View tracker

Sakta men säkert börjar gästrummet ta form. I mån av tid och och lust. Och utbud. Inte trodde jag att vi skulle ha sådan beslutsvånda inför varje liten pryl. Ambitionen är ju inte att skapa ett trendigt, innovativt rum som får planeterna i universum att byta plats när man kliver in över tröskeln, utan bara ett trevligt och funktionellt gästrum. Och att använda sådant vi redan har och att köpa begagnat och återanvända, är själva melodin. Jag har insett att den melodin låter olika beroende på vems öron som lyssnar. I alla fall när det kommer till inköpen över Blocket.se. Kanske går det lite snabbt när jag handlar, för visst är det bra om man vet att grejerna verkligen går in i bilen när man ska hämta upp dem - det kan jag sträcka mig till att hålla med om. Men å andra sidan hade vi troligen inte varit där vi är, om jag inte drivit på. Min man aka god vän av djupaste research hade troligen fortfarande forskat i tapetutbudet. Turligt nog hade han en tid att passa när vi var i tapetaffär nr 2, så ledtiden från upptäckt av tapet till betalning gick extremt snabbt. Det var najs. Väl i kassan fick vi veta att det var kampanj och 50% rabatt precis just då. Vilken ljuvlig bekräftelse på att snabba beslut är bra, hurra!

Nu står här i alla fall en sängram och ett bord från Blocket.se, en stol, en fåtölj, en lampa, filtar, kuddar och annat krafs från andra rum och förråd. Det får bli grönt. Och jag bestämmer mig för att det är bra så. Bara resårbotten och madrass kommer på plats också. Och ett överkast och ett sängbord och en matta. Och en ny taklampa och några tavlor och en stolsdyna. Kanske en annan fönsterlampa också. Men det är snabbt fixat.

Övriga väggar är vita, jag lovar. Och trälisten på överdelen på persiennen ska också på plats. Plus lite annat. Ingen stress.

Något mer påkostad var konserten med Laleh som vi var på för inte så länge sedan. Daniel överraskade mig och jag blev så glad! Det var en kväll med stråkorkester, animationer och prinsessklänning och innan dess en heldag med roliga butiker och restaurangbesök. Hotellövernattning med en dignande hotellfrukost blev det också. Det var najs. I mina ögon och öron är Laleh extremt begåvad och har faktiskt något att säga. Kanske inte mellan låtarna i första hand, men i texterna och musiken. Och jag gissar att det är därför hon gör just musik och inte är politiker. Bra när man hittar sin grej!

Jag var så taggad dagen innan konserten. Inte anade jag hur väl jag skulle matchat hennes färgsättning i showen, då hade jag självklart fixat både peruk och glajjor på riktigt.

I dagsläget är det dock mer gult som gäller. Det är ju snart advent och Lucia. Sedan blir det rött, för då är det jul. Mycket att hålla reda på. Lussekatterna är i alla fall bakade och det blev också två längder; en med mandelmassa och russin och en med vaniljsocker och blåbär. Gott!

Monsterna till höger blev sedvanligt fula. Jag gillar traditioner.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det börjar närma sig tre månader sedan Benjamin flyttade ut. Eftersom han inte verkar vilja flytta hem igen (fattar inte varför, han som hade det så bra😜) gör vi nu om hans rum till gästrum - enkelt men med en rolig tapet i ena hörnet där det suttit en svart tapet tidigare. Kul att släppa loss lite i ett rum som vi ändå inte är i så ofta. Och som kan muntra upp gästerna om de skulle få tråkigt😄 I övrigt blir ju allt annars gärna så praktiskt grått och vitt. Så vi har lagt lite tid i tapetaffären. Alldeles för mycket tid om du frågar min man, för vi var nog där i nästan en hel halvtimme. 

Vi bläddrade i kataloger, rullade ut provrullar, tog hem prover och försökte hitta något kul. Lite oväntat hittar jag sedan en rolig tapet på stickspåret Bauhaus. Billig dessutom. Jag skickar ett foto till Johanna för att få en applåd för vårt djärva grepp. Men hon svarar: "Skämtar du?!" Ett extremt kort svar och dessutom på svenska - i ren panik gissar jag, eftersom hon brukar vara lite mer målande plus att vi faktiskt har bestämt att kommunicera på engelska för att hon inte ska bli så förvirrad i lilla hjärnkontoret därborta på andra sidan Atlanten. "Nooo, don't you like it? We think it's a little funny." svarar jag på knackig engelska och får svaret: "I hope this is a joke. You don't even like yellow, do you?!"

Nänä. Eller jaha, vi har alltså tappat smak både vad det gäller fåtöljer och tapeter. Klokast är nog att lyssna på sina barn, så vi tänker om och börjar med målning av lister och väggar så länge. I vitt. Stockholms-vitt. Precis som tidigare. 

Och nu har vi funderat några dygn, och det lutar åt att måla det där hörnet i någon djärv färg istället. 

Daniel har föreslagit beigeI hope this is a joke.

Likes

Comments

View tracker

Vi insåg båda två att det här blev ju faktiskt inte bra. Det blev helt fel. Ändå hann det gå ett helt dygn innan vi satte ord på det. Sonens gapskratt blev den utlösande faktorn och ja, de måste bort. De kom helt enkelt in i vårt liv några år för tidigt. Pensionärsfåtöljerna. Två sittvänliga fåtöljer som vi impulsköpte ca 24 timmar innan skrattet och fick köra två rundor med bilen för att få hem. Som vi monterade benen på, satte oss i och sa att jamen med några mysiga kuddar och filtar blir det jättebra ju. Nu blir det istället två rundor till med bilen. Tillbaka till Ikea med samma fåtöljer. Men det ska bli en fröjd, för vem vill bli pensionär nästan 20 år för tidigt? Inte vi. Men det var nära ögat. Riktigt nära. Vinnaren verkar bli Benjamin, som tack för ögonöppnaren kanske får ta över de ungdomliga filtarna jag hann impulsköpa på vägen hem med den andra fåtöljen. Smart kille det där👱🌟

Nu har jag snöat in på en sammetssoffa istället. En liten tvåsittsare där man kan klämma ner en tredje person till sommaren - Johanna💁 Daniel är inte lika övertygad, men jag tror det är priset som kommer i kläm för hans del. För min del är det leveranstiden, 46 dagar för en snygg grå sammetssoffa med nitar på från Mio😍 Men man brukar ju mötas halvvägs, så jag tycker att vi borde ha en deal om jag sansar mitt sinne i 23 dagar och han lättar på plånboken några tusenlappar😉




Den här åker ut.

Den här vill flytta in. Bild från www.mio.se

Eller den här. Bild från www.sweef.se

Eller denna. Den vinner på leveranstiden, men 43.000 kr känns kanske aningen i överkant. Bild från www.manorstyle.se

Likes

Comments

Jag överdriver inte. Jag älskar Italien. I alla fall som turist. Det är så vackert. Det är så gott. Det är så härligt. Det är så lagom lite annorlunda för mig😉

Ni som tycker att jag uppdaterar bloggen alldeles för sällan, här har ni nu ett riktigt långt inlägg att bita i - håll till godo!

Vi var nämligen iväg på en kombinerad jobb- och semestertripp för ett tag sedan, mannen och jag. Det var en sån där resa som vi inte hade gjort om barnen bott hemma. Även om de självklart hade klarat sig galant på egen hand, så hade det inte känts riktigt bra att dra iväg på äventyr utan dem. De gillar ju också att resa. Och jag är en sån där mamma som vill ha alla med mig. Alltid.😊 Nu flög vi i alla fall till Pisa sent en torsdagskväll och fredagens uppdrag var att besöka ett lädergarveri i Toscana i den lilla byn Castelfranco di Sotto som ligger längs floden Arno, där många andra garverier också har sin produktion. Det var jätteintressant att se hur garvningsprocessen går till. Det luktade inte hallon, men det var imponerande att se vilken kunskap som ärvts genom generationer.

Insåg på hotellet i Pisa att jag matchade hotellobbyn lite för bra för att inte föreviga det.

Saltade råhudar i väntan på hantering. Luktade inte jättegott.

Färdigt läder klart att skickas till Sverige.

Det blev en lång dag på garveriet med rundvandring i produktionen, möten och en fantastiskt god middag med flera spännande rätter. Bland annat en mycket speciell pastarätt med sås gjord på en vild fågel som de inte kom på namnet på. På italienskt vis berättade de yvigt gestikulerande att det är något de på sin höjd bjuder på en söndag, men bara om de har gott om tid eftersom köttet ska koka i flera timmar och sedan skäras i små, små bitar. Efter en stunds googlande på sina mobiler visade ena tjejen glatt upp en bild på herr och fru Gräsand simmandes fridfullt i det blå: "This!! THIS bird!" Hon knackade ivrigt på skärmen och såg så lycklig ut. Jag vill inte tänka på hur min blick såg ut när den landade på bilden. "What? Gräsand?? Ah. Hm, really... delicious."

Vidare västerut mot La Spezia och en lägenhet i gamla delen av stan. Stannade till i Massa längs vägen och tittade på solnedgången. Inte anade vi då vilka übersköna tofflor som väntade oss i lägenheten :-)

Sedan följde ett par fantastiska dagar i Cinque Terre-området, där vi åkte tåg mellan de fem små byarna Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore - charmiga gamla byar som ligger rätt otillgängligt till längs vattnet och några av dem högt belägna på bergkanterna med branta stup ner i det gröna Medelhavet. Vackert och dramatiskt landskap! Planen var att vandra i bergen där, men tyvärr var lederna stängda p g a för mycket regn dagarna innan.

På söndagen åkte vi till Portovenere och Lerici, två andra små byar som ligger på varsin sida om La Spezia. Portovenere tillhör Cinque Terre och utgör tillsammans en naturpark som finns med på Unescos världsarvslista. Ute på udden låg en gammal borg från 1300-talet där stora vågor slog in på stenläggningarna och så en ännu äldre kyrka allra längst ut.

På måndagen åkte vi vidare. Portofino var målet och på vägen dit stannade vi till i Chiavari för kaffe o glass, juice, sol och bad i godan ro. En god middag senare rullade vi mot Portofino. Vägen dit var så otroligt vacker. Snudd på fånigt. Det var faktiskt svårt att ta in allt, det blev för mycket. Väl framme slogs jag av hur enormt vacker naturen och omgivningarna är här, men vad mycket av lyx som klistrats på denna fina, genuina, gamla ort. Det fina, lilla, charmiga vackra krockar med de vräkiga båtarna i mångmiljonersklassen med inbyggda jacuzzis och egen personal ombord, Rolex- och Louis Vuitton-butikerna längs kajen och restaurangerna med mat till överpris som inte smakar bättre än någon annans stans i den här regionen - snarare tvärtom.

Hotellet vi bodde på var jättefint. Byggnaden var gammal och välbevarad och så hade de inrett den väldigt modernt. Överraskande när man kom in, men det kändes ändå väldigt smakfullt gjort. Den egna minst sagt annorlunda stranden var nästan som en stor labyrint med olika gångar och platåer. Frukosten var resans absolut bästa och jag åt så jag nästan sprack.

Tiramisu och lakritsglass - mina två absoluta favoriter. Jag åt inte jättemånga efterrätter, jämfört med Daniel😉, men den här dagen blev det två under loppet av samma halvtimme😄 Så typiskt mig - av eller på, antingen eller, svart eller vitt, tiramisu OCH lakritsglass. Konsekvent och bra👍

Vidare till Milano och lädermässan. Första dagen satt jag kvar och jobbade på hotellet och nästa var jag med på mässan. Någon timmes shopping och middag första kvällen. Valde fruktsallad till efterrätt och vet att det kan bli precis hur som helst. Ibland ett tråkigt äpple i tärningar blandat med ett par melonbitar i samma färg - men ibland så här😍

Torsdag eftermiddag och vi sitter i bilen igen. Landskapet skiftar från storstad och disig luft till landsbygd genom vinodlingar och upp i bergen till hög luft och vårt mål Nago-Torbole i norra änden av Gardasjön. Sååå fint!

Vi välkomnades av herr och fru Gräsand. Jag undvek att prata om middagen här om dagen.

Cykling i dagarna två. Första dagen höll vi till i Monte Velo, där vi trampade 1,5 mil i sakta mak uppför 1200 m i drygt två timmar. Vackert, varmt, soligt, jobbigt, skönt, rogivande, meditativt, utmanande och väldigt svettigt. Vägen nedför gick desto snabbare och det gick så bra ända till en gruskurva på slutet som inte var riktigt lika följsam som jag. Pang! Det gick så fort från tanken "undrar hur den här kurvan går" till att jag hörde en knäpp i nacken, kände ett hårt slag på höften och ett lika hårt slag på armbågen. Turligt nog hade jag bytt ut mitt svettiga linne mot en torr långärmad tröja strax innan, så den tog lite av skrapet i armbågen och lämnade några hål efter sig som minne. Efter några tårar och lite självömkan, tvättning av sår och omplåstring körde vi vidare och kvällen nere i Nago-Torbole var alldeles, alldeles ljummen. Ovanligt varmt för årstiden. Tack för det!

Dag 2 tog vi en shuttle upp till Tremalzo Pass för att cykla 3 mil downhill. Resan upp tog en timme och gick genom ett fantasilandskap i sällskap med ett yngre par från Tyskland. Mina tankar gick till Sound of Music när jag såg landskapet passera utanför bilrutan och det kändes som om hela världen där utanför log mot oss. Dock bröts det av rockmusiken som pumpade på hög volym i bilradion och det kändes som vi var på väg till något event med fräcka YouTube-klipp i svårtillgänglig terräng. En skön mix alltså😄

Det är svårt att sätta ord på allt vackert, men här är i alla fall några bilder.

Det var en fantastisk resa, en bland de bättre vi har gjort. Viva Italia!

Och viva Daniel och jag❤

Likes

Comments

Tiden går så fort! Hallå livet, vad gör du med mig?? Jag hinner inte med. Du rullar på lite för fort kära liv. Sakta in en aning så att jag värderar dig rätt!

Kanske tänkte jag mig att vi skulle sitta här hemma om kvällarna och titta på klockan som sakta vevar in framtiden minut för minut. Att vi skulle blunda med ena ögat och svälja hårt när vi passerar de tomma rummen. Att vi skulle tröstäta allt mindre nyttigt vi kom över medan vi omorganiserade efter åtminstone Benjamin, han flyttade ju för gott. Men icke. Allt rullar på som vanligt. Fast med två bin färre i kupan.

När jag i vissa sammanhang säger att jag har utflyttade barn, har jag märkt att jag låter väldigt, väldigt gammal. Folk ryggar tillbaka, höjer på ögonbrynen, gör en konstpaus och säger något förvånat "Men, jahaaa...? Har du SÅ stora barn?" Jag ser på dem hur hjärnan går varm av att lösa ekvationen hur pass vansinnigt gammal jag är. "Fick barn tidigt vettu" brukar jag avbryta räkneyran med. Fast så tidigt var det egentligen inte. Jag var 25 första gången och 29 andra, men det känns lite bättre att lägga fram det så för då säger de "Jahaja, ja jag tänkte nästan det" och vips så kan de slappna av igen och jag har lurat dem på 5-10 år. Win-win. Jag kan ju få inbilla mig det i alla fall. Och faktum är att det ligger mer i linje med hur gammal jag faktiskt känner mig. Det ÄR skillnad på hur det känns och hur det ser ut. 

Ett annat sätt att verka yngre, är att få barn sent. Johanna tyckte vi skulle passa på att skaffa en sladdis nu medan hon är iväg, det hann vi ju precis med innan hon kom tillbaka igen menade hon. Det ligger dock ljusår ifrån att bli verklighet. Tro mig. 

Något vi nog däremot ska passa på att göra, är att få upp vårt husnummer på fasaden. Det känns dags nu, tio år efter att vi byggde huset. Siffran får då också symbolisera Dream Teams ljuva antal och påminna om att i det här huset var vi fyra och kommer på något litet sätt alltid att vara det. I våra hjärtan. Fyra är bäst, så är det bara. Fourever.

Bild från GRAFITGRÅ http://grafitgra.se/shop/betongsiffror/betongsiffra-4/

Likes

Comments

Vilken härlig lördag vi hade, mannen och jag. Efter ett mysigt besök i Benjamins fina lägenhet var det dags att ge sig ut i naturen denna härliga sensommardag! Så fint det är här alltså! Vi bara njöt genom bokskogar, över böljande ängar och hagar med hästar, kor och får, längs med vattnet på slingriga stigar av sand och med öar och klippor som fina smycken i det glittrande blå, uppför riktiga mördarbackar med dagens finaste utsikt som belöning på toppen. Det är verkligen en rikedom att kunna trampa runt i allt detta vackra! Trots skällande hundar, elstängsel, leriga skor och mjölksyra i benen ;)

Ja, vi ser lite roliga ut. Vi bjuder på det :)

Söndagen var också bra. Först var vi i kyrkan och Benjamin följde med oss hem på middag. Så mysigt! Och lite ovant. Att ha honom som gäst men ändå inte. Självklart fjäskade vi lite extra och bjöd på grillad ryggbiff med bearnaisesås, ugnsstekta rotfrukter och smörstekt sparris med chili och flingsalt. Och så glass, vinbär och nykokt kolasås till efterrätt. Lite träning på det och sedan bio i den sena kvällen. I den salongen höjde vi medelålderna rejält :-)

När vi kom hem pratade vi med Johanna sent in på natten. På FaceTime känns hon så nära. Trots att hon är lite drygt 7.000 km bort och sex timmar efter. Det är inte mer än en gammal skollinjal i träs längd emellan och man behöver inte prata högre än man brukar. Men den här natten kändes avståndet alldeles för långt! Insikten om att inte kunna krama om henne där och då greppade tag om hjärteroten och slet och drog så det gjorde ont på riktigt. För hon var ledsen. Hennes hals hade svullnat inuti och hon var rädd. Visste inte vad det berodde på, visste inte vad hon ska göra åt det och var långt hemifrån. Jag ville bara krama om henne, säga att det ordnar sig, och aldrig släppa taget mer. Men det gick ju inte - hon är för långt bort! Så hjälplös man känner sig där framför skärmen. Förmodligen är det allergi så hon har börjat äta allergitabletter en runda till, det är ju ett annat klimat där och en hel väldig massa grönska. Hoppas att tabletterna hjälper. Hon är i alla fall glad igen, morgonen efter var hon back on track och nu i morse fanns ett nytt glatt inlägg på hennes blogg, fullt av liv. 

Livet har helt klart sina skiftningar. Skönt när glädjen vinner över oron!

Likes

Comments

FaceTime och Snapchat är en välsignelse! I söndags morse när jag slog på telefonen väntade en snap från Benjamin: en stolt bild av första lagade middagen i lägenheten. Först någon timme efter midnatt hade skapelsen uppnått sina efterlängtade 72 grader. Vem känner inte igen sig i att stå och laga mat alldeles för sent på kvällen för att man varit tidsoptimist tidigare under dagen? Har hänt mig sååå många gånger. Och istället för den där goda rätten man planerade så blev det snabbt ugnsstekt kött - igen. Bara för att få det gjort. Av snapen att döma hade sonen gett sina kycklingfiléer mycket kärlek. För de såg riktigt, riktigt goda ut! Tyvärr ingick ingen inbjudan för dinering. Borde inte det inte vara obligatoriskt när man skickar bilder på god mat? Ett steg man omöjligt kan gå förbi när man postar bilden?

Vi FaceTime-ade med Johanna igår kväll. Så kul att se henne och höra hennes röst. Hon är så fin på alla sätt och vis där hon sitter och ler på andra sidan världen. Tills jag ser hennes tunga skymta fram. Vänta nu, sträck ut tungan! Vad har du ätit?! "Den här." Hon tar en tugga på den grönaste kola jag någonsin sett och mina synapser kopplar direkt till YES diskmedel. Här i Sverige hade den färgen tagits upp i Livsmedelsverkets varningssystem om livsmedel. Johanna lär vara grön i ett helt annat system idag. Nåväl. När hon berättat om allt hon varit med om i veckan av händelser, utmaningar, nya upplevelser och spännande reflektioner frågade hon vad som hade hänt här hemma hos oss. Jadu. Det vi kom på var att vi beställt en ny diskmaskin.

Det händer då spännande grejer här hemma. Får väl skicka en snap när den installeras.

Likes

Comments

1) Maten räcker för länge och bordet är för stort.

Jag handlar för fyra fast vi bara är två. Ett klassiskt generalfel jag förstått att varje mor begår dagligen de närmaste åren efter att barnen har flyttat ut. I morse skar sig mjölken rejält i kaffet och jag fick hälla ut det. Dock gjorde det inte särskilt mycket, det var ändå bryggt för fler än två så det fanns mer. På trötta morgonben fick jag masa mig upp och hämta nytt, för att sedan återvända till det alldeles för stora matbordet. I alla fall för en frukost för två. Vi får börja sitta på olika platser olika dagar från och med nu så vi sliter bordet jämnt :-)


2) Det finns onödigt många lediga krokar och galgar i huset.

Sedan drygt en vecka lever vi i ett överflöd av ledig förvaring. Innan dess var situationen exakt den omvända - jag fick alltid gå och leta efter lediga galgar, hur många jag än köpte. Nu kan vi istället ha två galgar per plagg. Eller tre. Handduksknopparna i badrummen som nu blivit tomma, har hest börjat väsa till mig om sällskap. Jag funderar därför på om jag ska hänga upp varsin specifik hand-handduk till mig och Daniel. Alltså så att vi har två handdukar var, en för ansiktet och en för händerna. Då genereras även mer tvätt att fylla den halvfulla tvättmaskinen med, som ju också är anpassad för minst fyra. Ingen dum idé.


3) Tandborstmuggen behöver jag definitivt göra något åt.

Den glor så elakt på mig varje morgon och kväll med sina två tomma, fula mörka hål. Planen är att köpa varsin sådan där tandborste med ett litet spetsigt huvud för att komma åt allra längst bak i munnen. Då får vi två tandborstar var och hålen slutar stirra. Nej förresten, dit bak når jag så bra ändå. Lite för bra faktiskt. Tandläkaren har nämligen underrättat mig om att jag har tandborstskador på visdomständerna. Vilket är extremt ovanligt. Så ovanligt att hon tvingades ta på sig sådana där minikikare till glasögon för att kolla så det verkligen stämde. Jodå, tandborstskador i emaljen. Ganska omfattande dessutom. "Ojoj, det är INTE ofta jag ser det…!" kvittrade hon och tog av sig minikikarna och log sitt vackraste leende mot mig där jag ynkligt satt nedtryckt i stolen febrilt grubblandes på om det var bra eller dåligt. Folk i allmänhet slarvar alltså där bak i munnen medan jag borstar så det glöder. Det är därför min tandborste alltid slits ut innan den egentligen skulle behöva bytas. Men det gör ju inget nu. Det är ändå alltid fyra tandborstar i förpackningarna jag köper. Då kan jag unna mig tre medan Daniel går runt på en.

Well, det kanske är dags att försöka växla över från fyra till två i alla fall. Svinnet blir onödigt mycket här hemma annars, det behöver jag ingen fil. kand. i ekonomi för att räkna ut. Finns det tandborstmuggar för två?

Likes

Comments

Några dygn gick åt för att sova ikapp och röja upp här hemma. De tog nämligen sitt pick och pack och drog och den ena tog lite mer än bara sitt egna. "Kan jag ta med den här TV:n?" Visst. "Det här skåpet också?" Absolut. "Den här kan jag ta över va?" Gör du det. Nya tomma ytor trädde plötsligt fram tillsammans med en och annan dammråtta, lösa sladdar, överblivna prylar och två obäddade sängar. Nu återstår att skapa något nytt av vissa utrymmen och jag misstänker en mindre omstrukturering under hösten. Lucky me som är gift med strukturens fader.

Meteorologiskt sett blir dagarna nu kortare, men för oss två som blev kvar i huset är det tvärtom. Dagarna är längre nu än för en vecka sedan. För även om stora barn är i princip självgående, så är det ändå tider och stunder att ta hänsyn till som nu inte längre finns. Alltså frigörs ny tid. Exempelvis genom att äta frukost utan att vänta in två morgontrötta halvvuxna barn, eller att göra lunch lite snabbt en lördag mitt i allt helgfix eftersom det som råkar finnas i kylskåpet räcker till två. Eller att åka iväg och handla bara det man tänkt utan att annat ska passa på att synkas samtidigt. Eller att konstatera att tvättmaskinen inte blir full idag heller så tvätten kan vänta några dagar till. Lite tid här och lite tid där blir nya timmar.

Lite motsägelsefullt är även nätterna längre. Jag som gärna varvar ner innan jag ska sova har haft fullt sjå att tjata alla i säng om kvällarna. Jag har varit jättejobbig med det, det vet jag. Men jag har så svårt att somna innan alla är på plats och det är tyst i huset. Jag liksom piggnar till när en ny effektpedal till elgitarren plötsligt måste testas på fullt blås av den ene eller när den andra kommer infarandes i sovrummet som skjuten ur en kanon och landar emellan oss på ett alldeles strålande prathumör, eftersom hennes piggaste tid på dygnet börjar ganska precis där kring halvelva-elva-tiden på kvällen. Sedan har John Blund oerhört svårt att övertyga mig och morgonen kommer alldeles för tidigt. Numera somnar jag medan det fortfarande är kväll.

Spontantripperna är enklare. Absolut inte för att någon har hindrat oss innan, men ofta är det ju så i en familj att man parerar och anpassar sig efter varandra och spontantiden blir inte lika tydlig. I söndags eftermiddag åkte vi ut till Smögen och åt räkor, gottade oss i solen och spatserade runt på klipporna, åkte vidare till Hovenäset och badade (en av oss i alla fall och det var inte jag), strosade omkring på de mysiga smågatorna där. Det var så stilla och lugnt - en liten idyll. I måndags eftermiddag var vi ute på Ängögården och riggade inför ett ungdomsläger och på vägen hem tog vi svängen förbi Ellös och åt kvällsmackan i den låga kvällssolen. Bara så där. Det var najs :)

Så klart kommer vi att sakna alla ljud, bök och knök när de inte längre bor hemma. Men vi har inte kommit till den punkten riktigt än. Vi har bara konstaterat att vi vaknar lite piggare om morgnarna, hinner lite mer om dagarna och är så glada och tacksamma att de båda trivs och har det så bra där de är. Alla nöjda och glada så här långt. Saknaden kommer säkert - det har ju faktiskt bara gått nio dagar sedan Johanna drog och sju dagar sedan Benjamin flyttade ut. Kanske har vi bara en första smekmånad som ensamma i huset. Och det är lite som att vara ung och spontan igen, fast mer utvilad :)

Likes

Comments

Förlåt för att jag är jordens sämsta bloggare. Jag vet att uppdateringarna är själva grejen med en blogg. Och att göra dem kontinuerligt. Att skapa bra content och lägga upp fina bilder. Att beröra.

Sämst är jag.

Det har varit så otroligt mycket annat att fokusera på den senaste månaden. För att inte tala om den senaste veckan, de senaste dagarna och inte minst det närmaste dygnet som just lagts till historien. Dygnet som jag ville stoppa tiden helt men ändå få den att gå. För igår morse var det dags att åka till Landvetter och vinka av Johanna. En stund som jag bävat för och gråtit över. Hon ska vara borta i 10 månader och 3 veckor och vi får inte hälsa på. På andra sidan Atlanten blir hennes nya hem, i en annan världsdel och annan tidszon. Hon ska leva ihop med en annan familj, i en annan kultur och med andra rutiner. Hon ska gå i en annan skola, med andra kompisar, annat språk och andra regler. Allt blir annorlunda.

Perioden är ogreppbar för mig. Det är alltid tungt att säga hej då till människor man älskar och framför allt till sina egna barn. Och nu drog det verkligen i hela bröstet och tårarna tycktes aldrig ta slut. Ändå gick det helt ok att säga hej då, väl där på plats. Visst var det tårar och extra långa kramar - men samtidigt också leenden, äventyrslystna ögon och stor förväntan. Förberedelsen har varit lång och jag tror att vi har bearbetat avskeden en tid. Det var egentligen bara det där jobbiga sista hej-då-et i familjen som var kvar. Att krama henne och se hennes leende genom tårarna framför sig live för sista gången för en så lång tid framöver. Att inte vilja släppa henne. Att följa hennes ryggtavla uppför trapporna, se henne vinka glatt längs korridoren bort mot passkontrollen för att till sist se henne gå in i säkerhetskontrollen och sedan vara borta ur synfältet. Tungt. Riktigt jobbigt. Men också en slags lättnad - äntligen, nu börjar hennes stora äventyr. På egna ben. Så modig.

Bäst är hon. Som vågar och har sådant driv.

I morse svensk tid kom hon till sist fram till sin familj. Efter drygt ett dygn utan sömn hoppas jag att hon sover gott. Det blev nämligen en intensiv resa. Mer intensiv än den behövt bli. För allt som kunde gå fel, gick fel. Boarding-korten blandades ihop och hon fick först beskedet att hon inte skulle komma med flyget från London och vidare. När hon sedan väl kom med, blev det försenat så hon missade sista flighten även om hennes bagage hann med - och hon såg planet stå där utanför utan att själv få gå på. Gaten var stängd. Ensam blev hon sittandes utanför flygplatsen i kvällen i väntan på  värdfamiljen som fick hämta upp henne i en annan stad än planerat, för att sedan åka till rätt destination och hämta ut bagaget. Sicket snurr! Fantastiska familj med fyra barn som löste det så snabbt och fick henne att känna sig glad, trygg och välkommen!

Du kan följa Johannas blogg här: www.nouw.com/johannaiusa

Samtidigt med allt detta flyttar Benjamin ut. För gott. Det blir ett stort tomrum efter honom. Han är nämligen en sån där person som sprider lugn och ro runt sig. Som är skön att vara med. Som man mår bra av att bara ha i sin närhet. Lugnet själv. Och som utan att veta om det balanserar upp klimatet när det hettar till mellan oss andra. Han påverkar mer än han förstår och förmodligen aldrig ens har tänkt på. Att ha den förmågan, att med sin blotta närvaro ha positiv inverkan på människor och situationer, är stort. En gudagåva. Ett dyrbart karaktärsdrag.

Bäst är han. Som är sig själv och inte kompromissar med det som är viktigt på riktigt.

I dagarna pågår tapetsering och gardinfix för fullt i hans lägenhet. Den mönstrade väggen är nu vit och fin och anfaller inte längre så fort man tittar på den…! Jag blev helt yr första gången jag kikade in i vardagsrummet, väggen kom emot mig med full kraft.

Det är så kul att få vara med och greja! Men jag får passa mig så att jag inte lägger mig i för mycket. Det vill jag inte. Det är ju trots allt han som ska bo där och inte jag. Fast lösningen hade kanske varit en egen liten etta vid sidan om som parallellprojekt där jag kunde härja fritt. Är dock säker på att han inte vill ha mig som granne. Tänk vad ofta jag skulle göra mig ärenden in till honom :-)

Att se hur hans egna hem växer fram är så mysigt. Allt blir så fint - "så Benjamin"! Hans hem andas redan lugn och ro. Det var faktiskt min sista reflektion innan vi släckte lampan och åkte därifrån sent igår kväll, trötta efter en intensiv och känslomässigt laddad dag. Det kändes så fridfullt och fint. Vad bra allt kommer att bli!

Likes

Comments