View tracker

Just nu befinner jag mig i Kalmar. Är förbannad på att bussen till Färjestaden åkte vid 20:15, exakt samma minut som jag kom fram med swebus. Såg 404an åka iväg, så himla surt.
Har haft det bra i Västervik för övrigt. Fick träffa Magnus en stund. Det kändes bra. Han bryr sig & är förstående. Bättre killkompis får man leta efter.

Men nu är kvällen kommen. Alla tankar snurrar i huvudet. Ville inte åka från mitt älskade Västervik. Jag saknar att bo där så himla mycket.
Ångrarså otroligt mycket att jag skar mig. Varför? Dumma Fia. Jag vet bättre än så, egentligen. Men, gjort är gjort.

Jag har bestämt mig för att aldrig mer känna kärlek. Om jag inte är säker på att det verkligen är rätt. Men då ska jag ta reda på det under en väldigt lång tid. Jag ska vara mer försiktig, mycket mer. Jag skulle inte klara av att bli sårad en gång till. Förra gången set blev såhär illa så fick jag iallafall skylla mig själv. Det var jag som gjorde fel. Det vet jag. Och det står jag för. Även att jag får ångra det för resten av mitt liv.

Jag vill bara få känna mig omtyckt. Älskad. På riktigt. Är det verkligen så mycket begärt?
Jag vet att jag inte är snygg eller fin eller söt på något vis. Men är det inte insidan som räknas? Jag är väl snäll, eller? Kanske har jag fel. Troligtvis är det så.

Jag vet vad folk tycker om mig. Bakom min rygg. Vad de säger. Men kan dom inte bara säga det till mig istället. Ett sms, facebookmeddelande. Rakt upp i ansiktet, bara jag får veta. Så att jag kan ändra på mig. På det jag gör fel. Snälla..

Jag klarar inte av det här. Jag vill bara kunna leva mitt liv som en vanlig tonåring. Men det går inte. På grund av min adhd, min Asperger, min bipolär. Jag vill att folk ska förstå att saker jag gör eller säger är inte alltid menat. Jag har så mycket problem...

Jag vill inte
Vill inte
Vill inte

Låt smärtan försvinna. Nu. På en gång. Snälla

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mamma, jag behöver din hjälp.
Hör mig. Se mig nu som allra mest, mamma.
Jag vet inte vad jag ska göra & jag behöver dig, jätte mycket. Mer än någonsin.

Likes

Comments

View tracker

Dagen började inatt. Då det blev ett besök på akuten. Lyckades få en allergisk reaktion, av nötter tydligen. Har varit i Västervik sen i tisdags kväll. Allergin kom inatt & jag visste tyvärr inte vad det var först. Så jag åt en likadan nötkaka idag som jag åt igår, det slutade med akuten med nålar i armen, EKG & medicin. Fick även adrenalin insprutat i magen så nu är jag jätte pigg & kommer antagligen inte att kunna sova än på länge. Men det har nog inte bara med adrenalinet att göra..

Jag mår inte bra. Jag har bråkat med min mamma flera gånger idag. Snart är det en månad sen jag slutade med mina mediciner & jag känner av det. Jag är arg, ledsen, deprimerad. Mitt humör svänger uppochner. Jag orkar inte känna, tycka, eller tänka om någonting längre. Men, att börja med mina mediciner igen är inget alternativ för mig. Det känns som ett stort misslyckande. Jag vet att dom hjälper mig när det väl gäller, men jag kan inte se det. Kan inte tro på det. Jag vill så gärna vara utan medicinen, att jag blir blind. Vill inte tro på det.

Jag vill flytta till Norrköping, något mamma inte tycker att jag ska. Något hon påstår att så blir det inte. Jag är 18 år? Jag bestämmer väl över mig själv? Jag är inte omyndigförklarad, så hon har ingen rätt att bestämma över mig lägre. Det tråkiga med mamma är att hon inte ser min utveckling i samma takt som de flesta andra. Vilket är otroligt synd, jag behöver hennes stöd i detta. Mer än något annat.

Alex har förstört mitt liv. Jag orkar inte med denna fruktansvärda smärta. Han & Stina är tydligen kanske tillsammans. För att de tycker om varandra.
Det äter upp mig inombords. Att få höra dom orden sårade mer än jag någonsin vågat tro. Delvis därför anledningen till min blivande flytt.

Jag skulle vilja kunna stänga av mina tankar. Mitt hjärta. Mitt lidande. Bli iskall.
På så sätt slipper man känna. Vilket jag inte är kapabel till att göra just nu.

Likes

Comments

Jag förstår mig inte på mig själv. Jag har inte skurit mig på två år, fram tills igår. & idag.
Bråkade med mamma idag. Jag skrek, jag tjöt. Jag var arg, jag var ledsen. Allt går ut över mamma tyvärr. Men, ibland känns det inte som att hon förstår hur dåligt jag mår. Hon säger bara att hon är den som inte orkar hur mycket som helst. Att hon inte är någon slags robot. Jag har aldrig påstått detta. & jag förstår att hon mår dåligt. Men jag då? Jag behöver hjälp. Speciellt från mamma. Jag vill att hon ska finnas där & stötta mig i alla lägen. Hela tiden.

Jag håller på att bli galen av denna oro. Ständiga oron.
Jag är så olyckligt kär. Jag hatar det här.

Likes

Comments

Idag hände det. Det som jag faktiskt aldrig trodde skulle hända igen. Jag skar mig. I armen. Var nära på att få sy. Ville inte det då sjuksköterskan inte kunde lova mig att dom inte skulle lägga in mig på psyk isåfall.
Hela dagen har bara bestått av tårar. Ont i hjärtat. Ont i hela kroppen snarare.
När de pratades om hockey vid middagen så orkade jag inte stå emot längre. Hade fixat rakblad redan igår & nu gick det inte att hålla sig borta. Hur mycket jag än hade velat att inte göra det. Jag skär mig inte för att få uppmärksamhet, jag skär
Mig för att det bedövar smärtan jag har i bröstet & i psyket när jag känner smärta på annat sätt.
Jag har aldrig funderat så starkt som nu på att få ett slut på
Mitt liv.

Jag trodde jag var stark. Jag trodde att jag kunde stå emot alla impulser. Men jag har uppenbarligen bara inbillat mig.

Likes

Comments

Jag vet inte vad det är som händer. Jag kan inte vara lugn på något vis. Allt jag har i tankarna är Alex.
Jag mår dåligt. Jag vill inte. Jag orkar inte. Snälla låt mig slippa det här.

Dessutom är det mammas födelsedag idag. Hon fick ljuslyktor att hänga upp i badrummet av mig. Hon önskade sig det.

Var på bio också, med personal & en vän till oss. Exodus tror jag den hette, plus några ord till. Den handlade iallafall om
Moses tid. Jag gillade den. Den var bra. Men redan innan filmen hade börjat så kom tårarna.
Allt känns hopplöst.

Likes

Comments

Mitt liv går sönder. Jag är trasig. Just den här dagen, är en dag man helst vill slippa att minnas.
Alex gjorde slut. Helt utan förvarning. Helt plötsligt. På sms.
Det var som att tiden stannade. Jag slutade leva.
Det var länge sen jag mådde såhär dåligt. Jag som har mått så bra den senaste tiden, trots att jag nyss flyttat från Egehem.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Började hyperventilera. Kunde inte andas. Fick ingen luft. Hem till mamma sen på kvällen, konstigt nog så kunde jag sova. Antagligen på grund av tröttheten som kommer med smärtan.

Likes

Comments