. Vi var alla ute på gården, en tjej spelade trummor medans de andra flickorna dansade. Också kände jag plötsligt hur det spratt till i kroppen, och jag ville bara resa mig upp och dansa med de! Jag ville inte längre vara den som tittar på. Jag lyssnade på min kropp och sedan lät jag mig själv förföras utav rytmen från trummorna in i dansens värld. Det var underbart. Kroppen rörde sig harmoniskt till musiken helt och hållet av sig självt, utan att tänka och istället bara känna. Plötsligt var allas blickar riktade mot mig men jag bara dansade vidare som om ingen såg mig. Jag var ett med musiken och jag kände mig mer levande än vad jag gjort på väldigt, väldigt länge. När musiken sedan tystnade applåderade alla varpå Linda med en väldigt förvånad ton på rösten sa "Natalie...Om du gör det där du gjorde nyss på en nattklubb kommer alla... bokstavligt talat ALLA vara efter dig! Jag visste inte att du kunde dansa så bra, du får lära mig hur man gör!" Jag skrattade lyckligt, och tänkte att vissa saker kan man inte lära ut. Det måste komma av sig självt. Dans har nämligen aldrig någonsin lockat mig tidigare utan det har snarare varit tvärtom, jag har alltid känt mig osäker och aldrig riktigt fått in tekniken eller vetat hur man ska göra. Men idag var det något helt annorlunda, det var som om en liten förvandling skedde inombords... Vi dansade sedan ännu mer tillsammans allihopa och gick loss till musiken tills svetten rann, och jag kände hur dansen blev ett sätt för mig att komma ännu närmre barnen.

Det känns härligt att gång på gång krossa dessa murar som finns inom mig som försöker begränsa mig från vem jag är och vem jag kan vara.

Likes

Comments

Det har tagit emot att skriva något de senaste dagarna. Jag har velat dela med mig av det jag ser, känner och upplever här på barnhemmet, men varje gång jag försökt har det bara låst sig. Jag har inte vetat var jag ska börja helt enkelt och barnhemmet har rört upp så starka känslor inom mig... Det har varit som att få ett hårt slag i ansiktet att komma hit. Det är tungt att se det jag ser på barnhemmet, och de här första dagarna har varit minst sagt utmanande rent mentalt. Det är något helt annat att läsa om fattigdom och se bilder hemma i soffan i Sverige än att vara i det och jobba med det dagligen.

När jag och Linda är på plats delar vi dock många fina stunder tillsammans med barnen. Jag och Linda har sjungit svenska låtar med allt från imse vimse spindel till Ted Gärdestad till Kent för barnen, det uppskattades! Och vi har spelat volleyboll och basket, kört pantgömme och byggt med lego. Arbetat, lagat mat och burit ved tillsammans. Barnen ger mig så mycket glädje. Man känner sig väldigt inkluderad och uppskattad av barnen och jag tycker om de mer och mer för varje dag som går. Häromdagen köpte vi nagellack och hopprep som vi ska ge flickorna, jag tror verkligen det kommer uppskattas.

Trots att det (relativt nyligen) ska vara olagligt att slå barn här i Rwanda används det som en metod för att uppfostra och straffa barn här på barnhemmet. Det är dessutom slag med tillhygge, såsom en träpinne eller en sko kan man slå barnen med till exempel. Det gör så fruktansvärt ont i mig att se barn bli utsatta för våld utav vuxna människor, samtidigt måste jag förstå att jag i min position som praktikant från Sverige varken kan eller ska försöka ändra dessa människor som utför detta. Jag har kommit hit för att se och lära mig förstå mer om hur socialt arbete kan se ut i andra länder, inte för att förändra. Det enda jag kan göra är att ändra mig själv och mitt egna synsätt till allt jag ser. Med andra ord, hur jag väljer att förhålla mig till detta är väldigt viktigt. Så jag försöker på något sätt skapa förståelse för det jag ser istället. Jag säger inte att det är lätt, det är faktiskt en av de största utmaningarna för mig med att vara här. Men jag försöker i alla fall...

Likes

Comments

I det här inlägget kommer jag berätta lite kort om praktikplatsen jag ska vara på. För er som inte vet om detta så gör jag alltså min praktik här i Rwanda, som en del av min socionom utbildning. Jag kommer under första 2 månaderna vara på ett barnhem för flickor och sedan byta till ett barnhem för pojkar. I det här inlägget har jag valt att inte fotografera eller lägga ut bilder på barnhemmet.

Barnhemmet är då alltså ett barnhem för flickor, och de kan vara allt från 6-18 år gamla. Barnhemmet består av en gård i mitten med ett hus som omringar gården. Ute på gården ser jag först en massa madrasser liggandes på marken samt delar utav sängar. Barnen och de vuxna håller på att hjälpas åt med att bygga och placera dessa sängar i ett gemensamt rum där alla sover.

Jag var lite smått nervös inför besöket men när jag och min vän Linda anländer vinkar flickorna och kommer genast fram för att hälsa, många kramar om oss dessutom. De verkar väldigt nyfikna på vilka vi är och glada över att se oss. Barnen talar inte engelska vilket gör att den främsta kommunikationen inte kommer bli genom att prata. Så en utmaning här kommer definitivt bli språkbarriären och att hitta andra sätt att göra sig förstådd på. Genom att peka och gestikulera kunde jag komma en bit på vägen idag i alla fall. Jag lyckades i alla fall att få de att skratta, med mig eller åt mig gör ingen skillnad här känner jag. Ett barns skratt får mig alltid att le.

Vi får en liten rundvandring där vi dels får se hur matsalen ser ut, och sovrummet som i dagsläget står tomt men som snart ska bli fyllt med sängar. De visar oss även deras kök där de lagar mat i en stor gryta under en eld, samt deras gemensamma toaletter och duschar på utsidan. Ett litet kontor finns även för de vuxna som jobbar där.

Det här var allra första gången jag någonsin besökt ett barnhem där jag fick se med mina egna ögon hur det kan se ut. Jag känner att det finns en fin gemenskap bland barnen och de vuxna som arbetar, och att barnen trots den bakgrund som lett till att de hamnat här ändå verkar glada. Den här första dagen var mest en introduktion och en möjlighet att få se stället och hälsa på alla. Tanken är sedan att vi ska praktisera här, dels kommer vi få assistera i deras dagliga arbete vilket då skulle kunna vara allt från att bygga sängar till att laga mat och städa etc. Men vi kommer även få utrymme till mycket lek och aktivitet! Vi har även utrymme till att vara kreativa och hitta på saker, så mycket utav våran upplevelse beror också på vad vi väljer att göra utav tiden här. Det ska bli spännande.

Likes

Comments

Bilresan ner till Huye gav mig möjligheten att få se fler delar av Rwanda. I det här inlägget delar jag med mig lite av vad jag såg och upplevde...

Det här kan vara något av det vackraste jag beskådat. Sådan grönska, så mycket berg och dalar. Dessa vyer! Känner mig helt tagen. Ofattbart, för två dagar sedan var jag hemma i Sverige i min lilla bubbla. Och nu har jag alltså hamnat här.

Längs vägarna passerar jag små stenhus. Utanför ser jag barnen spela basket. De ler och skrattar. Kvinnorna tvättar kläder och bär korgar med tvätt på huvudet. Jag ser vackra stora åkrar och människor som odlar. Andra bär grenar och sockerrör som de hämtat. Så många olika livsöden som bara sveper förbi mig längs vägen. Alla bor vi på samma planet, men vi lever verkligen i helt olika världar. Jag känner mig plötsligt väldigt liten. Eller, jag vet inte riktigt vad jag känner. Det är en blandning av en massa känslor som bara pendlar inom mig på en och samma gång när jag ser allt. Jag försöker fånga det i skrift, jag försöker fotografera. Ändå känns det som att allt som händer i mig och runtomkring inte riktigt går att fånga upp fullt ut. Försök se den här bloggen som ett försök att i alla fall få ta del av glimtar utav det jag ser och upplever. För ärligt talat, det här går inte att beskriva med ord. Så jag blundar, bara andas djupt och känner in allt. Precis allt. Och jag känner mig så tacksam över vad livet kan ge.

Likes

Comments

Efter en 24 timmars flygresa anländer jag äntligen. Känner hur en ljummen vind träffar mig. Doften av rök är stark. Det är mörkt ute och alla lampor lyser upp staden som små stjärnor. Jag sätter mig i en taxi med mina vänner varpå jag inser ganska fort att det inte finns något säkerhetsbälte. Och i det ögonblicket bara kände jag hur jag lämnade den gamla Natalie i Sverige bakom mig, hon som skulle blivit rädd och nästan vägrat sätta sig i den bilen. Nej, istället bara lutade jag mig tillbaka och kände mig lugn. Att inte ta på mig bältet fick mig på något märkligt sätt att känna mig mer levande. Låter det här sjukt? Ja det här är kanske något som måste upplevas för att man ska kunna förstå det. Under bilresan tittar jag ut genom fönstret och bara slås av vilket vackert land jag kommit till. Jag känner mig så lycklig och förväntansfull.

Vi kommer sedan fram till vårt hostel och lämnar av oss våra väskor för att sedan bege oss ut och ta något att äta och dricka med våra nya vänner här i Rwanda. Det var riktigt trevligt. Idag ska vi lämna Kigali för att åka ner till Huye, en 3 timmars bussfärd väntar oss nu och jag känner mig förväntansfull. Och så fruktansvärt glad över att jag tog det här beslutet att åka hit!

Likes

Comments