Just nu lever jag i en paradox; jag både gillar våren och inte på samma gång. Finns det någon mer än jag som känner så? Jag vågar knappt säga att jag inte gillar precis allt med våren, för alla jag känner lever verkligen upp den här tiden på året. Inspirationen och glädjen återvänder efter en lång vinter och livet blir liksom värt att levas igen. Mitt i detta känner jag som ett styng av något jag har svårt att sätta ord på. Det är som ett diffust mentalt ok med någon form av förväntan. För samtidigt som även jag verkligen njuter av ljusare kvällar, varmare vindar, grönskande natur och den intensiva fågelsången som är så stark den här tiden - så stressas jag en aning av att allt förväntas vara just så ljust och glatt och soligt och roligt och inspirerande och kraftfullt. Även om inte det är mitt ansvar att det ska vara så, ger det mig ändå en slags hatkärlek till våren.

Själva motsägelsen ligger ironiskt nog i att just våren alltid lockar fram den riktigt djupa tacksamheten till livet i mig, snudd på smärtsamt, och jag tänker likadant varje år:

- Tänk att jag får leva en vår till.

Exakt så har jag tänkt så länge jag kan minnas.

Höstlöven som fortfarande hänger kvar är tunna och sköra, samtidigt visar tussilagon sin sprängkraft.

Jag väljer kärleken till våren och livet.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Drygt åtta månader har gått sedan de drog, vår son och vår dotter och med bara en dags mellanrum. Utan överdrift klassas det som lättare tortyr för ett mammahjärta som mitt. Räddningen den första tiden blev att hålla mig sysselsatt och det var inte svårt. För det fanns en hel del fix i spåren efter två unga örnar som hastigt lyft ur sina bon utan att sopa undan efter sig😄 Jag minns tydligt hur jag stod och tittade på Johannas kudde som formats efter huvudet under den sista natten hemma, hur jag tog ett djupt andetag i den och inte ville dra av örngottet, hur besviken jag kände mig senare på kvällen när jag upptäckte att Daniel hade bäddat ur hennes säng. Det var liksom det sista "levande" spåret. Dramatiskt? Absolut, jag erkänner det.

Jag ställde mig på tröskeln till Benjamins rum och drog samma djupa andetag där och ja, det doftade allt gott efter honom också bland de få kvarlämnade grejerna. Det är något speciellt med dofter ändå, starka minnen sitter i just dofter och de är ganska enkla att framkalla ur sinnet. Och dessa doftminnen var precis vad jag behövde, för Johanna flyttade till USA för ett år på High School och Benjamin flyttade hemifrån för gott. För gott!😔 Kvar blev två rum utan invånare och två småtysta päron till föräldrar vid frukostbordet.

Benjamin träffar vi så klart ibland, men det är skillnad på att träffas korta stunder och att leva under samma tak. Men det är precis så det ska vara. Allt är i sin ordning. Ganska lagom tills vi hittat en rytm för att leva bara två här hemma, mannen och jag, har vi börjat nedräkningen till vi blir tre igen. Och nej, jag är inte gravid😂 men om knappt tre månader kommer Johanna tillbaka och som jag längtar! Vet du varför? Jo, för jag har gett ok till mig själv på att sakna henne på riktigt. När hon åkte och vi hade elva månader framför oss ställde jag in siktet så långt fram jag bara kunde, gav känslorna minimalt utrymme. Men nu, när jag tillåter mig själv att inse hur mycket jag saknar henne, tar längtan över fullständigt. Samtidigt har jag dåligt samvete över att "längta hem henne", för jag inser att det kommer vara totally heartbreaking för henne att bryta upp där borta. Det är värre att lida med sina barn än för sin egen skull. 79 dagar är det kvar om jag har räknat rätt. Jag får se till att hålla mig sysselsatt.

Likes

Comments

I lördags var det brunch här hemma med två av våra favoritpersoner på jorden; Benjamin och hans flickvän. Man får passa på när de har tid och kl 11 var en sådan. Jag tror inte de själva förstår vilken lyx de utgör genom att bara sitta där och ser fina ut och mumsa och prata. Vilken gåva och rikedom det är att få ha varandra, både de två som par men också vi alla tillsammans. Det blir så mycket mer tydligt och så mycket mindre självklart när tragiska och ogreppbara händelser plötsligt slår till. Jag tänker närmast på attentatet i Stockholm eftermiddagen innan, men också på andra sammanhang där någon plötsligt rycks bort ur ens liv. Det är så grymt! Och jag slås av renheten i Benjamin och Ellens ögon tvärs över bordet, de har inte behövt se och läsa riktigt så många grymheter än för att de inte levt lika länge - men så tänker jag i samma stund att de förmodligen kommer att ha sett och läst så många fler än vi, när de når vår ålder. Världen är så öppen idag, informationen så snabb och vi får veta så mycket mer - frågan är om det är bra eller dåligt. Ibland önskar jag att jag bara kunde blunda och så fanns det inget ont. Vi behöver komma ihåg att vara rädda om varandra lite mer. Och att idag är det enda vi har.

Så härligt med mycket färg😊 Till vänster längst ner i hörnet är det ugnsrostade kikärtor med olivolja, honung, kanel och kardemumma - de var krispiga och goda att ha i hallonsmoothien med rostad kokos👍 Funkar utmärkt som snacks också har jag upptäckt😉 Färskpressad juice på apelsiner och jordgubbar var också smarrigt!

Bild 1: Grovt bröd med bl a pinjenötter, pumpakärnor, solroskärnor, fikon, aprikoser och olika grova mjölsorter. Så smidigt med bakpulver och bikarbonat.
Bild 2: Kalljäst danskt rågbröd upptill och en ljusare kalljäst variant med linfrön längst fram. Första gången jag gör kalljäst bröd - sååå smidigt och gott! Varför har jag inte gjort det innan??? Nybakat bröd till frukost - hur lyxigt är inte det? Jätteenkelt och jättegott!
Bild 3: Chokladscones - en höjdare till kaffet!

Testade att göra jordnötsgranolan som finns i den runda burken där uppe till vänster, gott som variation till den jag aaaalltid gör annars. Färskosten i den lilla burken var busenkel att göra på filtrerad fil och gräddfil, smaksatt med soltorkade tomater, oliver, basilika, vitlök och flingsalt. Håller sig flera dagar i kylen dessutom, så den äter vi på än👍

Omelettrullar med grön utsida, fast det ser man inte här. Jag blandade hackad spenat i smeten och vände den sidan utåt innan jag fyllde med färskost med pepparot, räkor, salladslök och dill och rullade ihop. Kunde haft i lite mer pepparrot för bättre sting.
Ugnspannkakemuffins till höger smaksatta med citronskal och toppade med turkisk yoghurt, färska bär och vaniljsocker - oväntat goda och riktigt fräscha i smaken👍😊

Vi blev mätta.

Likes

Comments

Äntligen har jag fått se Rom, denna speciella stad med sin tydliga mix av riktigt gammal välbevarad historia och modern nutid. På en ganska liten yta ryms allt från gigantiska monument, kyrkor, massor av ruiner och åtskilliga utgrävningar till fina affärsgator med lyxbutiker på rad, restauranger, caféer och gelaterior precis överallt, moderna medvetna människor och turister från jordens alla hörn. Allt och alla lever sida vid sida. Historia och nutid tycks gå hand i hand och trivas med det. Kontrasterna mellan gammalt och nytt framkallar känslan av att vandra omkring i en fantasivärld där någon har blandat runt olika tidsepoker och kastat ut dem lite här och där. Att få strosa runt här några dagar i solskenet mitt i veckan, hand i hand med mannen i mitt liv, är verkligen lyxigt. Och ett bra sätt att ta vara på friheten i att vara egna företagare med utflyttade barn😊 Väl hemma på kontorsstolen igen har energidepåerna fyllts på både sinnligt och kroppsligt - de har aaaalldeles för god mat, glass och kaffe i Italien. Det kändes som dåligt använd tid att inte njuta av det!

Likes

Comments

Är du som jag ibland, alltför ofta totalt borta från vad som händer runt om i världen? Kommer du också på dig själv med att inte ha läst eller hört några nyheter på flera dagar? Att du googlar mer på vad du ska göra med kycklingfilén i kylen än vad som faktiskt händer lite längre ifrån dig? Naturligtvis behöver inte det ena utesluta det andra, men jag måste ändå medge att jag är oftare mer avklippt från världsläget än jag önskar. Jag kan inte skylla på att jag inte hinner, vi har alla fått 24 timmar varje dygn. Även jag. Inte heller kan jag säga att jag inte bryr mig, för det gör jag. Men kanske inte tillräckligt mycket, för jag har så nog med mitt eget. Så egoistiskt och fel det känns att sätta ord på det! Till mitt försvar bär jag på känslan av att världen är så stor och jag så liten. Ändå är det ju egentligen bara du och jag och resten av världen. Alltså vi själva och allas vår nästa. Det är inte mer komplicerat än så. I slutändan hänger vi ihop med varann på ett eller annat sätt hur vi än vrider och vänder oss. Det kommer vi aldrig ifrån. Det är så mänskligheten fungerar och alltid har gjort. Därför borde vi kanske bry oss om varandra lite mer. 

Men det är svårt att selektera klokt där ute i bruset. Kanske är det därför jag inte ens försöker vissa dagar. För när jag tittar på nyheterna på TV är det någon som har bestämt vad som är nyheter och inte. När jag googlar är det algoritmer som styr mina träffar utifrån min tidigare aktivitet på nätet. Din och min träfflista blir inte samma trots att vi söker på samma sak. Vem bestämmer egentligen vad som är en nyhet? Är det jag? Styrs allt utifrån vad tekniska system tror att jag vill veta? Vem försäkrar att nyheten jag exponeras för är korrekt uppfattad och beskriven? I viss mån gör jag själv egna val för vilken typ av nyheter jag vill se mer eller mindre av - det finns ju funktioner för allt, även på nyhetssajterna. Och i sociala medier, hur bra är det för min världsuppfattning att olika algoritmer kommer fram till vad som ska rullas ut i mitt flöde men inte i ditt? Och vad ser du i ditt som inte jag ser i mitt? Våra världsbilder formas olika trots att vi lever i samma värld, på samma jord och under samma himmel. Det är fortfarande du och jag och resten av världen. Med olika förutsättningar, referenser och omständigheter ja - men vi ingår fortfarande i samma sammanhang ytterst sett som människor som lever här och nu i den här tiden, på den här jorden. Det är rätt läskigt när man börjar tänka så, att vi faktiskt ser på samma värld så annorlunda du och jag. Inte i allt, men i mycket. Det som är viktigt för mig, är totalt oviktigt för dig och tvärtom. Vad gör det med mig som medmänniska? Hur påverkar det mig idag, just nu? I morgon? Och nästa dag? Kommer vi att mötas du och jag och slå följe eller går vi parallella spår utan att veta om varann, eller går vi åt helt motsatta håll bort från varandra?

Torsdagsfunderingar.

Likes

Comments

När det kommer till mat och rutiner är jag tyvärr ingen spännande människa. Fråga min man som gärna provar nytt medan jag kör på kända smaker och fasta tider att äta. Var tredje timme ska det ske och helst inga överraskningar. Är vi utomlands testar han gärna nya rätter, men det slutar oftast med att han får in något lustigt som inte går att äta medan jag har jättegod mat på min tallrik. Gissa vem som längtansfullt brukar snegla på den andres rätt?😉

Så långt jag kan minnas har jag ätit i stort sett samma frukost varje morgon och mår fantastiskt bra av det. Jag känner inget behov av variation alls. När vi varit bortresta och kommer hem är frukosten ljuvligare än någonsin. Vad är det som är så fantastiskt då, tänker du. Inget konstigare än fil/yoghurt o musli, grovt bröd/knäckebröd och kaffe, något ägg kanske. Det är SÅ gott😍 OCH bästa målet på dagen. Jag äter mycket. Både mannen och övernattande gäster säger det. Men jag har lärt mig hemifrån sedan jag var liten att frukosten är dagens viktigaste mål och det lever jag ut😄

En klassisk frukost a la mig.

Men. Nu har något väldigt underligt hänt. Outsidern havregrynsgröt, den tidigare så fruktade ljusbruna massan, har obarmhärtigt tacklat till filen och självsäkert tagit plats mitt i min morgonmeny. Jag kan till och med äta det två gånger samma dag bara för att det är så gott. HUR gick det till??? Det är en gåta för mig, men jag anar att hissen liksom gick ända upp när jag kom på att låta torkade blåbär koka med i gröten - det är SÅ GOTT😍

En annan outsider som ålat sig igenom elstängslet är oliven. Den har jag verkligen fått tugga och skölja ner med tårar i ögonen förut, men nu äter jag villigt och glatt. Särskilt ugnsrostade ihop med potatis - slurp, det är en riktigt höjdare! Även brysselkålen har blivit en insider på riktigt - stek de söta små grönbollarna i olivolja ihop med chili, vitlök och flingsalt och du ser minst en ny stjärna på himlen😄

Kanske är jag lite spännande ändå. Det är i alla fall spännande att se hur smaken ändras med åren. Eventuellt håller jag äntligen på att bli vuxen😉

Likes

Comments

Jag är solo igen. Den här gången är han i Andorra och åker skidor, mannen, och jag fick inte följa med. Så är det bland när jobb och fritid kombineras, att logiken i att jag hänger med inte alltid finns och då får jag vackert stanna hemma. Men det är inte det minsta synd om mig. Igår morse vaknade jag tidigt och passade på att gå ut en liten promenad för ryggens skull, för på dagens agenda stod nämligen en tur till Ullared och Gekås ihop med en kompis. Att gå från sängläge till att köra bil ett par timmar kändes inte som den bästa uppladdningen, så jag snörade på mig skorna och drog på mig en mössa för jag såg att det var frost ute. Och vilken morgon! Den låga solen bländade mig till tårar, den kalla morgonluften trängde sig in i varje cell och tystnaden fyllde mig med en sådan tacksamhet över livet och allt jag har i det. Vilken nåd det är❤

Det var så mysigt och trevligt att prata om ditten och datten i bilen de där timmarna. Man tar sällan tiden att prata saker till punkt annars, det blir så lätt flyktiga samtal utan någon djupare rot. Ibland behöver man vrida och vända på saker, eftersom livet och tillvaron är så mycket större än "jodå, det rullar på". Och roligt att fnissa ihop över grejer vi hittade och inte minst trösterikt att slås av hur lika vi är när det kommer till katastrofalt dåligt lokalsinne. Så gött att inte va ensam i det😄

Jag hade bokat tid på frisörsalongen där inne på Gekås också. En chansning som kändes lyckad. Tjejerna där var supertrevliga och en av dem kapade glatt av mig 30 cm hår, färgade och drog fram locktången. Jag kände mig som Laura i Lilla Huset på Prärien med lockarna dinglandes på kinderna när jag rullade vagnen genom varuhuset två timmar senare. Smålänning som jag är kunde jag inte sluta tänka på hur billigt det var; 900 kr för klippning, färgning av utväxt och balayage. På salongen här hemma skulle det ju kostat från 2.995 kr. FRÅN. Så de två tusenlapparna jag sparade in där, plus lite till eftersom det ändå var FRÅN, fick jag över på shopping😉 Så perfekt! Det är kvinnlig matematik när den är som bäst💁

Nu råder sparlåga. Dags att leva lite sparsamt fram till nästa besparing. Kanske kan jag spara in något på att inte köpa något riktigt, riktigt dyrt framöver😉

Likes

Comments

Äntligen skulle jag slå till på en LUSSEKATT DE LUX från frysen. De lux blir den när man skär av ett semle-lock, breder på hjortronsylt och toppar med vispad grädde - sååå gott😍 Det är ett ganska säkert vårtecken hos mig att äta saffranssemlor i mars på överblivet julfika😄 Särskilt nu när vi bara är två som äter här hemma. Kaffet blir klart just in time, jag har precis hunnit lägga på semle-locket igen, så jag häller upp kaffet i favoritkoppen och slår i mjölk som jag brukar. Med ett rejält hamburgergrepp tar jag tag i min übergoda lussekatt de lux och tar ett stort, nöjt bett - mums! Det gör inget att grädden kladdar av sig på händerna. Jag tuggar först sakta, sedan fortare och fortare och sväljer snabbt i ren reflex när jag egentligen borde ha spottat ut. Mmmm... blir Hm… för grädden är sur…!!!😖 Nästa tugga som redan har slunkit in åker snabbt ut igen och jag spottar och fräser. Fy! Vilken besvikelse😭, jag som var så taggad på den där godingen. Men turligt nog har jag fler lussekatter i frysen, så det blir en ny fast utan det gottiga i och grädde känner jag mig ändå inte så jättesugen på längre.

Ett annat vårtecken som bokstavligen har promenerat in i vårt hus är myrorna. Igen. De hade premiär förra våren, ganska precis vid den här tiden när det liksom nu var soligt men kallt ute och de väl inte hittade sin lunch i det fria på egen hand. De letar nu inne hos mig istället och jag har dukat fram små blå dosor igen. Hoppas att det ska smaka. Om inte, kan jag erbjuda ett litet fat med grädde så att inget förfars i onödan😉 Bon Appétit!

En myra på promenad i lunchrestaurangen - Bon Appétit.

Likes

Comments

I lördags eftermiddag kom mannen hem och vi hann precis äta middag innan vi skulle iväg till nästa ställe. Eftersom jag smått oväntat har blivit ganska så välplanerande av mig, gjorde jag mycket mat så att det skulle räcka till någon matlåda till veckan också. Jag känner mig så redig då😄
Kvällen blev sen och hela natten sov jag så där lätt då man vaknar och somnar om, vaknar och somnar om, vaknar och somnar om. Till slut vet man inte om man är vaken eller inte och det är då de virriga drömmarna passar på att göra entré. För första gången på väldigt länge dök en sådan där skum mardröm upp. Du vet när man försöker skrika, men inte får fram ett ljud. Det blir tvärstopp i strupen hur man än försöker. Trots att man tar i för kung och fosterland händer ingenting. Det finns en förklaring på det där; hjärnan producerar nämligen ett ämne som paralyserar musklerna när man drömmer och uppenbarligen även röstmuskeln. Lustigt nog tänkte jag på det i drömmen - att det inte tjänar något till att försöka skrika för det kommer ändå inte att hjälpa. Trots det gjorde jag allt för skrika bort drömmen som elakt klev fram ur kulisserna med sina mörka ben tre gånger i rad. Det är verkligen att skapa sig sitt eget krig med en hjärna som både paralyserar och attackerar stackars vocalis muscle samtidigt.

Lördagens middag innan ugnen. Paprikakryddad potatis och sötpotatis med oliver, brysselkål med hackad vitlök, lax med japansk soja, honung och ingefära och så favoriten sparris med chili. Allt i olivolja, flingsalt och peppar. Och så lite naturell rödlök. Testa ugnsgrillade oliver om du inte har gjort det förut - de blir sååå goda.


Jag har lyckats skapa mig ett annat krig också, ett priskrig. Igår var nämligen sista dagen på Stadiums 20%-iga extrarabatt på reapriset och jag har haft span på ett par skidbyxor. Noggrant har jag följt utvecklingen av lagersaldot i storlekar och butiker för att slå till idag, eftersom jag tänkt att de skulle köra halva reapriset från och med nu. För visst brukar det vara så? Så lagom till butikerna öppnar går jag in på hemsidan, men möter på motstånd direkt för den ligger nere på grund av tekniska problem. Jag ringer till butiken där rätt storlek fanns så sent som igår och i minst två par. Mannen i luren bläddrar igenom hela reastället, hittar byxan men nej tyvärr - inte i rätt storlek. Tyvärr. Så istället för att spara in de 540 kr det hade skiljt, blev det alltså inga byxor alls. Jag förlorade priskriget jag själv skapat.

Men det tjänar inte något till att försöka skrika nu heller. Det kommer ändå inte att hjälpa.

Världens skönaste skidbyxor. Jag vet, för jag har dem sedan tidigare men behöver annan storlek. Bilder från www.peakperformance.com

Likes

Comments

Jag är solo här hemma. Mannen är i en annan tidzon sju timmar plus. Barnen är utflugna; sonen bara tio minuter härifrån medan dottern också är i en annan tidzon fast västerut med sex timmars tidsskillnad. Vi är lite utspridda på klotet för tillfället. Tack och lov kommer Benjamin och hälsar på ibland, Daniel är bara på jobbresa och Johanna flyttar hem igen om 124 dagar. Som jag längtar!😍 Men nu några dagar är det extra tyst i huset.

Och då hör jag hur munnen går.

Jag är nämligen en mästare på att prata med mig själv. Det har jag alltid varit. När jag kör bil är det oftast på engelska av någon märklig anledning. Som om jag befann mig på internationell mark där ute längs vägarna. "Soooo off we goooo" (backar ur carporten), "Ooooh, what a day, what a day, what a day" (solen i ögonen, fäller ned solskyddet), "Please mooooove" (bilen framför kör för sakta), "And heeeere issss a paaaarking place" (parkerar), "Thank you" (radion tystnar).

Jag pratar hemma också. I helgen fixade jag med en lampa och ett litet bord från Ikea. Och jag hör ju hur jag först instruerar mig själv medan jag skruvar och sedan berömmer mig när jag fått ihop det. Gärna med utländska inslag här också som "Sehr gut baby". Alltså, vad är det för fel på mig?😄 Borde jag blivit lingvist? Det kanske är ett tecken?😁

Skruva i lampan och sätta i sladden är lagom hög nivå på det tekniska för min del.

Får bekänna att jag är en nynnare också. Det måste komma från min pappa som alltid visslade på sitt speciella lilla vis. Med mycket luft visslade han när han pysslade med något spännande, typ letade skruv till något som skulle lagas eller så😄 Visslandet föregicks ofta av orden "Jaha, då ska vi se…" Just det sättet han sa det på och så det speciella visslandet andades avkoppling och man visste att han gjorde något han tyckte om. Det var som ett slags meditativt avbrott från andra mer tankekrävande och ansvarsfyllda uppgifter han hade. Jag minns det väldigt väl och ler när jag tänker på det. Och då saknar jag honom lite extra.

Faktum är att Johanna också har det där speciella visslandet. Samma sak med henne, hon liksom blåsvisslar när något pyssligt är på gång. Vi hörde ofta visslandet inifrån hennes rum när hon var liten och det var samma slags lugn och välbefinnande i det också. Även som stor kunde vi höra visslandet då och då, och då log vi lite grann😊 Det var så gulligt på nåt sätt.

Själv hummar jag på ett par ständigt återkommande melodier, inte lika gulligt har jag förstått. Det är nämligen gamla sånger som jag inte ens tycker om, jag förstår inte varför de poppar fram. Jag märker det inte själv, utan familjen påpekar. "Sjunger du den sången nu igen" (sonen) eller "nu får du byta låt" (mannen), och en stund senare "byt låt!" (mannen)😄
När vi var iväg i Norge nyligen och åkte skidor, frågade han som stod bredvid mig vid frukostbuffén en morgon leendes och liksom lite förvånat: "Nynnar du??" Och igår kom jag faktiskt på mig själv i en affär att jag stod och nynnade, för farbrorn bredvid log plötsligt mot mig så vackert😁

Jaja, vi har våra små egenheter. Jag gillar det, det är Sehr gut👍😊

Likes

Comments