View tracker

​2015, det blev vårt år!

​Efter vi kom hem från Usa hade vi fått ett brev från Gunilla. Där stod det att hon hade skickat en remiss till Carl Von Linne kliniken i Uppsala så vi kunde påbörja en IVF-utredning. Jag räknade med att få en kallelse efter 1 månad och mycket riktigt så damp ett brev ner i brevlådan med datum för första mötet. 12 mars var det!  Vi fick träffa en underbar amerikansk läkare som ville hjälpa oss. Hon gjorde samma undersökningar som Gunilla gjort på mig. Jag och andreas fick lämna blod för att utesluta HIV, hepatit mm.  Sen var vi igång! Jag fick göra ett så kallat långt program där jag skulle börja med nässpray i 2 v innan jag skulle börja ta sprutor på min första mensdag. Allt detta räknade hon ut efter min cykel. På det röda pappret stod den prel insättning 30/4. 

Hämtade ut alla mediciner som vi skulle ha. Herregud, det kostade skjortan. Är glad över att vi har ett högkostnadskydd. Totalt för alla mediciner hamnade kostnaden på innan skyddet 8700 kr, men jag betalade totalt 2800 kr!

Oj så nervös jag var för att börja ta allt, nässprayen skulle jag ta morgon o kväll. Var livrädd för att jag skulle missa ett sprut. Sprutdagen kom och gud vad jag skakade. Handen ville trycka in sprutan som såg ut som en diabetesspruta men hjärnan sa stopp. Jag satt i soffan och blev påhejjad av Andreas. Till slut fick jag in nålen och första dosen kom in i kroppen. Jag kommer ihåg att jag väntade på  alla biverkningar jag kunde få. Jag fick inga!

Vi åkte in för mätning och kontroll av äggblåsorna vi fick åka 2 ggr på en vecka till uppsala för mätning och sista gången ringde sköterskan och berättade vilken dag jag skulle ta ägglossningssprutan. Nu var det så nära!

Onsdag den 28 april åkte vi in, det var dags för äggplock.  Herregud så nervös jag var. Fick lugnande medicin och fick sätta på mig de sexiga sjukhuskläderna och mössa. Andreas fick en rock o mössa på sig.  Vi blev ledda till rummet där allt skulle ske. Det var många i rummet och jag fick en varm kudde på magen. Andreas satt och höll mig i handen och stöttade mig i den mån han kunde. Jag ska inte ljuga. Men det var riktigt obehagligt att få bedövning samt att se nålen som förövrigt inte var speciellt liten som skulle gå in o få ut mina ägg.

11 ägg fick de ut! 

Jag tyckte så synd om Andreas där inne, han är så himla nålrädd så han svimmade när allt var klart. Var tydligen ganska vanligt att männen tuppar av för de är lika spända som vi är. Andreas tyckte det var jobbigt att se mig ha ont också sa han. 

När vi åkte hem fick vi reda på att vi skulle komma tillbaka den 1 maj för insättning. 

Tillbaka den 1 maj, av 11 ägg hade 5 blivit befruktade med metoden ICSI. ( de hjälpte spermien att komma in i ägget med hjälp av att de sprutade in den i ägget)  6 ägg klarade inte av bli befruktade på egen hand.  2 ägg hade delat sig som det skulle. Ett ägg fick jag och ett ägg valde vi att frysa ner till kommande syskonförsök.

Ägget jag fick visade sig att vara rena guldägget. 16 maj fick vi vårt första plus.  Lyckan och glädjen går inte att beskriva! Vi behövde inte genomgå en ny IVF-behandling.

Nu idag sitter jag i v 35 väntar med spänning på vem det är som gömmer sig där inne. Men vem det nu är så är den extrem efterlängtad och redan så älskat. 

hur min graviditet varit under dessa månader kommer jag skriva i nästa inlägg.




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Som jag skrev i första inlägget så började vi vår utredning i slutet på juni 2014. Vi träffade Gunilla som tog vår oro på största allvar.  Hon ville självklart hjälpa oss i den mån hon kunde. Vi pratade och diskuterade våra allmäntillstånd. Hon såg att Andreas var sjuk. Han hade fortfarande inte fått tillbaka sina tappade kilon och såg lite anorektisk ut om jag ska vara ärlig. Vi bokade in ett nytt möte efter sommaren och då skulle Andreas under sommaren ha lämnat in spermaprov för analys och sen skulle vi diskutera fortsatt utredning. Vi levde på som vanligt under sommaren och augusti månad kom. Då hade vi mötet inbokat. Jag minns att jag var jättenervös över vad proverna skulle visa.  Jag hade mina farhågor, men ville inte tro på dem förän jag fått det svart på vitt. Där  satt vi på varsin stol, magen knöt sig när hon tog upp resultatet och sa att det inte såg bra ut.  Andreas spermier var inte tillräckligt  starka. Hon uttryckte att de var slöa simmare.  FAN, FAN, FAN! vad innebär det här tänkte jag. Får vi aldrig bli en familj?

Mer undersökningar gjordes på mig och blev vidareskickat till kvinnokliniken i Eskilstuna då hon såg en cysta (godartat dock) på äggstocken. 

När hon rundade av mötet pratade hon att vi borde tänka på en ev adoption och vad allt detta skulle innebära för oss om det är så att det inte går att få barn på naturlig väg.

ADOPTION!? tänkte jag, det är ju inte så jag vill bilda min egna familj. Det här var inte det jag hade tänkt på att det skulle vara sättet att få ett barn på.

Väl i bilen bryter jag ihop, som ett litet barn och är otröstlig. tårarna bara sprutar! (det gör dem nu också när jag skriver för det sitter så djupt ristat i mig) Andreas kunde inte trösta mig. Väljer att åka hem ett tag och lugnar ner mig innan jag åker tillbaka till jobbet.  Men hela dagen bröt jag ihop speciellt när jag berättade på jobbet om resultatet och pratet om adoption.

På ett sätt hade jag önskat att hon kunde ha struntat i att nämna adoption för  jag fick mig att känna mig värdelös som inte kunde bli gravid på egen hand. 

Hösten gick och Andreas fortsatte att lämna prov. Då Andreas struma började bli under kontroll med alla mediciner så blev spermaresultaten bättre också. Till och med så bra att Gunilla ville lämna oss och att vi skulle försöka på egen hand igen. Men hon ville för säkerhetsskulle att Andreas skulle göra ett sista prov efter årsskiftet. Vi lämnade in provet i mitten av januari och sen åkte vi på semester till USA.  Vi ville rå om oss själva och lämna skitåret 2014 bakom oss. 

Sagt och gjort, 2014 var ett jäkla skitår! det vi inte visste då var att 2015 skulle bli vårat år! Äntligen!

Likes

Comments

View tracker

Jag och Andreas hade försökt i över två år att skaffa barn innan vi till sist förstod att detta inte skulle gå av sig själv.

Flera i vår kompiskrets hade redan fått ett barn och nr 2 var på gång.

Jag kommer så väl ihåg hur jag berättade om min barnlängtan till min kusin ute på hennes veranda en solig vårdag, det var till och med i maj. Jag berättade att jag tyckte det var så jobbigt då flera runt om mig lyckas bli gravida men inte jag. Sen slänger jag ur mig "ni kommer väl vänta ett tag innan nummer två kommer?" Och hon svarade "till januari". Hjärtat stannade för en sekund, Jaha, ytterligare en som får barn runt mig. Där och då var nog sista gången jag kunde glädjas åt att någon skulle få barn. Jag kunde inte glädjas åt andra när min egna sorg över månad efter månad få den där jäkla mensen. Där och då hade vi endast försökt i 5 månader. Det jag inte visste då var att det skulle ta ännu längre innan plusset skulle visa sig. Sommaren kom lika så hösten och jul och så gjorde också minus på stickan. Nytt år nya möjligheter tänkte vi. 2014 skuklev bli vårat lyckoår sa vi! Men istället så kom första bakslaget av många detta år. Andreas bryter benet på en skidresa till sälen. Bebis verkstaden avbryts och han får gå 12 v med gips! I maj tar han äntligen bort gipset men någonting stämde inte, under tiden med gips har han vart stillasittande men gått ner väldigt mkt i vikt närmare 20 kg trots att han ätit. Han hade en otrolig trötthet, orkade knappt ta sig upp för våra trappor till lägenheten utan att stånka o svettas som ett djur. Vi sökte vård och efter massa utredningar blodprover såg  visade sig att han har struma, hypertyrios. Medicin sattes in och han blev piggare under sommaren. Kilona kom tillbaka sakta men säkert. Vi bestämde att vi skulle boka tid hos en gynekolog för att försöka hitta felet eftersom vi inte lyckas på ett år.  Detta möte var startskottet på vår resa och det var i slutet på juni. Det vi inte visste då var att det var en ren jäkla bergodalbana vi skulle få genomlida. 

Likes

Comments

ok, då var det min tur att försöka haka på bloggtrenden. Kan börja med en liten presentation av mig. Jag heter Charlotte och är 30 år gamal. Jag har en sambo som heter Andreas. Vi har varit tillsammans i snart fen år. Vi väntar vårt första barn. Vår resa har inte varit lätt, fast lätt om man jämför med många andra som gått igenom samma sak som oss. Vi har nämligen blivit gravida genom IVF. Kommer skriva om det i ett senare inlägg hur vi gått igenom alla tester och utredningar samt alla samtal vi haft med gynekologer och läkare. Tycker att det pratas för lite om ivf. Det är något som jag fortfarande anser vara lite tabubelagt. Min personliga åsikt är nog att mycket handlar om okunskap. Man vet inte vad det innebär. Vissa har ingen aning om vad IVF änns är. Vissa skäms över att inte klara av att få barn på egen hand. Det är så otroligt många faktorer som spelar in för att ett barn ska kunna bli till.

Vi har varit öppna med vår resa och jag märker att när jag pratar om det så är folk väldigt nyfikna och frågar gärna. Och det har även visat sig att det är flera i vår omgivning som har fått hjälp på något sätt att bli gravida. Det är inget att skämmas över att man inte kan få barn på naturlig väg. Jag är extremt glad över att vi har fått hjälp för i vårt fall hade vi inte klarat det själva! Nu i januari kommer den äntligen att komma ut till oss och vad vi längtar efter det!


Likes

Comments