Förra året förvekligade jag en av mina drömmar, att hjälpa andra människor genom något stort! Jag drog igång projektet för att strax efter få reda på att jag var gravid. Hemskt illamående, snurrig i skallen och för mycket planerat så körde jag stenhårt på varje rast på jobbet för att lyckas få ihop alla pusselbitar.
Ganska snabbt insåg jag att jag tagit mig lite vatten över huvudet, som vanligt haha.

Jag älskar att ha många bollar i luften och jag är oftast ganska bra på att rodda allt men kommer det en boll för mycket så faller jag.. Gränsen är hårfin! Jag vet ju aldrig riktigt när jag ska sluta.

På något vis lyckades jag knåpa ihop en helt underbar dag för mina gäster!!!!! Så nu tar jag mig lite vatten över huvudet igen och kör ännu en gång. Fördelen den här gången är att jag redan har en del kontakter och jag vet vad som var onödigt sist och vad som behöver läggas till :)

Nu är det bara att köra järnet!!

Likes

Comments

Hemma hos oss är nätterna alltid lite spännande, man vet aldrig vilket barn som kommer att vara vaken och när.
Igårkväll hann Esther knappt somna innan hon vaknade och var ledsen. Efter en bra stund somnade hon om och vi försökte få i oss vår mat.

På nätterna är samvetet svårt att hantera tycker jag. Vi har en liten plan på hur vi ska ta natten med Colin och hans mat men som inatt när Esther vaknar och inte riktigt kommer till ro så är det jag som får ta henne trots att det är Nin tyr att ge Colin mat. Tim är min klippa och det är aldrig något problem för honom men mitt dåliga samvete växer sig väldigt starkt att han i princip tagit hela natten. Jag är fullt medveten att jag legat vaken jämte Esther och försökt ge henne trygghet men ändå.
Det är svårt!

Nu har jag och Colin suttit uppe några timmar och Esther vaknade just och sitter nu jämte oss med plattan. Hon vill inte längre kolla på sina barnprogram på tvn utan det är plattan som gäller, gullunge!

Likes

Comments

Aldrig trodde jag att jag skulle må så mycket bättre så snabbt efter förlossningen!!
Så fort den värsta tröttheten lagt sig så kände jag tydligt att Kajsa var påväg tillbaka och det var en sådan lättnad.

Jag har tragiskt nog insett nu efteråt att jag var på väldigt djupt vatten under sist veckorna av graviditeten. Att tappa bort sig själv på den nivån är farligt och det skrämmer mig när jag tänker på hur jag hade mått om jag behövt gå över två veckor över beräknat datum.

Nu är Colin över fem veckor gammal och jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur graviditeten kändes vilket är väldigt skönt! Den perioden är över och hjärnan förtränger sista 9 månaderna.

Fysiskt sett så mår jag så bra, jag är otroligt svag men smärtfri. Är inte det ganska häftigt hur den fruktansvärda smärtan jag hade så länge i fogarna helt plötsligt är borta? Hur allt illamående och sura uppstötningar bara försvann över en natt.
Kroppen är fantastisk!

Mitt kejsarsnitt läker fint till skillnad från förra gången då jag fick en stor infektion som bidrog till att mitt snitt sprack dag 11.
Nu har jag ingen rodnat, ingen öm golfboll i magen och jag kan sova på bägge sidor. Magen börjar sakta men säkert försvinna och kroppen börjar likna sig själv. Jag måste säga det igen, kroppen är otrolig!!

För min egen del så tänker jag skriva ner hur kroppen mådde på BB, allt för att kunna gå tillbaka vid ett senare tillfälle och påminnas.
Precis som efter förra gången så svettades jag utan dess like när jag sov. Jag vaknade och hade sådan panik för kroppen kokade! Jag trodde att det var relaterat till amningen men tydligen inte. Efter några timmar på BB började dessutom kroppen att klia otroligt mycket. Det kändes som att hela jag var ett enda stort myggbett, medicinen som jag fick hjälpte ingenting och det var bara att vänta ut. Tydligen så är det en bieffekt av narkosen för snittet.. Aldrig har jag kliat mig så mycket!

Under många år har jag haft lite lågt blodtryck, inte tillräckligt för att göra något åt men så pass att jag ofta blir yr om jag rör mig fort. På BB blev det stora problem för mig pga blodtrycket. När man genomgått ett kejsarsnitt så är det viktigt, precis som efter andra operationer, att komma upp på fötterna ganska så snart igen för att minska risken för blodpropp osv. Med lite stöd så kom jag iallafall ganska tidigt upp till sittandes, sedan var det dags att ligga ner igen då det började svartna för ögonen. En stund senare försökte jag igen och tog mig de få metrarna till toaletten. Stolt som en tupp och totalt utmattad kom jag tillbaka till min säng.
Lite senare gjorde jag ytterligare ett försök som inte var lika lyckat.. Det slutar med att jag sitter inne på toaletten och hänger på armstöden, helt likblek och tre sköterskor sliter upp mig i min säng som de rullat dit. Jag är så nära att svimma. Jag blev tillsagd att jag skulle ösa i mig juice för att försöka öka blodtrycket lite men helt utan resultat. Då fick jag dropp men det hände inte speciellt mycket. När vi blev utskrivna tror jag att det ökat något men fortfarande väldigt lågt. nu märker jag inget speciellt.

Nu efter 5 veckor så mår jag bra i kroppen. Jag försöker stärka mina inre magmuskler för att slippa få ont i hela bålen när jag står eller går. Som väntat så har jag inte kunnat hålla mig borta från dansen men jag undviker hopp pga rädslan för att fogarna ska blir ett bestående problem.

Sista dagarna har det nog blivit lite för mycket dans och promenader för jag känner mig lite öm i ryggslutet och höfterna.. Så nu åker bältet på vid ansträngning för att försöka stötta upp!


+

FÖRSTA bilden är 4 dagar innan Colin föddes, ANDRA bilden är 2 dagar efter och TREDJE bilden är 3,5 veckor efter. På vikten hände det inte mycket direkt efter förlossningen. Med Esther så gick jag ner 9 (!) kg på några få dagar. När vi skulle hem från BB vägde jag mig av ren nyfikenhet, jag var uppe på 72,8 kg någon vecka innan förlossningen och var nere på 69,3 kg. Absolut inget fel med det men chocken som kom med tanke på hur snabbt det gick sist var enorm!

För 3 veckor sedan, alltså när Colin var2,5 veckor hade jag minskat till 63,5 och där har jag stannat mig kvar. Förhoppningsvis kan jag lyckas hålla mig över 60-strecket även när kroppen lugnat sig lite. Jag vill absolut inte ner till mina 55 kg som jag startade på och som jag vägt sedan jag var 13 år. Jag vill ha lite former som jag har nu, lite bröst/rumpa och lår. Magen kan jag absolut leva med bara ömheten i huden försvinner för den är jobbig när byxor ligger emot.

Kroppen är magisk!

Likes

Comments

Vår vackra son är här, vår Colin Oliver Thirén. Den 16/12 kl 14.04 kom han tack vare ytterligare ett akut kejsarsnitt.

Jag hade tänkt skriva min förlossningsberättelser för att själv kunna komma ihåg i efterhand vad som faktiskt hände men efter att ha fått min journal utskriven så känner jag inte alls det behovet så jag tänker skriva en kortare sammanfattning av vår upplevelse.

Allt drog igång torsdagen den 15, jag var hos läkaren på förlossningen och fick en otroligt smärtsam hinnsvepning. Då har jag gjort 4 hinnsvepningar tidigare som jag tyckt varit obehagliga men inte alls smärtsamma, 3 med Esther och 1 veckan innan.
Jag fick även en bokad tid på måndagen den 19 för att ta hål på hinnorna och köra igång förlossningen.
Kl 10 var jag hemma efter mitt besök hos läkaren och jag passade på att sova en timma innan min extrema längtan efter Jensens Böfhus-mat slog in, sista veckorna åt jag där minst 7 gånger så det blev en sen craving för mig.
Jag mötte upp min syster och kl 13 började sammandragningarna att komma regelbundet, såpass att jag hade svårt att prata när de kom. De höll i sig och kom en gång per 10 minuter hela dagen och vid halv tio ungefär så kom min mamma hit för att kunna ta hand om Esther.

Strax före tolv var smärtan jobbig för mig och vi valde att åka in för att få smärtlindring, allt var igång och ingen var gladare än jag!! Vi hade verkligen gjort allting rätt under många timmar för att acceptera och hantera smärtan jag hade, vi var ett otroligt team jag och Tim! Förhoppningarna var höga och när vi väl kom in på förlossningen så fick vi en rejäl käftsmäll, kroppen hade inte mognat något mer sedan kontrollen på morgonen.. allt vårt slit hemma i tolv timmar hade inte varit effektiva värkar..

Vi fick olika alternativ för hur vi skulle fortsätta. Vi kunde åka hem för att fortsätta kämpa i hemmamiljö, ta emot smärtlindring på sjukhuset och fortsätta med smärtsamma värkar utan större effekt i hopp om att de skulle förändras eller en sovdos. Vi valde sovdos för att få vila en stund, jag kommer ihåg hur slut jag var sista timmarna under Esthers förlossning så för vår del var sovdosen en självklarthet. Jag blev preppaf med starka mediciner för att ta bort värkar och smärta men lyckades inte riktigt så sova blev det inte så mycket av men jag fick ändå tid att andas och att vila. Det bästa var att Tim fick sova några timmar och få lite energi!

Vi vaknade till och åt lite frukost, alla värkar var i princip borta!!! Planen var att åka hem när Esther åkt till förskolan 8.30. Klockan var då runt sex.
Vid 7-7.30 så körde allt igång igen och fort gick det så att åka hem var inte längre ett alternativ. Nu var det igång igen och verkligen på riktigt för kroppen hade mognat mer efter natten trots all medicin jag fått.

Vi var taggade och i full gång, efter vår extrema käftsmäll under natten så hade vi hittat glöden igen och samarbetet jag hade med Tim går inte ens att förklara, han är min otroligt starka pelare i livet.
I ganska tidigt skede ville jag ha epiduralen och personalen tog full hänsyn till vårt förlossningskontrakt och narkosläkaren kom så fort han kunde.
Nu börjar problemen.. precis som förra gången. Epiduralen tog ALL smärta i högersida av ryggen och magen, knappt något på vänster sida. Narkosläkaren kom otroligt snabbt tillbaka för att göra en justering. Då försvann all smärta i magen på vänstersida men ingenting hände i ryggen. Så nu hade jag all smärta kvar i en av fyra punkter och det var otroligt jobbigt psykiskt att de inte lyckades hjälpa mig. Ingen visste varför resultatet blev på det viset. Jag kände själv att jag sakta började smyga in i känslan av panik som jag var såå rädd för. Jag kände att jag tappade kontrollen över mina positiva tankar och min kropp skrek av smärta utan att på något sätt kunna få hjälp.

Tidigare under min graviditet hade jag pratat med många olika barnmorskor och läkare och berättat om min rädsla för hur bebisen skulle ligga med sitt huvud. Alla sa att risken för att två barn ligger på det viset inte är så stor. Fixerad var han ju, precis som Esther var men hon tittade snett uppåt istället för nedåt och det gav mig hemska värkar utan andningspaus. Då kom paniken.

I vårt kontrakt stog det tydligt att bebisens läge skulle kontrolleras ofta för att fastställa hur de skulle kunna hjälpa mig på bästa sätt. Tidigt under förlossningen fick vi beskedet att Colin låg precis likadant som Esther gjorde men de gjorde ingen stor grej av det men de höll koll på mig.
Läget på hans huvud gav mig inte samma smärtmönster som sist men när smärtan väl kom så kände jag igen den så väl. Det är ganska häftigt hur kroppen kommer ihåg!

Skillnaden den här gången var att den smärtan kom efter värkarna. Fortfarande hade jag ca 6-8 minuter mellan värkarna vilket gjorde att jag hann andas trots dubbla värkar, det gjorde jag inte sist, då var det tätt emellan och när den ena smärtan slutade så började den andra.
Lustgasen hjälpte mig väldigt mycket men med tanke på hur lång min värk var så hade jag svårt att andas tillräckligt länge i masken.

Tillslut fick både jag och Tim nog och vi tog beslutet att utnyttja vårt kontrakt, vi begärde ett Kejsarsnitt. Vi båda insåg att jag höll på att sjunka psykiskt och det var snabbt, rädslan att jag skulle hamna i panik var påväg att utvecklas till verklighet och är det något vi vet efter alla år så är det vart min gräns går. Har jag gått över min gräns så har jag svårt att gå vidare, näst intill omöjligt. Hela min kropp stänger ner och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Därför blev vårt beslut väldigt självklart för oss.

Vi fick lite mottugg av läkaren men ett underbart stöd av sköterskorna. Efter att jag höjde rösten mot läkaren och talade om att vi blivit beviljade ett snitt och jag ska få hjälp omedelbart att ta bort värkarna så lyssnade hon.
Snabbt därefter började förberedelserna för snittet, kläder skulle bytas och nålar skulle in i kroppen. Bara några minuter efter att förberedelserna börjar kommer en sköterska in i rummet och säger att teamet väntar på oss NU.
Oj vilken fart det blev, haha. Fredag eftermiddag och alla ville hem så de tryckte in min operation innan en redan i planerad. När vi kom till salen så stog hela teamet och väntade på oss, som på film! De stog i korridoren utanför och hälsade.

Operationen gick i det stora väldigt bra, jag skämtade att de gärna fick fixa till mitt tidigare ärr då det sprack av infektion och blev ganska fult och ojämt och de tog mig på allvar. De sydde i en evighet och avslutade med kommentaren att de nu skulle vara så fint och att de gjort sitt absolut bästa! Där fick jag för mitt lilla skämt, haha.

Något som däremot var tufft under operationen var bedövningen. Jag vet inte om det beror på att jag var mer klar i huvudet den här gången och därför mer medveten om situationen. Under mitt första snitt så var jag i princip sovande, jag var utmattad och inte alls medveten vad som faktiskt hände. Efteråt tog det timmar innan jag ens fick tillbaka någon känsel i mina ben.
Den här gången hade jag hela tiden känsel i mitt högra ben och i slutet av operationen kunde jag vifta tydligt på min fot och dessutom känna mina magmuskler. Det innebar ju också att jag började känna ett otroligt obehag där de sydde.. jag kände hur jag var öm och irriterad i huden och drabbades av fullständig panik. Min största fasa var påväg att inträffa!! De försökte lugna mig så gott de kunde att det inte alls var konstigt och att jag inte skulle känna smärta. Men något kände jag och det gjorde mig extremt obekväm, aldrig mer ska jag uppleva den känslan!

Jag känner nu när jag skriver det här att jag blir uppskrämd och skakis.. ärligt talat så trodde jag inte att jag i efterhand skulle bry mig speciellt mycket..

För att sammanfatta vår förlossning med Colin så är vi otroligt nöjda, förutom att vi inte hittade någon bra smärtlindring och slutskedet av operationen.
All personal var tydlig med att de läst vårt kontrakt och alla tog 100 % hänsyn till det som stog, varje punkt vi hade med blev som en lag och stödet vi fick var fantastiskt! Tack alla på förlossningen!!!

Likes

Comments

Aldrig trodde jag att kärleken mellan två personer kunde vara så gigantiskt redan vid första ögonkastet, förens jag såg Esthers kärlek för Colin!
Jag har aldrig sett något större och det var så fint att få bevittna hennes kärlek.

Igår lämnade vi BB efter tre nätter där, Esther har sovit hos sin mormor och hennes Berra. Strax efter vi kom hem så anlände en stolt storasyster som hoppade fram till mig, exalterad över att få träffa sin omtalade lillebror. Tim väntade i vardagsrummet med Colin och Esther flög genom rummet och rakt fram till sin sovande lillebror. Sedan dess är det han som gäller, hon tittat gärna på tv eller leker men med regelbundna tider så kollar hon till honom och försöker ge honom nappen eller hans flaska.
Esther är så fin mot honom och klappar så försiktigt, pussar och kramas. Hon visar honom
En genuin kärlek som jag inte visste fanns.

Så första natten hemma med två barn.. det började ganska bra, Esther ville inte riktigt sova utan ville vara med mig och Colin men det gick tillslut. Vi satt lvar och bara njöt av att vara hemma i soffan en stund innan vi gick och la oss. Vi hinner somna till någon timma innan Esther vaknar och kommer över till oss. I samma veva vaknar Colin och har antagligen ont i sin lilla mage.. jag tar Colin och Tim tar Esther men det slutar med att Tim får ta båda barnen för jag får magknip och blir fullständigt handikappad i nästan två timmar.
När jag känner mig okej igen har Tim lyckats söva två (!) barn. Hur gick det till???

Colin sover iallafall oroligt så jag tar med honom ut till soffan för att undvika att Esther vaknar ytterligare en gång. Vi har sovit så gott i soffan och i sovrummet sover dom lika gott fortfarande.

Helt okej natt ändå, det kunde varit klart värre. Jag hoppas att jag kan slumra en stund med Colin på dagen för att försöka få lite extra sömn idag. Första dygnet som tvåbarnsförälder går ändå ganska bra!

Likes

Comments

När hände det senast att jag kände mig lättad och glad?? Det är min känsla idag!
Jag ser mitt liv positivt och jag har hittat min glöd igen, för en stund iallafall.

I fredags var jag hos läkaren på förlossningen för en kontroll inför igångsättning, jag var väl sådär glad när jag gick därifrån. Kroppen hade börjar mogna för en förlossning, lite grann men klart mer än inget! Vi pratade om vad en igångsättning skulle innebära för min kropp med tanke på mitt tidigare snitt och läkaren fick igenom sin poäng, min livmoder är mycket känsligare än normalt pga ärret som finns vilket innebär att de inte vågar pressa för hårt med läkemedel. Risken är att livmodern brister. Därför riskerar min förlossning isåfall att bli mer utdragen än nödvändigt och sluta i akutsnitt pga utmattning.. alltså precis en sådan förlossning jag absolut inte vill uppleva igen..
I fredags fick jag iallafall en hinnsvepning och en till bokad tid för kontroll.

Imorse var jag på förlossningen igen och fick träffa läkaren som skrev mitt kontrakt. Han konstaterade att jag redan var öppen nästan 3 cm och att livmodertappen var nästan utplånad vilken innebär att kroppen är redo för en förlossning!!!
Jag fick en otroligt smärtsam hinnsvepning och har inget hänt innan måndag så har vi en tid 9.30 för att ta hål på fosterhinnorna. Så senast måndag är min förlossning igång och ingen är lyckligare än jag! Snart är den här tuffa och smärtsamma graviditeten borta för alltid och vi kan börja fokusera på vårt liv med två barn!

Likes

Comments

Huvudet är påväg att checka ut och jag börjar tappa mig själv i den här graviditeten. Det skrämmer mig otroligt mycket och på fredag ska jag in till läkaren på specialistmödravården för en kontroll av igångsättning. Inget är bestämt men funderingarna finns och det är en känsla av lättnad.
Min ork är slut och min kropp är slut så något måste ske för att jag ska orka hålla ihop!

I onsdags bokade jag in mig själv på relaxbad och massage för att försöka hitta lite styrka. Resultatet blev bra och jag kände mig så lugn efteråt vilket var en otroligt härlig känsla! Lättare molvärk i ryggen och ett ordentligt tryck nedåt kom efter massagen och trycket nedåt har verkligen håller i sig medans molvärken försvann ganska snabbt.
Idag fick jag nog och tog en rask promenad, läs normaltempo för någon som inte är i min size, min plan var att få igång lite sammandragningar och att gravitationen kanske kunde göra sitt. Effekt, hård mage och ömma fogar! Trots fogarna så kändes det så skönt att inte vagga fram som en pingvin!!

Lite bilder från min spadag!!

Vi fick hem lite bilder från vår gravidfotografering och jag är så nöjd! Jag känner mig otroligt vacker.

Likes

Comments

Jag är otroligt känslosam och blir väldigt lätt ledsen men också glad. Mycket av det är mitt vanliga känslomonster men tack pga alla gravidhormoner så kan jag känna mig fullständigt galen.

Vad har hänt just idag??
Jo, vår älskade lilla tjej har haft stora problem med hosta under i princip hela hennes liv. Minsta lilla förkylning och hennes hosta blir tung för henne. Sista tiden har hostan knappt släppt mellan förkylningarna och det har börjat bli svårt för henne. Hon klagar mycket gör huvudvärk vilket inte är så konstigt och det gör ont i hela min kropp när hon behöver kämpa så.
Hela helgen har varit KATASTROF och igår natt var en av de värsta nätterna i mitt liv.. Esther hade gråt/panik attacker till och från hela natten och somnade inte förens 03/03.30.. sov oroligt fram till kl 06 när vi gick ut i soffan och där somnade hon ytterligare 2,5 h..
Allt skrikande, kastande av saker, slag och hostande fick bli vår natt och jag kände mig så otroligt hjälplös och desperat. Vi fick en tid hos doktorn för att försöka få hjälp och fick Ventolin (stavning) och Molipec (?) för att vidga hennes luftvägar och hjälpa henne med hostan. Hon fick även Ventolin i en mask för att hon skulle få hjälp direkt och inatt "peppar peppar" somnade hon som en liten prinsessa och har sovit konstant hela natten. Hon kom själv till oss klockan 06 och var allmänt glad och utvilad!!! Min fina tjej har sovit hela natten utan att hosta sig själv till panik och ingen är lyckligare än hennes gravida mamma!!

Det kanske bara var en slump i natt men det gör mig inget! Jag är så lycklig för att hon säger att hon inte har huvudvärk och jag är så lättad att hon för en gångs skull är glad och pigg när hon vaknar. I flera veckor har hon hostat massor och förhoppningsvis kommer det lugna sig med hennes medicin!

Sverige, tack för att min dotter får hjälp!!

Likes

Comments

Min bebispojke, jag kan inte beskriva hur jag känner för dig. Jag har alla känslor som går att känna men den absolut starkaste känslan är längtan.
Av olika anledningar längtar jag så mycket efter att få träffa dig, att få se dina drag i ansiktet och hur du rör dig med små ryckiga rörelser. Jag längtar efter att få visa dig vilken fantastisk familj jag har varit med att skapa, en familj som kommer ge dig så mycket. Jag har valt en man som är en otrolig människa på alla vis, han är givmild, kärleksfull, vacker och fylld med positiv energi. Han är din pappa och en famn du alltid kommer kunna gå till och känna dig trygg. Han kommer vara den mannen som alltid står bakom dig och hejar på dig som ditt största fan.

Jag och din pappa har tillsammans skapat ett underverk i form av en liten flicka. Hon längtar och pratar mycket om dig trots att hon kanske egentligen inte förstår vad som kommer hända. Hon har en stor personlighet med ett så varmt hjärta som kan få alla människor att smälta. Hennes skratt kommer få dig att känna lycka och hon kommer vara den som lär dig allt, både viktigt och oviktigt.
Din syster kommer hjälpa dig när du ramlar och krama dig när du gråter, hon kommer skratta högst åt dina bus och sedan driva dig till vansinne. Men när dagen är slut är det hon som ger dig nappen och lägger på dig täcket.

Jag kan inte beskriva vilken vacker familj som väntar på dig utan att börja gråta, kanske av hormoner men jag är så stolt över vad som väntar dig. Jag är så stolt över vad jag har åstadkommit och vad jag kan ge dig och din syster.
Som mamma och person är jag inte perfekt, långt ifrån. Jag har många brister precis som alla andra människor men jag lovar att alltid göra allt jag kan för att ge er vad ni behöver. Kanske kommer jag vara för arg många gånger, kanske kommer jag överreagera många gånger och antagligen kommer jag vara den människan som håller dina tyglar hårdast. Men jag kommer alltid älska dig och din syster tills stjärnorna slocknar. Jag kommer kämpa hårdare än alla andra för att ni ska känna er trygga och förstå vilka möjligheter ni har i livet. Jag kommer göra vad som krävs för att ni ska förstå hur starka ni är som människor och att ni kan uppnå allt ni vill. Ingenting är omöjligt!

Återigen, jag längtar efter att få visa dig vilken familj jag har varit med och skapa. Det är min absolut största gåva till dig och din syster.

Du är en av oss, en Thirén och vi älskar dig.


Likes

Comments

Jag har funderat länge på om jag vågar skriva ner hur jag mår.. både för hur andra ska reagera men framförallt pga att jag då får allt svart på vitt själv. Jag är osäker på om jag behöver inse hur svårt det är eller om jag ens orkar men jag måste lätta mitt hjärta innan det svämmar över.

Att jag är en väldigt känslomässig människa i grund och botten är jag fullt medveten om. Även i vanliga fall kan jag känna att det är svårt att hantera. Nu är det ohanterbart med alla hormoner och tankar som dessutom skuttar runt.
Jag har sakta men säkert börjat känna att jag förlorar kontrollen över mina känslor och mycket beror nog på att kroppen, fysiskt sätt, är fullständigt kaos och nu börjar det verkligen sätta sig i huvudet.

Jag avundas de kvinnor som går igenom en graviditet som mest flyter på, lite smågrejer här och där men inte mycket mer än så. Det finns inte en ond tanke till de kvinnorna! Jag är så glad för deras skull och önskar att jag också kunde få ha det så men så ser inte situationen ut.
Min kropp är inte gjord för att bära ett barn, hade den varit det så hade en graviditet inte varit så som den är. Jag har konstant ont i mina fogar och smärtan har börjat sätta sig ordentligt i mina ljumskar. Foglossningen innebär att jag har svårt att röra mig, inte bara att gå utan även när jag ska vända på mig, sätta/ställa mig, trappor, i och ur bil, i och ur sängen, på och av med kläder. Listan kan göras lång..
Jag sover dåligt och oroligt, kan knappt vända mig om i sängen vilket gör att den sidan jag ligger på tillslut domnar. Efter en kamp nästan varje natt är det dags att gå upp för att påbörja nästa dag..
Då ska jag återigen upp ur sängen för att försöka hitta på något att göra. Återigen inser jag att jag är fången i min egna kropp, som en tvångsoverall. Modet sjunker och jag inser att jag måste vara stilla för att kunna ha ens lite energi kvar när Tim och Esther kommer hem.
Då kommer samma problem igen, jag har svårt för att ligga ner pga fogarna men också alla sura uppstötningar jag börjat få sista veckorna. Då får jag helt enkelt sitta upp, men då trycker magen något otroligt på lungorna så jag har svårt att faktiskt andas.. sista alternativet är att stå, då kommer problemet med fogarna. Så vad gör man? Flyger runt? Nej för en gravid kvinna får inga vingar.. blä..

Klockan går på dagarna och tillslut kommer familjen hem. En trött men ändå sprallig busunge kommer flygande och jag blir så varm inombords. Hon gör mig så otroligt lycklig!
Men som en hund med ett elektriskt halsband så får jag mig en hård stöt och fallet ner på jorden igen.. jag kan knappt leka med henne.. jag kan inte lyfta upp henne. Jag kan heller inte sitta med henne på golvet. Min tvååriga dotter har lärt sig att mamma har ont i ryggen och behöver sitt bälte när vi ska gå. Hon hjälper mig att ta på det och puttar mig eller drar i mig för att jag ska kunna komma upp. Hon är så van vid att mamma måste vila att hon knappt säger emot längre vilket är så hemskt..

När hon väl sover gott i sin säng så finns ingen eller väldigt lite energi kvar till min stackars man.. han som ger mig allt och lite till får inget tillbaka förutom gnäll. Han får höra hur min dag var och hur jobbigt det är.

Jag är medveten om att det bara är några veckor kvar av den här graviditeten och att det här inte varar förevigt men just nu är det svårt att se framåt. Det är svårt att se fram emot något för jag är trots allt fången och kan inte göra så mycket. När jag själv inser att även huvudet börjar vika sig så förstår jag hur tungt det är just nu.
Att försöka njuta av min graviditet gör mig bara stressad för vad ska jag njuta av? Jag kan knappt röra mig och nedstämdhet är en känsla som tar över mina dagar.
Varje dag gör jag försök till att utnyttja min hjärna för att byta känsla i kroppen genom att titta på tv-program som gör mig glad eller program där jag kan ta till mig de medverkande personernas känslor. Jag vet ju att jag fungerar på det sättet och att jag snabbt brukar kunna byta fokus. Jag försöker tänka att det är bara en period och snart är jag mitt vanliga jag igen men så behöver jag byta position eller bara gå på toaletten så känner jag av min tvångsoverall igen.

Helt enkelt så känner jag att jag inte räcker till, varken för mig själv eller min familj. Enda gången, vilket är hemsk att ens skriva, som jag känner mig helhjärtat nyttig är när jag är på dansen. Trots att kroppen inte fungerar så kan jag hjälpa till genom min kunskap och på något sätt komma tillbaka till känslan jag hade när jag själv kunde träna. Jag flyr verkligheten för en liten stund.

Trots att det känns otröstligt och otroligt jobbigt just nu så finns det en sak som fortfarande driver mig framåt. En sak som jag aldrig trodde att jag skulle säga. Förlossningen! Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag längtar efter och ser fram emot att värkarna kör igång och kroppen börjar jobba. Det är mitt ljus i tunneln och min väg tillbaka till ett liv som inte består av dåligt samvete och smärta.
Jag drömmer om när jag kan leka med Esther igen och kunna vara en vettig fru till Timpan. Jag vill kunna hoppa, leka, busa och dansa med min familj. Krypa och springa med Esther och lillebror och känna helhjärtad glädje för jag vet att jag inte får ett enormt bakslag och blir sängliggandes trots att jag anstränger min kropp.

Jag vill ha tillbaka mig själv, för är det något jag insett under den här graviditeten så är det att jag är väldigt bra.



Likes

Comments