Att ge allt och alla tid och energi har blivit så viktigt för mig. Jag vill att människor runt mig ska känna sig älskade och sedda och jag gör allt i min makt för att förmedla det. Oftast tror jag att jag lyckas men absolut inte alltid.. Det har blivit lite som ett livsprojekt för mig. Komplimanger som andra tänker vill jag säga högt, kärlek som andra känner vill jag visa. Det är så jag vill vara. Däremot har jag på senare tid insett att jag är så dåligt på att ta emot.. Jag har otroligt svårt att känna mig speciell och älskad för just den jag är. Jag ser inte mig själv som andra gör, men människor i min närhet har fått mig att börja inse att min egen bild kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten. Kanske är jag nära mitt mål fast utan att själv inse det..

Jag har så många människor i mitt liv som jag fullkomligt älskar och avgudar, aldrig har jag tänkt att dom kanske känner samma sak för mig. I mitt liv har jag nog alltid sett mina relationer som envägsrelationer. Jag har också flera gånger stött bort människor tidigt för att jag inser att dom kommer bli viktigare för mig än vad jag kommer vara för dom. Om det är sanning.. det vet jag inte men det har varit min känsla och rädsla.

Att vara ytlig är inte riktigt min starka sida. Att prata om väder och vind är otroligt tråkigt för mig. Jag vill ha djupa samtal, det älskar jag! Jag vill veta allt om en människa, för människor gör mig intresserad. Ytlighet är tråkigt i min värld, jag får inte ut någonting av det förutom att jag förlorar tid som jag kunde lagt på något mycket roligare. Det har också gjort att jag känner mig lite obekväm i situationer där det är personer som jag inte känner och i stora umgängen. I båda situationerna är det svårt att ha långa, djupa samtal..

Att jag nyligen upptäckt att min egen bild kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten har också fått mig att inse att det kanske är jag som stängt ute andra. Kanske har jag varit lika viktig för andra som dom har varit för mig bara att jag inte vågat släppa in känslan. Handlar allt om att jag är så rädd för att bli sårad och lämnad, antagligen.

Något i mitt liv har som sagt förändrats drastiskt och det här fick jag visst på köpet! Allt jobb med mig själv har resulterat i att jag får känna så mycket kärlek. Kanske har kärleken alltid funnits där men att jag valt att inte se den, det blir för jobbigt att förlora.
Helt plötsligt inser jag vilken kärlek som finns runt mig och att jag har ett stort värde i andras ögon, det känns häftigt! Kanske är min envägsrelation till mänskligheten påväg att få sitt slut.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För någon vecka sedan hade jag en dejt med en vän till mig, vi kom i kontakt med varandra genom omvägar och i slutändan träffade jag henne via Timpan. Bland det första han sa till henne var, DU MÅSTE TRÄFFA MIN FRU. Till mig sa han, DU KOMMER ÄLSKA HENNE. Absolut, Kajsa Thirén är inte alls avundsjuk när hennes man kommer hem en dag och berättar om en fantastisk människa som han träffat. Hon är så trevlig och rolig och är grym på att dansa! Ha ha, höggravid som jag var så kröp svartsjukan på ganska ordentligt. Men absolut, vi kör. Från första sekund så insåg jag vilken unik och otrolig människa hon är och Tim hade rätt som vanligt!

På våran dejt så fick jag frågan, vem är du och vem var du när du växte upp. Oh shit! Jag inser då att jag förändrats otroligt mycket på kort tid. Att det hänt så mycket stora saker i mitt liv sista åren som tvingat mig att fatta beslut som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med.

Ja vem var jag när jag växte upp.. En glad unge som tyckte bra om skolan och som hade mycket vänner, spelade fotboll och hängde med Tim. På utsidan självsäker, på insidan desperat att få passa in och bli omtyckt. Så många gånger jag har försökt vända mig ut och in för att vara alla till lags trots att det bara är jag som förlorar på det. Som liten var jag alltid frökens hjälpreda och var noga med att ta hand om andra.

Mycket av det där finns fortfarande kvar! Men det är också väldigt mycket som har förändrats.

Man kan väl säga att livet tog en vändning för 2,5 år sedan.

Första steget var när jag kom i kontakt med Herbalife och Fitcamp gänget. Jag kommer alltid vara tacksam för de människorna som stor bakom mig och drog upp mig på platån. Jag hittade min röst och kunde uttrycka tydligt vad jag ville. TACK!

Andra steget var min psykolog som jag gick till. Jag fick chansen att lära mig oerhört mycket om mig själv, varför jag gör saker på ett visst sätt, varför jag accepterar vissa saker, varför jag inte gör saker på vissa sätt.
Där började jag sätta upp gränser för mitt liv. Vad ville JAG göra, Vilka ville JAG umgås med, vilka saker gjorde MIG glad. TACK!

Tredje steget var min dåvarande arbetsplats. Jag lärde mig snabbt att man bara ska följa strömmen och se glad ut. Jag lärde mig samtidigt att jag inte är sådan som person, JAG mår inte alls bra utav det. Att säga att jag mådde dåligt är en brutal underdrift.. Nu har jag accepterat att jag inte kan vara alla till lags och det är okej. TACK!

Fjärde steget var min graviditet med Colin. Den fysiska och psykiska påfrestningen var jag orolig för att inte klara av. Jag trodde flera gånger att jag skulle falla hårt och ha svårt att hitta tillbaka till mig själv. Men jag klarade det! TACK!

Mitt femte steg jobbar jag fortfarande med. Nu är jag i steget där jag faktiskt tar kontroll över mitt liv. Jag är tillbaka i, Vad vill JAG göra med mitt liv och vilka vill JAG ha med mig. Jag har insett att det finns så mycket fantastiska människor i min närhet som jag får så mycket energi av. TACK!

Jag berättade för min vän att om hon träffat mig för tre år sedan så hade hon aldrig känt igen mig, det är så jag känner.

Jag lägger mig inte platt för någon annan person och kommer förhoppningsvis inte göra igen.
Min åsikt är lika mycket värd som alla andras och jag har samma rätt som alla andra att tala för den.
Jag dömmer inte alls på samma sätt som jag kunde gjort förut, jag vill veta vad som finns innanför skalet på människor.
Jag lever för mig och ingen annan.
Framförallt så vet jag nu vem Jag är, det visste jag inte då. Jag var osäker och rädd att göra fel. Såpass rädd att jag ofta tryckte bort mig själv.

Det var häftigt att få den frågan, jag har aldrig fått den tidigare. Jag träffade en person som genuint ville veta och som inte hade en aning. Det fick mig att reflektera.



Det är jag som ska leva mitt liv, då kan jag inte välja beslut som bara gynnar andra!

Likes

Comments

Igår var jag på ett möte med personalen från behandlingshemmet som ska vara med på Sunny Day, en stor dag för mig! Allt närmar sig med stormsteg och jag har slappnat av lite med planeringen för jag var ute i så otroligt god tid det här året men nu börjar det komma igång igen och nästan allt är helt klart! Känns så härligt.

Jag har börjat reflektera över en del av mig själv. Under ALLA år så har jag behövt mycket bekräftelse av människor runt mig. Det kan gälla det mesta men speciellt att jag är tillräckligt bra. Ofta så ser jag hur bra alla andra är eller hur trevliga personer jag träffar är och nästan alltid funderar jag varför inte jag också kan vara sådär charmig och mysig. Något jag insett sista året är hur viktigt det är att ge den där bekräftelsen till andra. Antagligen är inte alla andra människor i samma stora behov att få höra att de räcker till men alla borde ju ändå bli glada att få höra positiva saker om sig själva. Är det någon jag ser med en fantastisk jacka så säger jag det till personen. Likaså om någon gör saker som kanske inte är lika trevliga så får de bekräftelsen på att jag sett situationen. Kanske söker jag konflikter, eller så gör jag det många tänker men inte vågar.

Oavsett så är jag väldigt stolt över den delen av mig själv, att jag vågar vara den som ger komplimanger till helt okända människor på stan.

För någon vecka sedan fick jag en sådan känsla i kroppen när jag åkte bil ensam så jag var tvungen att ringa några av mina vänner för att verkligen bekräfta för dom hur viktiga dom är för mig.

Om jag tänker något som en annan person kan bli glad för, varför inte säga det högt?!


Ikväll blir det mys hemma med hämtmat tillsammans med min själsfrände och stora idol!

Likes

Comments

Var fjärde vecka jobbar Tim kväll, 11-20. Underbara tider för vi får sovmorgon! Men den är också väldigt tung för min del. Eftermiddagarna är barnens trötta stund och då har jag dom helt själv 5 dagar i rad. Samtidigt är jag också helt slut.

Ensamstående föräldrar, en stjärna i himlen till er! Ni är grymma!!

Den här veckan har Esther dessutom varit hemma hela dagar pga mycket magsjuka på förskolan och jag vill inte ha två magsjuka barn.. i torsdags gick hon till förskolan och var så glad och sprallig när jag hämtade henne!

Den här veckan är alltid stressig för mig psykiskt och jag har hittat ett sätt att andas och hitta ny energi vilket är fantastiskt! Jag är så stolt över det!
Men när veckan är slut så faller jag handlöst varje gång.. jag tar på något sätt slut och det är tungt att hamna i någon typ av explosions depression. Den kommer som ett brev på posten, håller i sig några timmar och sen försvinner den. Under tiden känner jag mig helt tom och likgiltig. Jag vill bara gråta och stänga in mig, ensam. Kanske har jag skapat ett helt nytt uttryck gällande depressioner?! För mig är det iallafall så det fungerar. Som att hjärnan behöver startas om och uppdateras.

Som tur är har jag en fantastisk familj som stöttar mig och jag tror dom har sett det här hos mig.
Mitt stabila skyddsnät som aldrig sviker mig, jag är så glad att ni finns!

Likes

Comments

Att träffas som 14/15 åringar och förälska sig är enkelt, men att lyckas hålla kärleken levande är svårare. Vi har kämpat hårt på vårt sätt och i sommar firar vi 10 år!
Vi har vuxit ihop och tillsammans har vi skapat våra identiteter.

Just nu är det mycket som händer i våra liv, vi har nyligen blivit tvåbarnsföräldrar och försöker fortfarande lära oss den vardagen, jag kör stenhårt med dansen och lägger all ledig tid på den. Samtidigt pressar jag in min Sunny Day.
Tim satsar helhjärtat på musiken med Australien Sunrise, jobbar heltid och är världens bästa pappa till våra barn.

Vår tid tillsammans är den som blir mest drabbad, trots det så får jag så oerhört mycket kärlek varje dag av den mannen som jag valt att dela mitt liv med. Livet känns så mycket lättare med honom vid min sida och ingen känner mig så bra som Han.
Igår planerade Han en dejt som var perfekt för oss, en fantastisk hemmakväll som var så viktig för mig. Det lilla betydde så mycket! Jag blev påmind om att vi är perfekta för varandra och kompletterar varandra på ett unikt vis. Vi är unika.

Ingen människa kan få mig så lugn, glad och älskad som Tim. Jag får så mycket stöd i allt jag gör och jag är den personen som kommer stå bakom honom oavsett.

Vi har skapat något fantastiskt och Vi är så bra på det vi gör tillsammans. Ingen kan ta det ifrån oss!

Likes

Comments

Bilder säger mer än tusen ord!



Jag älskar er tills alla stjärnor slocknat!

Likes

Comments

Förra året förvekligade jag en av mina drömmar, att hjälpa andra människor genom något stort! Jag drog igång projektet för att strax efter få reda på att jag var gravid. Hemskt illamående, snurrig i skallen och för mycket planerat så körde jag stenhårt på varje rast på jobbet för att lyckas få ihop alla pusselbitar.
Ganska snabbt insåg jag att jag tagit mig lite vatten över huvudet, som vanligt haha.

Jag älskar att ha många bollar i luften och jag är oftast ganska bra på att rodda allt men kommer det en boll för mycket så faller jag.. Gränsen är hårfin! Jag vet ju aldrig riktigt när jag ska sluta.

På något vis lyckades jag knåpa ihop en helt underbar dag för mina gäster!!!!! Så nu tar jag mig lite vatten över huvudet igen och kör ännu en gång. Fördelen den här gången är att jag redan har en del kontakter och jag vet vad som var onödigt sist och vad som behöver läggas till :)

Nu är det bara att köra järnet!!

Likes

Comments

Hemma hos oss är nätterna alltid lite spännande, man vet aldrig vilket barn som kommer att vara vaken och när.
Igårkväll hann Esther knappt somna innan hon vaknade och var ledsen. Efter en bra stund somnade hon om och vi försökte få i oss vår mat.

På nätterna är samvetet svårt att hantera tycker jag. Vi har en liten plan på hur vi ska ta natten med Colin och hans mat men som inatt när Esther vaknar och inte riktigt kommer till ro så är det jag som får ta henne trots att det är Nin tyr att ge Colin mat. Tim är min klippa och det är aldrig något problem för honom men mitt dåliga samvete växer sig väldigt starkt att han i princip tagit hela natten. Jag är fullt medveten att jag legat vaken jämte Esther och försökt ge henne trygghet men ändå.
Det är svårt!

Nu har jag och Colin suttit uppe några timmar och Esther vaknade just och sitter nu jämte oss med plattan. Hon vill inte längre kolla på sina barnprogram på tvn utan det är plattan som gäller, gullunge!

Likes

Comments

Aldrig trodde jag att jag skulle må så mycket bättre så snabbt efter förlossningen!!
Så fort den värsta tröttheten lagt sig så kände jag tydligt att Kajsa var påväg tillbaka och det var en sådan lättnad.

Jag har tragiskt nog insett nu efteråt att jag var på väldigt djupt vatten under sist veckorna av graviditeten. Att tappa bort sig själv på den nivån är farligt och det skrämmer mig när jag tänker på hur jag hade mått om jag behövt gå över två veckor över beräknat datum.

Nu är Colin över fem veckor gammal och jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur graviditeten kändes vilket är väldigt skönt! Den perioden är över och hjärnan förtränger sista 9 månaderna.

Fysiskt sett så mår jag så bra, jag är otroligt svag men smärtfri. Är inte det ganska häftigt hur den fruktansvärda smärtan jag hade så länge i fogarna helt plötsligt är borta? Hur allt illamående och sura uppstötningar bara försvann över en natt.
Kroppen är fantastisk!

Mitt kejsarsnitt läker fint till skillnad från förra gången då jag fick en stor infektion som bidrog till att mitt snitt sprack dag 11.
Nu har jag ingen rodnat, ingen öm golfboll i magen och jag kan sova på bägge sidor. Magen börjar sakta men säkert försvinna och kroppen börjar likna sig själv. Jag måste säga det igen, kroppen är otrolig!!

För min egen del så tänker jag skriva ner hur kroppen mådde på BB, allt för att kunna gå tillbaka vid ett senare tillfälle och påminnas.
Precis som efter förra gången så svettades jag utan dess like när jag sov. Jag vaknade och hade sådan panik för kroppen kokade! Jag trodde att det var relaterat till amningen men tydligen inte. Efter några timmar på BB började dessutom kroppen att klia otroligt mycket. Det kändes som att hela jag var ett enda stort myggbett, medicinen som jag fick hjälpte ingenting och det var bara att vänta ut. Tydligen så är det en bieffekt av narkosen för snittet.. Aldrig har jag kliat mig så mycket!

Under många år har jag haft lite lågt blodtryck, inte tillräckligt för att göra något åt men så pass att jag ofta blir yr om jag rör mig fort. På BB blev det stora problem för mig pga blodtrycket. När man genomgått ett kejsarsnitt så är det viktigt, precis som efter andra operationer, att komma upp på fötterna ganska så snart igen för att minska risken för blodpropp osv. Med lite stöd så kom jag iallafall ganska tidigt upp till sittandes, sedan var det dags att ligga ner igen då det började svartna för ögonen. En stund senare försökte jag igen och tog mig de få metrarna till toaletten. Stolt som en tupp och totalt utmattad kom jag tillbaka till min säng.
Lite senare gjorde jag ytterligare ett försök som inte var lika lyckat.. Det slutar med att jag sitter inne på toaletten och hänger på armstöden, helt likblek och tre sköterskor sliter upp mig i min säng som de rullat dit. Jag är så nära att svimma. Jag blev tillsagd att jag skulle ösa i mig juice för att försöka öka blodtrycket lite men helt utan resultat. Då fick jag dropp men det hände inte speciellt mycket. När vi blev utskrivna tror jag att det ökat något men fortfarande väldigt lågt. nu märker jag inget speciellt.

Nu efter 5 veckor så mår jag bra i kroppen. Jag försöker stärka mina inre magmuskler för att slippa få ont i hela bålen när jag står eller går. Som väntat så har jag inte kunnat hålla mig borta från dansen men jag undviker hopp pga rädslan för att fogarna ska blir ett bestående problem.

Sista dagarna har det nog blivit lite för mycket dans och promenader för jag känner mig lite öm i ryggslutet och höfterna.. Så nu åker bältet på vid ansträngning för att försöka stötta upp!


+

FÖRSTA bilden är 4 dagar innan Colin föddes, ANDRA bilden är 2 dagar efter och TREDJE bilden är 3,5 veckor efter. På vikten hände det inte mycket direkt efter förlossningen. Med Esther så gick jag ner 9 (!) kg på några få dagar. När vi skulle hem från BB vägde jag mig av ren nyfikenhet, jag var uppe på 72,8 kg någon vecka innan förlossningen och var nere på 69,3 kg. Absolut inget fel med det men chocken som kom med tanke på hur snabbt det gick sist var enorm!

För 3 veckor sedan, alltså när Colin var2,5 veckor hade jag minskat till 63,5 och där har jag stannat mig kvar. Förhoppningsvis kan jag lyckas hålla mig över 60-strecket även när kroppen lugnat sig lite. Jag vill absolut inte ner till mina 55 kg som jag startade på och som jag vägt sedan jag var 13 år. Jag vill ha lite former som jag har nu, lite bröst/rumpa och lår. Magen kan jag absolut leva med bara ömheten i huden försvinner för den är jobbig när byxor ligger emot.

Kroppen är magisk!

Likes

Comments

Vår vackra son är här, vår Colin Oliver Thirén. Den 16/12 kl 14.04 kom han tack vare ytterligare ett akut kejsarsnitt.

Jag hade tänkt skriva min förlossningsberättelser för att själv kunna komma ihåg i efterhand vad som faktiskt hände men efter att ha fått min journal utskriven så känner jag inte alls det behovet så jag tänker skriva en kortare sammanfattning av vår upplevelse.

Allt drog igång torsdagen den 15, jag var hos läkaren på förlossningen och fick en otroligt smärtsam hinnsvepning. Då har jag gjort 4 hinnsvepningar tidigare som jag tyckt varit obehagliga men inte alls smärtsamma, 3 med Esther och 1 veckan innan.
Jag fick även en bokad tid på måndagen den 19 för att ta hål på hinnorna och köra igång förlossningen.
Kl 10 var jag hemma efter mitt besök hos läkaren och jag passade på att sova en timma innan min extrema längtan efter Jensens Böfhus-mat slog in, sista veckorna åt jag där minst 7 gånger så det blev en sen craving för mig.
Jag mötte upp min syster och kl 13 började sammandragningarna att komma regelbundet, såpass att jag hade svårt att prata när de kom. De höll i sig och kom en gång per 10 minuter hela dagen och vid halv tio ungefär så kom min mamma hit för att kunna ta hand om Esther.

Strax före tolv var smärtan jobbig för mig och vi valde att åka in för att få smärtlindring, allt var igång och ingen var gladare än jag!! Vi hade verkligen gjort allting rätt under många timmar för att acceptera och hantera smärtan jag hade, vi var ett otroligt team jag och Tim! Förhoppningarna var höga och när vi väl kom in på förlossningen så fick vi en rejäl käftsmäll, kroppen hade inte mognat något mer sedan kontrollen på morgonen.. allt vårt slit hemma i tolv timmar hade inte varit effektiva värkar..

Vi fick olika alternativ för hur vi skulle fortsätta. Vi kunde åka hem för att fortsätta kämpa i hemmamiljö, ta emot smärtlindring på sjukhuset och fortsätta med smärtsamma värkar utan större effekt i hopp om att de skulle förändras eller en sovdos. Vi valde sovdos för att få vila en stund, jag kommer ihåg hur slut jag var sista timmarna under Esthers förlossning så för vår del var sovdosen en självklarthet. Jag blev preppaf med starka mediciner för att ta bort värkar och smärta men lyckades inte riktigt så sova blev det inte så mycket av men jag fick ändå tid att andas och att vila. Det bästa var att Tim fick sova några timmar och få lite energi!

Vi vaknade till och åt lite frukost, alla värkar var i princip borta!!! Planen var att åka hem när Esther åkt till förskolan 8.30. Klockan var då runt sex.
Vid 7-7.30 så körde allt igång igen och fort gick det så att åka hem var inte längre ett alternativ. Nu var det igång igen och verkligen på riktigt för kroppen hade mognat mer efter natten trots all medicin jag fått.

Vi var taggade och i full gång, efter vår extrema käftsmäll under natten så hade vi hittat glöden igen och samarbetet jag hade med Tim går inte ens att förklara, han är min otroligt starka pelare i livet.
I ganska tidigt skede ville jag ha epiduralen och personalen tog full hänsyn till vårt förlossningskontrakt och narkosläkaren kom så fort han kunde.
Nu börjar problemen.. precis som förra gången. Epiduralen tog ALL smärta i högersida av ryggen och magen, knappt något på vänster sida. Narkosläkaren kom otroligt snabbt tillbaka för att göra en justering. Då försvann all smärta i magen på vänstersida men ingenting hände i ryggen. Så nu hade jag all smärta kvar i en av fyra punkter och det var otroligt jobbigt psykiskt att de inte lyckades hjälpa mig. Ingen visste varför resultatet blev på det viset. Jag kände själv att jag sakta började smyga in i känslan av panik som jag var såå rädd för. Jag kände att jag tappade kontrollen över mina positiva tankar och min kropp skrek av smärta utan att på något sätt kunna få hjälp.

Tidigare under min graviditet hade jag pratat med många olika barnmorskor och läkare och berättat om min rädsla för hur bebisen skulle ligga med sitt huvud. Alla sa att risken för att två barn ligger på det viset inte är så stor. Fixerad var han ju, precis som Esther var men hon tittade snett uppåt istället för nedåt och det gav mig hemska värkar utan andningspaus. Då kom paniken.

I vårt kontrakt stog det tydligt att bebisens läge skulle kontrolleras ofta för att fastställa hur de skulle kunna hjälpa mig på bästa sätt. Tidigt under förlossningen fick vi beskedet att Colin låg precis likadant som Esther gjorde men de gjorde ingen stor grej av det men de höll koll på mig.
Läget på hans huvud gav mig inte samma smärtmönster som sist men när smärtan väl kom så kände jag igen den så väl. Det är ganska häftigt hur kroppen kommer ihåg!

Skillnaden den här gången var att den smärtan kom efter värkarna. Fortfarande hade jag ca 6-8 minuter mellan värkarna vilket gjorde att jag hann andas trots dubbla värkar, det gjorde jag inte sist, då var det tätt emellan och när den ena smärtan slutade så började den andra.
Lustgasen hjälpte mig väldigt mycket men med tanke på hur lång min värk var så hade jag svårt att andas tillräckligt länge i masken.

Tillslut fick både jag och Tim nog och vi tog beslutet att utnyttja vårt kontrakt, vi begärde ett Kejsarsnitt. Vi båda insåg att jag höll på att sjunka psykiskt och det var snabbt, rädslan att jag skulle hamna i panik var påväg att utvecklas till verklighet och är det något vi vet efter alla år så är det vart min gräns går. Har jag gått över min gräns så har jag svårt att gå vidare, näst intill omöjligt. Hela min kropp stänger ner och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Därför blev vårt beslut väldigt självklart för oss.

Vi fick lite mottugg av läkaren men ett underbart stöd av sköterskorna. Efter att jag höjde rösten mot läkaren och talade om att vi blivit beviljade ett snitt och jag ska få hjälp omedelbart att ta bort värkarna så lyssnade hon.
Snabbt därefter började förberedelserna för snittet, kläder skulle bytas och nålar skulle in i kroppen. Bara några minuter efter att förberedelserna börjar kommer en sköterska in i rummet och säger att teamet väntar på oss NU.
Oj vilken fart det blev, haha. Fredag eftermiddag och alla ville hem så de tryckte in min operation innan en redan i planerad. När vi kom till salen så stog hela teamet och väntade på oss, som på film! De stog i korridoren utanför och hälsade.

Operationen gick i det stora väldigt bra, jag skämtade att de gärna fick fixa till mitt tidigare ärr då det sprack av infektion och blev ganska fult och ojämt och de tog mig på allvar. De sydde i en evighet och avslutade med kommentaren att de nu skulle vara så fint och att de gjort sitt absolut bästa! Där fick jag för mitt lilla skämt, haha.

Något som däremot var tufft under operationen var bedövningen. Jag vet inte om det beror på att jag var mer klar i huvudet den här gången och därför mer medveten om situationen. Under mitt första snitt så var jag i princip sovande, jag var utmattad och inte alls medveten vad som faktiskt hände. Efteråt tog det timmar innan jag ens fick tillbaka någon känsel i mina ben.
Den här gången hade jag hela tiden känsel i mitt högra ben och i slutet av operationen kunde jag vifta tydligt på min fot och dessutom känna mina magmuskler. Det innebar ju också att jag började känna ett otroligt obehag där de sydde.. jag kände hur jag var öm och irriterad i huden och drabbades av fullständig panik. Min största fasa var påväg att inträffa!! De försökte lugna mig så gott de kunde att det inte alls var konstigt och att jag inte skulle känna smärta. Men något kände jag och det gjorde mig extremt obekväm, aldrig mer ska jag uppleva den känslan!

Jag känner nu när jag skriver det här att jag blir uppskrämd och skakis.. ärligt talat så trodde jag inte att jag i efterhand skulle bry mig speciellt mycket..

För att sammanfatta vår förlossning med Colin så är vi otroligt nöjda, förutom att vi inte hittade någon bra smärtlindring och slutskedet av operationen.
All personal var tydlig med att de läst vårt kontrakt och alla tog 100 % hänsyn till det som stog, varje punkt vi hade med blev som en lag och stödet vi fick var fantastiskt! Tack alla på förlossningen!!!

Likes

Comments