När jag var i Tanzania träffade jag på en svensk familj som var nere och semestrade. När jag berättade om min praktik jag gör här i Rwanda kommenterade svensken med en skeptisk ton

"Är du alltså i Rwanda?? Är det inte väldigt otryggt där sedan... folkmordet?"

Det här samtalet inspirerade mig lite till dagens inlägg och fick mig att undra vilka föreställningar har just du som läser detta om Rwanda och dess befolkning? Jag personligen kan svara och säga att innan jag åkte hit associerade jag landet väldigt starkt med folkmordet, det var i princip historien kring den jag kände till om landet och inte så värst mycket mer. Jag undrade också över spänningen i landet och huruvida det var tryggt eller inte. I dagsläget är det en så mycket bredare bild jag fått av det här landet, av människorna och kulturen. Människorna är också så öppna och varma, jag känner mig trygg och hemma här.

Min uppfattning utifrån de människor jag träffat är att man inte delar upp varandra i dessa två folkgrupper, alla är rwandier. Även om vägen till försoning är och har varit så lång och mer smärtsam än vad jag någonsin kommer kunna förstå som utomstående uppfattar jag det som att människor vill förlåta och försonas. Det intrycket jag fått är att Rwanda vuxit sig till ett både starkare och mer enat folk kanske mer än någonsin efter det fruktansvärda som hände.

Jag har planerat att snart besöka en skola som visar så starkt på detta, Nyange School. En skola där hjältar har gått, en skola där barn till och med offrat sina liv för att stå upp för varandra. Detta för att alla är rwandier och inget annat. Jag länkar en artikel nedan där man kan läsa mer ingående vad som hände och hur det gick till. Trots det fruktansvärda kommer tron på mänskligheten tillbaka efter att ha läst den kan jag säga.

Tre ord som jag tycker rwandier sammanfattar denna historia bra är

Remember. Unite. Renew.

http://www.newtimes.co.rw/section/read/207985/

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allt kan hända när man är ute och reser. Också sjukhusbesök. På torsdagen drabbades jag av en rejäl matförgiftning samt feber som dök upp under natten. Så, på morgonen efter att jag hade ätit frukost var jag därför tvungen att åka in till sjukhuset. Får man feber kan det vara symptom på malaria nämligen och då måste man alltid åka in och kolla det. Tack och lov var det inte malaria jag hade drabbats av, men lite orolig blev man ju.

Så efter x antal timmar på sjukhuset där de dels gav mig dropp med antibiotika för magen gav de mig dessutom dessa tabletter som de vill att jag ska ta. Alla dessa tabletter är alltså enbart för matförgiftningen. Och jag undrar om det verkligen är nödvändigt att trycka i sig alla dessa tabletter enbart på grund av detta. När jag googlar på "matförgiftning behandling" får jag upp resultat som säger att det egentligen inte finns någon behandling för det, istället kan man läsa om hur man kan göra för att istället lindra symptomen. Antibiotika ska i de flesta fall inte behövas, men det var det allra första jag fick av läkarna. Och dessutom, enligt mig, i stora mängder. Men jag tog emot tabletterna, jag kände inte att jag i mitt skick var i ett läge att argumentera. Jag ville bara må bättre.

På grund av detta fick jag lägga om planerna lite för resan för att återhämta mig. Så jag har mest legat på stranden och solat, badat och läst en del vilket vart väldigt skönt också.

Och nu ser jag verkligen fram emot att få komma hem igen, och då menar jag Rwanda som vid det här laget kommit att bli mitt andra hem <3

Likes

Comments

I tisdags anlände jag till Kendwa och jag kan säga så här, det är väldigt turistigt här. Längs stränderna finner man det ena pampiga hotellet efter det andra. Och ännu fler planeras att byggas här i framtiden. Jag skulle kunna välja att skriva om dessa fantastiska vita stränder och det alldeles klara turkosblåa vattnet. En enkel sökning på Google kan dock låta dig se hur det ser ut, bilderna ljuger inte! Så det här inlägget kommer därför istället handla om hur det ser ut bakom stränderna och bakom hotellen. Det här inlägget kommer handla lite mer om hur det ser ut för lokalbefolkningen som bor i Kendwa.

Jag bestämde mig då ganska snabbt för att försöka ta mig utanför hotell området. Och jag behövde inte gå särskilt långt innan jag fick en helt annan bild av hur Kendwa ser ut. Praktiskt taget tog jag 10 steg i motsatt riktning från stranden och jag var bortom turistområdet. Folk som kommer hit hänger nämligen mest på stranden. Men nu kunde jag istället se enkla byar med små hus och hyddor, samt fiskebåtar längs stranden. Jag kunde även se fiskemän och andra arbetare som höll på att bygga och förbereda båtarna. Jag vandrade på små enkla leriga stigar och det var så mycket tystare här. Jag behövde inte längre höra radioplågor från skräniga högtalare. Istället var det bara så lugnt och stillsamt.

Längs vägen träffade jag en lokalbo som visade mig runt och berättade lite mer om byn. Hur människor som bor här och äger mark tvingas flytta allt eftersom för att nya hotell ska byggas. De körs helt enkelt bort härifrån och får själva försöka hitta nya ställen att bo på. Kendwa började bli ett turistmål redan på 90 talet berättade han, och sedan dess har det bara expanderat. Det finns dock många bybor som också livnär sig på turismen, genom att ordna utflykter till diverse ställen men det är fortfarande svårt för folket här att hitta jobb.

En del hotell här stöttar också lokalbefolkningen på olika sätt, till exempel genom att finansiera utbildning inom hotell och turism. Men de flesta gör det inte alls överhuvudtaget. Medans vi vandrade runt blev jag så ledsen av att se hur byn bara försvinner mer och mer för att ersättas utav opersonliga lyxbyggnader. Och av att jag själv är en bidragande del till detta genom att trots allt vara här.

Det var dock intressant att få se vad som finns bortom hotellen och bortom de vackra stränderna också. Men jag har också solat, badat och bara legat i skuggan och läst en hel del. Tagit lite semester så att säga!

Ikväll blir det reggaeparty på stranden :-)

Likes

Comments

På lördagen tog jag färjan från Dar es Salaam ner till Zanzibar, Stone town. Till det lilla undangömda hotellet, Amiraz rooms som är ett litet familjeägt hotell som jag bodde i de första 3 dagarna i Stone town. När jag kom fram till hotellet kändes det som att komma in i någons hem, rakt in i någons vardagsrum. Ut kom ägaren till hotellet iklädd enbart en handduk runt midjan, och med stort krulligt grått hår som stod åt alla håll traskade han fram och bara sa "Hej! Känn dig som hemma!" Och det gjorde jag. De hade dessutom en massa katter och kattungar här och en av de första sakerna han frågade om jag kunde hjälpa honom med var att tvätta de små kattungarna, jag kunde givetvis inte motstå det. Så det kändes verkligen välkomnande men på ett väldigt avslappnat sätt, man kände sig mer som en gäst i ett hem än en turist på ett lyxhotell. Jag gillade det.

Han skjutsade mig sedan in till stan, för han skulle ändå dit sa han och sedan var jag för mig själv igen. Försäljare och diverse guider som ville erbjuda prylar o turer i stan kom givetvis fram till mig, men det hade jag ändå räknat med. Jag lyckades skaka av mig de så det var inga större problem. Nere vid marknaden där man kunde köpa fisk satt två engelsmän som också var turister här. Vi började prata och de frågade mig sedan om jag ville se solnedgången tillsammans över en öl och jag tänkte; Varför inte? Jag gillar såna spontana trevliga möten.

En av de var dessutom duktig på swahili och hade varit här i Zanzibar 4 gånger, så vart jag än ville gå så visste han alltid vägen. Det var rätt skönt, för det är väldigt lätt att gå vilse här bland alla små bakgator i Stone town nämligen. Och mitt relativt kassa lokalsinne hade inte gjort det bättre för mig heller. På kvällarna åt vi fisk och satt längs hamnen, drack goda fruktjuicer och bara njöt av vistelsen. Och på dagarna tog vi oss till diverse ställen i stan, Slave market och Prison Island kände jag var väldigt viktigt för mig att se. Historian här är så vidrig och hemsk men samtidigt viktig att komma ihåg.

På tisdagen tog jag sedan avsked av mina tillfälliga resekamrater innan jag bar vidare till Kendwa.

People come and people go när man reser så här!

Likes

Comments

Jag anlände till Tanzania i fredags på eftermiddagen, till storstaden Dar es Salaam! Av en händelse råkade både jag och Astrid (en utav mina vänner jag åkte till Rwanda med) boka samma hotell här nere så vi spenderade första kvällen här i Dar es salaam tillsammans innan vi skiljdes åt. :)

De två första människorna vi mötte här nere i Tanzania på hotellet skrämde upp oss rejält. Det första de gjorde var att säga "Come here, we need to talk...now!!" Sedan berättade de riktigt hemska historier om vad som kan hända här nere om man är oförsiktig. Historier som gav mig rysningar. Tanzania är verkligen annorlunda jämfört med lilla trygga Rwanda. Och definitivt annorlunda jämfört med lilla trygga Sverige. Jag var till en början skeptisk till om jag ens skulle ge mig ut här i stan överhuvudtaget först när jag anlände, som tur var lät jag inte rädslan ta över. Men det var rätt nära. Första kvällen joinade jag och Astrid istället en resegrupp som tog oss runt till olika barer och klubbar så vi kunde utforska "Dar es salaam by night" så att säga på ett tryggt sätt. Det kändes lite för tråkigt att spendera kvällen på hotellet.

Här nere i Dar es salaam är det kaotiskt, här är det smutsigt och här är det fullt av människor och rätt så galen vänstertrafik. En stor del av mig finner det här kaotiska så mycket mer spännande och intressant. Jag bara går och njuter av det här nere. För med kaoset kommer också en speciell puls som finns här i staden, så mycket liv! Den känslan kan jag inte få i Sverige och inte riktigt heller i Rwanda. Vart man än tittar ser man alltid något häftigt, något som bara skulle hända här. Jag har dock inte vågat ha uppe mobilen så mycket alls för att fota staden, för jag ville helst inte bli rånad och risken här är stor för det nämligen.

Så när jag skulle gå ut själv på dagen för att se mig runt gjorde jag det med ryggsäcken på magen och alla pengar och mobil undangömda långt innanför ryggsäcken. Så jag har lunkat mig fram här sakta men säkert. Det har gått förvånansvärt bra.

Här i Dar es Salaam finns dessutom en del indier, så jag letade givetvis upp Temple street som är just känt för sina tempel. Det kändes nästan som att man var i Indien när man gick på den här gatan, fast i light version givetvis. Att se dessa rikshas (tredjulsdrivna små taxifordon) fara omkring, att höra det ständiga tutandet och att känna den rökiga doften gjorde mig bara så varm inombords. Det är svårt att förklara. Det förde mig nämligen lite tillbaka till landet jag längtar så mycket efter att få besöka igen. Sedan hittade jag en sydindisk restaurang, och när jag åt maten som fick det att bränna i läpparna och nästintill rinna ur näsan bara njöt jag av varje tugga.

Efter min lilla tur i Dar es salaam tog jag sedan färjan vidare till Zanzibar, stone town...

Likes

Comments

Jag lever.

Jag. Lever. Livet. !

Det är snart höstlov och planen är faktiskt att nu på fredag dra iväg en sväng till Tanzania! Jag känner mig lycklig och förväntansfull över att ge mig iväg på nya äventyr...pirrig typ! Det blir min allra första resa jag gör själv, tiden är kommen för att göra detta i mitt liv nu. Men tro inte att det betyder samma sak som att jag kommer vara ensam. Det är nämligen lätt att ibland förväxla de två orden har jag förstått. Tvärtom märker jag att de stunder jag är själv hur jag faktiskt träffar fler människor, samt tar in det jag ser och upplever på andra sätt än vad jag gör annars. Det ligger också en enorm frihet i att få planera sina dagar och göra allt precis som man vill. Lite carpe diem och sånt ni vet, fast istället för att bara låta de klyshiga orden pryda väggen i vardagsrummet kan man också känna och uppleva det.

Jag kan dock inte bortse från att jag inte bara är vit utan också kvinna här nere, det vill säga väldigt exotisk och intressant; i synnerhet för män ofta. Jag har redan under min korta vistelse bara i Rwanda fått hantera ett antal svåra situationer i form av män som på olika sätt behandlat mig på ett oacceptabelt sätt.

Och jag vill inte vara fördomsfull när en man till en början uppträder trevligt och artigt mot mig, jag vill ju alltid tro att människor har goda intentioner oavsett vilket kön man råkar ha. Så det är ju tragiskt att man råkat ha sån otur den senaste tiden att man träffar dessa män som får en att känna sig så objektifierad och utsatt. Och det är synd att jag stundtals ska behöva ha en liten klump i magen som får mig att känna att jag är extra utsatt på grund av att jag är en kvinna. Jag vill samtidigt inte heller begränsa mig själv och det sätt jag vill leva mitt liv på enbart på grund utav dessa individer som råkar finnas.

Jag tänker aldrig låta de vinna.

Och jag vill inte heller höra kommentarer från min omgivning såsom "Men ska du som ensam tjej verkligen resa själv i Afrika, se till att inte vara ute för sent. Var försiktig!!" Etc etc... extra mycket enbart på grund av att jag råkar vara en kvinna som ska göra detta... Jag är en vuxen människa som vet hur man använder sunt förnuft här likväl som i Sverige. Det finns alldeles för många kvinnor över världen som råkar ut för hemska saker av män oavsett hur mycket sunt förnuft man än har för övrigt. Det är inte där skon klämmer liksom. Det handlar egentligen inte om att vi kvinnor på olika sätt ska anpassa oss för att inte råka ut för dessa hemskheter, det är hos de män som utför de här sakerna som det verkliga problemet ligger.

Jag har i alla fall fått mer skinn på näsan, jag kan ryta ifrån, hur snäll och oskyldig jag än må se ut, det kan jag garantera... :) När man kommit till en viss punkt i livet får man helt enkelt nog antar jag. Jag har vuxit mig starkare av alla de som under den senaste tiden (både i Sverige och Rwanda - sådana typer finns dessvärre över hela världen) på ett eller annat sätt försökt trycka ner mig och/eller förminska mig. Så jag kan stå upp för mig själv nu mer än någonsin faktiskt, jag tar ingen skit. Och det borde ingen annan behöva göra heller.

Jag önskar er alla i Sverige en fortsatt härlig höst, jag saknar er och uppskattar verkligen allt stöd jag får från er. Det betyder så mycket för mig att ni anar inte. Det här ämnet har legat och gnagt lite inom mig ett tag nu, och jag tror många på ett eller annat sätt kan relatera till detta. Man är ju trots allt aldrig ensam med sina problem.

Jag lär troligtvis ha ett och annat att skriva om när jag kommit tillbaka hem till Rwanda igen, tills dess får ni ha det gött!

Jag bjuder på den här tjusiga bilden :)

kram på er

Likes

Comments

Det här inlägget kommer handla om om HBTQ frågor i Rwanda, där fokus ligger på mina uppfattningar jag fått om de tankar och attityder som finns här. Det här inlägget är därmed begränsat utifrån enbart mina upplevelser och tankar jag fått hittills.

Innan jag åkte hit fick jag höra att Rwanda är ett av de länder i Afrika där homosexualitet är lagligt. Eller som folket här säger: det är i alla fall inte förbjudet. Däremot är Rwanda ett kristet land med många katoliker, och det finns starka värderingar i samhället om att homosexualitet är något som betraktas som en synd. Den religiösa faktorn utgör därmed en stor påverkan på hur det är att vara en HBTQ person i Rwanda, oavsett vad den officiella lagen faktiskt säger.

När jag har varit i samtal med personer om just sådana frågor är det dessutom alltid homosexualiteten som är på tapeten. De resterande i HBTQ gruppen har aldrig ens nämnts. Min uppfattning om dessa i Rwanda kan jag därför inte säga så mycket om. Inte så mycket mer än att det uppenbarligen verkar vara något man inte pratar om. Något som är extremt undangömt i samhället.

Ett utav mina första samtalsämnen jag faktiskt hade kring homosexualitet var med en man härifrån som sade "Man behöver ju inte kriminalisera homosexualitet, för i Rwanda finns det inga homosexuella. Så...vilka ska man egentligen straffa?" Jag reagerade väldigt starkt på detta. För om inställningen bland medborgare här kan vara att de inte ens finns, hur svårt är det inte då att komma ut och få sitt erkännande som en del av samhället?

Den kommentaren förde mig lite tillbaka till förra hösten då jag och ett gäng i min klass åkte ner till Indien för att skriva B uppsatser. Jag och min klasskamrat valde då att skriva om transkvinnor i Pondicherry varpå jag faktiskt fick frågan från personer i Sverige som löd "Men finns det ens transkvinnor i Indien?" Och mitt svar på den frågan är...

Ja...ja och JA!! De finns! Sexuell läggning och könsidentitet är inte på något sätt bundet till en specifik plats på jorden. Det handlar om vad man själv på insidan känner och identifierar sig som. Människor över hela världen har olika sexuella läggningar och könsidentiteter och att jag ens ska behöva säga något så självklart år 2017 är ganska så tragiskt.

De här frågorna intresserar mig i vilket fall, och jag vill verkligen hitta dessa människor som tycks vara så gömda här nere. Därför har jag nu bestämt mig för att börja söka efter organisationer som jobbar med HBTQ frågor i Rwanda. Jag och mina vänner har idag frågat oss fram lite om det finns organisationer som jobbar med dessa frågor, och det svar vi fick oroade mig..."Oj, nej det tror jag inte finns. Det hade dessutom nog betraktats som djävulens arbete om det fanns."

Jag ville mest med det här inlägget ge den bild jag fått här nere i Rwanda, jag har även börjat googla lite för att hitta organisationer men det är inte helt lätt.

Om någon av er har tips på hur man kan tänkas komma i kontakt med den här gruppen i ett samhälle som inte verkar erkänna att de här människorna finns får ni mer än gärna höra av er till mig.

Alla tips är välkomna.

Likes

Comments

Det finns mycket roligt i att vara i Rwanda men igår natt hände något som för mig var ganska så hemskt. Jag låg i min säng innanför mitt myggnät och surfade på mobilen. 9gag, Facebook, Youtube och allt sånt där ni vet. Sedan såg jag i ögonvrån något litet svart på insidan av myggnätet, något som jag till en början antog bara var en liten mygga. Så utan att riktigt släppa blicken från mobilen försökte jag ha ihjäl den med mina fingrar, men när jag skulle ta tag i kroppen var den stenhård och rund. Så jag tittade upp, och jag såg att det inte var en mygga jag hade mellan mina fingrar. Det var någon slags liten svart rund varelse med ben som tagit sig in här. Innanför mitt myggnät i min safezone så att säga. Men det var inte denna enstaka lilla varelse som egentligen skrämde mig. Insekter generellt sett skrämmer mig oftast inte alls. Men det var något i att jag inte kunde definiera vad för kryp detta faktiskt var som fick mig att känna mig lite illa till mods. Och när jag sedan tittade upp i mitt myggnät såg jag dessutom inte bara en som kröp här innanför, utan två, tre, fyra, fem... Jag slutade räkna.

Sedan flög jag upp ur sängen och spurtade rakt in i Lindas rum i panik och utbrast "Linda HJÄLP!! Jag har blivit invaderad av en massa kryp vad ska jag göra?!" Linda är dessutom nog den mest insektsrädda människan jag någonsin träffat så även hon började panika nu. Och jag trevade fram och tillbaka i hennes rum, samtidigt som jag bara inte kunde sluta skratta åt det hela. Jag är en sån som ibland kan reagera genom att skratta i de mest absurda och opassande situationerna. Men sedan stannade jag till och tystnade. Gav Linda en allvarlig blick och sade "Du, jag vet precis vad vi ska göra." Utan att Linda hann fråga vad sprang jag ut i köket, hämtade en kniv och en stol som jag ställde på sängen i mitt rum. Linda kom efter mig, stod bredvid och såg lite frågandes ut.

"Linda håll i den här stolen medans jag ställer mig på den!" Sade jag bestämt och klev upp på stolen med kniven i högsta hugg. Sedan började jag såga frenetiskt i snöret som myggnätet hängde i. De här insekterna ska väck och det får ske till vilket pris som helst var allt jag tänkte medans jag sågade och sågade genom det tjocka snöret. Till slut kom jag igenom, sedan rullade jag ihop nätet som jag kastade ut genom köksdörren ut i trädgården. När jag smällt igen dörren kunde jag äntligen andas. Phew. På något vänster skulle jag alltså sedan somna om efter detta, det gick sådär.

Idag har jag vaknat med 5 nya myggbett som kliar som sjutton men det var det värt för att slippa de där krypen. Och nu ska jag alltså ta och prata med husägaren om varför jag fick för mig att såga ner hans myggnät och kasta ut det i trädgården mitt i natten utan att låta komplett galen.

Likes

Comments

I lördags hade jag då mitt andra oväntade möte. Jag bestämde mig för att på eftermiddagen ge mig ut själv en sväng på stan i Kigali, jag var dels nyfiken på att besöka den enorma marknaden "Kimironko market" men annars bara ha eftermiddagen fri att göra vad jag kände för.

När jag kom in i marknaden som (för mig) var som en enda stor djungel med tusen intryck och tusen människor försökte jag på något sätt behålla lugnet och ändå navigera mig i detta fullkomliga kaos. Jag var nyfiken på att kika på olika sorters kitenge (afrikanskt tyg) och lyckades ta mig dit. Påflugna försäljare som alla garanterade att de hade det bästa tyget för det bästa priset gjorde mig nästan mer skeptisk av någon anledning. Så jag gick vidare så långt in jag bara kunde och bort från alla. Och med ryggen mot mig såg jag sedan en liten, smal flicka som satt på ett bord vid ett utav stånden. Hon satt där och dinglade med benen och såg lite rastlös ut. Jag gick fram, hälsade och flickan hoppade ner och med ett självsäkert leende tog hon mig sedan i hand. Hon gick noggrannt igenom och förklarade för mig om skillnaderna mellan alla tygernas kvalitéer, egenskaper och prisskillnader på ett sätt som ingen annan gjort innan. Vilken säljare jag har träffat tänkte jag medan hon gick igenom allt. Hon var mån dessutom om att hitta rätt stil och mönster som passade mig och sedan när jag valt mitt tyg och väntade på att sy upp byxorna blev jag lite nyfiken på den här tjejen så vi började prata lite...

Ruth började med att berätta följande:

"When I was young, I was a really shy child... and I thought it was really scary to talk to new people. But then when I grew older I learned how to deal with those challenges by working here and now I have no problem with it at all!" Sade Ruth med ett stolt leende och jag svarade förvånat
"Wait wait wait... when you were young?! But you are young now!"
"Haha! Yeah but I am talking about when I was like... 8. When I first started working with business you know. Now I am 12, and I've learned about business from my dad, he's a really good businessman! So now I can manage running this place by myself!"
Jag försökte då tänka på vad jag hade lyckats åstadkomma i personlig utveckling när jag var 12 år gammal, vilket nog inte var så mycket mer än att vara ett lekande barn...typ? Och här träffar jag alltså på 12 åriga businesstjejen!

Jag fortsatte ställa lite fler frågor...

"Wow, ok so what do you want to be when you grow up then?? You would definitely be a good businesswoman I think, since you are already managing this so well!"

Men Ruth svarade faktiskt

"Nah... business is actually kinda boring you know? I would like to become a Doctor or...or a pilot!! Or maybe I could become the president of Rwanda haha!" Ögonen tindrade när jag hörde henne prata om sina drömmar. Och jag svarade

"Yeah imagine that... "Ruth: The first female president of Rwanda!" I would definitely vote for you!" Varpå Ruth svarade eftertänksamt
"...But you know it's not just a job, you actually have so much responsibility on your shoulders! I am a part of the student council at school, and even that is a big thing to rule. Imagine then a country... oh no no."

Efter ett tag undrade jag vart hennes föräldrar egentligen var någonstans så jag frågade

"But how about your parents? Where are they now?"
"Well dad is often away for business trips and my mom is resting now. She works here on monday to friday when I am in school and then she gets the weekend off when I am working."
"Oh, sounds like you have a busy schedule then!"
"Yeah but I am used to it, here is my little brother by the way, Steven. He's 10 and I am teaching him also how to run the business."
Jag hälsade och skakade hand och frågade sedan
"So what do you want to be when you grow up?" Varpå han gav mig ett svar jag inte riktigt räknade med
"I choose to let the faith rest in Gods hands."
De här syskonen var minst sagt speciella och Ruth kartlade sedan hur hela hennes liv ska se ut

"So, first I will need a good education, so that I can have a job and make money. And then after that I can find myself a husband but it is really important to have a job and an education first!"

Hon var väldigt målmedveten. Om livet verkligen blir som hon planerat återstår väl att se, men det var intressant att höra henne planera så här mycket så här tidigt i livet...

Sedan började Ruth berätta om sin släkt, där ämnen såsom folkmordet bland annat berördes och det var så lätt att prata med henne om både livet och döden. Om framtiden och nutiden. Om det mesta liksom. När mina byxor var uppsydda och jag skulle säga farväl sa jag

"It was really so nice to meet you! And if I don't see you again...would you like to take a selfie with me?"

Ruth sken upp och svarade "Yes of course!" Sedan kramade vi om varandra och sade hejdå, Jag fick med mig mina "Ruth byxor" som jag kallar de. Så det här minnet bär jag nu med mig inom mig och i de här byxorna. Och varje gång jag har på mig de här byxorna kommer jag alltid tänka på Ruth.

Likes

Comments

En av de saker jag kanske uppskattar allra mest med att faktiskt resa, och detta gäller oavsett vart i världen jag befinner mig, är möten med nya människor. De där mötena som verkligen lämnar en med ett avtryck. De där mötena när man verkligen klickar med någon man träffar för allra första gången, när det känns som om man redan känt varandra under en lång tid. Jag har fått två sådana möten hittills, och båda har berört mig starkt. Det ena mötet var med en äldre man från självaste Sverige faktiskt och det andra mötet var med en liten Rwandisk flicka. Två väldigt olika möten med två väldigt olika sorters människor helt enkelt. Det här inlägget kommer handla om första mötet med den äldre mannen.

Det hela började förra helgen när vi åkte iväg till Gisenyi. Jag var på hotellet och åt frukost med Linda, när den här mannen plötsligt kom fram till oss och sade "Nämen, pratar ni svenska?" Varpå jag och Linda sken upp och blev så överraskade och sa "Jaa!" Han slog sig sedan ner och vi hade ett trevligt samtal tillsammans. Det var första gången jag träffade en svensk här nere vilket ändå var lite kul. Han skulle sedan resa vidare i Rwanda och vi skulle hem till Huye.

Så efter den helgen trodde jag givetvis aldrig att jag skulle se honom igen. Tills igår...

Den här gången satt jag faktiskt ensam och åt frukost på ett hotell Kigali, jag är den som oftast vaknar tidigast av oss alla. Jag satt och njöt av min frukost när någonting fick mig att titta upp, och plötsligt stod alltså den här mannen framför mig och jag tänkte "Det här händer ju bara inte!". Av alla platser man kan befinna sig på här i Rwanda hade vi alltså inte bara hamnat i samma stad utan också på samma hotell. Vi båda sken upp och det var nästan som att man såg sin allra bästa vän igen på något märkligt vis. Han slog sig ner och vi hade ett långt samtal över en god frukost och alldeles för många koppar kaffe. Den här gången fick man också möjligheten att komma in på djupare samtal. Han är en väldigt berest man med mycket att berätta, men samtidigt så enkel på något vis. Det jag också tyckte var häftigt var även att det faktiskt var relativt nyligen som han började resa själv i Afrika. Hur människor även på "äldre dar" så att säga kan göra radikala förändringar i livet tycker jag är häftigt. Om jag blir gammal någon dag vill jag också våga vara öppen för sådana förändringar.

Dagen efter, alltså idag var jag återigen uppe tidigt själv för att äta frukost. När mitt frukost sällskap kom fortsatte konversationen från igår, och det var en skön blandning av både skratt och allvar. Dessutom hittade vi många saker även här i Sverige som sammanlänkade oss två på fler sätt än vad jag någonsin hade kunnat ana! Att jag och denna äldre man kunde mötas på detta sätt fascinerade mig.

Han visade mig sedan sin resedagbok och sina anteckningar från gårdagen, och jag fick veta att han dessutom skrivit om mötet med mig i den. Sedan läste han faktiskt upp det han skrivit för mig och jag blev väldigt rörd. Jag kände mig så ärad på något sätt att få finnas i någon annan människas dagbok. Att man ändå har gjort det intrycket hos någon. Vem vet i vems händer den där dagboken kommer finnas i om låt oss säga 5, 10, 15 år... Kanske någon läser om lilla jag heh. Så efter frukosten skämtade vi om att vi lär stöta på varandra i någon annan del av Afrika, och när jag lämnade hotellet för att åka hemåt igen önskade vi varandra lycka till med allt i livet och våra resor.

Kanske möter man honom i någon annan del av Afrika, kanske skulle man kunna möta honom på självaste avenyn i Göteborg... eller så kanske man aldrig ser honom igen. Och det är lite det som också är det härliga i såna här möten, att inte veta. Och hur världen känns så liten ibland men samtidigt så stor. Hur slumpen, ödet eller vad man nu väljer att tro på på något sätt gjorde att detta hände just här och just nu.

Häftigt värre!

Likes

Comments