Igår var jag på ett möte med personalen från behandlingshemmet som ska vara med på Sunny Day, en stor dag för mig! Allt närmar sig med stormsteg och jag har slappnat av lite med planeringen för jag var ute i så otroligt god tid det här året men nu börjar det komma igång igen och nästan allt är helt klart! Känns så härligt.

Jag har börjat reflektera över en del av mig själv. Under ALLA år så har jag behövt mycket bekräftelse av människor runt mig. Det kan gälla det mesta men speciellt att jag är tillräckligt bra. Ofta så ser jag hur bra alla andra är eller hur trevliga personer jag träffar är och nästan alltid funderar jag varför inte jag också kan vara sådär charmig och mysig. Något jag insett sista året är hur viktigt det är att ge den där bekräftelsen till andra. Antagligen är inte alla andra människor i samma stora behov att få höra att de räcker till men alla borde ju ändå bli glada att få höra positiva saker om sig själva. Är det någon jag ser med en fantastisk jacka så säger jag det till personen. Likaså om någon gör saker som kanske inte är lika trevliga så får de bekräftelsen på att jag sett situationen. Kanske söker jag konflikter, eller så gör jag det många tänker men inte vågar.

Oavsett så är jag väldigt stolt över den delen av mig själv, att jag vågar vara den som ger komplimanger till helt okända människor på stan.

För någon vecka sedan fick jag en sådan känsla i kroppen när jag åkte bil ensam så jag var tvungen att ringa några av mina vänner för att verkligen bekräfta för dom hur viktiga dom är för mig.

Om jag tänker något som en annan person kan bli glad för, varför inte säga det högt?!


Ikväll blir det mys hemma med hämtmat tillsammans med min själsfrände och stora idol!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Var fjärde vecka jobbar Tim kväll, 11-20. Underbara tider för vi får sovmorgon! Men den är också väldigt tung för min del. Eftermiddagarna är barnens trötta stund och då har jag dom helt själv 5 dagar i rad. Samtidigt är jag också helt slut.

Ensamstående föräldrar, en stjärna i himlen till er! Ni är grymma!!

Den här veckan har Esther dessutom varit hemma hela dagar pga mycket magsjuka på förskolan och jag vill inte ha två magsjuka barn.. i torsdags gick hon till förskolan och var så glad och sprallig när jag hämtade henne!

Den här veckan är alltid stressig för mig psykiskt och jag har hittat ett sätt att andas och hitta ny energi vilket är fantastiskt! Jag är så stolt över det!
Men när veckan är slut så faller jag handlöst varje gång.. jag tar på något sätt slut och det är tungt att hamna i någon typ av explosions depression. Den kommer som ett brev på posten, håller i sig några timmar och sen försvinner den. Under tiden känner jag mig helt tom och likgiltig. Jag vill bara gråta och stänga in mig, ensam. Kanske har jag skapat ett helt nytt uttryck gällande depressioner?! För mig är det iallafall så det fungerar. Som att hjärnan behöver startas om och uppdateras.

Som tur är har jag en fantastisk familj som stöttar mig och jag tror dom har sett det här hos mig.
Mitt stabila skyddsnät som aldrig sviker mig, jag är så glad att ni finns!

Likes

Comments

Att träffas som 14/15 åringar och förälska sig är enkelt, men att lyckas hålla kärleken levande är svårare. Vi har kämpat hårt på vårt sätt och i sommar firar vi 10 år!
Vi har vuxit ihop och tillsammans har vi skapat våra identiteter.

Just nu är det mycket som händer i våra liv, vi har nyligen blivit tvåbarnsföräldrar och försöker fortfarande lära oss den vardagen, jag kör stenhårt med dansen och lägger all ledig tid på den. Samtidigt pressar jag in min Sunny Day.
Tim satsar helhjärtat på musiken med Australien Sunrise, jobbar heltid och är världens bästa pappa till våra barn.

Vår tid tillsammans är den som blir mest drabbad, trots det så får jag så oerhört mycket kärlek varje dag av den mannen som jag valt att dela mitt liv med. Livet känns så mycket lättare med honom vid min sida och ingen känner mig så bra som Han.
Igår planerade Han en dejt som var perfekt för oss, en fantastisk hemmakväll som var så viktig för mig. Det lilla betydde så mycket! Jag blev påmind om att vi är perfekta för varandra och kompletterar varandra på ett unikt vis. Vi är unika.

Ingen människa kan få mig så lugn, glad och älskad som Tim. Jag får så mycket stöd i allt jag gör och jag är den personen som kommer stå bakom honom oavsett.

Vi har skapat något fantastiskt och Vi är så bra på det vi gör tillsammans. Ingen kan ta det ifrån oss!

Likes

Comments

Bilder säger mer än tusen ord!



Jag älskar er tills alla stjärnor slocknat!

Likes

Comments

Förra året förvekligade jag en av mina drömmar, att hjälpa andra människor genom något stort! Jag drog igång projektet för att strax efter få reda på att jag var gravid. Hemskt illamående, snurrig i skallen och för mycket planerat så körde jag stenhårt på varje rast på jobbet för att lyckas få ihop alla pusselbitar.
Ganska snabbt insåg jag att jag tagit mig lite vatten över huvudet, som vanligt haha.

Jag älskar att ha många bollar i luften och jag är oftast ganska bra på att rodda allt men kommer det en boll för mycket så faller jag.. Gränsen är hårfin! Jag vet ju aldrig riktigt när jag ska sluta.

På något vis lyckades jag knåpa ihop en helt underbar dag för mina gäster!!!!! Så nu tar jag mig lite vatten över huvudet igen och kör ännu en gång. Fördelen den här gången är att jag redan har en del kontakter och jag vet vad som var onödigt sist och vad som behöver läggas till :)

Nu är det bara att köra järnet!!

Likes

Comments

Hemma hos oss är nätterna alltid lite spännande, man vet aldrig vilket barn som kommer att vara vaken och när.
Igårkväll hann Esther knappt somna innan hon vaknade och var ledsen. Efter en bra stund somnade hon om och vi försökte få i oss vår mat.

På nätterna är samvetet svårt att hantera tycker jag. Vi har en liten plan på hur vi ska ta natten med Colin och hans mat men som inatt när Esther vaknar och inte riktigt kommer till ro så är det jag som får ta henne trots att det är Nin tyr att ge Colin mat. Tim är min klippa och det är aldrig något problem för honom men mitt dåliga samvete växer sig väldigt starkt att han i princip tagit hela natten. Jag är fullt medveten att jag legat vaken jämte Esther och försökt ge henne trygghet men ändå.
Det är svårt!

Nu har jag och Colin suttit uppe några timmar och Esther vaknade just och sitter nu jämte oss med plattan. Hon vill inte längre kolla på sina barnprogram på tvn utan det är plattan som gäller, gullunge!

Likes

Comments

Aldrig trodde jag att jag skulle må så mycket bättre så snabbt efter förlossningen!!
Så fort den värsta tröttheten lagt sig så kände jag tydligt att Kajsa var påväg tillbaka och det var en sådan lättnad.

Jag har tragiskt nog insett nu efteråt att jag var på väldigt djupt vatten under sist veckorna av graviditeten. Att tappa bort sig själv på den nivån är farligt och det skrämmer mig när jag tänker på hur jag hade mått om jag behövt gå över två veckor över beräknat datum.

Nu är Colin över fem veckor gammal och jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur graviditeten kändes vilket är väldigt skönt! Den perioden är över och hjärnan förtränger sista 9 månaderna.

Fysiskt sett så mår jag så bra, jag är otroligt svag men smärtfri. Är inte det ganska häftigt hur den fruktansvärda smärtan jag hade så länge i fogarna helt plötsligt är borta? Hur allt illamående och sura uppstötningar bara försvann över en natt.
Kroppen är fantastisk!

Mitt kejsarsnitt läker fint till skillnad från förra gången då jag fick en stor infektion som bidrog till att mitt snitt sprack dag 11.
Nu har jag ingen rodnat, ingen öm golfboll i magen och jag kan sova på bägge sidor. Magen börjar sakta men säkert försvinna och kroppen börjar likna sig själv. Jag måste säga det igen, kroppen är otrolig!!

För min egen del så tänker jag skriva ner hur kroppen mådde på BB, allt för att kunna gå tillbaka vid ett senare tillfälle och påminnas.
Precis som efter förra gången så svettades jag utan dess like när jag sov. Jag vaknade och hade sådan panik för kroppen kokade! Jag trodde att det var relaterat till amningen men tydligen inte. Efter några timmar på BB började dessutom kroppen att klia otroligt mycket. Det kändes som att hela jag var ett enda stort myggbett, medicinen som jag fick hjälpte ingenting och det var bara att vänta ut. Tydligen så är det en bieffekt av narkosen för snittet.. Aldrig har jag kliat mig så mycket!

Under många år har jag haft lite lågt blodtryck, inte tillräckligt för att göra något åt men så pass att jag ofta blir yr om jag rör mig fort. På BB blev det stora problem för mig pga blodtrycket. När man genomgått ett kejsarsnitt så är det viktigt, precis som efter andra operationer, att komma upp på fötterna ganska så snart igen för att minska risken för blodpropp osv. Med lite stöd så kom jag iallafall ganska tidigt upp till sittandes, sedan var det dags att ligga ner igen då det började svartna för ögonen. En stund senare försökte jag igen och tog mig de få metrarna till toaletten. Stolt som en tupp och totalt utmattad kom jag tillbaka till min säng.
Lite senare gjorde jag ytterligare ett försök som inte var lika lyckat.. Det slutar med att jag sitter inne på toaletten och hänger på armstöden, helt likblek och tre sköterskor sliter upp mig i min säng som de rullat dit. Jag är så nära att svimma. Jag blev tillsagd att jag skulle ösa i mig juice för att försöka öka blodtrycket lite men helt utan resultat. Då fick jag dropp men det hände inte speciellt mycket. När vi blev utskrivna tror jag att det ökat något men fortfarande väldigt lågt. nu märker jag inget speciellt.

Nu efter 5 veckor så mår jag bra i kroppen. Jag försöker stärka mina inre magmuskler för att slippa få ont i hela bålen när jag står eller går. Som väntat så har jag inte kunnat hålla mig borta från dansen men jag undviker hopp pga rädslan för att fogarna ska blir ett bestående problem.

Sista dagarna har det nog blivit lite för mycket dans och promenader för jag känner mig lite öm i ryggslutet och höfterna.. Så nu åker bältet på vid ansträngning för att försöka stötta upp!


+

FÖRSTA bilden är 4 dagar innan Colin föddes, ANDRA bilden är 2 dagar efter och TREDJE bilden är 3,5 veckor efter. På vikten hände det inte mycket direkt efter förlossningen. Med Esther så gick jag ner 9 (!) kg på några få dagar. När vi skulle hem från BB vägde jag mig av ren nyfikenhet, jag var uppe på 72,8 kg någon vecka innan förlossningen och var nere på 69,3 kg. Absolut inget fel med det men chocken som kom med tanke på hur snabbt det gick sist var enorm!

För 3 veckor sedan, alltså när Colin var2,5 veckor hade jag minskat till 63,5 och där har jag stannat mig kvar. Förhoppningsvis kan jag lyckas hålla mig över 60-strecket även när kroppen lugnat sig lite. Jag vill absolut inte ner till mina 55 kg som jag startade på och som jag vägt sedan jag var 13 år. Jag vill ha lite former som jag har nu, lite bröst/rumpa och lår. Magen kan jag absolut leva med bara ömheten i huden försvinner för den är jobbig när byxor ligger emot.

Kroppen är magisk!

Likes

Comments

Vår vackra son är här, vår Colin Oliver Thirén. Den 16/12 kl 14.04 kom han tack vare ytterligare ett akut kejsarsnitt.

Jag hade tänkt skriva min förlossningsberättelser för att själv kunna komma ihåg i efterhand vad som faktiskt hände men efter att ha fått min journal utskriven så känner jag inte alls det behovet så jag tänker skriva en kortare sammanfattning av vår upplevelse.

Allt drog igång torsdagen den 15, jag var hos läkaren på förlossningen och fick en otroligt smärtsam hinnsvepning. Då har jag gjort 4 hinnsvepningar tidigare som jag tyckt varit obehagliga men inte alls smärtsamma, 3 med Esther och 1 veckan innan.
Jag fick även en bokad tid på måndagen den 19 för att ta hål på hinnorna och köra igång förlossningen.
Kl 10 var jag hemma efter mitt besök hos läkaren och jag passade på att sova en timma innan min extrema längtan efter Jensens Böfhus-mat slog in, sista veckorna åt jag där minst 7 gånger så det blev en sen craving för mig.
Jag mötte upp min syster och kl 13 började sammandragningarna att komma regelbundet, såpass att jag hade svårt att prata när de kom. De höll i sig och kom en gång per 10 minuter hela dagen och vid halv tio ungefär så kom min mamma hit för att kunna ta hand om Esther.

Strax före tolv var smärtan jobbig för mig och vi valde att åka in för att få smärtlindring, allt var igång och ingen var gladare än jag!! Vi hade verkligen gjort allting rätt under många timmar för att acceptera och hantera smärtan jag hade, vi var ett otroligt team jag och Tim! Förhoppningarna var höga och när vi väl kom in på förlossningen så fick vi en rejäl käftsmäll, kroppen hade inte mognat något mer sedan kontrollen på morgonen.. allt vårt slit hemma i tolv timmar hade inte varit effektiva värkar..

Vi fick olika alternativ för hur vi skulle fortsätta. Vi kunde åka hem för att fortsätta kämpa i hemmamiljö, ta emot smärtlindring på sjukhuset och fortsätta med smärtsamma värkar utan större effekt i hopp om att de skulle förändras eller en sovdos. Vi valde sovdos för att få vila en stund, jag kommer ihåg hur slut jag var sista timmarna under Esthers förlossning så för vår del var sovdosen en självklarthet. Jag blev preppaf med starka mediciner för att ta bort värkar och smärta men lyckades inte riktigt så sova blev det inte så mycket av men jag fick ändå tid att andas och att vila. Det bästa var att Tim fick sova några timmar och få lite energi!

Vi vaknade till och åt lite frukost, alla värkar var i princip borta!!! Planen var att åka hem när Esther åkt till förskolan 8.30. Klockan var då runt sex.
Vid 7-7.30 så körde allt igång igen och fort gick det så att åka hem var inte längre ett alternativ. Nu var det igång igen och verkligen på riktigt för kroppen hade mognat mer efter natten trots all medicin jag fått.

Vi var taggade och i full gång, efter vår extrema käftsmäll under natten så hade vi hittat glöden igen och samarbetet jag hade med Tim går inte ens att förklara, han är min otroligt starka pelare i livet.
I ganska tidigt skede ville jag ha epiduralen och personalen tog full hänsyn till vårt förlossningskontrakt och narkosläkaren kom så fort han kunde.
Nu börjar problemen.. precis som förra gången. Epiduralen tog ALL smärta i högersida av ryggen och magen, knappt något på vänster sida. Narkosläkaren kom otroligt snabbt tillbaka för att göra en justering. Då försvann all smärta i magen på vänstersida men ingenting hände i ryggen. Så nu hade jag all smärta kvar i en av fyra punkter och det var otroligt jobbigt psykiskt att de inte lyckades hjälpa mig. Ingen visste varför resultatet blev på det viset. Jag kände själv att jag sakta började smyga in i känslan av panik som jag var såå rädd för. Jag kände att jag tappade kontrollen över mina positiva tankar och min kropp skrek av smärta utan att på något sätt kunna få hjälp.

Tidigare under min graviditet hade jag pratat med många olika barnmorskor och läkare och berättat om min rädsla för hur bebisen skulle ligga med sitt huvud. Alla sa att risken för att två barn ligger på det viset inte är så stor. Fixerad var han ju, precis som Esther var men hon tittade snett uppåt istället för nedåt och det gav mig hemska värkar utan andningspaus. Då kom paniken.

I vårt kontrakt stog det tydligt att bebisens läge skulle kontrolleras ofta för att fastställa hur de skulle kunna hjälpa mig på bästa sätt. Tidigt under förlossningen fick vi beskedet att Colin låg precis likadant som Esther gjorde men de gjorde ingen stor grej av det men de höll koll på mig.
Läget på hans huvud gav mig inte samma smärtmönster som sist men när smärtan väl kom så kände jag igen den så väl. Det är ganska häftigt hur kroppen kommer ihåg!

Skillnaden den här gången var att den smärtan kom efter värkarna. Fortfarande hade jag ca 6-8 minuter mellan värkarna vilket gjorde att jag hann andas trots dubbla värkar, det gjorde jag inte sist, då var det tätt emellan och när den ena smärtan slutade så började den andra.
Lustgasen hjälpte mig väldigt mycket men med tanke på hur lång min värk var så hade jag svårt att andas tillräckligt länge i masken.

Tillslut fick både jag och Tim nog och vi tog beslutet att utnyttja vårt kontrakt, vi begärde ett Kejsarsnitt. Vi båda insåg att jag höll på att sjunka psykiskt och det var snabbt, rädslan att jag skulle hamna i panik var påväg att utvecklas till verklighet och är det något vi vet efter alla år så är det vart min gräns går. Har jag gått över min gräns så har jag svårt att gå vidare, näst intill omöjligt. Hela min kropp stänger ner och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Därför blev vårt beslut väldigt självklart för oss.

Vi fick lite mottugg av läkaren men ett underbart stöd av sköterskorna. Efter att jag höjde rösten mot läkaren och talade om att vi blivit beviljade ett snitt och jag ska få hjälp omedelbart att ta bort värkarna så lyssnade hon.
Snabbt därefter började förberedelserna för snittet, kläder skulle bytas och nålar skulle in i kroppen. Bara några minuter efter att förberedelserna börjar kommer en sköterska in i rummet och säger att teamet väntar på oss NU.
Oj vilken fart det blev, haha. Fredag eftermiddag och alla ville hem så de tryckte in min operation innan en redan i planerad. När vi kom till salen så stog hela teamet och väntade på oss, som på film! De stog i korridoren utanför och hälsade.

Operationen gick i det stora väldigt bra, jag skämtade att de gärna fick fixa till mitt tidigare ärr då det sprack av infektion och blev ganska fult och ojämt och de tog mig på allvar. De sydde i en evighet och avslutade med kommentaren att de nu skulle vara så fint och att de gjort sitt absolut bästa! Där fick jag för mitt lilla skämt, haha.

Något som däremot var tufft under operationen var bedövningen. Jag vet inte om det beror på att jag var mer klar i huvudet den här gången och därför mer medveten om situationen. Under mitt första snitt så var jag i princip sovande, jag var utmattad och inte alls medveten vad som faktiskt hände. Efteråt tog det timmar innan jag ens fick tillbaka någon känsel i mina ben.
Den här gången hade jag hela tiden känsel i mitt högra ben och i slutet av operationen kunde jag vifta tydligt på min fot och dessutom känna mina magmuskler. Det innebar ju också att jag började känna ett otroligt obehag där de sydde.. jag kände hur jag var öm och irriterad i huden och drabbades av fullständig panik. Min största fasa var påväg att inträffa!! De försökte lugna mig så gott de kunde att det inte alls var konstigt och att jag inte skulle känna smärta. Men något kände jag och det gjorde mig extremt obekväm, aldrig mer ska jag uppleva den känslan!

Jag känner nu när jag skriver det här att jag blir uppskrämd och skakis.. ärligt talat så trodde jag inte att jag i efterhand skulle bry mig speciellt mycket..

För att sammanfatta vår förlossning med Colin så är vi otroligt nöjda, förutom att vi inte hittade någon bra smärtlindring och slutskedet av operationen.
All personal var tydlig med att de läst vårt kontrakt och alla tog 100 % hänsyn till det som stog, varje punkt vi hade med blev som en lag och stödet vi fick var fantastiskt! Tack alla på förlossningen!!!

Likes

Comments

Aldrig trodde jag att kärleken mellan två personer kunde vara så gigantiskt redan vid första ögonkastet, förens jag såg Esthers kärlek för Colin!
Jag har aldrig sett något större och det var så fint att få bevittna hennes kärlek.

Igår lämnade vi BB efter tre nätter där, Esther har sovit hos sin mormor och hennes Berra. Strax efter vi kom hem så anlände en stolt storasyster som hoppade fram till mig, exalterad över att få träffa sin omtalade lillebror. Tim väntade i vardagsrummet med Colin och Esther flög genom rummet och rakt fram till sin sovande lillebror. Sedan dess är det han som gäller, hon tittat gärna på tv eller leker men med regelbundna tider så kollar hon till honom och försöker ge honom nappen eller hans flaska.
Esther är så fin mot honom och klappar så försiktigt, pussar och kramas. Hon visar honom
En genuin kärlek som jag inte visste fanns.

Så första natten hemma med två barn.. det började ganska bra, Esther ville inte riktigt sova utan ville vara med mig och Colin men det gick tillslut. Vi satt lvar och bara njöt av att vara hemma i soffan en stund innan vi gick och la oss. Vi hinner somna till någon timma innan Esther vaknar och kommer över till oss. I samma veva vaknar Colin och har antagligen ont i sin lilla mage.. jag tar Colin och Tim tar Esther men det slutar med att Tim får ta båda barnen för jag får magknip och blir fullständigt handikappad i nästan två timmar.
När jag känner mig okej igen har Tim lyckats söva två (!) barn. Hur gick det till???

Colin sover iallafall oroligt så jag tar med honom ut till soffan för att undvika att Esther vaknar ytterligare en gång. Vi har sovit så gott i soffan och i sovrummet sover dom lika gott fortfarande.

Helt okej natt ändå, det kunde varit klart värre. Jag hoppas att jag kan slumra en stund med Colin på dagen för att försöka få lite extra sömn idag. Första dygnet som tvåbarnsförälder går ändå ganska bra!

Likes

Comments

När hände det senast att jag kände mig lättad och glad?? Det är min känsla idag!
Jag ser mitt liv positivt och jag har hittat min glöd igen, för en stund iallafall.

I fredags var jag hos läkaren på förlossningen för en kontroll inför igångsättning, jag var väl sådär glad när jag gick därifrån. Kroppen hade börjar mogna för en förlossning, lite grann men klart mer än inget! Vi pratade om vad en igångsättning skulle innebära för min kropp med tanke på mitt tidigare snitt och läkaren fick igenom sin poäng, min livmoder är mycket känsligare än normalt pga ärret som finns vilket innebär att de inte vågar pressa för hårt med läkemedel. Risken är att livmodern brister. Därför riskerar min förlossning isåfall att bli mer utdragen än nödvändigt och sluta i akutsnitt pga utmattning.. alltså precis en sådan förlossning jag absolut inte vill uppleva igen..
I fredags fick jag iallafall en hinnsvepning och en till bokad tid för kontroll.

Imorse var jag på förlossningen igen och fick träffa läkaren som skrev mitt kontrakt. Han konstaterade att jag redan var öppen nästan 3 cm och att livmodertappen var nästan utplånad vilken innebär att kroppen är redo för en förlossning!!!
Jag fick en otroligt smärtsam hinnsvepning och har inget hänt innan måndag så har vi en tid 9.30 för att ta hål på fosterhinnorna. Så senast måndag är min förlossning igång och ingen är lyckligare än jag! Snart är den här tuffa och smärtsamma graviditeten borta för alltid och vi kan börja fokusera på vårt liv med två barn!

Likes

Comments