Det är fredag kväll och jag tittar mig i spegeln när jag kommer ut från duschen. Håret är spretigt, jag är blek och glåmig, ser tanig ut, men blir full i skratt när Gollum i Sagan om ringen plötsligt dyker upp på näthinnan. Eller om det är i spegeln. Eftersom jag varken läst böckerna, sett filmerna eller haft anledning att tänka på den filuren, måste likheten vara slående😄 Tänk vad hjärnan är finurlig på att hämta fram gammal information man inte lärt in medvetet, inte använt på länge och inte alls sökt efter. Det bara studsar fram. Uppenbart är i alla fall att fler timmars sömn hade behövts. Jag är SÅ trött.

Veckan som snart passerat har bjudit på några jobbiga issues. Så är det ju ibland här i livet och man är väl aldrig förberedd, utan det bara händer. En del saker blir onödigt jobbiga för att man (jag) blir onödigt spattig. Andra saker är kanske mer rimliga att få vara just jobbiga, för det är dom. Men bedömningen av vad som är vad är svår när hjärnan går på högvarv natt efter natt. Den senaste veckan har jag somnat fort, men vaknat runt kl 3 igen och känt mig klarvaken, hört hur tankarna surrat runt därinne i en enda stor röra utan att be om lov. Somnat om har jag gjort minuterna just precis innan väckarklockan ringt och det har varit dags to rise and shine igen. Alltför många sådana nätter i rad fäller till slut krokben på orken och man blir lite smått crazy. Det är då Gollum får syn på dig i spegeln😄

Bild lånad från https://en.wikipedia.org/wiki/Gollum

Är det inte konstigt att jobbiga saker ofta samåker in i våra liv, trots att de är så helt oberoende av varandra? De liksom dras till varann, avlöser varann eller får för sig att trumfa varann. Jag tycker ofta att det är så. Hur som helst så ska det nog bli bra allting. Det brukar det bli och det tror jag på nu också.

Det händer ju bra saker också såklart. Det mesta är riktigt bra faktiskt, det ska inte överskuggas utan fram i ljuset med det bara!💪 I onsdags var det till exempel dags för min come back på Friskis efter 53 dagars ofrivilligt uppehåll. Det var så roligt att vara tillbaka! Den är söt, familjen Friskis😊 Flera kom fram och undrade var jag hade varit, någon som passerade hajade till, vände om och kom tillbaka och pratade, berättade hur hon trott att jag lagt om min träning och därför inte varit där. Vilken omsorg, det är fint ju❤

Nu har jag ju faktiskt lagt om träningen på ett sätt, för jag har ju inte precis suttit still efter ryggskottet utan gjort det naprapaten sagt till mig att göra. Och inte göra också för all del, men det gick ju bra😁. Från början av januari och fram till passet i onsdags hade jag genomfört 91x4 rörlighetsövningar, 21x4 stabiliseringsövningar utan boll, 8x4 stabiliseringsövningar med boll och 46x4 övningar specifikt för magmuskulaturen. Jag hade också åkt skidor några dagar, tagit en simtur och trampat ytterligare 832.802 steg på den här jorden.

Så hur känns det då så här ett par dygn efter passet?
- Bara bra - hurra!🙌😊

Hurra också för vintern som är så vacker💙 Och hurra för att jag har en hjärna som fungerar - även om den ibland får för sig att köra högintensivpass. Och lura fram Gollum.

Heja ljuset!

Likes

Comments

Ända sedan jag var i samma ålder som våra barn är nu, runt 18-22 årsåldern, har jag tänkt att jag ALDRIG vill bli eller se ut som en förvuxen tonåring. Aldrig någonsin. Du vet när man som förälder inte hänger med i sin egen ålder utan istället hakar på samma stil som sina barn. När man ser poppig ut fast på fel sätt för man klär sig likadant, slänger sig med samma uttryck och är mer kompis med dem än förälder - allt det där. När man inte riktigt ser skillnad på vem som är vem bortsett från fårorna i ansiktet och de glesa ögonbryen😄 Det är min skräck att se ung ut bakifrån och skrämma folk när jag vänder mig om. Den chocken👻😂 Nu kanske den risken inte är så särskilt överhängande, alltså att se ung ut bakifrån, men ändå - det där skrämmer mig lite.

Konsten att hänga med är väl ändå att hänga med i sin egen utveckling, eller hur tänker du? Jag tänker att istället för att klamra sig fast vid det som har varit, och tro att man hänger med bara för att man envist stretar med att försöka verka lika ungdomlig som de som är 20 år yngre, så sätter man moget ned fötterna, sträcker på sig, lyfter på de glesa ögonbrynen en aning och äger den arenan man står på just nu. I mitt fall är arenan den för medelålders. Hänger du med på hur jag menar?

Med utflyttade barn, är det nämligen lätt hänt att plötsligt vilja ta ett extravarv genom ungdomens svunna tider. En slags revival. Varför då? Jo, för när man plötsligt bara är två i huset så gör man lite som man själv vill igen. Det händer att man faller tillbaka till hur det var innan man bildade familj. Blir lite mer ego för en stund. Tyvärr, för det låter inte särskilt sunt egentligen - men jag är en ärlig typ som vill sätta ord på saker och ting för att förstå. Det är faktiskt lite grann som att bli "ung och fri" på nytt när barnen drar. Och fri stämmer ju på ett sätt, men ung? Nä, just det - kanske inte😄

Vad blir då mitt konkreta gensvar på dessa filosofiska tankar en solig måndag i mitten av februari?

Jo, jag måste klippa mig. Det ÄR hög tid för kapning av det långa håret, trots att det är så smidigt att fläta när det är i vägen. Men det tycker säkert Pomperipossa också😄 Jag har stretat emot alldeles för länge, det är jag fullt medveten om, men varje gång jag tar upp det med frisören tycker hon inte alls att det måste kapas på grund av åldern utan det är så fint så fint, bra kvalitet också - och du är väl inte för gammal för långt år, inte alls. Så klart att hon inte kan säga motsatsen, det fattar ju jag också. Men. Jag inser att kapat kommer att vara kapat. Jag kommer aldrig att låta det bli så långt igen. Den tiden är förbi. Och om den inte är det nu, så är den det definitivt när det vuxit ut igen, om sådär tre år - då är jag ju över 50😳 Så - nu får det ske. Min styrka sitter inte i håret som det gjorde hos Simson. Jag är heller ingen kändis som bär upp mitt långa hår på de perfekt ljussatta estraderna. Och jag är ingen häxa som flinar mitt i ett hav av frissigt, gammalt hår. Nej, nu har jag googlat fram "min frisyr", "min kulör" och "mitt färgmönster". Jag har gått till en frisör och bett om förslag på tider och fått dem uppskrivna på en liten lapp. Jag har bett om en prisuppgift och fått summan "från 2.995 kronor och uppåt". Och vet du, just den lilla karamellen behöver jag suga på en stund. Åtminstone till nästa löning.

Jag gör väl en fläta så länge.

Jag tänker mig en kombination av de här tre och så klart försöker jag tänka in ett 47-årigt ansikte som mitt. Första bildens klippning (exakt min godmorgon-frisyr fast 30 cm kortare), andra bildens färger (som jag redan har) och tredje bildens färgmönster. Lite fejk får jag unna mig, jag är ju inte 50 än😉

Likes

Comments

Nu har det hänt. Det där som lika gärna kunde hända även om jag lät bli att åka skidor, alltså att halka på en vanlig isfläck när jag är ute och går. Med tanke på hur många promenerade mil det blivit den senaste månaden, är det ändå rätt imponerande att jag har klarat mig så länge.

I en nedförsbacke i skymningen igår försvinner benen plötsligt under mig. Jag dunsar i backen, men är blixtsnabb upp igen och hör mig själv mumla: "Ojojoj, det där var kanske inte så bra. Eller jooo, det gick ju faktiskt jättebra, det gjorde det! Yes, yes, yes!" För ryggen fixar det, jag känner absolut ingenting och jag tar tacksamt emot det vackra kvittot på att hjärnan slutat akutsignalera i onödan🙏

Det lyckade "isfläckstestet" gör att jag tar mig an tråkbollen med större inspiration senare på kvällen: "Hahaaa på dig Fyndet, du vågade inte sticka upp i vurpan" och "Yessss Grannskapet, nu kör vi!" Bra pepp👍

I morse passerar jag platsen för isfläckstestet och konstaterar att det inte har snöat i natt för spåren är kvar. Jag vänder mig om och ser att högerbenet fick första sladden, sedan det vänstra och att själva landningen gjordes ganska så direkt med en svag riktning åt höger. Kan ha sett riktigt snyggt ut😄

Ska man ändå ramla, kan man ju ramla med stil💁

Likes

Comments

Kroppen är fantastisk ändå. Våra pålästa hjärnor och kloka ambitioner om att göra allting så rätt som möjligt är ingenting mot kroppens egna sätt att faktiskt prata med oss. OM vi bara lyssnade. Om JAG bara lyssnade.

Nu har jag inte kört ett enda "vanligt" träningspass sedan fredagen den 30 december, det tog ju tvärstopp dagen efter. Normalt sett hade jag klättrat på väggarna vid det här laget, varit vresig, tyckt synd om mig själv och anklagat orättvisan för att ta alltför stora tuggor av mig. Istället promenerar jag sönder varenda gångbana och skogsstig i Västra Götaland och funderar. Och vet du vad? Jag känner mig rätt så till freds, för jag förstår att det här nog är en välbehövlig paus - en längre period av återhämtning, faktiskt både fysiskt och mentalt. Polletten har trillat ner hos tanten. Jag har blivit mer sann mot mig själv på flera plan.

Jag tänker tillbaka på månaden innan ryggskottet och ser signalerna tydligt nu i efterhand: ett halvklent knä och en rätt så risig axel. En uppenbar obalans. Min lösning: kör med det som funkar - jag har ett knä till och ytterligare en axel. Det går att balansera både på ett ben och en arm. Obalansen balanserades upp och blev ännu mer obalanserad. Smart? Inte alls.

Vad är det som gör att en medelålders kvinna som jag inte har kommit längre i min visdom? Vad är det som gör att jag lägger det där barnsliga dövörat till när kroppen signalerar? Vad är det som gör att jag tror att just jag, och kanske bara jag i hela den här världen, är det stora undantaget som inte behöver stanna upp och lyssna emellanåt? Vad får mig att tro att jag är The Big Miracle - jordens åttonde underverk? Dessa frågor jobbar jag med just nu, utöver arbetet med Fyndet.


De sju första bilderna är lånade från http://www.varldenshaftigaste.se


Fyndet är något väldigt intressant tycker naprapaten. Fyndet är nämligen en upptäckt han har gjort strax till höger om min ryggrad. "Aaah, här har vi ett fynd! Det hääär är intressant!" Där finns en liten muskel som har väldigt svårt att slappna av. Den är på hugget precis hela tiden, härjar med grannmusklerna, tar kommandot och tycker sig veta bäst. En riktig liten besserwisser, som dessutom gärna missuppfattar det Fru Rumpmuskel den Högra gör och envist apar efter helt i onödan. Ja, mest till besvär faktiskt. Nu ska i alla fall Fyndet få lära sig att veta hut och börja leva mer jämlikt där bak, i harmoni med grannarna. Min assistent och högra hand är en smurfblå tråkboll och ett litet schema. Tråkbollen har svårt att lyda mig så här i början, men den väntas vara fogligare redan inom några dagar och successivt väntas sedan grannskapet få den lilla besserwissern på plats.

Så. Kära boll och grannar, nu samarbetar vi för att få ordning på Fyndet.

Ständigt redo.

Likes

Comments

- Ibland blir det bättre. 

Jag har nämligen varit i Norge och åkt skidor några dagar tvärtemot naprapatens råd. Men. Nu var det egentligen inte skidåkningen i sig han avrådde ifrån, som tidigare i januari när vi fick ställa in den där efterlängtade resan till Italien. Den här gången var det risken att köra omkull eller kanske ännu värre, att bli påkörd av någon annan, som var den potentiella faran. Det skulle kunna lura hjärnan att alarmera musklerna att det var fara å färde för ryggen igen. Å andra sidan kan man ju halka på en isfläck när man är ute och går också.

Jag var i alla fall inställd på att inte åka något alls, utan tänkte lämna skidorna hemma för att inte frestas i onödan. Tack och lov har jag en man som är precis lika envis som jag. Klart att skidorna skulle med. Klart att du kan åka. Varför skulle du ramla? Är det något du kan, så är det väl att åka skidor? Eller?

Skidorna följde med.

Första dagen skiner solen från en klarblå himmel precis dygnets alla timmar och snön gnistrar så där vackert att man nästan går av. Pisterna är i princip folktomma - alltså inga opålitliga skidåkare i sikte och backarna håller sig välpistade och fina hela dagen. Inga överraskningar i underlaget och inga vurpor. Yay! 🙌

Andra dagen åker vi i Kvitfjell - både ovanför, genom och under dimmolnen. Det är så vackert att jag blir gråtmild, men det är för kallt att fälla tårar som inte är helt nödvändiga. Lyckligtvis har vi med oss ett annat par, där hon också är så där superfascinerad över hur fint det är och vi konstaterar i kör flera gånger att det är ju så… fiiiint!! Det är egentligen för kallt att ta kort med bara händer och jag har nog aldrig frusit så mycket förut, men motivet är värt det. Backarna är fina och det finns knappt en endaste potentiell påkörare i pisterna här heller. I den långa, svarta OS-backen i störtlopp med noga utmärkta zick-zack-markeringar på de brantaste partierna skänker jag naprapaten en tanke, saktar in farten och hasar mig nedåt där det är som värst. Bara för att. Och jag känner mig så klok.

165 norska kronor kostar denna skapelse och den smakar inte som någon hamburgare jag ätit förut. Här ryms smaker av grillad kycklingfilé, ananas, sallad, fetaost, sweet chili-majonäsfylld grön minipaprika och tranbär. Och mina händer jobbar sig varma igen och fötterna blir åter intakta mot stengolvet med värmeslingor.

Dagen efter pausar jag skidåkningen, tänker lite på naprapaten igen och tar en lång promenad med stavar i byn intill Hafjell. Äter min matsäck i bilen och går ungefär samma promenad en gång till fast med en liten utsvävning i ett skogsparti och längs en sjö. Det är vackert. Tillbaka på hotellet simmar jag mig trött i poolen, bastar och känner att kroppen samarbetar.

Sista dagen är vi åter i Hafjell och nu är skidorna på igen. Vi åker i ömsom dimma, ömsom klart - det skiftar hela tiden och ibland får vi stanna och skrapa skidglasögonen från frost. Men det är så härligt att åka skidor, bli trött i benen och få fjälluft i lungorna. På väg mot bilen efter sista åket tackar jag Gud för allt och tänker att nu är jag back on track. Imorgon åker vi hem och på måndag har jag tid hos naprapaten. Han kommer att säga: Nu är du klar för att börja träna som vanligt igen! ✌

Det säger han inte.

Istället ritar han en cirkel och delar upp den i fyra faser. Jag är i fas tre. Fyran är "i träning" och där är jag inte än.

- Men om 4-6 veckor är du nog där. Då kan du successivt öka på för att komma dit du var innan. Det finns inget som hindrar dig att göra vad som helst nu egentligen, du har ju ingen skada, men du bör inte köra på för snabbt och för mycket på en gång. Prova lite lätt, känn efter, lyssna på kroppen.

Ungefär så säger han. Och jag tycker att jag fattar där och då. Men nu fattar jag mest bara att jag måste få tag på en sån där tråkig boll. Det blir morgondagens nöje.


Ibland blir det sämre. Det där som inte alltid blir som man tänkt. Men - jag tänker inte ge upp. Jag är i fas tre, förbi hälften! Och jag ska kriga mig på tråkbollen till fas fyra. Watch me💪😃

Likes

Comments

Det här ryggskottet tar en väldig tid på sig. Inte så att jag har ont eller är direkt begränsad av det, men jag anar var det suttit och gör mina övningar plikttroget. Låter bli att träna det jag brukar på naprapatens inrådan. Skyndar långsamt. Jag har bestämt mig för att ha tålamod och göra det jag kan för att det inte ska hända igen. Roddar med förebyggande verksamhet alltså. Roligt? Nej, inte alls, men nödvändigt.

Jag har annars inte gjort mig direkt känd för att vara Tålamodets Moder. Tvärtom är jag oftast väldigt, väldigt otålig och det mesta ska ske nu på en gång. Fråga min man. På min livsresa tror jag mig ändå ha passerat "fort och fel" och ligger i filen för "hellre bra idag än perfekt i morgon". Jag gillar att sparka igång saker och ogillar när saker tar onödig tid på sig.

Daniel gav mig ett sånt där personlighetstest för att se mina Top Five Strengths. På första plats kom inte helt oväntat Activator:

“When can we start?” This is a recurring question for Activators. People with strong Activator talents are impatient for action. They may concede that analysis has its uses or that debate and discussion can occasionally yield some valuable insights, but deep down they know that only action is real. Once a decision is made, they must act. Others may worry that “there are still some things we don’t know,” but this doesn’t seem to slow Activators down. They make a decision, take action, look at the result, and learn. The bottom line is this: Activators know they will be judged not by what they say or what they think, but by what they get done. This does not frighten them. It energizes them.

Notera sista raden i bilden: THEY ARE OFTEN IMPATIENT.

Often ja, men inte always.

Så jag har funderat en del på det där. Jag har ju haft lite tid de senaste snart 25 dagarna utan träning. För jag tycker mig nog allt vara rätt så tålmodig ändå, lite beroende på vad det gäller. Jag får ofta rodda med både det ena och det andra, högt och lågt, och nästan alltid krävs ett stort mått av tålamod. Det kan gälla jobbet eller andra projekt som ska genomföras, där jag ser bilden klar och "bara" ska ta mig och andra dit, eller här hemma när det kommer till små egenheter hos mannen som jag väljer att tycka är charmiga istället för att hetsa upp mig över - jag är ju inte heller perfekt precis hela, hela tiden eller gör saker på exakt det sätt som han tycker är det rätta😄

Jag checkar Wikipedia: "Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall."

Här uppstår ett par frågetecken. Utstå väntan - ja, förseningar - ja, svårigheter - ja, med bibehållet lugn - eh… nä. Hantera yttre stress - ja jo det tycker jag, utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall - hm… beror på var jag är. I hemmets borg njet, i andra sammanhang - oh yes. Men man måste ju pysa någonstans tänker jag och då är hemma bättre än borta. Trösten är att det i alla fall går över extremt fort.

Frågan som ringer i mitt huvud är om man kan anses vara en tålmodig person med lite dåligt tålamod? Alltså med visst inslag av uteblivet bibehållet lugn och känslosvall? Att de sipprande känsloyttringarna längs vägen faktiskt hjälper tålamodet och processen framåt mot målet, snabbare dessutom? Att det blir ett bättre driv? Finns det i så fall något ord för det? Eller ska jag behöva rodda med det också?

Likes

Comments

Det blev en annorlunda start på det nya året. Jag är inte typen som reflekterar särskilt mycket över åren som passerar. Inte heller listar jag nyårslöften. Jag kör liksom bara på. Stannar upp ibland, ändrar längs vägen.

Kanske är det en brist.

Nyårsafton firades tillsammans med goda vänner och värden för kvällen gjorde en bordet-runt-frågning om var och ens summering av året och förväntningar på det nya. Jag tvingades att tänka till. Det kändes sunt och bra och vid tolvslaget gick vi ut och tittade på de smattrande fyrverkerierna utanför. Något stel från träningen kvällen innan böjde jag mig med viss möda ner för att ta på mig skorna. Inte anade jag då att mitt alldeles egna nyårsskott skulle avfyras med full kraft morgonen därpå, första oskrivna dagen på 2017.

Jag sov gott, vaknade och slängde benen över sängkanten som vanligt. Men åh, vad stel och öm jag är längst ned i ryggen - huuuur kan träningsvärk bli sååååå intensiv? Jag har ju inte gjort något annorlunda. Stapplar tårögt omkring en stund och känner att det här nog inte bara är träningsvärk. Efter frukosten tar jag ett långt samtal med Dr Google. Han säger ryggskott🎉🔫 och jag känner mig genast tio år äldre. Ryggskott kan gå över på 4-6 dagar. Eller några månader😳

Jag satsar på 4-6 dagar👍 Max. För vi ska ju till Alperna på torsdag och idag är det söndag. Vi har laddat så länge - följt prognoserna med snömängd, vindriktningar, temperaturer och hotell, för att veta om vi ska satsa på den franska eller italienska sidan. Dagarna går och vi ser över packningen, Daniel hämtar sina nyslipade skidor, vi köper extra underställ för det ska bli kallt. Tanken på att sitta i en flygstol ett par timmar maler dock i mitt huvud. Och att åka skidor, kanske köra omkull - vad händer då? Jag ringer vårt sjukförsäkringsbolag och dagen därpå ligger jag på britsen hos en naprapat för första gången i livet. Han tittar och drar, vrider och knäcker, töjer och masserar och tycker att skidåkning låter sådär just nu. Jag får med mig ett papper med rörlighetsövningar, en återbesökstid och uppmuntran om att utsikterna ser goda ut. Det sitter bara i musklerna och om ett par veckor kan jag nog träna igen. "Hur mycket då?" tänker jag, men frågar inte. En timme senare träffar jag en läkare för intyg till försäkringsbolaget om inställd resa. Hon lyfter på tröjan, slänger ett öga på ryggslutet och säger smått skärrat: "Oj, vilka spända ryggmuskler du har!!!" Sedan åker jag hem och grinar.

Efter 24 pass med rörlighetsövningar och ytterligare en behandling börjar det kännas ok. Fokus är att få full rörlighet i höfterna, för att sedan börja träna upp självaste rumpmuskulaturen som fortfarande står i givakt. Den behöver komma i fas med övriga muskler helt enkelt, bli starkare. Ny behandlingstid på måndag.

Det blir inte alltid som man planerat och den senaste tiden har jag haft mycket tid att reflektera och framtidsspana. Och kanske håller jag på att lära mig något bra av detta. Det tror jag på😊

Likes

Comments

Sakta men säkert börjar gästrummet ta form. I mån av tid och och lust. Och utbud. Inte trodde jag att vi skulle ha sådan beslutsvånda inför varje liten pryl. Ambitionen är ju inte att skapa ett trendigt, innovativt rum som får planeterna i universum att byta plats när man kliver in över tröskeln, utan bara ett trevligt och funktionellt gästrum. Och att använda sådant vi redan har och att köpa begagnat och återanvända, är själva melodin. Jag har insett att den melodin låter olika beroende på vems öron som lyssnar. I alla fall när det kommer till inköpen över Blocket.se. Kanske går det lite snabbt när jag handlar, för visst är det bra om man vet att grejerna verkligen går in i bilen när man ska hämta upp dem - det kan jag sträcka mig till att hålla med om. Men å andra sidan hade vi troligen inte varit där vi är, om jag inte drivit på. Min man aka god vän av djupaste research hade troligen fortfarande forskat i tapetutbudet. Turligt nog hade han en tid att passa när vi var i tapetaffär nr 2, så ledtiden från upptäckt av tapet till betalning gick extremt snabbt. Det var najs. Väl i kassan fick vi veta att det var kampanj och 50% rabatt precis just då. Vilken ljuvlig bekräftelse på att snabba beslut är bra, hurra!

Nu står här i alla fall en sängram och ett bord från Blocket.se, en stol, en fåtölj, en lampa, filtar, kuddar och annat krafs från andra rum och förråd. Det får bli grönt. Och jag bestämmer mig för att det är bra så. Bara resårbotten och madrass kommer på plats också. Och ett överkast och ett sängbord och en matta. Och en ny taklampa och några tavlor och en stolsdyna. Kanske en annan fönsterlampa också. Men det är snabbt fixat.

Övriga väggar är vita, jag lovar. Och trälisten på överdelen på persiennen ska också på plats. Plus lite annat. Ingen stress.

Något mer påkostad var konserten med Laleh som vi var på för inte så länge sedan. Daniel överraskade mig och jag blev så glad! Det var en kväll med stråkorkester, animationer och prinsessklänning och innan dess en heldag med roliga butiker och restaurangbesök. Hotellövernattning med en dignande hotellfrukost blev det också. Det var najs. I mina ögon och öron är Laleh extremt begåvad och har faktiskt något att säga. Kanske inte mellan låtarna i första hand, men i texterna och musiken. Och jag gissar att det är därför hon gör just musik och inte är politiker. Bra när man hittar sin grej!

Jag var så taggad dagen innan konserten. Inte anade jag hur väl jag skulle matchat hennes färgsättning i showen, då hade jag självklart fixat både peruk och glajjor på riktigt.

I dagsläget är det dock mer gult som gäller. Det är ju snart advent och Lucia. Sedan blir det rött, för då är det jul. Mycket att hålla reda på. Lussekatterna är i alla fall bakade och det blev också två längder; en med mandelmassa och russin och en med vaniljsocker och blåbär. Gott!

Monsterna till höger blev sedvanligt fula. Jag gillar traditioner.

Likes

Comments

Det börjar närma sig tre månader sedan Benjamin flyttade ut. Eftersom han inte verkar vilja flytta hem igen (fattar inte varför, han som hade det så bra😜) gör vi nu om hans rum till gästrum - enkelt men med en rolig tapet i ena hörnet där det suttit en svart tapet tidigare. Kul att släppa loss lite i ett rum som vi ändå inte är i så ofta. Och som kan muntra upp gästerna om de skulle få tråkigt😄 I övrigt blir ju allt annars gärna så praktiskt grått och vitt. Så vi har lagt lite tid i tapetaffären. Alldeles för mycket tid om du frågar min man, för vi var nog där i nästan en hel halvtimme. 

Vi bläddrade i kataloger, rullade ut provrullar, tog hem prover och försökte hitta något kul. Lite oväntat hittar jag sedan en rolig tapet på stickspåret Bauhaus. Billig dessutom. Jag skickar ett foto till Johanna för att få en applåd för vårt djärva grepp. Men hon svarar: "Skämtar du?!" Ett extremt kort svar och dessutom på svenska - i ren panik gissar jag, eftersom hon brukar vara lite mer målande plus att vi faktiskt har bestämt att kommunicera på engelska för att hon inte ska bli så förvirrad i lilla hjärnkontoret därborta på andra sidan Atlanten. "Nooo, don't you like it? We think it's a little funny." svarar jag på knackig engelska och får svaret: "I hope this is a joke. You don't even like yellow, do you?!"

Nänä. Eller jaha, vi har alltså tappat smak både vad det gäller fåtöljer och tapeter. Klokast är nog att lyssna på sina barn, så vi tänker om och börjar med målning av lister och väggar så länge. I vitt. Stockholms-vitt. Precis som tidigare. 

Och nu har vi funderat några dygn, och det lutar åt att måla det där hörnet i någon djärv färg istället. 

Daniel har föreslagit beigeI hope this is a joke.

Likes

Comments

Vi insåg båda två att det här blev ju faktiskt inte bra. Det blev helt fel. Ändå hann det gå ett helt dygn innan vi satte ord på det. Sonens gapskratt blev den utlösande faktorn och ja, de måste bort. De kom helt enkelt in i vårt liv några år för tidigt. Pensionärsfåtöljerna. Två sittvänliga fåtöljer som vi impulsköpte ca 24 timmar innan skrattet och fick köra två rundor med bilen för att få hem. Som vi monterade benen på, satte oss i och sa att jamen med några mysiga kuddar och filtar blir det jättebra ju. Nu blir det istället två rundor till med bilen. Tillbaka till Ikea med samma fåtöljer. Men det ska bli en fröjd, för vem vill bli pensionär nästan 20 år för tidigt? Inte vi. Men det var nära ögat. Riktigt nära. Vinnaren verkar bli Benjamin, som tack för ögonöppnaren kanske får ta över de ungdomliga filtarna jag hann impulsköpa på vägen hem med den andra fåtöljen. Smart kille det där👱🌟

Nu har jag snöat in på en sammetssoffa istället. En liten tvåsittsare där man kan klämma ner en tredje person till sommaren - Johanna💁 Daniel är inte lika övertygad, men jag tror det är priset som kommer i kläm för hans del. För min del är det leveranstiden, 46 dagar för en snygg grå sammetssoffa med nitar på från Mio😍 Men man brukar ju mötas halvvägs, så jag tycker att vi borde ha en deal om jag sansar mitt sinne i 23 dagar och han lättar på plånboken några tusenlappar😉




Den här åker ut.

Den här vill flytta in. Bild från www.mio.se

Eller den här. Bild från www.sweef.se

Eller denna. Den vinner på leveranstiden, men 43.000 kr känns kanske aningen i överkant. Bild från www.manorstyle.se

Likes

Comments