Vår vackra son är här, vår Colin Oliver Thirén. Den 16/12 kl 14.04 kom han tack vare ytterligare ett akut kejsarsnitt.

Jag hade tänkt skriva min förlossningsberättelser för att själv kunna komma ihåg i efterhand vad som faktiskt hände men efter att ha fått min journal utskriven så känner jag inte alls det behovet så jag tänker skriva en kortare sammanfattning av vår upplevelse.

Allt drog igång torsdagen den 15, jag var hos läkaren på förlossningen och fick en otroligt smärtsam hinnsvepning. Då har jag gjort 4 hinnsvepningar tidigare som jag tyckt varit obehagliga men inte alls smärtsamma, 3 med Esther och 1 veckan innan.
Jag fick även en bokad tid på måndagen den 19 för att ta hål på hinnorna och köra igång förlossningen.
Kl 10 var jag hemma efter mitt besök hos läkaren och jag passade på att sova en timma innan min extrema längtan efter Jensens Böfhus-mat slog in, sista veckorna åt jag där minst 7 gånger så det blev en sen craving för mig.
Jag mötte upp min syster och kl 13 började sammandragningarna att komma regelbundet, såpass att jag hade svårt att prata när de kom. De höll i sig och kom en gång per 10 minuter hela dagen och vid halv tio ungefär så kom min mamma hit för att kunna ta hand om Esther.

Strax före tolv var smärtan jobbig för mig och vi valde att åka in för att få smärtlindring, allt var igång och ingen var gladare än jag!! Vi hade verkligen gjort allting rätt under många timmar för att acceptera och hantera smärtan jag hade, vi var ett otroligt team jag och Tim! Förhoppningarna var höga och när vi väl kom in på förlossningen så fick vi en rejäl käftsmäll, kroppen hade inte mognat något mer sedan kontrollen på morgonen.. allt vårt slit hemma i tolv timmar hade inte varit effektiva värkar..

Vi fick olika alternativ för hur vi skulle fortsätta. Vi kunde åka hem för att fortsätta kämpa i hemmamiljö, ta emot smärtlindring på sjukhuset och fortsätta med smärtsamma värkar utan större effekt i hopp om att de skulle förändras eller en sovdos. Vi valde sovdos för att få vila en stund, jag kommer ihåg hur slut jag var sista timmarna under Esthers förlossning så för vår del var sovdosen en självklarthet. Jag blev preppaf med starka mediciner för att ta bort värkar och smärta men lyckades inte riktigt så sova blev det inte så mycket av men jag fick ändå tid att andas och att vila. Det bästa var att Tim fick sova några timmar och få lite energi!

Vi vaknade till och åt lite frukost, alla värkar var i princip borta!!! Planen var att åka hem när Esther åkt till förskolan 8.30. Klockan var då runt sex.
Vid 7-7.30 så körde allt igång igen och fort gick det så att åka hem var inte längre ett alternativ. Nu var det igång igen och verkligen på riktigt för kroppen hade mognat mer efter natten trots all medicin jag fått.

Vi var taggade och i full gång, efter vår extrema käftsmäll under natten så hade vi hittat glöden igen och samarbetet jag hade med Tim går inte ens att förklara, han är min otroligt starka pelare i livet.
I ganska tidigt skede ville jag ha epiduralen och personalen tog full hänsyn till vårt förlossningskontrakt och narkosläkaren kom så fort han kunde.
Nu börjar problemen.. precis som förra gången. Epiduralen tog ALL smärta i högersida av ryggen och magen, knappt något på vänster sida. Narkosläkaren kom otroligt snabbt tillbaka för att göra en justering. Då försvann all smärta i magen på vänstersida men ingenting hände i ryggen. Så nu hade jag all smärta kvar i en av fyra punkter och det var otroligt jobbigt psykiskt att de inte lyckades hjälpa mig. Ingen visste varför resultatet blev på det viset. Jag kände själv att jag sakta började smyga in i känslan av panik som jag var såå rädd för. Jag kände att jag tappade kontrollen över mina positiva tankar och min kropp skrek av smärta utan att på något sätt kunna få hjälp.

Tidigare under min graviditet hade jag pratat med många olika barnmorskor och läkare och berättat om min rädsla för hur bebisen skulle ligga med sitt huvud. Alla sa att risken för att två barn ligger på det viset inte är så stor. Fixerad var han ju, precis som Esther var men hon tittade snett uppåt istället för nedåt och det gav mig hemska värkar utan andningspaus. Då kom paniken.

I vårt kontrakt stog det tydligt att bebisens läge skulle kontrolleras ofta för att fastställa hur de skulle kunna hjälpa mig på bästa sätt. Tidigt under förlossningen fick vi beskedet att Colin låg precis likadant som Esther gjorde men de gjorde ingen stor grej av det men de höll koll på mig.
Läget på hans huvud gav mig inte samma smärtmönster som sist men när smärtan väl kom så kände jag igen den så väl. Det är ganska häftigt hur kroppen kommer ihåg!

Skillnaden den här gången var att den smärtan kom efter värkarna. Fortfarande hade jag ca 6-8 minuter mellan värkarna vilket gjorde att jag hann andas trots dubbla värkar, det gjorde jag inte sist, då var det tätt emellan och när den ena smärtan slutade så började den andra.
Lustgasen hjälpte mig väldigt mycket men med tanke på hur lång min värk var så hade jag svårt att andas tillräckligt länge i masken.

Tillslut fick både jag och Tim nog och vi tog beslutet att utnyttja vårt kontrakt, vi begärde ett Kejsarsnitt. Vi båda insåg att jag höll på att sjunka psykiskt och det var snabbt, rädslan att jag skulle hamna i panik var påväg att utvecklas till verklighet och är det något vi vet efter alla år så är det vart min gräns går. Har jag gått över min gräns så har jag svårt att gå vidare, näst intill omöjligt. Hela min kropp stänger ner och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Därför blev vårt beslut väldigt självklart för oss.

Vi fick lite mottugg av läkaren men ett underbart stöd av sköterskorna. Efter att jag höjde rösten mot läkaren och talade om att vi blivit beviljade ett snitt och jag ska få hjälp omedelbart att ta bort värkarna så lyssnade hon.
Snabbt därefter började förberedelserna för snittet, kläder skulle bytas och nålar skulle in i kroppen. Bara några minuter efter att förberedelserna börjar kommer en sköterska in i rummet och säger att teamet väntar på oss NU.
Oj vilken fart det blev, haha. Fredag eftermiddag och alla ville hem så de tryckte in min operation innan en redan i planerad. När vi kom till salen så stog hela teamet och väntade på oss, som på film! De stog i korridoren utanför och hälsade.

Operationen gick i det stora väldigt bra, jag skämtade att de gärna fick fixa till mitt tidigare ärr då det sprack av infektion och blev ganska fult och ojämt och de tog mig på allvar. De sydde i en evighet och avslutade med kommentaren att de nu skulle vara så fint och att de gjort sitt absolut bästa! Där fick jag för mitt lilla skämt, haha.

Något som däremot var tufft under operationen var bedövningen. Jag vet inte om det beror på att jag var mer klar i huvudet den här gången och därför mer medveten om situationen. Under mitt första snitt så var jag i princip sovande, jag var utmattad och inte alls medveten vad som faktiskt hände. Efteråt tog det timmar innan jag ens fick tillbaka någon känsel i mina ben.
Den här gången hade jag hela tiden känsel i mitt högra ben och i slutet av operationen kunde jag vifta tydligt på min fot och dessutom känna mina magmuskler. Det innebar ju också att jag började känna ett otroligt obehag där de sydde.. jag kände hur jag var öm och irriterad i huden och drabbades av fullständig panik. Min största fasa var påväg att inträffa!! De försökte lugna mig så gott de kunde att det inte alls var konstigt och att jag inte skulle känna smärta. Men något kände jag och det gjorde mig extremt obekväm, aldrig mer ska jag uppleva den känslan!

Jag känner nu när jag skriver det här att jag blir uppskrämd och skakis.. ärligt talat så trodde jag inte att jag i efterhand skulle bry mig speciellt mycket..

För att sammanfatta vår förlossning med Colin så är vi otroligt nöjda, förutom att vi inte hittade någon bra smärtlindring och slutskedet av operationen.
All personal var tydlig med att de läst vårt kontrakt och alla tog 100 % hänsyn till det som stog, varje punkt vi hade med blev som en lag och stödet vi fick var fantastiskt! Tack alla på förlossningen!!!

Likes

Comments

Aldrig trodde jag att kärleken mellan två personer kunde vara så gigantiskt redan vid första ögonkastet, förens jag såg Esthers kärlek för Colin!
Jag har aldrig sett något större och det var så fint att få bevittna hennes kärlek.

Igår lämnade vi BB efter tre nätter där, Esther har sovit hos sin mormor och hennes Berra. Strax efter vi kom hem så anlände en stolt storasyster som hoppade fram till mig, exalterad över att få träffa sin omtalade lillebror. Tim väntade i vardagsrummet med Colin och Esther flög genom rummet och rakt fram till sin sovande lillebror. Sedan dess är det han som gäller, hon tittat gärna på tv eller leker men med regelbundna tider så kollar hon till honom och försöker ge honom nappen eller hans flaska.
Esther är så fin mot honom och klappar så försiktigt, pussar och kramas. Hon visar honom
En genuin kärlek som jag inte visste fanns.

Så första natten hemma med två barn.. det började ganska bra, Esther ville inte riktigt sova utan ville vara med mig och Colin men det gick tillslut. Vi satt lvar och bara njöt av att vara hemma i soffan en stund innan vi gick och la oss. Vi hinner somna till någon timma innan Esther vaknar och kommer över till oss. I samma veva vaknar Colin och har antagligen ont i sin lilla mage.. jag tar Colin och Tim tar Esther men det slutar med att Tim får ta båda barnen för jag får magknip och blir fullständigt handikappad i nästan två timmar.
När jag känner mig okej igen har Tim lyckats söva två (!) barn. Hur gick det till???

Colin sover iallafall oroligt så jag tar med honom ut till soffan för att undvika att Esther vaknar ytterligare en gång. Vi har sovit så gott i soffan och i sovrummet sover dom lika gott fortfarande.

Helt okej natt ändå, det kunde varit klart värre. Jag hoppas att jag kan slumra en stund med Colin på dagen för att försöka få lite extra sömn idag. Första dygnet som tvåbarnsförälder går ändå ganska bra!

Likes

Comments

När hände det senast att jag kände mig lättad och glad?? Det är min känsla idag!
Jag ser mitt liv positivt och jag har hittat min glöd igen, för en stund iallafall.

I fredags var jag hos läkaren på förlossningen för en kontroll inför igångsättning, jag var väl sådär glad när jag gick därifrån. Kroppen hade börjar mogna för en förlossning, lite grann men klart mer än inget! Vi pratade om vad en igångsättning skulle innebära för min kropp med tanke på mitt tidigare snitt och läkaren fick igenom sin poäng, min livmoder är mycket känsligare än normalt pga ärret som finns vilket innebär att de inte vågar pressa för hårt med läkemedel. Risken är att livmodern brister. Därför riskerar min förlossning isåfall att bli mer utdragen än nödvändigt och sluta i akutsnitt pga utmattning.. alltså precis en sådan förlossning jag absolut inte vill uppleva igen..
I fredags fick jag iallafall en hinnsvepning och en till bokad tid för kontroll.

Imorse var jag på förlossningen igen och fick träffa läkaren som skrev mitt kontrakt. Han konstaterade att jag redan var öppen nästan 3 cm och att livmodertappen var nästan utplånad vilken innebär att kroppen är redo för en förlossning!!!
Jag fick en otroligt smärtsam hinnsvepning och har inget hänt innan måndag så har vi en tid 9.30 för att ta hål på fosterhinnorna. Så senast måndag är min förlossning igång och ingen är lyckligare än jag! Snart är den här tuffa och smärtsamma graviditeten borta för alltid och vi kan börja fokusera på vårt liv med två barn!

Likes

Comments

Huvudet är påväg att checka ut och jag börjar tappa mig själv i den här graviditeten. Det skrämmer mig otroligt mycket och på fredag ska jag in till läkaren på specialistmödravården för en kontroll av igångsättning. Inget är bestämt men funderingarna finns och det är en känsla av lättnad.
Min ork är slut och min kropp är slut så något måste ske för att jag ska orka hålla ihop!

I onsdags bokade jag in mig själv på relaxbad och massage för att försöka hitta lite styrka. Resultatet blev bra och jag kände mig så lugn efteråt vilket var en otroligt härlig känsla! Lättare molvärk i ryggen och ett ordentligt tryck nedåt kom efter massagen och trycket nedåt har verkligen håller i sig medans molvärken försvann ganska snabbt.
Idag fick jag nog och tog en rask promenad, läs normaltempo för någon som inte är i min size, min plan var att få igång lite sammandragningar och att gravitationen kanske kunde göra sitt. Effekt, hård mage och ömma fogar! Trots fogarna så kändes det så skönt att inte vagga fram som en pingvin!!

Lite bilder från min spadag!!

Vi fick hem lite bilder från vår gravidfotografering och jag är så nöjd! Jag känner mig otroligt vacker.

Likes

Comments

Jag är otroligt känslosam och blir väldigt lätt ledsen men också glad. Mycket av det är mitt vanliga känslomonster men tack pga alla gravidhormoner så kan jag känna mig fullständigt galen.

Vad har hänt just idag??
Jo, vår älskade lilla tjej har haft stora problem med hosta under i princip hela hennes liv. Minsta lilla förkylning och hennes hosta blir tung för henne. Sista tiden har hostan knappt släppt mellan förkylningarna och det har börjat bli svårt för henne. Hon klagar mycket gör huvudvärk vilket inte är så konstigt och det gör ont i hela min kropp när hon behöver kämpa så.
Hela helgen har varit KATASTROF och igår natt var en av de värsta nätterna i mitt liv.. Esther hade gråt/panik attacker till och från hela natten och somnade inte förens 03/03.30.. sov oroligt fram till kl 06 när vi gick ut i soffan och där somnade hon ytterligare 2,5 h..
Allt skrikande, kastande av saker, slag och hostande fick bli vår natt och jag kände mig så otroligt hjälplös och desperat. Vi fick en tid hos doktorn för att försöka få hjälp och fick Ventolin (stavning) och Molipec (?) för att vidga hennes luftvägar och hjälpa henne med hostan. Hon fick även Ventolin i en mask för att hon skulle få hjälp direkt och inatt "peppar peppar" somnade hon som en liten prinsessa och har sovit konstant hela natten. Hon kom själv till oss klockan 06 och var allmänt glad och utvilad!!! Min fina tjej har sovit hela natten utan att hosta sig själv till panik och ingen är lyckligare än hennes gravida mamma!!

Det kanske bara var en slump i natt men det gör mig inget! Jag är så lycklig för att hon säger att hon inte har huvudvärk och jag är så lättad att hon för en gångs skull är glad och pigg när hon vaknar. I flera veckor har hon hostat massor och förhoppningsvis kommer det lugna sig med hennes medicin!

Sverige, tack för att min dotter får hjälp!!

Likes

Comments

View tracker

Min bebispojke, jag kan inte beskriva hur jag känner för dig. Jag har alla känslor som går att känna men den absolut starkaste känslan är längtan.
Av olika anledningar längtar jag så mycket efter att få träffa dig, att få se dina drag i ansiktet och hur du rör dig med små ryckiga rörelser. Jag längtar efter att få visa dig vilken fantastisk familj jag har varit med att skapa, en familj som kommer ge dig så mycket. Jag har valt en man som är en otrolig människa på alla vis, han är givmild, kärleksfull, vacker och fylld med positiv energi. Han är din pappa och en famn du alltid kommer kunna gå till och känna dig trygg. Han kommer vara den mannen som alltid står bakom dig och hejar på dig som ditt största fan.

Jag och din pappa har tillsammans skapat ett underverk i form av en liten flicka. Hon längtar och pratar mycket om dig trots att hon kanske egentligen inte förstår vad som kommer hända. Hon har en stor personlighet med ett så varmt hjärta som kan få alla människor att smälta. Hennes skratt kommer få dig att känna lycka och hon kommer vara den som lär dig allt, både viktigt och oviktigt.
Din syster kommer hjälpa dig när du ramlar och krama dig när du gråter, hon kommer skratta högst åt dina bus och sedan driva dig till vansinne. Men när dagen är slut är det hon som ger dig nappen och lägger på dig täcket.

Jag kan inte beskriva vilken vacker familj som väntar på dig utan att börja gråta, kanske av hormoner men jag är så stolt över vad som väntar dig. Jag är så stolt över vad jag har åstadkommit och vad jag kan ge dig och din syster.
Som mamma och person är jag inte perfekt, långt ifrån. Jag har många brister precis som alla andra människor men jag lovar att alltid göra allt jag kan för att ge er vad ni behöver. Kanske kommer jag vara för arg många gånger, kanske kommer jag överreagera många gånger och antagligen kommer jag vara den människan som håller dina tyglar hårdast. Men jag kommer alltid älska dig och din syster tills stjärnorna slocknar. Jag kommer kämpa hårdare än alla andra för att ni ska känna er trygga och förstå vilka möjligheter ni har i livet. Jag kommer göra vad som krävs för att ni ska förstå hur starka ni är som människor och att ni kan uppnå allt ni vill. Ingenting är omöjligt!

Återigen, jag längtar efter att få visa dig vilken familj jag har varit med och skapa. Det är min absolut största gåva till dig och din syster.

Du är en av oss, en Thirén och vi älskar dig.


Likes

Comments

Jag har funderat länge på om jag vågar skriva ner hur jag mår.. både för hur andra ska reagera men framförallt pga att jag då får allt svart på vitt själv. Jag är osäker på om jag behöver inse hur svårt det är eller om jag ens orkar men jag måste lätta mitt hjärta innan det svämmar över.

Att jag är en väldigt känslomässig människa i grund och botten är jag fullt medveten om. Även i vanliga fall kan jag känna att det är svårt att hantera. Nu är det ohanterbart med alla hormoner och tankar som dessutom skuttar runt.
Jag har sakta men säkert börjat känna att jag förlorar kontrollen över mina känslor och mycket beror nog på att kroppen, fysiskt sätt, är fullständigt kaos och nu börjar det verkligen sätta sig i huvudet.

Jag avundas de kvinnor som går igenom en graviditet som mest flyter på, lite smågrejer här och där men inte mycket mer än så. Det finns inte en ond tanke till de kvinnorna! Jag är så glad för deras skull och önskar att jag också kunde få ha det så men så ser inte situationen ut.
Min kropp är inte gjord för att bära ett barn, hade den varit det så hade en graviditet inte varit så som den är. Jag har konstant ont i mina fogar och smärtan har börjat sätta sig ordentligt i mina ljumskar. Foglossningen innebär att jag har svårt att röra mig, inte bara att gå utan även när jag ska vända på mig, sätta/ställa mig, trappor, i och ur bil, i och ur sängen, på och av med kläder. Listan kan göras lång..
Jag sover dåligt och oroligt, kan knappt vända mig om i sängen vilket gör att den sidan jag ligger på tillslut domnar. Efter en kamp nästan varje natt är det dags att gå upp för att påbörja nästa dag..
Då ska jag återigen upp ur sängen för att försöka hitta på något att göra. Återigen inser jag att jag är fången i min egna kropp, som en tvångsoverall. Modet sjunker och jag inser att jag måste vara stilla för att kunna ha ens lite energi kvar när Tim och Esther kommer hem.
Då kommer samma problem igen, jag har svårt för att ligga ner pga fogarna men också alla sura uppstötningar jag börjat få sista veckorna. Då får jag helt enkelt sitta upp, men då trycker magen något otroligt på lungorna så jag har svårt att faktiskt andas.. sista alternativet är att stå, då kommer problemet med fogarna. Så vad gör man? Flyger runt? Nej för en gravid kvinna får inga vingar.. blä..

Klockan går på dagarna och tillslut kommer familjen hem. En trött men ändå sprallig busunge kommer flygande och jag blir så varm inombords. Hon gör mig så otroligt lycklig!
Men som en hund med ett elektriskt halsband så får jag mig en hård stöt och fallet ner på jorden igen.. jag kan knappt leka med henne.. jag kan inte lyfta upp henne. Jag kan heller inte sitta med henne på golvet. Min tvååriga dotter har lärt sig att mamma har ont i ryggen och behöver sitt bälte när vi ska gå. Hon hjälper mig att ta på det och puttar mig eller drar i mig för att jag ska kunna komma upp. Hon är så van vid att mamma måste vila att hon knappt säger emot längre vilket är så hemskt..

När hon väl sover gott i sin säng så finns ingen eller väldigt lite energi kvar till min stackars man.. han som ger mig allt och lite till får inget tillbaka förutom gnäll. Han får höra hur min dag var och hur jobbigt det är.

Jag är medveten om att det bara är några veckor kvar av den här graviditeten och att det här inte varar förevigt men just nu är det svårt att se framåt. Det är svårt att se fram emot något för jag är trots allt fången och kan inte göra så mycket. När jag själv inser att även huvudet börjar vika sig så förstår jag hur tungt det är just nu.
Att försöka njuta av min graviditet gör mig bara stressad för vad ska jag njuta av? Jag kan knappt röra mig och nedstämdhet är en känsla som tar över mina dagar.
Varje dag gör jag försök till att utnyttja min hjärna för att byta känsla i kroppen genom att titta på tv-program som gör mig glad eller program där jag kan ta till mig de medverkande personernas känslor. Jag vet ju att jag fungerar på det sättet och att jag snabbt brukar kunna byta fokus. Jag försöker tänka att det är bara en period och snart är jag mitt vanliga jag igen men så behöver jag byta position eller bara gå på toaletten så känner jag av min tvångsoverall igen.

Helt enkelt så känner jag att jag inte räcker till, varken för mig själv eller min familj. Enda gången, vilket är hemsk att ens skriva, som jag känner mig helhjärtat nyttig är när jag är på dansen. Trots att kroppen inte fungerar så kan jag hjälpa till genom min kunskap och på något sätt komma tillbaka till känslan jag hade när jag själv kunde träna. Jag flyr verkligheten för en liten stund.

Trots att det känns otröstligt och otroligt jobbigt just nu så finns det en sak som fortfarande driver mig framåt. En sak som jag aldrig trodde att jag skulle säga. Förlossningen! Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag längtar efter och ser fram emot att värkarna kör igång och kroppen börjar jobba. Det är mitt ljus i tunneln och min väg tillbaka till ett liv som inte består av dåligt samvete och smärta.
Jag drömmer om när jag kan leka med Esther igen och kunna vara en vettig fru till Timpan. Jag vill kunna hoppa, leka, busa och dansa med min familj. Krypa och springa med Esther och lillebror och känna helhjärtad glädje för jag vet att jag inte får ett enormt bakslag och blir sängliggandes trots att jag anstränger min kropp.

Jag vill ha tillbaka mig själv, för är det något jag insett under den här graviditeten så är det att jag är väldigt bra.



Likes

Comments

Under graviditeten med Esther så skrev jag dagligen vad som hände och hur jag mådde men den här fången har det varit ganska annorlunda. Den här graviditeten började i kaos, mycket hände samtidigt och det mesta fokuset låg på mitt projekt Sunny Day. Strax efter det blev jag sjukskriven från jobbet, liggandes i sängen med konstant migrän i fem veckor.. semestern kom, när det väl var dags att börja jobba igen så gick det inte med fogarna.
Min plan var från början att kunna uppdatera lika intensivt som sist för det är så roligt att kunna läsa i efterhand. Nu tänkte jag däremot att det skulle bli en full bodyscreen av min gravida kropp!

Jag är i vecka 31+4 idag och vår lilla pojke är ca 39 cm lång och väger strax under två kilo, enligt appen.
Han är en galen liten bebis som oftast sprattlar åt flera håll samtidigt. Sista dagarna har han haft mycket hicka, något jag kom ihåg med Esther som ganska häftigt! Hennes hicka i slutet var likadant som när vi låg på BB och det var så fascinerande tyckte jag!
Det blev så konstigt att den känslan jag kom ihåg i magen nu var utanför kroppen.

Jag vet att det är vanligt med mer sammandragningar under graviditet nr 2 och jag kan intyga att det stämmer fullständigt på mig och jag vet inte ens hur många det är varje dag längre. Jag försöker redan nu att tänka på hur jag andas och tänker när jag får en sammandragning, allt för att försöka komma in i rätt tankebana snabbt under en kommande förlossning.

Sedan är det väl klassiska saker som att jag sover väldigt dåligt, mår väldigt illa nästan varje kväll när jag ska sova, känner mig alltid hungrig. Väldigt ostabil i mitt humör, jag blir lätt ledsen och stressad och känner mig ganska ensam. Jag märker själv att jag stänger av omvärlden lite, jag orkar inte höra nonsens utan fokuserar på mitt eget. Det gjorde jag även med Esther men mest under de sista veckorna, inte såhär tidigt.
Mycket handlar väl om att det redan är full rulle i min vardag med en liten tvååring, energin som fanns förra gången har ju drastiskt minskat.

Grädden på moset är mina fogar som knappt är värda att nämna.. jag har kommit på att om jag har mitt nya bälte på mig i princip hela mitt vakna dygn så går det bättre men det är ändå ganska ohållbart.

För att summera mitt mående så längtar jag otroligt mycket tills bebisen kommer ut och min kropp återigen blir min kropp! Jag försöker njuta så mycket det går av att känna bebisen röra sig men nu vill jag ha ett slut på mitt fysiska lidande, det börjar bli långtråkigt och smärtsamt. Jag vill ha mina hormoner under kontroll och en kropp som klarar av att röra sig.

Till något mycket roligare så är Esther inne i en gigantisk utveckling, det händer så mycket just nu och jag kan inte annat än att njuta och gråta lite av stolthet!

Hennes av-med-blöjträning får framåt. Hon vill gärna gå på toaletten och säger att hon själv är en stor tjej. Hemma springer hon mest utan både blöja och trosor och rätt som det är så skriker hon "kommer kiss", då springer vi in till toaletten och oftast kommer det kiss. Olyckor händer och ibland vill hon ändå ha sin blöja men att vi set hur hon utvecklas och tränar sina muskler är häftigt!
Hon är också väldigt rolig, nästan fullständiga meningar har börjat komma och hon har börjat vända rätt ord. Ibland vet hon till och med hur man böjer ett ord i singular eller plural!!!
Hon skämtar mycket och skojar vilket är så roligt att hon kommit på, hemma är det mycket "pappa Kajsa" eller "mamma Tim", hon kallar mig farbror eller morfar emellanåt och efteråt fnissar hon. Hon är medveten om saker och kommenterar ibland att vi råkat säga fel sak.

Är inte det otroligt häftigt hur en två år gammal flicka kan märks sådana saker?! Varje dag är det något som gör att jag blir så fascinerad av den här lilla människan.
Hennes minne är otroligt och hon kommer ihåg saker som vi glömt för länge sedan. Hon fastnar lätt i vissa tankar hon har och drar även liknelser till sitt eget liv utifrån det som händer. Ett exempel är när vi tittade på en film där en dinosauries pappa drunknat och senare i filmen så ser man honom flyga iväg. Hon blir jätteledsen och gråter och säger att hennes pappa flyger i väg och att pappan åkte under vattnet. När jag säger att mamma och pappa inte kan flyga så säger hon, "etter kan flyga".
Det är nu flera veckor sedan vi såg filmen och rätt som det är så börjar hon prata om "vajiens pappa".
Sorgligt att hon tycker det är så jobbigt men häftigt hur hon ens kan fungera på det viset, hon är fortfarande så liten!

Igår var Esther fotografen här hemma! Det går ändå framåt i den utvecklingen, hon kan sikta lite bättre än sist.

I över en veckas tid har Esther pratat om att åka till Leos lekland, hennes paradis. Så igår åkte vi dit med morfar och Helena! Oj så roligt hon hade och mitt hjärta smälter av att se henne skratta så mycket.


Likes

Comments

Jag är glad, inspirerad, taggad och till sist så är jag varm i hjärtat. Samtidigt vet jag att jag kommer få en ordentlig käftsmäll inom några timmar pga kroppen men oj vad det är skönt att känna så mycket positiva känslor på en gång!

Kanske har jag nu hittat tillbaka till min dans trots kroppen. Jag har stått hemma vid datorn för att få ihop nya danser som är mer styrka i än tidigare. Jag har anpassat mig efter ett nytt koncept och jag älskar det! Idag var jag på Wellness for life-centret för att visa upp de två låtarna jag fått ihop. Insåg att det är lite svårt att lära ut dans när man knappt kan röra sig med det gick! Den glädjen som mitt driv togs emot med och den nytändningen jag själv fick är så värdefull för mig! Att se någon annan tycka att det är så roligt som jag tycker och att bli så uppskattad som jag faktiskt blev.. jag har inga ord.

Nästa torsdag ska jag dit igen för att vara med att visa upp danserna på passet och jag ser så fram emot det! Det glädjen mig att de vill ha mig på plats och presentera mig själv. Jag får återigen använda mig av min kreativitet och det får mig lycklig. När man är en valross-pingvin som jag just nu är så är det svårt att vara fysiskt kreativ. Nu sköter jag teorin och de andra sköter fysiken!

Tack Wellness for life för att ni tror på mig och ger mig en extra kick i vardagen.

Bilden är tagen för snart två år sedan, den glädjen jag då hade för dansen vill jag hitta tillbaka till, på något sätt. Då mådde jag som bäst!

Likes

Comments

Nu har vi haft vår gigantiska säng i strax över en vecka och vi älskar den, allihop!
Förra helgen tog vi tag i saken att sluta trängas här hemma. Esther har sedan semestern inte sovit många hela nätter i sin säng. Hon somnar alltid där men har någon gång mellan 23-06 kommit in till vår. Med vår lilla 160 säng blir det lätt trångt med en katt, en snurrande 2 åring, en gravid kvinna och en vuxen man..

Nu har vi en säng som är 250 cm bred!! Alla får plats och dessutom har alla gott om plats, även lillebror när han är redo att komma.


Esther har dessutom gett lillebror ett namn, Herr Nilsson. Visst att Pippi är en favorit här hemma men jag vet inte om vi vill döpa honom till just det. Hon har skrutit om hans namn på förskolan där dom lite försiktigt berättade för mig att dom tror att hon döpt honom. När jag frågade om det var namnet Herr Nilsson så skrattade fröken lite lätt och bekräftade.

Vår lilla tjej börjar dessutom bli stor och ville helt plötsligt ha trosor nästan hela förra veckan på förskolan. Hon går på toaletten här hemma och pottan på förskolan och är så stolt över att vara stor tjej! Vi får väl se hur det går framöver.
Samtidigt som det är spännande att hon visar att hon blir större så är det lite läskigt eller kanske lite sorgligt att vår lilla lilla tjej börjar bli stor. Visst att hon bara är strax över två år men hon utvecklas så fort att vi knappt hinner med. Hon är ingen bebis längre utan ett litet barn med allt vad det innebär.

Tänk vad liten lillebror kommer kännas när han väl är i våra armar och vad stor Esther kommer kännas.. häftigt!

Jag har verkligen börjat längta efter den här lilla bebisen, han börjar bli så verklig för mig och kanske även för resten av familjen. Snart är han här, vår lille prins. Så älskad trots att vi inte vet vem han är.

Att ligga vaken från halv fyra brukar inte vara något jag uppskattar men idag är det lite mysigt. Mina gravidhormoner börjar lugna sig eller kanske öka på, men jag är väldigt känslosam gällande min familj. Jag uppskattar dom så otroligt mycket och blir så lycklig av att höra att dom sover så gott bredvid mig, en på varje sida.


Likes

Comments