Är du som jag ibland, alltför ofta totalt borta från vad som händer runt om i världen? Kommer du också på dig själv med att inte ha läst eller hört några nyheter på flera dagar? Att du googlar mer på vad du ska göra med kycklingfilén i kylen än vad som faktiskt händer lite längre ifrån dig? Naturligtvis behöver inte det ena utesluta det andra, men jag måste ändå medge att jag är oftare mer avklippt från världsläget än jag önskar. Jag kan inte skylla på att jag inte hinner, vi har alla fått 24 timmar varje dygn. Även jag. Inte heller kan jag säga att jag inte bryr mig, för det gör jag. Men kanske inte tillräckligt mycket, för jag har så nog med mitt eget. Så egoistiskt och fel det känns att sätta ord på det! Till mitt försvar bär jag på känslan av att världen är så stor och jag så liten. Ändå är det ju egentligen bara du och jag och resten av världen. Alltså vi själva och allas vår nästa. Det är inte mer komplicerat än så. I slutändan hänger vi ihop med varann på ett eller annat sätt hur vi än vrider och vänder oss. Det kommer vi aldrig ifrån. Det är så mänskligheten fungerar och alltid har gjort. Därför borde vi kanske bry oss om varandra lite mer. 

Men det är svårt att selektera klokt där ute i bruset. Kanske är det därför jag inte ens försöker vissa dagar. För när jag tittar på nyheterna på TV är det någon som har bestämt vad som är nyheter och inte. När jag googlar är det algoritmer som styr mina träffar utifrån min tidigare aktivitet på nätet. Din och min träfflista blir inte samma trots att vi söker på samma sak. Vem bestämmer egentligen vad som är en nyhet? Är det jag? Styrs allt utifrån vad tekniska system tror att jag vill veta? Vem försäkrar att nyheten jag exponeras för är korrekt uppfattad och beskriven? I viss mån gör jag själv egna val för vilken typ av nyheter jag vill se mer eller mindre av - det finns ju funktioner för allt, även på nyhetssajterna. Och i sociala medier, hur bra är det för min världsuppfattning att olika algoritmer kommer fram till vad som ska rullas ut i mitt flöde men inte i ditt? Och vad ser du i ditt som inte jag ser i mitt? Våra världsbilder formas olika trots att vi lever i samma värld, på samma jord och under samma himmel. Det är fortfarande du och jag och resten av världen. Med olika förutsättningar, referenser och omständigheter ja - men vi ingår fortfarande i samma sammanhang ytterst sett som människor som lever här och nu i den här tiden, på den här jorden. Det är rätt läskigt när man börjar tänka så, att vi faktiskt ser på samma värld så annorlunda du och jag. Inte i allt, men i mycket. Det som är viktigt för mig, är totalt oviktigt för dig och tvärtom. Vad gör det med mig som medmänniska? Hur påverkar det mig idag, just nu? I morgon? Och nästa dag? Kommer vi att mötas du och jag och slå följe eller går vi parallella spår utan att veta om varann, eller går vi åt helt motsatta håll bort från varandra?

Torsdagsfunderingar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

När det kommer till mat och rutiner är jag tyvärr ingen spännande människa. Fråga min man som gärna provar nytt medan jag kör på kända smaker och fasta tider att äta. Var tredje timme ska det ske och helst inga överraskningar. Är vi utomlands testar han gärna nya rätter, men det slutar oftast med att han får in något lustigt som inte går att äta medan jag har jättegod mat på min tallrik. Gissa vem som längtansfullt brukar snegla på den andres rätt?😉

Så långt jag kan minnas har jag ätit i stort sett samma frukost varje morgon och mår fantastiskt bra av det. Jag känner inget behov av variation alls. När vi varit bortresta och kommer hem är frukosten ljuvligare än någonsin. Vad är det som är så fantastiskt då, tänker du. Inget konstigare än fil/yoghurt o musli, grovt bröd/knäckebröd och kaffe, något ägg kanske. Det är SÅ gott😍 OCH bästa målet på dagen. Jag äter mycket. Både mannen och övernattande gäster säger det. Men jag har lärt mig hemifrån sedan jag var liten att frukosten är dagens viktigaste mål och det lever jag ut😄

En klassisk frukost a la mig.

Men. Nu har något väldigt underligt hänt. Outsidern havregrynsgröt, den tidigare så fruktade ljusbruna massan, har obarmhärtigt tacklat till filen och självsäkert tagit plats mitt i min morgonmeny. Jag kan till och med äta det två gånger samma dag bara för att det är så gott. HUR gick det till??? Det är en gåta för mig, men jag anar att hissen liksom gick ända upp när jag kom på att låta torkade blåbär koka med i gröten - det är SÅ GOTT😍

En annan outsider som ålat sig igenom elstängslet är oliven. Den har jag verkligen fått tugga och skölja ner med tårar i ögonen förut, men nu äter jag villigt och glatt. Särskilt ugnsrostade ihop med potatis - slurp, det är en riktigt höjdare! Även brysselkålen har blivit en insider på riktigt - stek de söta små grönbollarna i olivolja ihop med chili, vitlök och flingsalt och du ser minst en ny stjärna på himlen😄

Kanske är jag lite spännande ändå. Det är i alla fall spännande att se hur smaken ändras med åren. Eventuellt håller jag äntligen på att bli vuxen😉

Likes

Comments

Jag är solo igen. Den här gången är han i Andorra och åker skidor, mannen, och jag fick inte följa med. Så är det bland när jobb och fritid kombineras, att logiken i att jag hänger med inte alltid finns och då får jag vackert stanna hemma. Men det är inte det minsta synd om mig. Igår morse vaknade jag tidigt och passade på att gå ut en liten promenad för ryggens skull, för på dagens agenda stod nämligen en tur till Ullared och Gekås ihop med en kompis. Att gå från sängläge till att köra bil ett par timmar kändes inte som den bästa uppladdningen, så jag snörade på mig skorna och drog på mig en mössa för jag såg att det var frost ute. Och vilken morgon! Den låga solen bländade mig till tårar, den kalla morgonluften trängde sig in i varje cell och tystnaden fyllde mig med en sådan tacksamhet över livet och allt jag har i det. Vilken nåd det är❤

Det var så mysigt och trevligt att prata om ditten och datten i bilen de där timmarna. Man tar sällan tiden att prata saker till punkt annars, det blir så lätt flyktiga samtal utan någon djupare rot. Ibland behöver man vrida och vända på saker, eftersom livet och tillvaron är så mycket större än "jodå, det rullar på". Och roligt att fnissa ihop över grejer vi hittade och inte minst trösterikt att slås av hur lika vi är när det kommer till katastrofalt dåligt lokalsinne. Så gött att inte va ensam i det😄

Jag hade bokat tid på frisörsalongen där inne på Gekås också. En chansning som kändes lyckad. Tjejerna där var supertrevliga och en av dem kapade glatt av mig 30 cm hår, färgade och drog fram locktången. Jag kände mig som Laura i Lilla Huset på Prärien med lockarna dinglandes på kinderna när jag rullade vagnen genom varuhuset två timmar senare. Smålänning som jag är kunde jag inte sluta tänka på hur billigt det var; 900 kr för klippning, färgning av utväxt och balayage. På salongen här hemma skulle det ju kostat från 2.995 kr. FRÅN. Så de två tusenlapparna jag sparade in där, plus lite till eftersom det ändå var FRÅN, fick jag över på shopping😉 Så perfekt! Det är kvinnlig matematik när den är som bäst💁

Nu råder sparlåga. Dags att leva lite sparsamt fram till nästa besparing. Kanske kan jag spara in något på att inte köpa något riktigt, riktigt dyrt framöver😉

Likes

Comments

Äntligen skulle jag slå till på en LUSSEKATT DE LUX från frysen. De lux blir den när man skär av ett semle-lock, breder på hjortronsylt och toppar med vispad grädde - sååå gott😍 Det är ett ganska säkert vårtecken hos mig att äta saffranssemlor i mars på överblivet julfika😄 Särskilt nu när vi bara är två som äter här hemma. Kaffet blir klart just in time, jag har precis hunnit lägga på semle-locket igen, så jag häller upp kaffet i favoritkoppen och slår i mjölk som jag brukar. Med ett rejält hamburgergrepp tar jag tag i min übergoda lussekatt de lux och tar ett stort, nöjt bett - mums! Det gör inget att grädden kladdar av sig på händerna. Jag tuggar först sakta, sedan fortare och fortare och sväljer snabbt i ren reflex när jag egentligen borde ha spottat ut. Mmmm... blir Hm… för grädden är sur…!!!😖 Nästa tugga som redan har slunkit in åker snabbt ut igen och jag spottar och fräser. Fy! Vilken besvikelse😭, jag som var så taggad på den där godingen. Men turligt nog har jag fler lussekatter i frysen, så det blir en ny fast utan det gottiga i och grädde känner jag mig ändå inte så jättesugen på längre.

Ett annat vårtecken som bokstavligen har promenerat in i vårt hus är myrorna. Igen. De hade premiär förra våren, ganska precis vid den här tiden när det liksom nu var soligt men kallt ute och de väl inte hittade sin lunch i det fria på egen hand. De letar nu inne hos mig istället och jag har dukat fram små blå dosor igen. Hoppas att det ska smaka. Om inte, kan jag erbjuda ett litet fat med grädde så att inget förfars i onödan😉 Bon Appétit!

En myra på promenad i lunchrestaurangen - Bon Appétit.

Likes

Comments

I lördags eftermiddag kom mannen hem och vi hann precis äta middag innan vi skulle iväg till nästa ställe. Eftersom jag smått oväntat har blivit ganska så välplanerande av mig, gjorde jag mycket mat så att det skulle räcka till någon matlåda till veckan också. Jag känner mig så redig då😄
Kvällen blev sen och hela natten sov jag så där lätt då man vaknar och somnar om, vaknar och somnar om, vaknar och somnar om. Till slut vet man inte om man är vaken eller inte och det är då de virriga drömmarna passar på att göra entré. För första gången på väldigt länge dök en sådan där skum mardröm upp. Du vet när man försöker skrika, men inte får fram ett ljud. Det blir tvärstopp i strupen hur man än försöker. Trots att man tar i för kung och fosterland händer ingenting. Det finns en förklaring på det där; hjärnan producerar nämligen ett ämne som paralyserar musklerna när man drömmer och uppenbarligen även röstmuskeln. Lustigt nog tänkte jag på det i drömmen - att det inte tjänar något till att försöka skrika för det kommer ändå inte att hjälpa. Trots det gjorde jag allt för skrika bort drömmen som elakt klev fram ur kulisserna med sina mörka ben tre gånger i rad. Det är verkligen att skapa sig sitt eget krig med en hjärna som både paralyserar och attackerar stackars vocalis muscle samtidigt.

Lördagens middag innan ugnen. Paprikakryddad potatis och sötpotatis med oliver, brysselkål med hackad vitlök, lax med japansk soja, honung och ingefära och så favoriten sparris med chili. Allt i olivolja, flingsalt och peppar. Och så lite naturell rödlök. Testa ugnsgrillade oliver om du inte har gjort det förut - de blir sååå goda.


Jag har lyckats skapa mig ett annat krig också, ett priskrig. Igår var nämligen sista dagen på Stadiums 20%-iga extrarabatt på reapriset och jag har haft span på ett par skidbyxor. Noggrant har jag följt utvecklingen av lagersaldot i storlekar och butiker för att slå till idag, eftersom jag tänkt att de skulle köra halva reapriset från och med nu. För visst brukar det vara så? Så lagom till butikerna öppnar går jag in på hemsidan, men möter på motstånd direkt för den ligger nere på grund av tekniska problem. Jag ringer till butiken där rätt storlek fanns så sent som igår och i minst två par. Mannen i luren bläddrar igenom hela reastället, hittar byxan men nej tyvärr - inte i rätt storlek. Tyvärr. Så istället för att spara in de 540 kr det hade skiljt, blev det alltså inga byxor alls. Jag förlorade priskriget jag själv skapat.

Men det tjänar inte något till att försöka skrika nu heller. Det kommer ändå inte att hjälpa.

Världens skönaste skidbyxor. Jag vet, för jag har dem sedan tidigare men behöver annan storlek. Bilder från www.peakperformance.com

Likes

Comments

Jag är solo här hemma. Mannen är i en annan tidzon sju timmar plus. Barnen är utflugna; sonen bara tio minuter härifrån medan dottern också är i en annan tidzon fast västerut med sex timmars tidsskillnad. Vi är lite utspridda på klotet för tillfället. Tack och lov kommer Benjamin och hälsar på ibland, Daniel är bara på jobbresa och Johanna flyttar hem igen om 124 dagar. Som jag längtar!😍 Men nu några dagar är det extra tyst i huset.

Och då hör jag hur munnen går.

Jag är nämligen en mästare på att prata med mig själv. Det har jag alltid varit. När jag kör bil är det oftast på engelska av någon märklig anledning. Som om jag befann mig på internationell mark där ute längs vägarna. "Soooo off we goooo" (backar ur carporten), "Ooooh, what a day, what a day, what a day" (solen i ögonen, fäller ned solskyddet), "Please mooooove" (bilen framför kör för sakta), "And heeeere issss a paaaarking place" (parkerar), "Thank you" (radion tystnar).

Jag pratar hemma också. I helgen fixade jag med en lampa och ett litet bord från Ikea. Och jag hör ju hur jag först instruerar mig själv medan jag skruvar och sedan berömmer mig när jag fått ihop det. Gärna med utländska inslag här också som "Sehr gut baby". Alltså, vad är det för fel på mig?😄 Borde jag blivit lingvist? Det kanske är ett tecken?😁

Skruva i lampan och sätta i sladden är lagom hög nivå på det tekniska för min del.

Får bekänna att jag är en nynnare också. Det måste komma från min pappa som alltid visslade på sitt speciella lilla vis. Med mycket luft visslade han när han pysslade med något spännande, typ letade skruv till något som skulle lagas eller så😄 Visslandet föregicks ofta av orden "Jaha, då ska vi se…" Just det sättet han sa det på och så det speciella visslandet andades avkoppling och man visste att han gjorde något han tyckte om. Det var som ett slags meditativt avbrott från andra mer tankekrävande och ansvarsfyllda uppgifter han hade. Jag minns det väldigt väl och ler när jag tänker på det. Och då saknar jag honom lite extra.

Faktum är att Johanna också har det där speciella visslandet. Samma sak med henne, hon liksom blåsvisslar när något pyssligt är på gång. Vi hörde ofta visslandet inifrån hennes rum när hon var liten och det var samma slags lugn och välbefinnande i det också. Även som stor kunde vi höra visslandet då och då, och då log vi lite grann😊 Det var så gulligt på nåt sätt.

Själv hummar jag på ett par ständigt återkommande melodier, inte lika gulligt har jag förstått. Det är nämligen gamla sånger som jag inte ens tycker om, jag förstår inte varför de poppar fram. Jag märker det inte själv, utan familjen påpekar. "Sjunger du den sången nu igen" (sonen) eller "nu får du byta låt" (mannen), och en stund senare "byt låt!" (mannen)😄
När vi var iväg i Norge nyligen och åkte skidor, frågade han som stod bredvid mig vid frukostbuffén en morgon leendes och liksom lite förvånat: "Nynnar du??" Och igår kom jag faktiskt på mig själv i en affär att jag stod och nynnade, för farbrorn bredvid log plötsligt mot mig så vackert😁

Jaja, vi har våra små egenheter. Jag gillar det, det är Sehr gut👍😊

Likes

Comments

Det är fredag kväll och jag tittar mig i spegeln när jag kommer ut från duschen. Håret är spretigt, jag är blek och glåmig, ser tanig ut, men blir full i skratt när Gollum i Sagan om ringen plötsligt dyker upp på näthinnan. Eller om det är i spegeln. Eftersom jag varken läst böckerna, sett filmerna eller haft anledning att tänka på den filuren, måste likheten vara slående😄 Tänk vad hjärnan är finurlig på att hämta fram gammal information man inte lärt in medvetet, inte använt på länge och inte alls sökt efter. Den bara studsar fram. Uppenbart är i alla fall att fler timmars sömn hade behövts. Jag är SÅ trött.

Veckan som snart passerat har bjudit på några jobbiga issues. Så är det ju ibland här i livet och man är väl aldrig förberedd, utan det bara händer. En del saker blir onödigt jobbiga för att man (jag) blir onödigt spattig. Andra saker är kanske mer rimliga att få vara just jobbiga, för att de är det. Men bedömningen av vad som är vad är svår när hjärnan går på högvarv natt efter natt. Den senaste veckan har jag somnat fort, men vaknat runt kl 3 igen och känt mig klarvaken, hört hur tankarna surrat runt därinne i en enda stor röra utan att be om lov. Somnat om har jag gjort minuterna just precis innan väckarklockan ringt och det har varit dags to rise and shine igen. Alltför många sådana nätter i rad fäller till slut krokben på orken och man blir lite smått crazy. Det är då Gollum får syn på dig i spegeln😄

Bild lånad från https://en.wikipedia.org/wiki/Gollum

Är det inte konstigt att jobbiga saker ofta samåker in i våra liv, trots att de är så helt oberoende av varandra? De liksom dras till varann, avlöser varann eller får för sig att trumfa varann. Jag tycker ofta att det är så. Hur som helst så ska det nog bli bra allting. Det brukar det bli och det tror jag på nu också.

Det händer ju bra saker också såklart. Det mesta är riktigt bra faktiskt, det ska inte överskuggas utan fram i ljuset med det bara!💪 I onsdags var det till exempel dags för min come back på Friskis efter 53 dagars ofrivilligt uppehåll. Det var så roligt att vara tillbaka! Den är söt, familjen Friskis😊 Flera kom fram och undrade var jag hade varit, någon som passerade hajade till, vände om och kom tillbaka och pratade, berättade hur hon trott att jag lagt om min träning och därför inte varit där. Vilken omsorg, det är fint ju❤

Nu har jag ju faktiskt lagt om träningen på ett sätt, för jag har ju inte precis suttit still efter ryggskottet utan gjort det naprapaten sagt till mig att göra. Och inte göra också för all del, men det gick ju bra😁. Från början av januari och fram till passet i onsdags hade jag genomfört 91x4 rörlighetsövningar, 21x4 stabiliseringsövningar utan boll, 8x4 stabiliseringsövningar med boll och 46x4 övningar specifikt för magmuskulaturen. Jag hade också åkt skidor några dagar, tagit en simtur och trampat ytterligare 832.802 steg på den här jorden.

Så hur känns det då så här ett par dygn efter passet?
- Bara bra - hurra!🙌😊

Hurra också för vintern som är så vacker💙 Och hurra för att jag har en hjärna som fungerar - även om den ibland får för sig att köra högintensivpass. Och lura fram Gollum.

Heja ljuset!

Likes

Comments

Ända sedan jag var i samma ålder som våra barn är nu, runt 18-22 årsåldern, har jag tänkt att jag ALDRIG vill bli eller se ut som en förvuxen tonåring. Aldrig någonsin. Du vet när man som förälder inte hänger med i sin egen ålder utan istället hakar på samma stil som sina barn. När man ser poppig ut fast på fel sätt för man klär sig likadant, slänger sig med samma uttryck och är mer kompis med dem än förälder - allt det där. När man inte riktigt ser skillnad på vem som är vem bortsett från fårorna i ansiktet och de glesa ögonbryen😄 Det är min skräck att se ung ut bakifrån och skrämma folk när jag vänder mig om. Den chocken👻😂 Nu kanske den risken inte är så särskilt överhängande, alltså att se ung ut bakifrån, men ändå - det där skrämmer mig lite.

Konsten att hänga med är väl ändå att hänga med i sin egen utveckling, eller hur tänker du? Jag tänker att istället för att klamra sig fast vid det som har varit, och tro att man hänger med bara för att man envist stretar med att försöka verka lika ungdomlig som de som är 20 år yngre, så sätter man moget ned fötterna, sträcker på sig, lyfter på de glesa ögonbrynen en aning och äger den arenan man står på just nu. I mitt fall är arenan den för medelålders. Hänger du med på hur jag menar?

Med utflyttade barn, är det nämligen lätt hänt att plötsligt vilja ta ett extravarv genom ungdomens svunna tider. En slags revival. Varför då? Jo, för när man plötsligt bara är två i huset så gör man lite som man själv vill igen. Det händer att man faller tillbaka till hur det var innan man bildade familj. Blir lite mer ego för en stund. Tyvärr, för det låter inte särskilt sunt egentligen - men jag är en ärlig typ som vill sätta ord på saker och ting för att förstå. Det är faktiskt lite grann som att bli "ung och fri" på nytt när barnen drar. Och fri stämmer ju på ett sätt, men ung? Nä, just det - kanske inte😄

Vad blir då mitt konkreta gensvar på dessa filosofiska tankar en solig måndag i mitten av februari?

Jo, jag måste klippa mig. Det ÄR hög tid för kapning av det långa håret, trots att det är så smidigt att fläta när det är i vägen. Men det tycker säkert Pomperipossa också😄 Jag har stretat emot alldeles för länge, det är jag fullt medveten om, men varje gång jag tar upp det med frisören tycker hon inte alls att det måste kapas på grund av åldern utan det är så fint så fint, bra kvalitet också - och du är väl inte för gammal för långt år, inte alls. Så klart att hon inte kan säga motsatsen, det fattar ju jag också. Men. Jag inser att kapat kommer att vara kapat. Jag kommer aldrig att låta det bli så långt igen. Den tiden är förbi. Och om den inte är det nu, så är den det definitivt när det vuxit ut igen, om sådär tre år - då är jag ju över 50😳 Så - nu får det ske. Min styrka sitter inte i håret som det gjorde hos Simson. Jag är heller ingen kändis som bär upp mitt långa hår på de perfekt ljussatta estraderna. Och jag är ingen häxa som flinar mitt i ett hav av frissigt, gammalt hår. Nej, nu har jag googlat fram "min frisyr", "min kulör" och "mitt färgmönster". Jag har gått till en frisör och bett om förslag på tider och fått dem uppskrivna på en liten lapp. Jag har bett om en prisuppgift och fått summan "från 2.995 kronor och uppåt". Och vet du, just den lilla karamellen behöver jag suga på en stund. Åtminstone till nästa löning.

Jag gör väl en fläta så länge.

Jag tänker mig en kombination av de här tre och så klart försöker jag tänka in ett 47-årigt ansikte som mitt. Första bildens klippning (exakt min godmorgon-frisyr fast 30 cm kortare), andra bildens färger (som jag redan har) och tredje bildens färgmönster. Lite fejk får jag unna mig, jag är ju inte 50 än😉

Likes

Comments

Nu har det hänt. Det där som lika gärna kunde hända även om jag lät bli att åka skidor, alltså att halka på en vanlig isfläck när jag är ute och går. Med tanke på hur många promenerade mil det blivit den senaste månaden, är det ändå rätt imponerande att jag har klarat mig så länge.

I en nedförsbacke i skymningen igår försvinner benen plötsligt under mig. Jag dunsar i backen, men är blixtsnabb upp igen och hör mig själv mumla: "Ojojoj, det där var kanske inte så bra. Eller jooo, det gick ju faktiskt jättebra, det gjorde det! Yes, yes, yes!" För ryggen fixar det, jag känner absolut ingenting och jag tar tacksamt emot det vackra kvittot på att hjärnan slutat akutsignalera i onödan🙏

Det lyckade "isfläckstestet" gör att jag tar mig an tråkbollen med större inspiration senare på kvällen: "Hahaaa på dig Fyndet, du vågade inte sticka upp i vurpan" och "Yessss Grannskapet, nu kör vi!" Bra pepp👍

I morse passerar jag platsen för isfläckstestet och konstaterar att det inte har snöat i natt för spåren är kvar. Jag vänder mig om och ser att högerbenet fick första sladden, sedan det vänstra och att själva landningen gjordes ganska så direkt med en svag riktning åt höger. Kan ha sett riktigt snyggt ut😄

Ska man ändå ramla, kan man ju ramla med stil💁

Likes

Comments

Kroppen är fantastisk ändå. Våra pålästa hjärnor och kloka ambitioner om att göra allting så rätt som möjligt är ingenting mot kroppens egna sätt att faktiskt prata med oss. OM vi bara lyssnade. Om JAG bara lyssnade.

Nu har jag inte kört ett enda "vanligt" träningspass sedan fredagen den 30 december, det tog ju tvärstopp dagen efter. Normalt sett hade jag klättrat på väggarna vid det här laget, varit vresig, tyckt synd om mig själv och anklagat orättvisan för att ta alltför stora tuggor av mig. Istället promenerar jag sönder varenda gångbana och skogsstig i Västra Götaland och funderar. Och vet du vad? Jag känner mig rätt så till freds, för jag förstår att det här nog är en välbehövlig paus - en längre period av återhämtning, faktiskt både fysiskt och mentalt. Polletten har trillat ner hos tanten. Jag har blivit mer sann mot mig själv på flera plan.

Jag tänker tillbaka på månaden innan ryggskottet och ser signalerna tydligt nu i efterhand: ett halvklent knä och en rätt så risig axel. En uppenbar obalans. Min lösning: kör med det som funkar - jag har ett knä till och ytterligare en axel. Det går att balansera både på ett ben och en arm. Obalansen balanserades upp och blev ännu mer obalanserad. Smart? Inte alls.

Vad är det som gör att en medelålders kvinna som jag inte har kommit längre i min visdom? Vad är det som gör att jag lägger det där barnsliga dövörat till när kroppen signalerar? Vad är det som gör att jag tror att just jag, och kanske bara jag i hela den här världen, är det stora undantaget som inte behöver stanna upp och lyssna emellanåt? Vad får mig att tro att jag är The Big Miracle - jordens åttonde underverk? Dessa frågor jobbar jag med just nu, utöver arbetet med Fyndet.


De sju första bilderna är lånade från http://www.varldenshaftigaste.se


Fyndet är något väldigt intressant tycker naprapaten. Fyndet är nämligen en upptäckt han har gjort strax till höger om min ryggrad. "Aaah, här har vi ett fynd! Det hääär är intressant!" Där finns en liten muskel som har väldigt svårt att slappna av. Den är på hugget precis hela tiden, härjar med grannmusklerna, tar kommandot och tycker sig veta bäst. En riktig liten besserwisser, som dessutom gärna missuppfattar det Fru Rumpmuskel den Högra gör och envist apar efter helt i onödan. Ja, mest till besvär faktiskt. Nu ska i alla fall Fyndet få lära sig att veta hut och börja leva mer jämlikt där bak, i harmoni med grannarna. Min assistent och högra hand är en smurfblå tråkboll och ett litet schema. Tråkbollen har svårt att lyda mig så här i början, men den väntas vara fogligare redan inom några dagar och successivt väntas sedan grannskapet få den lilla besserwissern på plats.

Så. Kära boll och grannar, nu samarbetar vi för att få ordning på Fyndet.

Ständigt redo.

Likes

Comments