View tracker

I Ru får vi följa protagonistens liv som båtflykting från ett Vietnam i krig till odören i Malaysias flyktingläger, för att tillsist nå Quebec, där skillnaderna är vidare än havet där emellan. Kim Thúy beskriver genialiskt dom olika kulturkrockar verkets huvudkaraktär, An Tinh, genom bokens gång stöter på och hela tiden anspelar på konflikten i titelns innebörd. Nämligen det franska ordet för bäck, eller i metaforisk betydelse flöde av i pengar, blod eller tårar. Detta syns i sorgen som berättar-jaget ständigt blir exponerad i samband med både inre förändringar och i och med att hon blir äldre och förstår mer samband och känslor, men också resan som tvingar henne att mogna och skapa sig ett eget jag. Ett exempel är Sao Mai- hennes kusin som hon beskriver som sitt varande, varpå hon infinner sig i rollen som skuggan. Även hennes mor är en anspelning på hur hon alltid ser sig själv i relation till omgivande människor, då hon har samma namn som henne, endast med den lilla skillnaden att ha en prick under i:et och vi får uppfattningen om att An Tinh, som hon själv säger "bara är en variant av henne [sin mor]". Med tiden tvingas hon tag sig ur detta och bli en självständig individ, något som märks speciellt i hur hon beskriver relationer i senare händelser. Hon skildrar hur hon står som fristående från alla dom män som hon ingått sexuella relationer med och hur hon aldrig riktigt bundit sig vid någon. Hur hon- pga sitt förflutna av att ständigt vara i rörelse, alltid ser omgivande faktorer som temporära, något som tvingar henne att bygga upp ett eget väsen- ett varande i sig själv som alltid är permanent. Ett sätt som hon gör detta på är t.ex ryggsäcken som hon alltid bär med sig, där alla ägodelar reduceras för att passa där i, något som tvingar fram ett portabelt varande. Boken är egentligen- förutom en berättelse om migration, en skildring av att växa upp, från att vara barn, med olika kroppar att infogas bakom, till maplacerad Vietnames i Kanada, till att vara självständig kvinna som egentligen anser att hon inte är Vietnames längre. För henne är Vietnames en titel på ett arv av sorg, krig och hjältemod, någonting som hon inte anser att hon har upplevt som uppväxt i Kanada. Och därmed avsäger hon sig sitt arv, men utan sorg och vemod- hon förknippar sitt nya liv med positiva attribut. 

Kim Thúy lägger mycket fokus på att beskriva den omgivande miljön, detta är trots allt en stor del av huvudkaraktärens personlighet och intryck. Miljön beskrivs ofta som liknelser och metaforer och ger oss böljande bilder och dofter som etsar sig fast. Hennes språk är sannerligen vackert och språket är målande och påminner om ett nedstämt vackert pianospel. Det är slumpmässiga toner- som egentligen inte har mycket gemensamt förutom att dom tillhör samma piano, men tillsammans blir dom olika kapitlen- eller dikterna, en fantastisk melodi. Boken följer ingen direkt kronologi, utan är snarare minnesbilder och skildringar av olika scener ur An Tinhs liv. Fokus läggs på kulturkrockarna och skillnaderna mellan det hon vet om, och inte lika mycket på resan i sig. Trots detta är boken mycket viktigt för att ge människor inblick i utanförskapen man kan möta på som nyanländ och dom olika sociala koderna och förhållningssätten. Hon berättar t.ex om den lilla pojken som blir rufsad i håret av sin fotbollscoach och blir helt galen, eftersom att det för honom betyder respekt att röra vid någons huvud.  

Kim Thúy var själv båtflykting från Vietnam och tvingades lämna ett land i krig när hon var 10 år. Hon har två söner, varav en är autistisk, och bor i Kanada. Förmodligen baseras boken på hennes eget liv och används för att ge utlopp för den sorg hon tvingades gå igenom och metaforerna används där efter- för att distansiera sig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Kim Thúy skriver på en mycket speciellt sätt i sin bok. Hon skriver i första person, men inte kronologiskt utan hoppar mycket mellan olika händelser, antingen på båten eller i Kanada. Hon använder väldigt mycket metaforer och liknelser, vilket gör det väldigt bildligt och vackert. Kanske används detta också av författaren för att distansera sig från det jobbiga i berättelsen. Till skillnad från den bok jag tidigare läst på den här bloggen- Flyga Drake, så fokuserar denna bok mer på det melodiska språket, än på en kronologisk händelse. 

Ru påminner mycket om en anteckningsbok eller dagbok, men slumpmässiga tankar nedskrivna och uttryckta. Dom följer ingen direkt tråd, förutom att alla tankar kommer från samma person och fokuserar på resan och skillnaderna mellan Vietnam och Quebec. 

I boken finns nästan inga konversationer, utan all text kommer från protagonisten- och förmodligen författarens riktiga liv också. Hon beskriver mycket kulturkrockar, men också vilken förändring i tillvaron det blev för henne och hennes familj. Mest uppenbart är kanske deras stora hus och rikedomar i Vietnam, men hur dom plötsligt blir fattiga och lågklass i Quebec. Men även mer subtila grejer såsom när barnen berättar att dom äter ris och soppa till frukost, och läraren ringer hem och frågar om detta stämmer.

Likes

Comments

View tracker

Nu har jag börjat läsa boken Ru av Kim Thúy. Omslaget föreställer ett blått berglandskap med tjock dimma. Mitt på boken står bokstäverna R U i röd färg. Efter att ha påbörjat boken tänker jag att den röda färgen skulle kunna vara en anspelning på möjligtvis blod, kommunisterna eller helt enkelt bara har i syfte att skapa en kontras mot den blå bakgrunden, precis som hennes ursprung gör mot den kanadensiska kulturen. Hon sticker ut likt texten på framsidan.  

Redan på första sidan får vi en förklaring på betydelsen av titeln. ​Ru betyder alltså "flöde" på franska, av exempelvis tårar, blod eller pengar, och "vaggvisa" eller "att vagga" på vietnamesiska och sammanfattar konflikten mellan dom två miljöerna. Men hon beskriver även många gånger olika händelser med hjälp av dessa ord, t.ex hur hennes mammas tårar flödar, eller hur vattnet under båten flödar och hur Quebec vaggar hennes barndom. Men titeln kan även visa på hur någonting nära känt och älskat plötsligt kan bli något sorgligt och elakartat, eller hur berättelsen börjar i Vietnam i en oskyldig blick av ett barn- men hur hon i resan till Quebec tvingas växa upp och ikorporera sorgen i sitt liv. 

Likes

Comments

Nu har bokseminariet varit och det var väldigt intressant, men något vi aldrig han ta upp var hur man kan koppla boken till allmänmänskliga förhållanden. Något som jag tycker är intressant med boken är att för många känns den förmodligen väldigt distansierad och långt borta, men samtidigt finns det många element som man kan återkoppla till och känna igen sig i. Relationer är gemensamt för alla människor, och alla lever vi i relation till andra människor. Den här boken innesitter förmodligen många delar som människor kan känna igen sig, för oavsett var vi befinner oss i världen är vi alla människor, och alla har vi liknande attribut. Förmodligen har många av oss varit del av obalanserade vänskaper, där någon tar mer plats eller styr mer än den andra. Min egen erfarenhet är att samhällsnormerna och samhällsklasserna i många fall avspeglar vänskapen, eftersom att den har spelat in på en individs uppfostran. Som kvinna t.ex uppfostras du på ett visst sätt och attribut som omger dig talar om för dig hur du ska vara. Normen uppfostrar dig som omhändertagande, känslosam och mjuk. Som pojke uppfostras du som den starka, maskulina, okänslosamma och försörjande. Verkligheten återspeglar media, och uppfostran är ofta beroende av detta. I förhållandet mellan kvinna och man brukar detta ofta synas. Oavsett vad du kallar dig, hur medveten du menar dig själv att vara, så kommer samhällsstrukturen att uttrycka sig även i dig, och alla bidrar till patriarkatet. I många fall brukar kvinnan vara den som ska vara den omhändertagande, hon som ska upprätthålla relationen- och i ett förhållande med barn är det ofta hon som tar på sig mer känslomässigt ansvar- även statistiskt sätt (hänvisar till SCBs lathund 2015 "på tal om kvinnor och män") där kvinnor är betydligt mycket mer föräldralediga än män. Dessa samhällsklasser påverkar alltså oss och avgör vårt hela beteende. Om du som liten flicka får en spis i 5-årspresent är det ingen förvåning att du sedan- i både ditt eget synsätt, men också andras blir den som är den naturliga hemma"frun". Även i nära relationer agerar vi efter våra samhällsplatser- precis som både Amir och Hassan gör i förhållandet till varandra.

Också den rasismen som Hassan utsätts för i Afghanistan tycker jag går att dra paralleller till det vardagliga livet i Sverige. Assef presenteras för första gången som karaktär när Amir och Hassan är ute och går och Assef ropar skällsord och hotar Hassan. Detta slog i mig och mina banor gick i led med dom gånger som jag och min familj fått saker ropade efter oss. Den gång när vi skulle gå över gatan och en man vevade ner rutan. "Jävla svartskalle". Den gången när vi hade varit i templet och en man förbluffat stannat upp, lutat sig fram och lyft på ögonbrynen. "Vafan är det som händer här...vafan har dom på sig...ÄR DET NÅGON JÄVLA BLATTEFEST HÄR ELLER?!". Men mest påminner den här scenen om den gången min bror blev jagad i Skinnskatteberg. Jagad av nazister med luftgevär.

Som sagt tyckte inte jag att den här boken var så bra och enligt mig förlorade karaktärerna sina komplexa personlighetsdrag och förminskades till endast klyschor. Efter att ha läst boken såg jag också filmen för att fördjupa mig ytterligare i dramatiken och se hur filmskaparna hade tolkat boken. Tyvärr var även filmen till en besvikelse. Som alltid i böcker krävs reducering av dom ursprungliga händelserna, men enligt mig saknade filmen för många av dom ursprungliga elementen. Filmatiserad av Dreamworks tyckte jag att den kände lite assimilerad och återuppbyggd för en västerländsk publik, vilket jag fann en besvikelse i. Mycket av det roliga med att läsa Flyga drake är den Afghanska kulturen som återspeglas. I filmen pratade t.ex Amir engelska med sin Baba samt med Rahim Khan, vilket för mig ter konstigt. Förmodligen var detta för att vara mer tilltalande till massorna. Något mer som kändes dränerat på sin Afghanska härkomst var Sorayas och Amirs bröllop. Enligt boken bar dom utsmyckade med vackra gröna kläder, och enligt tradition fick dom inte se varandra först genom en spegel, dolda under en slöja. I filmen däremot kommer Soraya och Amir in sida vid sida, Amir i en svart kostym och Soraya klädd i en vit bröllopsklänning- uppklädda för ett kristet bröllop.

Likes

Comments

Efter att ha läst den här boken är mina tankar ett virrvarr av känslor och intryck, men av dessa är det ett som med naglar etsat sig fast i min minnesbank. Draktävlingen är sen länge passerad och Amir har tagit aggressivt avstånd från Hassan. Hassan förstår självklart inte vad han har gjort för att förtjäna Amirs kyla och tjatar på Amir att leka med honom och läsa berättelser. En dag säger Amir tillslut okej och lyckligt följer Hassan med Amir upp på kullen där dom i vanlig ordning brukade vara. Hassan väntar exalterat på att Amir ska öppna retorikkistan, men istället börjar Amir kasta granatäpplen på honom. En efter en träffar dom chockat Hassan och Amir ryter till Hassan att kasta tillbaka, slå tillbaka, straffa tillbaka. När Amir flåsande sätter sig ner igen tar Hassan ett granatäpple och med blicken fäst vid Amir, mosar det i sin egen panna. "Är du nöjd nu? Mår du bättre?". (sid 95-96)

Inte bara är den här scenen vackert beskriven, med målande, skrikande färger och flåsande känslor, utan Hosseini har även lyckats involvera en vacker metafor. Det beskrivs hur det första granatäpplet träffar Hassan på bröstet. Amir skjuter Hassan i hjärtat. Menande som en metafor för det svek Amir har utsatt Hassan för, hur han lejt Hassans tillgivenhet. Bröstet är en symbol för hjärtats godhet och rättvisa, och granatäpplet ska syfta på den kula som Amir avfyrat mot sin vän. Men även Hassan står kvar, som en öppen måltavla, utan att förlora tron på Amir. Aldrig gör han honom illa. Genom hela boken visar Hassan på denna fortsatta hängivenhet och kärlek till Hassan, oavsett hur många gånger Amir skjuter honom. Hassan blöder och "det såg ut som om han hade blivit skjuten av en exekutionspatrull". Amir ser sig själv som exekutionspatrullen och han har blodat ner Hassans skinn och varande. Förutom detta tycker jag också att det här stycket är ett tydligt exempel på på Amirs maktutövande på Hassan, som jag tidigare påpekat, men även vilket självförakt Amir upplever, men hur han lägger över det på Hassan. Amir vill bli straffad, han vill så gärna att Hassan ska ställa sig upp och göra samma sak mot honom som han själv gjorde. Han vill bli honom kvitt. Han vill bli av med sina massiva skulder och han vill se Hassan bete sig på samma sätt. I ett exploderande lamt anfall vill Amir se den där ondskan i Hassan som han har sett hos sig själv. Han vill ha en bekräftelse att det han gjorde inte var fel.

I denna scen beskriver också Hosseini hur Amir i ett plötsligt ögonblick av förundran upptäcker ett föråldrat ansikte av Hassan. Rynkorna som löper över ansikten, från ögonen, munnen och ut längs ansiktets drag. "Jag kunde lika gärna ha tagit en kniv och täljt in de rynkorna med mina egna händer" inser Amir, och jag ser även detta som ett moment av förtydligande av Amirs frustration och skuldkänslor. Han beskyller sig själv för vad Assef gjorde mot Hassan, och i sin egen världsbild anser han nog att det är han som våldsamt dragit sönder skinnet på honom i samma sekund som han stod vid sidan om scenen, och passivt förstod.

För mig går budskapet i denna bok att enkelt och konsist sammanfatta i en enda mening. "Det går att ställa allt till rätta igen". En mening som upprepas ett flertal gånger i boken och som bokens plott faktiskt bygger på. Amir åker till Afghanistan för att ställa allt tillrätta igen. Boken ger oss dom avslutande orden "Jag sprang", vilket ska syfta på hur Amir äntligen känner sig fri igen. Väskan av skuld svävade iväg tillsammans med draken, och vi får lära oss att allt kan vi återställa igen, så länge vi någon gång tar ansvar för våra handlingar. Att aldrig ge upp på hoppet skulle också kunna vara ett budskap i boken, med tanke på att både Amir och Hassan visar på oöverstridligt hopp. När Sohrab i slutet ler, får det Amir att driva vidare, att fortsätta. På sjukhuset när Sohrab ligger inne för operation börjar Amir att frenetiskt ber, och mitt i bönerna kommer läkaren och berättar dom goda nyheterna. Det enda som driver Soryas pappa framåt i livet och får honom att fortsätta är den evigt tickande klockan, som räknar ner tills Afghanistan blir friat igen. Alla karaktärerna är drivna av hopp, och det hjälper dom alla på vägen.

För att vara ärlig gjorde inte Flyga drake ett märkvärt intryck på mig. Inledningsvis för den otroligt bra, men halvvägs in i boken bjöd Hosseini oss bara in i en teater av klyshor. Pojken, Sohrab försöker lämna kroppen, men överlever, vilket redan här ter sig som högst osannolikt. Denna osannolikhet förstärks ytterligare när Soharb lyckas tas hem till Amerika med Amir- trots att det sades vara omöjligt. Människor som är utbildade i sitt yrke talar om för Amir att det är i princip omöjligt för Sohrab att komma med tillbaka till Amerika, men ändå så lyckas dom. Den frågan jag ställer mig är hur denna advokat som- om ryktet talar sanning, skulle vara en av dom bästa branchen, kunde missa ett sådant kryphål. I en av dom avslutande scenerna sitter Amir och frun Soraya till bords med Sorayas föräldrar, och plötsligt vågar dom stå upp mot pappans oförskämdhet och sätta honom på plats- något som dom aldrig tidigare i boken vågat göra. Avslutningsvis serverar Hosseini oss en stor portion av hollywood-klyscha. "Det var bara ett leende, inget mer. Det betydde inte att allt var bra igen. Det betydde inte att något var bra. [...] Men jag tackade och tog emot."

Om jag ser in i mig själv vet jag att jag är tacksam för att det var ett lyckligt slut. Jag vet att jag inte hade klarat av att bära på tragikens tunga väska. Men det som inledningsvis skapade det vackra i boken var hur Hosseini hade lyckats skapa en karaktär så avskyvärd och elak. En ogillad protagonist. För mig var det också fascinerande hur han hade fångat sorgen i berättelsen, förmedlat en så fantastiskt bottenlösa känsla av hopplöshet. Att sedan lösa upp och disorientera dessa komplexa stråk med ett lyckligt, men framförallt två-dimensionellt avslut är ett förgörande misstag. Den lyriska, melankoliska berättelsen blev till en publikattraherande biopremiär starring Tom Hanks.

Likes

Comments

Nu har jag läst lite mer än 1/4. Har nog snarare läst hälften faktiskt. Boken är hemsk, den griper tag och drar in och är så otroligt, otroligt sorglig.

Språket är ingenting reaktant. Jämförelsevis med vissa andra böcker som exempelvis Haruki Murakamis verk, så är språket inte något storslaget att häpna åt. Dock inte sagt att det inte skulle vara litterärt fint. Boken är skapad med vackra drag och orden faller perfekt på sidorna. Men Flyga drake är inte gjord för att smeka retoriken, utan för att berätta tragikens historia, ge oss chansen att både hata och sympatisera för Amir samtidigt som vi förundras över hans aktioner. Ibland slängs vi dock in i fantastiska ord och formuleringar som får oss att häpna. Särskilt när Hosseini skriver Amirs berättelser. "Det var en mörk liten historia om en man som hittade en magisk bägare och fick veta att hans tårar skulle förvandlas till pärlor om han grät i den." är ett exempel, men även i andra sammanhang kan Hosseini använda sig av storslagna beskrivelser såsom "Ord var hemliga portar som bara jag hade nyckeln till.". För övrigt är det mycket meningar skapade för att leda vidare till nästa mening, till skillnad från vissa andra författare som vill avsmaka meningen varje minsta sockerkorn. Hosseini har även mycket konversation i texten, vilket jag upplever är en skillnad från Hosseinis tidigare bok Tusen strålande solar, där texten fylls mest med protagonistens tankar, känslor och miljöbeskrivningar. Han har även en del metaforer, vilket syns i det nämnda citat ovan. Boken är skriven i första person utifrån Amirs perspektiv. Det är alltså en icke-allvetande person.

Temat i boken skulle jag beskriva som vänskap, relationer, far och son, krig, kärlek, uppoffring, lögn, svek och mycket, mycket ånger och skuld. För allt. Amir är född i skuld, enligt sin egen världsbild. Det var han som tog Babas prinsessa ifrån honom och varje dag ångrar han sitt maktutövande på Hassan. Allt vad han agerar utgår från sökandet efter kärlek hos sin far. Men samhällsklass och makt är också en stor del av temat och lägger grunden för hela relationen mellan Amir och Hassan och deras beteende och karaktär, samt hur dom förhåller sig till varandra. "Jag lyfte på Hassans madrass och gömde min nya klocka och en handfull afghanisedlar under den. Jag väntade en halvtimma till. Sedan knackade jag på Babas dörr och drog det som jag hoppades skulle bli den sista av en lång rad skamliga lögner". Här tycker jag att temana lögn, svek, ånger, skuld och far och son-relation kommer in. Amir har agerat på detta sätt på grund av en viss avundsjuka på Hassan som får uppmärksamhet av hans far, men även eftersom att Amir känner en sådan ånger efter hur han svek Hassan, att han inte klarar av att ha honom i sin närhet. Den visar också på klassamhälle, då Amir gömmer en lite bråkdel av sin gigantiska hög av presenter i Hassans lilla hydda. Motiv för Hassan att sno kräver också förutsättningar för en klassåtskildhet vännerna emellan. Ett motiv i Flyga drake skulle kunna vara t.ex; "pojke söker faderskärlek" eller "vänner som blir influerade av deras olika samhällsklasser" eller "en hierarkisk vänskap".

Jag har fastnat mest för Amir. Jag tycker att han är ett ständigt mysterium och jag har svårt att förstå hur han kan agera så som han gör. Anledningarna kan jag se. Han är en förstörd pojke och han är rädd och vill ha kärlek, men vissa handlingar är helt enkelt för elaka för att jag ska kunna förstå honom. Han drivs av en så otrolig svartsjuka, men samtidigt undrar jag om hans agerande har skadats av skolan och samhällets syn på hazarer och klass, samt hans uppenbara överlägsenhet i förhållande till Hassan, i hänsyn till makt, pengar, och utbildning. Att han kan läsa är exempelvis någonting som hålls mycket högt för Amir och någonting som han ständigt använder sig av för att nedvärdera och maktutöva på Hassan. Jag tror att detta kan vara ett uttryck för Amirs sug efter kärlek och omtanke, och han använder det i rädsla av att Hassan inte ska se upp till honom på samma sätt. Amir ser läsningen som någonting som lockar Hassan till att vara med honom, men han berömmer även Amir för den och Amir får mycket uppmärksamhet på grund utav det. Och det är precis vad Amir behöver- självbekräftelse. Precis av samma anledning ljuger han om att Hassan har stulit han saker, mycket på grund av sitt egna dåliga samvete, men även för att en liten del av honom vill se någon annan göra fel. Och detta behov av självbekräftelse är förmodligen det som driver Amir genom hela boken. När Amir ser vad Assef och hans kompisar gör mot Hassan den där vinternatten så blir han givetvis förlamad av rädsla, men vad hans blick inriktar sig på är den blå draken. Amir griper inte in eftersom att han suktar så mycket efter bekräftelse och kärlek att han inte förmår sig dra undan den möjligheten för honom. Och detta beteende intresserar mig väldigt mycket, och något som jag är nyfiken på att få upptäcka är om Amirs karaktär faktisk utvecklas som vuxen person, eller om ärren är för djupa för att läka.

Likes

Comments

Efter en hel sjukdag och ältande (jag vinner nog i beslutångest) har jag bestämt mig för vilken bok jag vill läsa, nämligen Flyga drake. Boksidan.se övertalade mig då Den vita tigern fått massor 4:or, medan Flyga drake hade fått mestadels 5:or (av 5). I vilket fall:

Flyga drake

Boken pryds av en liten pojke som i sprintade steg tafatt försöker skapa en lyftande vind för draken i hans hand. Boken heter "Flyga drake" och redan i dom första sidorna framgår anledningen. "Jag tittade upp på de båda drakarna. Jag tänkte på Hassan." Här går att förstå att drakarna har en stor betydelse i boken, och innesitter förmodligen mycket symbolik. Hassan (huvudkaraktärens bästa kompis) talas också om av berättaren som "den harmynte draklöparen" och jag antar att pojken på framsidan ska föreställa Hassan. 

Texten berättar att Hassan och protagonisten Amir föds 1964, och eftersom att boken är i första person och menad att vara en berättelse av Amirs liv, utspelar sig förmodligen boken från födelse och resten av Amirs livstid. 

Boken utspelar sig i Kabul- Afghanistans huvudstad där pojkarna växer upp- men baksidestexten informerar oss om att Amir senare i boken kommer att flytta till Kalifornien 1979. Flera år senare börjar Amir fundera över vad som hände i Afghanistan med Hassan efter familjens flykt och förmodligen berättas stor del av boken på sent 80-tal/tidigt 90-tal.

Redan tidigt i boken får vi betrakta Hassan och  Amirs tydligt skilda samhällsklasser, i ett mycket polariserat Afghanistan och barriärerna etniciteter emellan. Det berättas om dom många böcker Amir har hemma, det stora huset som är känt i hela Kabul och pappans stora och dyra fester. Parallellt beskrivs hur Hassan- tjänare till Amirs familj, bor i en liten spartansk lerhydda. Även vännerna emellan avspeglas ojämlikheten i citatet "Och under samma tak uttalade vi våra första ord. Mitt var Baba. Hans var Amir. Mitt namn" och jag förstår att detta kommer att avspeglas i resten av boken och spela stor roll i karaktärernas förhållande och hur hazaren- eller som samhället anser råttätaren Hassan- är redo att göra allt för pashtunen- historieböckernas innehåll, Amir.

Likes

Comments

Ayo Rama, jag vet inte vad jag ska välja för bok. Den vita tigern eller Flyga drake. Flyga drake kommer jag i vilket fall så småningom läsa, men vad jag funderar över är vilken som är mest gynnsam i detta sammanhang? Vilken lämpar sig bäst för analys? Ingen aning, så förmodligen blir det Den vita tigern, den verkar humoristisk och lätt. Flyga drake vet jag är tung. Dessutom läste jag hyfsat nyligen Khaled Hosseinis bok Tusen strålande solar, som följer mycket samma tema som Flyga drake. Men å andra sidan utspelar sig Den vita tigern i Indien i likhet med den bok jag just slog igen för 5 minuter sedan- Shantaram. Den var f.ö otroligt bra, så läs den om ni har fritid! Vi får se vilken det blir, invänta med spänning.

Eftersom att vår första uppgift var att publicera en laglig bild kan jag tala om att profilbilden med böckerna är en laglig bild som går att finnas här, och att headern är gjord av en laglig bild på en nebulosa (det moln av rymdstoft och gas som stjärnor bildas av och- om dess gravitation är stor nog, dör i), fotad av hubbletelescopet (jag tycker det är fett coolt) som finns här.

Likes

Comments