View tracker

I april i år hamnade mitt ex äntligen i fängelse, de 10 månaderna han dömdes till för grov kvinnofridskränkning, övergrepp i rättssak, skadegörelse och grov rattfylla omvandlades till 8 månader. Hur den svenska straffskalan är uppbyggd är en diskution som kan pågå i en evighet. Värdelöst helt enkelt.


I straffet bakades det också in överträdelse av kontaktförbud som skedde vid ett senare tillfälle i maj 2015. Han överklagade tingsrättens dom, något alla runt om tyckte va jätte märkligt. Men iallafall så togs det upp i Hovrätten nu i oktober. Han kom i handfängsel med vakter till Hovrätten. Under förhandlingen ska han ha suttit och flinat hela tiden, så pass att min advokat tyckte det kändes olustigt. Jag närvarade inte själv då jag inte behövde det. Domen kom och de fastslog Tingsrättens dom. Fick även ett skadestånd och denna gång gick hela summan till kvinnojouren.


Nu kommer han friges den 21/12 2016. Jag hoppas att tiden i fängelse har gett något, att han har fått någon insikt i att aldrig göra något liknande igen. Jag vet att chanserna är små. Tyvärr....


Det har för min del varit 8 härliga månader. Jag har känt mig trygg, kunnat leva "normalt". Sluppit bli trakasserad och förföljd, sluppit behöva tänka "tänk om".


Vi har hittat på en hel del jag, min sambo och alla våra barn. Vi funderade på att flytta ifrån Sundsvall ett tag, jag känner att jag inte har något som håller mig kvar här längre men sambon har ett par barn här med två andra mammor så vi blir ändå låsta. Vi hittade därimot ett riktigt dröm hus som ligger en bit ifrån Sundsvall, på "landet". En stor Herrgård som vi alla får plats i utan problem. Vi trivs så bra och barnen också.


Jag hoppas att det kan fortsätta så, att mitt ex lämnar mig/oss ifred. Jag hoppas verkligheten det.


Jag fyllde 30 år i början av November, våran adress ändring hade inte blivit offentlig ännu (då) men i brevlådan låg två grattis kort med adressen helt rätt skrivit från min mamma och mormor. De åkte i soporna. Jag kan inte förstå vart någonstans de tycker det är okej att skicka kort när jag bett om att de lämnar oss ifred. Jag kan inte förstå varför, känner de sig duktiga då? De fortsätter att vara vän med mitt ex,och hans sambo. De umgås tydligen mycket vilket är helt okej för min del. Då jag inte vill ha med någon av dem att göra Men lämna oss ifred.

Min yngsta son fyllde 1 år i November och till honom skickade de också grattis kort,de hamnade i soporna.


Jag har berättat för många om vad min mamma och mormor gjort, att de valde tro på den man som misshandlade mig i 3 års tid, som även misshandlade mina barn både psykiskt och fysiskt, att de tom vittnade under rättegångarna för honom. Inte en endaste har någonsin hört något liknande. Mina advokater/ Åklagaren/poliser/ socialtjänsten / kvinnofrids samordnaren.... Ingen!


Vilket någonstans gör allt lättare för mig. Jag förstår bättre iđag, jag förstår att de inte har "alla hästar hemma". Att de har något "fel". Helt enkelt.

Jag är inte arg, jag saknar dem inte. Jag valde bort dem ur vårat liv, det är bland det bästa jag gjort hur svårt och jobbigt det än har varit. Frågan "Varför?" är inte längre aktuell för mig. Jag förstår varför. En fullt frisk (en normal) mamma hade aldrig gjort såhär mot sitt barn!


Man behöver inte gilla allt som ens barn gör,absolut inte Men man vittnar inte i en rättegång där den man vittnar för misstänks ha misshandlat sin dotter och sina barnbarn.. Man ställer sig inte framför honom, man gör helt enkelt inte det.


Jag har fått brev av henne också.

Jag läste faktiskt det, det var rätt intressant att se hennes knepiga resonemang. Hon skrev att om jag låter henne träffa mina barn, då kan hon sluta umgås med mitt ex och hans sambo.

Hon skrev att han berättade för henne att jag skulle ha sagt till honom att när jag växte upp hade hon fyllefester. Och att det var något jag spridit ut. Därför valde hon att ta hans "parti".

Problemet med detta är att jag Aldrig sagt något sådant, för min mamma drack aldrig alkohol när jag var liten, hon var väldigt mycket emot det. Men det är rätt intressant att det skulle vara anledningen till att hon valde göra allt detta.


Jag skulle uppskatta om de kunde låta oss vara ifred. Sluta skicka kort som ändå bara hamnar i soporna. Behöver inte skicka julkort till barnen,ett till varje (5 st). Sluta lossas att de fortfarande skulle vara en del av oss. Det är dem inte. Vi har vårat liv och vi är lyckliga 💜

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​I onsdags kom domen, mitt ex döms för överträdelse av kontaktförbud. 

Straffet ska ingå i den tidigare dom om fängelse. Det läggs alltså på ett brott på den domen. 

-Misshandel

-Grov kvinnofridskränkning 

-Övergrepp i rättsak 

-Skadegörelse

-Överträdelse av kontaktförbud 

-Grov rattfylla 


Han måste dessutom betala skadestånd och en del av rättskostnaderna.  


Han får även ett nytt avsnitt i belastnings registret. Nu alltså 14 avsnitt. 


Jag har vunnit alla rättegångar. 

Det är så skönt! Att se att rättsväsendet fungerar (även om de hade kunnat vara liiiite hårdare straff) 


Sen finns det ju fortfarande de som väljer att tro på honom, hans släkt, några vänner. Vänner /släkt till hans nya sambo. Min mormor, min mamma. Och det är såklart inget jag kan påverka men om de såg till faktan och verkligen gick på deras magkänsla. Så skulle de också inse. 


Socialtjänsten tror på mig.

Vårdnadsrättegången vann jag, han har dessutom inget umgänge. 

Tingsrätten trodde mig i våldsbrottet

Hovrätten likaså

Tingsrätten igen nu om överträdelse.


Det har alla gånger varit olika domare, och olika nämndemän varje gång.

De har alltid varit en enad dom. Det vill säga att det har inte funnits ett enda tvivel.

Han är skyldig! 

För visso kommer han säkert överklaga domen men det vore nästan värt det. Att få se en bojad X i hovrätten.  Undra om han hånflinar lika mycket i rätten då som han gjort i tidigare rättegångar. Han verkar tycka att det är kul att vara där. 



Det har varit tre tuffa år, äntligen är det över! 

Nu siktar jag in mig på framtiden,  och förhoppningsvis blir vi lämnad ifred nu. 



Sluta aldrig kämpa!

Vi är starkare än vad vi tror!




Likes

Comments

View tracker

​Vi var på Birsta i fredags o shoppade lite, inne på HM stöter jag och Amy på mitt ex Sambo. Jag hade nog trott att hon skulle hålla sig rätt tyst gå åt ett annat håll eller liknande.. Men icke! Hon kommer fram till oss och vräker ur sig om mitt utseende, vilket jag kan tycka är rätt lågt att göra av en 40 åring, jag skulle inte kommentera hennes utseende,eller någon annans hur illa jag nu än tycker om denna. 

Hon säger även "du kommer få allt du förtjänar,  jag önskar nästan att 

det är sant det du anklagar honom för" 


Jag sa till henne "tänk på dina barn,du kommer komma till insikt, lycka till" 


Jag vet inte om jag skulle ha gjort så som hon gjorde, höggravid och eftersom de nu påstår att jag är psykiskt sjuk så borde hon nog ha hållt avstånd.. Kan man ju tycka. 


I rättegången som var i onsdags om överträdelse av kontaktförbud berättar X där att vi är vräkta och nu vet han inte alls vart vi bor..(jag o sambon) det är tydligen något de båda pratar om, tom skriver ut på Facebook upptäckte jag. Det är ju ganska intressant, då de båda två berättar för vänner osv att de inte alls vill ha något med mig att göra,att det är jag som trakassera dem, ändå skriver de om mig, om min sambo..de hittar på saker hejvilt. Vi är verkligen inte vräkta, vi köper inte en massa märkeskläder till våra barn, och vad tusan spelar det för roll vad jag lägger mina pengar på?! 

De skriver ut att min sambo knarkar. Det om något är ett rejält förtal. De skriver att mina/våra barn inte har det bra. Jävla skitsnack! 


Men de är ju så,  om de smutskastar mig och min sambo så mycket det går så kanske de tror att folk ska missa de faktum att han är en kvinnomisshandlare och hon är hans offer. 


Och så är det! 

När hennes vänner ringer till oss och frågar om honom, berättar hur annorlunda hon blivit, hon är inte längre samma tjej som hon var innan hon träffade honom då bekräftar det att hon är både manipulerad och utsatt. Så det förklarar kanske även hennes sätt att agera mot mig i affären. 

Taggarna utåt. Förhoppningsvis kommer hennes gamla vänner få henne att inse att hon måste lämna honom när han nu ska skaka galler i ett år...


Jag har faktiskt tänkt, att de kanske passar bra för varandra. Skulle hon lämna honom så kommer han ju leta upp en ny tjej direkt som då också kommer bli utsatt... Det är ju inte heller bra .. Men för hennes barns skull borde hon lämna såklart...  (ingen förtjänar att bli slagen)

Han skulle iförsig redan kunna ha en ny tjej, då det inte är första gången han gör så mot henne. Det berättade han ju i Hovrätten och även enligt hennes vänner så var de i lag redan 2012, fast då fanns ju även andra tjejer berättade han. 


Ja vad ska man säga. Lycka till, hon lär behöva det.


Sen kan jag säga att även om jag skyddade honom och hans agerande mot mig under tiden jag bodde där..så smutskastade jag aldrig hans ex, gick aldrig fram till någon av dem och vräkte ur mig en massa. Man måste inte bete sig illa bara för att man lever med en kvinnomisshandlare!  

En annan intressant sak som han berättade i tingsrätten nu var att han flyttat hem till sin mamma och pappa. Ja, hon bor tydligen själv i hans hus. 

Domaren frågade såhär "stämmer det att du bor på xxxxxxxx?"  han svarade "ja, eller nej föresten jag har ju bytt adress..det är......." sen pratade han om sin sambo som ska ha barn vilken dag som helst. 


Bidragsfusk? 

Vill han inte att hon ska få hans post medans han sitter inne?

Ett försök att komma undan kronofogden för utmätning? 

Eller så är han så dum så han tror att polisen inte ska kunna hitta honom när de efterlyser honom efter att han inte inställt sig på anstalten?!


Jaja, jag har iaf fått ett avslut. 

Jag är lycklig med min sambo, mina barn. Om de vill fortsätta smutskasta oss, hitta på saker så varsågod, gör det dem lyckliga så visst fortsätt så. 

Likes

Comments

Den 5/2 kom beslutet om prövning i Högsta domstolen.

Det beviljas INTE, så nu är det definitivt över. Hovrättens dom står fast och nu går det alltså inte att överklaga mer.

Mitt ex ska äntligen få avtjäna det straff han fått för det han gjorde mot mig.
Det är klart!

Pratade med kriminalvården här i Sundsvall som nu har hand om domen, de som ska hitta en ledig plats på en lämplig anstalt. De berättade att det kommer ta någon månad innan han får en plats och datum när det är dags att checka in. Så ett par månader kvar..sen kanske jag kan börja leva lite mer "normalt", inte behöva känna rädsla när jag är ute själv, slippa trakasserierna.. DET ska bli skönt!

Sen är det klart att jag ibland tänker på kvinnan som lever med honom idag. Jag vet att hon blir utsatt också, hon har de typiska beteendena som kvinnor har som lever i en våldsam relation. Jag är 110% säker att det sker. Och jag vet att allt det hon gjort, sagt, skrivit, elakt, det hade hon aldrig gjort om han inte funnits med i bilden.
Jag hoppas verkligen att hon kommer till insikt så snart som möjligt att hon inte kan leva med en man som honom. För barnens skull, för hennes skull.
Kunde jag så kan D U. Lämna honom!
Det finns Ingen ursäkt för att behandla sin partner illa, det går inte att slå, att skrika att kränka någon och sen bara säga förlåt "jag älskar ju dig" och tro att det kompenserar för det som nyss hände.
Ett bra förhållande innehåller INGA slag, ingen misshandel, inget kontrollbehov. Det är inte kärlek.
Ett bra förhållande är bra varje dag, inte bara ibland, inte för det mesta. Utan Alltid. Det räcker om han slår en gång var tredje månad (tex) det är en gång för mycket.

När jag levde med honom tänkte jag ofta "han slår mig ju inte gul och blå, jag ligger inte på golvet och blöder, jag behöver inte åka på akuten, inget är brutet"
Jag såg inte mig själv som en misshandlad kvinna. Trots att han slog.
Han slog en, två gånger..ibland fler, han drog mig i håret, han sparkade, han spottade, han nyptes, han vred tag i armarna o ryggen, han släpade mig i benet, han kastade saker på mig, han slog med saker,han knuffade mig. Han skrek, Han gormade, han kallade mig för fula ord, han våldtog mig, han hotade mig, han skulle döda mig om jag lämnade honom, han skulle stycka upp mig, han skulle döda Mina barn, han skulle döda min morsa, han skulle våldta min lillasyster, han kontrollerade allt jag gjorde,han skulle ha lösenord till mailen, till Facebook,till telefonen, han skulle läsa allt, han hade kamera på gården för att se vad som skett medans han var borta,
Han skrek på mina barn, han gormade på dem. Han sparkade Sönder deras leksaker,han drog dem i håret, han kastade ner dem i sängarna, han skrämde dem, han slog mig framför dem.

Han förstörde en del av dem. Han förstörde en del av mig

1 års fängelse är för lite... Men det räcker för henne Att komma till insikt, ta steget och våga lämna. Anmäl honom, sök ensam vårdnad om barnet. Du kommer klara det!
Du har många fina vänner som kommer hjälpa dig bara du ger dem möjligheten att göra det.......

På onsdag den 24/2 kl 10,30 är det rättegång i Sundsvalls tingsrätt.
Överträdelse av kontaktförbud.
Förhoppningsvis den sista!

//

Likes

Comments

Då var det äntligen över, Hovrättens dom kom i måndags.

Tre år har det tagit, nu kan jag börja lägga allt bakom mig.


Min mormor vittnade i hovrätten för hans skull, han berättade lite om tiden efter åtalsperioden och jag fick svara på det dem hade att säga. Vilket var helt onödigt egentligen, de la nog ingen vikt i något som sades där.

Det kändes bra när vi gick därifrån, jag och sambon.


Och så kom domen,

Hovrätten dömer mitt ex för Grov kvinnofridskräkning, misshandel, övergrepp i rättsak, skadegörelse (och grovt rattfylleri) till 10 månaders fängelse.


De ändrade ansvarsdelen lite och anser att de tre första händelserna som tas upp i rätten ska bedömas som misshandel ,då nästa gärning ligger så långt ifrån. Vilket jag kan tycka är lite dåligt, då jag i polisförhören berättade om flera händelser som hände där imellan men som inte togs upp i åtalet. Vilket då hade kunnat skärpa straffet lite.

10 månader är i mina ögon lindrigt men han dömdes iallafall och rätten är enig, precis som Tingsrätten var.

Nu kan han såklart överklaga, men det kommer inte tas upp i Högsta domstol, han kommer kanske skriva till regeringen som han gjorde förra gången han dömdes mot tjejen innan mig för att be om nåd. Vilket han inte kommer få såklart.

Han fick fängelse! Jag fick upprättelse! Det känns så otroligt bra, äntligen!

Min mormor skrev i ett brev till mig för ett tag sen, att jag borde lämna X ifred, lägga ned anmälningarn för han har ju gått vidare och har ett nytt liv, en ny sambo osv .

Så kan man ju inte resonera. Han borde helt enkelt inte ha slagit mig. Skulle han inte ha gjort det , så hade han inte behövt krypa in bakom lås o bom.


Sanningen har åter igen kommit fram, så som min mor skrev till mig i ett sms i juli 2014 att den skulle göra i Tingsrätten. Alla andra tror på mig, de vet att det jag berättat har hänt, mina barn minns och vet vad som hände. Kanske dags för några andra att börja inse att jag faktiskt berättat sanningen. Att han de umgås med, han de hellre är med och försvarar att Han faktiskt gjort allt det han dömts för. Han misshandlade mig.


Måste passa på att tacka alla som trott på mig, stöttat mig genom dessa år. Alla fina kommentrarer och mail jag fått av vänner nya som gamla men också från helt okända människor, från kvinnor i liknande situationer. Tack för erat stöd, det betyder jätte mycket för mig.


Sluta aldrig kämpa, vi klarar mer än vad vi tror.

Gott nytt år till alla!




Likes

Comments

Nu var det länge sen jag skrev sist, livet går vidare..jag har haft många positiva händelser att glädjas över så detta med blogg o rättegång,de förflutna har hamnat i skymmundan.


Tidigare har jag skrivit om Hovrätts rättegången, att den skulle ha ägt rum i oktober. Så blev det inte, den ställdes in i sista sekund. Han hade strul med sin advokat, vilket kändes så typiskt. Hade verkligen velat ha avslutat detta innan November,,,

Han fick ordna en ny advokat, jag trodde det skulle ta en evighet till att få en ny tid i hovrätten,men det gick rätt fort tack och lov.

Så, den 14\12 börjar rättegången.

Äntligen ska jag få lägga allt bakom mig och bara blicka framåt.

Förra veckan blev jag mamma igen till en liten pojke, mitt femte barn💜 Vi hade inte gått ut med gradiviteten offentligt ,klart det var några som visste ,de var ingen hemlighet men vi skyltade inte med den över internet, vilket kändes väldigt skönt. Det var en riktigt bra gradivitet, och jag har aldrig varit lyckligare. En helt underbar liten pojke tittade ut,så älskad. Jag har allt jag drömt om, fem härliga barn, jag har min sambo som gör mig till världens lyckligaste tjej.

Det känns så långt borta allt med rättegång osv, mitt liv har verkligen förändrats till de positiva, ärren har läkt, klart minnena finns kvar men inte på samma sätt som förut, jag mår bra, jag är lycklig. Jag är glad och oron i kroppen har försvunnit . Men visst finns det ögonblick eller händelser som får mig att tänka tillbaka eller tänka på min mamma, min släkt. Jag saknar inte personerna ,men jag kan tycka att det är tragiskt  att det blev såhär. Jag kommer aldrig att förstå hur de kunde göra som de gjorde mot oss. När jag tittar på min lilla pojke, så fin... Hans mormor kommer aldrig få hålla honom, hon kommer aldrig få träffa honom, inte se honom växa upp, inte få lära känna honom eller hans äldre syskon för hon valde att hellre tro på den man som skadat både hennes dotter men även hennes barnbarn, pga hennes val och handlingar . Det är tragiskt. Och jag kommer aldrig kunna förstå hur eller varför, det finns ingenting som kan ursäkta det hon, det dem gjorde. Men livet går vidare och vi har det bra 😃 




Likes

Comments

Jag fick ett nytt brev av min mormor igår, hon skriver att hon skickat ett par nu och ett till skadar inte om hon nu inte skriver några hot. Jag har bett dem, min släkt att lämna mig ifred. Men det verkar inte gå in riktigt.

Hon skriver så fascinerande saker, jag tar inte åt mig av något, jag blir inte ledsen eller något sådant utan jag läser och ser hur hennes tankegång går och det är allt annat än vettigt och logiskt.

Hon skriver att ingen annan vet om att hon skickat alla dessa brev. Hon skrev om när jag och min mamma bodde tillsammans med min systers pappa. Om hur illa han gjorde mig psykiskt, om hur jag grät ut hos henne och min morfar, att hon då i sin tur försökte få prata med honom men han vägrade. Det tydde då alltså på att han var skyldig för sina handlingar.. Men när hon då nu för drygt 1,5 år sen ringde till mitt ex för att få prata och fråga honom frågor då ville han träffas direkt, han har svarat bra på alla hennes frågor och det tyder på att han är oskyldig.

Vad ska man säga? Hon kanske mår bäst av att leva med det, tron om att han är oskyldig. Hon levde med min biologiska morfar, han drack alldeles för mycket och slog min mormor, till och med så illa att min mamma föddes alldeles för tidigt. Hon lämnade honom och gick tillbaka flera gånger men det kanske är något hon förträngt. Det kanske också är en anledning till varför hon är så lätt manipulerad av mitt ex. Jag vet inte. Det enda jag vet är att han är skyldig. Jag var där jag fick ta emot, mina barn var där och de minns än idag.

Hon skriver också i sitt brev att eftersom Han har gått vidare (mitt ex), han har ny familj, sambo och barn , att jag har ny sambo och vi har barn tillsammans så är ju allt slut, mellan mig och mitt ex, det är slut. Och därför borde jag sluta upp med allt jag håller på med, anmälningar osv. Jag borde låta honom vara ifred.

Det är något som jag tycker är intressant, det är ju först och främst inte mitt fel att rättsystemet är så otroligt segt. Sen så kan man inte resonera så, att han har ju gått vidare, han har fortfarande gjort mig illa, och misshandlat mig under 2010-2013 , det är något han aldrig kommer komma ifrån hur mycket vidare i livet han någonsin kommer.
Jag tror ju inte att en anhörig till ett mordoffer tex skulle säga efter ett tag "Nä men nu har vi gått vidare, livet ser annorlunda ut idag så mördaren behöver inte få något straff*

Skulle alla som blir utsatt för brott bara vifta bort det för att gärningsmannen gått vidare i livet, så skulle ju fängelserna vara tomma, vi bor i Sverige. Här tar det tid. Han kanske skulle ha varit lite smartare och inte gjort mig illa, då hade han inte behövt bli anmäld, åtalad och fälld. Han skulle kanske ha tänkt på det innan han bildade ny familj, att risken faktiskt finns där att han kommer få spendera tid i fängelse ett tag. Så är det ju också, första gångs förbrytare har det lite lättare.. sen när man har gjort samma sak samma brott, några gånger som i detta fall fjärde gången anmäld för misshandel så får man ju ett lite högre straff då han följer ett mönster. Det värsta av allt är att de här männen är ju genom forskning bevisat att de ökar för varje ny flickvän, deras våld utvecklas och de blir värre. Så hans nya sambo kanske lever ett rent helvete bakom den fina fasaden.

Sen avslutade hon brevet med att fråga om hon och jag kunde träffas på stan och ta en fika, vi kunde prata om väder och vind. Inga baktankar hade hon, mitt ex skulle inte få veta osv. Hon skrev att hon accepterade ett nej från mig också.

Ja, gissa?

Jag vill inte ha kontakt med någon som umgås och stöttar den man som misshandlade mig, det är inte så konstigt. De allra flesta förstår det, många vänner till min mamma tex som hört av sig och berättat saker ,deras tankar och funderingar men också att de förstår mig, de tror på mig och vet inte vad som har hänt med min familj, hur de kan göra på det här sättet.

Men låt dem göra det, om de mår bättre av att ha honom i deras liv, om han betyder mer för dem än mig, än mina barn så varsågod, lev det livet . Men skicka inte brev ,sms eller skriv ut på internet om att det är jag som skulle straffa barnen genom att inte låta dem trätta barnen.

Mina barn mår bra, det kan alla som träffar dem idag intyga om, mina äldsta de vet vad mormor, och gammelmormor gjort vilka deras nya vänner är. Och de är väl klart att de tycker det är konstigt, de är väl klart att de önskar att de hade en mormor, men de mår inte dåligt över det. De pratar inte om dem, de saknar dem inte på det sättet. Det är bara tråkigt.
Och det intressantaste med allt är ju att det var inte jag som tog barnen ifrån min familj. MIN FAMILJ valde bort mina barn, när de började umgås med honom istället. Min äldsta son stod också som målsägande i åtalet mot mitt ex, barnmisshandel.

De säger väl en hel del, så att skriva födelsedags annonser i tidningarna om hur mycket de älskar den som fyller år då, det är ju bara löjligt. Inte ser barnen dem, och inte är det att älska sina barnbarn, att skydda den man som gjort dem så illa. Att sitta i en rättegång för att skydda honom som slagit både sin dotter men också varit på sina barnbarn, både fysiskt men allra mest psykiskt.

DET ÄR INTE KÄRLEK.








Likes

Comments

Alla har vi fel och brister, även jag såklart. Jag är inte guds bästa barn, jag har gjort saker jag inte är stolt över. Jag har hamnat i situationer som har skapat andra inte så bra situationer, jag har gjort mina misstag helt enkelt. Precis som många andra. Denna blogg handlar ju dock om att jag träffade fel kille, om att jag blev misshandlad och hur det är att leva och ta sig ur ett sådant förhållande, den handlar om sveket från min släkt. Jag kan ju säga så här, att det spelar ingen roll vad jag än gjort som vissa kan tycka är fel, jag förtjänade aldrig att bli behandlad så som jag blev, av honom. Inte heller av min släkt. Allra minst av min mamma.

De allra flesta tror på mig, alla instanser så som Tingsrätten, socialtjänsten osv de tror på mig och de vet att det jag berättat är sant. Det har hänt. Han har gjort allt det jag berättat om. Sen finns det ju dem som tror på honom, som alltid kommer göra det, det verkar inte spela någon roll hur många tjejer som anmäler honom för samma sak. Jag är hans fjärde flickvänsom anmäler honom för misshandel. Fjärde! Han är ”bara” 36 år.  Hade han varit 60 år och det varit 4 tjejer av 15 då hade man kanske kunnat tänka sig att det finns en risk att han talar sanning. Men nu handlar det om fyra tjejer, av totalt fyra förhållanden. Om man då räknar förhållanden som varat längre än några veckor. Han hade en tjej efter mig, de träffades ett par gånger, jag fick reda på vem hon var och att hon var väldigt ung, och dessutom hade ett barn. Jag kontakta henne för att varna henne, något jag hört mig för med polisen innan om det var okej att göra så. Och det var det. Vi pratade i telefon länge. Och ja, hon lämnade honom. Tack och lov för hennes skull.

Mitt ex första flickvän, de var i lag i 10 år, de köpte hus tillsammans, redo att starta familj sen lämnade hon honom plötsligt och anmälde honom. Hon orkade inte längre. De hade en hund tillsammans. Den hunden hade han ett foto av i sovrummet när vi var i lag, han berättade hur mycket den hunden betydde för honom och att hon avlivat den utan hans vetskap. Jag fick ju tanken om att något måste ju ha gjort så hon tog det valet att avliva hunden om det nuvar så att hon inte kunde ha honom själv. Men han sa alltid att det var för att hon var så dum.
Nu vet jag bättre, hon berättade för mig om den hunden, om hur han även slog den, hur illa han behandlade den så hon tyckte att det bästa för hunden var att få somna in än att behöva utsättas för hans tortyr igen.

Och så var det ju, även för katterna han hade, vi hade. Om de gjorde något som han inte gillade, så tog han upp dem och kastade iväg dem,kastade in dem i väggen , öppnade dörren och slängde ut dem med våld.

En man som han borde inte få ha djur, och absolut inte barn.

Tillbaka till de som tror på honom, han påstår att jag vore psykiskt sjuk, sjuk i huvudet osv. Det är lite lustigt för alla hans ex är tydligen det. Precis så beskrev han de tre innan mig också, när vi var i lag.Det kanske är så de gör, de beskriver sig själva i sina ex för att verka trovärdigare, jag vet inte. Jag vet dock att han själv varit inskriven påpsyket, att han åt mediciner ett tag, men att han inte ville så han slutade med dem. De var för att dämpa hans aggressivitet. Det var långt innan han träffade mig. Något jag fått reda på såhär efteråt.

Jag sov en natt där jag också. En natt. Och inget mer. Det finns ju journaler.
Men varför hamnade jag där?

10 januari 2013 var jag hemma hos honom med min dotter, jag hade kontakt med polisen, jag bara väntade på att få all den hjälp jag behövde.Men jag lossades som ingenting för honom, så jag gick med på att följa med hem till honom. Det var ett av de största misstagen jag gjort. Han tog min telefon när jag inte såg, han letade igenom den och hittade ett sms mellan mig och min”psykolog” /kvinnofridssamordnare, där det stod att jag pratat med polisen. Sen kom han in till rummet jag satt i, klockan var rätt mycket. Han började läsa upp smset. Först var det som om han bröt ihop, han hade nog inte förväntat sig att jag skulle fortsätta med min anmälan. Men det vände snabbt, han blev det där jävla monstret, fast ännu värre. Jag försökte ta min telefon, han knuffade undan mig gång på gång , tillslut kastade han ut mig på bron, utan skor och jacka. Dottern kvar på insidan. Jag fick lov att gå in och klä på mig jag försökte ta med mig dottern men han vägrade. Jag hade aldrig tidigare varit så rädd förut, jag gick, jag lämnade min dotter där. Jag vågade inte gå in igen, jag var helt säker på att om jag går in kommer jag aldrig ut igen.

Jag trodde ju att polisen skulle hämta hem henne, eller socialtjänsten. Men så blev inte. Han tog henne, och han behöll henne. Jag kunde inget göra åt det. Pga, Gemensam vårdad.

Mina söner bodde hos sin pappa, varje dag ringde jag soc,polisen, alla möjliga instanser för att klura ut hur jag skulle få hem min lilla tjej. Advokater, stämnings ansökan osv. Socialtjänsten åkte inte ens och tittade om hon mådde bra.
jag sov inte på nätterna, jag låg och grubblade hela tiden. Så en dag så var han där i telefonen igen, han spelade ju in de samtalen och hade med dem som sin bevisning på vårdnads rättegången. Där hörs det så tydligt att han pratar omkull mig, psykar mig. Och det var precis det han gjorde. Jag var så jävla ledsen, och trött, och trött på allt som hände. Hur skulle jag kunna orka? Orka gå igenom allt. Orka fortsätta. Så jag bröt ihop, jag ville inte mera, inte leva mer. Jag tog med mig en kniv in på toaletten. Jag satt med den , jag tittade på den. Jag skar lite granna i handleden, inge djupt alls men lite.Skulle jag våga det då? Dö? Nu? Var det värt det, skulle allt ta slut då…? Ja alla möjliga tankar hade jag då. Jag la ifrån mig kniven. Sen ringde det på dörren. Där stod två poliser. De frågade om jag självmant ville följa med dem till 7an. Psyket. Och det gjorde jag. Jag var lugn, men skakig. Så trött.
Jag sov där en natt, jag fick en sömntablett, en, för att kunna sova en helnatt. Sen åkte jag hem dagen efter. Läkaren tyckte inte det var något ”fel” på mig. Han förstod varför, och inte var det så konstigt?  

Sen den dagen har jag ALDRIG behövt hjälp därifrån igen, jag fick ett recept på sömntabletter som jag aldrig tog ut. Och allt det här finns ju sparat i journaler. Det är inget jag kan ljuga om, det finns ju där.

Precis som allt annat, alla rättegångar, de för protokoll,allt sparas. Alla socialtjänstens utredningar finns kvar, det står ordagrant vad jag har sagt, vad han har sagt. Tex, hans yrkande på umgänge, jag har kvar hans yrkanden. Jag har domen, Den dom som vem som helst kan begära ut och läsa.Allt man behöver är hans person nummer, eller mitt. Så kan man få den skickad till sig på mail.

Det allra bästa för de som är nyfikna på vad som egentligen hände på våldsrättegången, den 19 och 20 oktober är det dags för förhandling i Hovrätten. Där kommer det spelas upp allt som sades under tingsrätten, alla vittnes mål. Mitt, hans, mina pojkars. Han ska tydligen också berätta om vad som hänt efter åtalsperioden. Alltså efter januari 2013. Det får han mer än gärna göra. Jag har en hel del att berätta själv.

Så för er som är nyfikna, kanske hans nya sambos familj,mamma pappa? Hennes barns pappa borde kanske vilja veta vem det är han släpper sin dotter till. Min släkt. Vänner runt omkring.

GÅ PÅ RÄTTEGÅNGEN!  

Likes

Comments

Jag skulle ibland vilja ha en vanlig blogg, där jag skulle kunna skriva om min, våran vardag. Om barnen, om deras framsteg, om skolan och dagis. Om mitt och min sambos liv, om vårat nytillskott (katten). Om barnkläder och shopping, inredning och bilder från vårat hem osv… Men det går ju inte, jag kan inte skriva om våra planer, inte ens för nästa dag. Jag får alltid berätta om det efteråt istället. På tex instagram. Sen vet jag ju att även mitt ex och hans sambo, min mamma osv skulle läsa den, varför ska ge dem inblick i vårtliv?

Men jag har bloggat tidigare, jag hade en blogg när jag levde tillsammans med mitt ex. Den gjorde jag mest för att få visa upp de tårtor jag gjort, jag tyckte om att pyssla ihop både smörgåstårtor och vanliga marsipan/barn tårtor till nära o kära. Jag skrev om min vardag, jag skrev bara positivt (såklart) . Andra utanför uppfattade nog mitt liv som riktigt bra. Jag skrev att jag hade en bra sambo, vi bodde i hus på landet, jag trivdes verkligen där..på landet alltså. Att bo i hus var inte så dumt det heller,friheten att bara kunna släppa ut barnen på gården. Inte behöva bry sig om grannar osv. Jag hade ett ”smått” beroende av att köpa barnkläder, det var ett stort intresse, så det blev mycket bilder på barnen i deras fina outfits, fick även höra genom andra tjejer på byn att ”Vad Nadja klär barnen fint, de verkar ju ha det jätte bra tillsammans”. Och så är det ju, OM UTSIDAN ser bra ut, såtror de flesta att innanför väggarna är det också bra. Så är det ju tyvärr inte alla gånger.

Ja, jag vet inte, men en del verkar ju inte förstå att när man lever med någon som slår så berättar man ju inte om det, speciellt inte på en offentlig blogg.

Hur hade det sett ut om jag skulle ha skrivit tex.. ”Idag när klockan började närma sig 13.00 blev min son arg över något, han skrek, så där som barn gör ibland. Det dröjde inte länge innan jag hörde ett oväsen från sovrummet, med raska steg kom min sambo ut från sovrummet, han skrek på min son ”Håll käften”. Han gick vidare in i köket och tog sig frukost, han var arg, hela hans kropp var fylld med ilska, då sonen väckt honom. Han tycker ju om att sova länge och tyckte han hade rätt till det varje lördag och söndag. Jag tog upp hans skål med flingor som stod på bordet för att försöka få en syl i vädret och be honom lugna ner sig, då skrek han på mig ”Ge hit skålen för i helvete”. Jag satt ner skålen på bordet och gav den en liten skjuts, några flingor åkte över kanten, då klev han upp och slog mig med knytnäven på mitt lår, sen satte han sig igen. Jag blev bara tyst, min son stod i dörröppningen och såg allt, han blev ledsen och sprang in på sitt rum…..”

Eller jag kanske skulle ha skrivit om den där gången vi hade barnvakt till vår dotter, mina grabbar var hos deras pappa , och vi hade fått barnvakt den där kvällen i juli 2011 till våran dotter. Hon skulle sova hos sin farmor och farfar. Vi bestämde oss för att handla lite från systembolaget,lyssna på musik och bara vara. Han blandade hejvilt och blev lite berusad,jag har aldrig varit förtjust i alkohol så drack inte heller nå speciellt mycket den kvällen. Han ville ha sex, han blev för på och jag sa nej.. det slutade i våld, våldtäkt, jag tänker inte skriva några detaljer mer än att det gjorde för jävla ont och jag skrek hela tiden, jag gick in och ställde mig i duschen efteråt , det rann blod ner för mina ben, hela golvet blev alldeles rött.. Jag grät och förstod inte först att han faktiskt våldtagit mig. Tankarna fanns ju där ”kan man bli våldtagen av sin egen sambo”..det är ju klart man kan…

Jag vet inte men jag tror att det skulle ha blivit ett jäkla liv om jag skrivit ut detta i min blogg som jag hade förut, då när jag levde med honom. Eller vad tror ni?

Jag anmälde inte våldtäkten i samband med anmälan om misshandel, jag skämdes , ville inte att någon skulle veta, det var inte heller bara den gången. Det var bara den gången det gick så illa, sen kunde han tvinga mig fler gånger men då var det som att jag gav med mig bara för att det inte skulle behöva gå så långt. Jag anmälde dock senare, när jag tagit mig modet att prata om det. Den lades ner, åklagaren sa att det är jätte svårt att bevisa en våldtäkt, nästan inga fall av våldtäkt går att bevisa eller döma mannen för. Idag har jag dock inga problem om att prata om att det faktiskt hände, för jag skäms inte längre. Det var han som gjorde fel. Det är Han som är ett svin!

Jag fick ett mail av en gammal bekant hon hade varit in och tittat på mitt ex sambos facebook, hon skrev att allt de skriver ut, ser så himla bra ut, överdrivet bra. ”Min underbara sambo och jag äter en fantastisk middag” De skriver till varandra, om varandra och svarar på deras egna inlägg som om de inte bodde under samma tak. Jag brukar prata och berätta för min sambo vad jag känner för honom inte skriva ut det på internet. Men det är ju så, hon vill att alla ska tro att allt är jätte bra. Precis så som jag skrev i tex min blogg då jag levde med honom. Hon gör exakt likadant. Men ser det så klart inte själv.

Och vet ni vad, jag dömer inte henne för det, hon lever med en kvinnomisshandlare så är det bara. Även om hon också hjälpt till att ”skada”mig så hade hon aldrig gjort så om det inte vore för honom. Han förstörde henne.

Och jag hoppas verkligen för hennes skull, hennes barns skull att hon inser det. Det må vara bra ibland, kanske till och med för det mesta, men ett slag är för mycket. Ingen ska behöva uppleva det, att bli slagen av sin egen sambo, Ingen! Aldrig någonsin, för då är det inte bra. Då är DU värd något bättre. (nu menar jag generellt, för alla kvinnor som lever så här.. pekar inte specifikt på henne)

Likes

Comments

De allra flesta dagarna går bra, de är bra. Men så finns de vissa dagar då jag allt bara kommer, alla minnen, allt som sker. Allt som gör ont.

Ibland tänker jag att jag inte borde skriva ut hur ont det gör, hur illa han gjorde mig inuti, både då och nu efter, för han njuter väl av det. Han mår bra om jag mår dåligt. Något jag inte borde visa honom.

Men jag mår bra, för det mesta det är ju bara de där dagarna allt ploppar upp som tårarna kommer, frågorna om Varför, hur, hur i helvete lyckades han ta min familj ifrån mig? Och även om jag vet varför, även om jag vet att de förmodligen inte helt beror på honom och hans manipulation av dem, utan dem måste ju också ha något i sig som gör att de valde att tro på honom och inte på sitt eget kött och blod. Så kommer den alltid upp, frågan…Varför?

När jag ser honom, de gånger han visat upp sig, överträtt kontaktförbudet tex, då blir jag så jävla rädd, hela kroppen skakar. Även omjag har min sambo bredvid så blir jag livrädd, trots att han ser ut som en messå blockeras allt och jag får panik. Samma rädsla jag hade de gånger jag var påväg att lämna honom, då jag visste att om han kom på mig skulle han döda mig.
Och han sa ju det, både under förhållandet men även efteråt ”Om jag får fängelse kommer jag söka upp dig och döda dig”. Det sitter kvar, det kommer alltid göra det. Och det är så frustrerande att veta att min Mamma, hon umgås med honom, de är vänner , de åker hem till varandra och dricker kaffe och små pratar. Alltså förstå hur sjukt det känns?

Att min mamma undrar varför jag inte låter henne träffa mina barn, eller varför vi inte kommer och hälsar på när hon skickar sms och bjuder in oss borde vara en självklarhet för henne. Om hon nu tror på honom, så kan hon väl någon gång ibland kunna tänka på vad jag säger, Tänk om det nu var så att han slog hennes dotter, att han behandlade hennes barnbarn som skit, är det då verkligen så konstigt att jag inte vill träffa henne.

Hon ringde socialtjänsten och polisen våren 2011 hon berättade för dem att hon slängt ut mitt ex ur hennes hem för att han visat sitt rätta jag. Hon visste att han slog mig. Hon visste! Hon ville få mig därifrån, barnen.. Idag är det 2015, tre år sen jag lämnade honom första gången…Nu sitter hon och fikar med honom, bästa kompisar.

Det spelar lixom ingen roll hur mycket hon än tror på honom,eller försöker eller vad det nu är hon gör. Det spelar ingen roll hur illa honpratar om mig till andra, tänk mina gamla kompisar hör av sig och undrar vad ihelvete hon håller på med.. Jag är inte psyksikt sjuk, jag gjorde ett misstag som fick konsekvenser för resten av mitt liv..Jag gick inte första gången han slog mig! Men jag gick tillslut, jag lyckades hur jävla svårt det än var, hur jäkla rädd jag än var. Jag tog mig ur, sen tog han min familj ifrån mig. Men jag kommer aldrig ge mig, han dömdes, han kommer dömas i hovrätten också. Han ska få avtjäna sitt straff, för det han gjorde mot oss. Sen kommer han ut, och hittar han på ännu mer saker mot mig, mot oss. Då kommer han få betala för det också. För jag kommer aldrig låta honom vinna!

Likes

Comments