Jag har alltså besökt ett av de mest oförglömliga museum såhär långt i mitt 26-åriga liv.
Det bästa jag vet med området jag bor i - måste i särklass vara alla dessa museum. De är gratis inträde och du kan lätt spendera en hel dag där - ren garanti. Detta är det bästa med Washington D.C. Men det kan även vara det sämsta med Washington D.C.
För det är inte bara bra att vi i området kan välja att antingen köra bil eller spendera ca 25 minuter på metro:n in till kärnan. Men vem i deras rätta sinne som inte kan staden - skulle välja att köra inne i centrala D.C.? Men nu ska jag inte fokusera på trafiken, utan på det faktum att jag just haft ett av mitt livs omtumlande upplevelser.
Jag backar bandet lite. Igår (lördags) skrev vi (några vänner) om vad vi skulle hitta på idag (söndag) - och den briljanta idéen om att besöka: The Holocaust Memorial Museum kom upp. Jag tänkte inte så mycket över det - förens vi verkligen kommer dit. För er som aldrig satt er fot i ett koncentrationsläger eller ett museum tillägnat detta hemska helvete folk levde i - det går inte att förbereda sig på vad som faktiskt väntar en.
Även fast jag dock har satt min fot i ett koncentrationsläger (Bergen-Belsen), för många år sedan - klår detta museum ett par stenar som indikerar massgravar, ett kors, obelisk och ett hus för bön. Holocaust Memorial Museum i sig är nog det mest omtumlande känslomässigt jag upplevt. Det första man ser när man kommer in, är en stor hall, och i den hallen finns det en hel del saker. Olika våningar man kan gå till osv.
Men vill man nu uppleva detta museum från början går man in i ett sidorum där det finns hissar, och till vänster om en finns det två stycken fack. I det ena finns det passliknande papper - en för kvinnor/flickor och en för män/pojkar.
Personligen började det kännas för min del när jag tog tag i pappersfoldern och läste genom. Det var då det verkligen sjönk in hur massivt, och hur hemskt denna svarta, dystra delen av Europas historia verkligen är. Jag har sett dokumentärer som fokuserar sig mest på kriget och krigsföringen i sig under samma tid, även har jag sett dokumentärer som handlar om den mörkare sidan av kriget - det man normalt inte tänker på eller ser i andra dokumentärer.
Från att ha den pappersfoldern i handen - spenderade jag och mina vänner tre timmar där inne. Där vi både såg hur Hitler och hans parti kom till makten, för att sedan komma in i den delen där man nästan fysiskt kan ta på historia.
Det jag spontant tänker på är en vägg som stod rest i ett ghetto i Polen och som numera finns i där, en dörrkarm till ett sjukhus och ett fönster till en synagoga. Plus fanns det en hel del andra saker där, som fanns utställda. En vagn som drogs av hästar och en tågvagn som deporterade fångar till Auschwitz-Birkenau*.
* - tågvagnen kunde man gå igenom om man så ville det. Det fanns också en reproduktion av en barack från Auschwitz där man kunde se hur fångarna låg inträngda i våningssängar, en massiv järndörr och framför dörren en hög av öppnade burkar med etiketten: ”Giftgas - Zyklon B” - varav en behållare med pellets som kastades ner i ventilationerna i gaskamrarna.
Det som tog på mest personligen var just reproduktionen av baracken och allt vad den innehöll, samt tågvagnen. Direkt efter man gått genom vagnen möttes man av skylten: ”Arbeit Macht Frei”.
Därefter gick man genom Auschwitz och man kunde se skor av fångar, och en massiv bild av hår som bara rakats av. Även kunde man se ett flygfoto över Auschwitz-Birkenau när det fortfarande var aktivt - taget av ett allierat flygplan.
Såhär nu ett par timmar efter besöket på detta museum - vill jag dels belysa vikten av att se detta. Samt även resa ett litet varningens finger - till er som funderar på att besöka ett sådant här museum - ni kan verkligen inte förbereda er. Samma gäller om man besöker ett koncentrationsläger, eller det som är kvar av det! Det går inte att föreställa eller varken förbereda sig för vad man kommer se, än mindre för man själv kommer uppleva.

Jag fick sätta mig ner vid ett tillfälle för att kunna samla mig och fortsätta. Men det var nära att jag inte klarade av att gå igenom hela byggnaden. Mina vänner gav mig några tröstande händer på axlarna...
...Men det är verkligen någonting var och en ska besöka tycker jag. Oavsett vad jag skrivit för avrådande inlägg om det hela - så är detta trotts allt en rekommendation till er som aldrig har besökt ett sådant museum eller ett koncentrationsläger. Gör det! Utvidga era kunskaper om historien så den inte upprepas - vilken den håller på att göra.
Utvidga era perspektiv på livet - det bekväma livet som ni vanligen befinner er i - en del kanske har gjort det, andra inte. Det är till er som inte har gjort det, som jag vänder mig till!
För detta jag har upplevt - detta är någonting som vi måste komma ihåg!
Detta måste vi berätta!

Likes

Comments

Hej, ni kanske undrar varför jag väljer att skriva inom ramarna för bloggar och inte skriva mina rap-texter? Ni som inte vet, skriver jag, gör och får hjälp med att producera musik. Och det har hjälpt mig med mycket. För er som dessutom inte hade en aning om att jag rappade, skrev inlägg eller för er som inte gillar rap/hip-hop musik, frustrera inte upp er eller lämna inte denna blogg åt sidan bara för att jag använder den genre, Du som läser kanske ogillar mest.

Att vi konsumerar olika sorters musik eller kanske har något gemensamt i musikväg kanske är en slump? Eller det helt enkelt så att jag som allätare inom musikens spektrum levererar Min musik genom kanaler av rap - eftersom det är den enda genren jag fann kunde låta mig uttrycka vad som försegår i min skalle. Sen att jag lyssnar på In Flames, Slipknot The Kooks eller Amy Diamond är en helt annan sak. Jag gillar musik och jag vill kunna yttra mina inre demoner via den möjligheten.

Men det är inte bara musiken som jag måste använda, känner jag. Jag kan bara inte skriva eller beskriva det som jag personligen varit med om i mina texter. Eller jo det kan jag egentligen, men i problemet ligger att jag inte skriver på mitt modersmål. Dessutom har jag under de senaste snart två åren, kämpat med en skriv torka. Har inte kunnat producera fram en text väl värd att lägga till en låt. Det har bara inte fungerat.

Därför överväger jag nu att skriva här. Skriva om vad jag upplevt. Vad jag varit med om. Och hur jag arbetar med mig själv. Ständigt. Varje dag.

Jag kommer hädanefter skriva min pseudonym i slutet av mina inlägg. Kommer inte lämna ut mitt riktiga namn, eller så. Bara för jag vill kunna separera mig från det privata. Jag hoppas ni respekterar detta.

/Nameless Bishop

Likes

Comments