​Tiden går. och väldigt fort.  Känns som en evighet sedan Olle kom till världen samtidigt som det känns som igår. Om någon vecka blir han 9 månader. Lika lång tid har han funnits hos oss som han låg i magen. 

Det går fort och man glömmer. Och förtränger. I mina journaler så såg jag att jag hade en anteckning av en läkare där det stod lätt PTSD. Även om den är lätt så varför är det ingen som sagt det? Och om det är så varför har jag inte blivit erbjuden samtalsstöd för det? Eftersom att det antecknats så måste jag ju ha visat symtom på det? Men eftersom att jag själv är bestämd och driven så har jag sett till att jag ska få komma till psykolog i början på november och den här gången kommer jag inte avboka tiden som jag bakåt i tiden nästan alltid gjort då det känts som att jag ändå hanterat mina problem just innan. Jag kan inte förneka mina känslor längre... ångestproblematiken har ökat kraftigt sista månaderna och jag kan just nu inte riktigt avleda det själv. 

En händelse som uppstod på jobbet i veckan var ett ganska tydligt tecken på att jag svalt och förträngt mina känslor sedan förlossningen och inte tagit tag i dom. Men jag vet heller inte riktigt vad det är jag måste ta tag i? 

Jag har börjat en ortopediutbildning på jobbet som är varannan onsdag då jag jobbar. Vi hade ett studiebesök på röntgenavdelningen vilket var otroligt intressant! Under rundturen på avdelningen så besökte vi MR-delen. Samma MR  som jag själv låg i dagen efter förlossningen. Det första jag gjorde när vi kom in i rummet utanför MR:en så skojade jag lite "- Ja här minsann satt en Ante med en nyfödd Olle i famnen medan jag låg där inne". Det liksom bara kom ur mig utan att jag ens hann tänka innan (som vanligt). Samtidigt som vi stod där utanför så låg det en patient i tunneln och undersökningen var i rullning. Det där oerhört hemska och höga ljudet. Tror inte jag tänkte så mycket. Avdelningschefen stod och berättade om alla säkerhetsrutiner och hur viktigt det är att veta om patienten har något föremål i kroppen som ex en pacemaker eller metallföremål. Tatueringar som också på tal då det kan vara tungmetaller i färgen och då var jag snabb på att berätta att mina tatueringar blev väldigt varma under tiden jag låg där inne och gjorde min undersökning. Helt plötsligt började jag känna mig varm, det blev jobbigt att stå, och visst är det dålig luft här inne? vi var väl ca 8-10 personer som stod där inne... Och helt plötsligt slår paniken till. JAG MÅSTE UT. Jag försökte svälja känslorna och vände ryggen till gruppen för att försöka se vars knappen till dörren var så jag kunde få ta mig ut. Jag har sån tur som har så fina arbetskamrater och självklart så stod min kärste Ulle vid dörren och kunde öppna den åt mig. Ulle som också fanns där för mig dagarna efter förlossningen. Ut kom jag och det bara sköljde över mig. sjönk ihop i ett hörn utanför och panikattacken satte igång med krokodiltårar. Jag var så ledsen. Men jag kunde heller inte förstå varför? självklart förstår jag nu varför, men då fattade jag inte. Och jag tyckte det var så pinsamt att alla skulle se det, och förmodligen inte förstå varför. Men hade inte Ulle varit där så vet jag inte vad jag hade gjort. Vill ju vara hård på utsidan och så jag försökte få stopp på det så fort som möjligt så studiebesöket kunde fortsätta och det gjorde det. Resten av den dagen så kände jag mig väldigt nere och ångesten blev möjligtvis en aningen värre. Men jag vet ju att det är det här som behövs... det behöver komma ut. Men jag är så satans less på det. Kan jag inte bara få komma till en punkt då det inte är så nära längre? Vill att det ska bli ett avslutat kapitel. 

Varje dag går och och funderar på om jag någonsin kommer våga skaffa fler barn? Jag är så rädd. Det har gått snart 9 månader och jag börjar i  alla fall äntligen börja känna mig  som mig själv i kroppen men samtidigt börjar den strejka mer också. Händerna är fumliga och värker som troligen beror på karpaltunnlarna. jag har återigen börjar få ont i nacken på samma sätt som efter förlossningen som sjukgymnasten avfärdade på BB. Sista kotan i nacken värker, jag domnar i händerna, får tryck  i hals och halsrygg. Och eftersom att jag har ångest så slutar det i hypokondri då jag har kontrollbehov och späder på ångesten ännu mer. Får psykosomatiska symtom så jag vet inte längre vad som egentligen är riktiga symtom eller vad som kommer av alla spänningar i kroppen. Jag vill inte ha mer kontakt med sjukvården. Men tittar jag i min kalender så har jag tid hos barnmorska, psykolog, sjukgymnast och läkare. Jag vill bara känna mig OK. Journalen från sommaren 2016 tills nu är snart ett helt lexikon. det får mig att känna mig skammsen också? Aldrig i mitt liv trodde jag att en kropp kunde bli så trasig efter skaffa barn? 

Självklart pallar inte kroppen den felaktiga belastningen man får av att bära på en 12kg+ liten killen. så det är kanske inte så konstigt att den börjar strejka? Försöker tänka realistiskt för att avleda ångesten till min kropp. Men har man väl hamnat i den där onda spiralen så är det lite svårt att ta sig ur den. Därför skiter jag i min hårda yta och stolthet och söker hjälp. Och jag vet ju vad det är som saknas för att jag ska bli bättre: den fysiska aktiviteten. Det räcker inte längre med långpromenader. Och cykligen får jag än inte grepp om. Så därför kommer jag köpa ett gymkort nästa vecka på tenton här bredvid så jag kan ta med mig Olle på dagen om det är så att jag inte hinner en kväll. Och det ser jag så framemot. Styrketräning som ligger mig så starkt om hjärtat. Plockade fram mina styrkelyftar skor och bälte förra veckan, men skorna passar inte lägre! (skrattgråter lite). Såklart passar dom inte när mina fötter blivit hela 1cm längre.... men jag tänker att det kanske inte gör så mycket med hopvikta tår en stund på gymmet ;P eller så kanske jag helt enkelt måste göra mig av med dom och köpa nya ;P Så har du stl 38 och vill ha ett par i princip nya adidas till gymmet så finns det till salu ! :)


MEN! självklart finns det positiva saker i livet också! Jag fick tips av en kär vän i Gävle som jobbar inom psykiatrin som hade fått en remiss av en privat psykiatrisk klinik som ligger i Gävle som gör neuropsykiatriska utredningar oavsett från vilket län du är listad i. Jag kontaktade dom och det visar sig att de inte har någon väntetid och hon jag talade med blev helt ställd över hur det såg ut här. Jag har alltså väntat i 1,5 år och har minst 2 års väntetid till innan jag skulle få tid här i Umeå. Och eftersom att jag bor på annan ort så skulle de se till att lägga utredningen i 2-3 dagar i följd. Får kombinera det med en mini-semester i Sundsvall med familjen då jag även behöver ta med mina föräldrar för anhörigsamtal. Jag har nu skickat in min remiss, mina journaler och lite andra papper. Jäkla tur man har vänner inom de flesta kategorier! :) Min vän intervjuade mig en kväll och skrev efter en mall så ALLT skulle komma med så det skulle öka chansen att få komma in för utredning. Dock tror jag att min remiss från psykologen här i stan hade räckt! men hellre för mycket en för lite :) Så nu väntar jag ivrigt på svar <3 Skulle vara så skönt att få det bortgjort och sluta fundera på vad det är och kanske äntligen få hjälp med problemen i min vardag. MEN! skulle det inte vara så att jag har ADHD så kanske jag kan få hjälp på andra sätt att lösa det. 


Annars så flyter väl livet på i rask takt med jobb, en super aktiv Olle och husletande! Om du/ni vet av något hus i Obbola eller Holmsund så säg snälla till! Den här veckan har varit så kaotisk när det kommer till hus då jag impulsivt utan att ens ha pratat med Ante lagt ett bud på ett hus! (hehe), dock så har vi aldrig varit så nära mållinjen till att äga ett hus men som tyvärr inte motsvarade våra förväntningar. Mäklare är jäkligt duktig på att ta bra bilder som kanske inte riktigt ger den riktiga verkligheten. Efter att ha letat hus och budat sedan 2012 börjar man bli rätt desperat och det är farligt. Men efter övervägan och ett realistiskt tänkande så var det ett bra beslut att inte kasta oss in i den affären. Besviken var vi men vi hade förmodligen blivit mer besvikna i slutändan. 

Nåja, nu ska jag ut i höstfrosten och njuta av solen som äntligen visar sig här uppe i norr!

Hoppas alla får en superfin lördag <3 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När jag startade den här bloggen så hade jag en önskan om att jag skulle orka fortsätta uppdatera kontinuerligt men jag visste inombords att det aldrig skulle bli så!

Jag är ju en det slaget att jag får mina il och är intensiv under en period för att sedan lägga det åt sidan och inte färdigställa det. Hör förmodligen ihop med min icke ställda diagnos än.


Men nu har det gått några månader och en del saker har hänt. Jag vill ju såklart uppdatera er om hur det har gått sedan alla missöden och hur jag mår i dagsläget.

Ett tag så hände det inte så mycket men en del saker är avslutade och jag har väl delade meningar kring det.


Just i dagsläget och precis i denna stund så borde jag egentligen också passa på att sova en stund nu då Olle faktiskt sover, men jag har en tendens till att gå på högsta växeln när jag är trött och kreativiteten börjar rulla uppe i skallen.

Första tiden med Olle var ju helt galet jobbig, men så känns det väl såklart för dom flesta som är nya föräldrar. Och vi hade ju heller ingen aning om att han var allergisk mot mjölk. Ungen blev ju som en helt ny unge efter att vi helt gick över till mjölkproteinfri ersättning. Efter det så har han varit sjukt enkel. Inte varit jätte märkbart under de olika utvecklingsfaserna heller och är för jämnan bara glad. Folk frågar oss alltid om han verkligen är sådär glad jämt? Och ja: det är han! Men självklart så har han sina dagar också precis som alla andra i den här världen.

Så man kan ju lugnt sagt säga att vi blivit bortskämda. När han haft sina dagar så brukar vi alltid säga att vi är tacksamma att han inte var ett kolikbarn eller mer missnöjd. Det brukar ju gå över ganska snabbt.

Men sista 1,5 veckan har han gått från att sova i stort sätt hela nätterna till att första börja äta 2 ggr under natten och sedan vakna en gång i timmen och skrika som en stucken gris. enda sättet få honom lugn efter en halvtimmes skrik har varit att tända lampan och skrika ”OLLEEEE VAKNA!!!! LUUUUUUGN” och ruska lite i honom. tillslut så öppnar han ögonen och efter ett tag går det att få han att somna igen. Men då hinner vi just precis somna om så kommer nästa skrikattack igen.

Och på detta så har han och Ante blivit jätte förkylda. Det hjälper ju inte om vi säger så. Första natten var jag orolig hur jag skulle klara av att sova då jag var så orolig… men det var lugnt! han höll mig ju vaken hela natten -_-


Vi vet ju inte vad det är om det är en kombination av att han nyss fått sin 4:e tand, förkylning, om han är tidig i utvecklingsfasen och om det är mardrömmar? Men det sker bara på natten. klockan 7 imorse låg han som vanligt och jollrade på sitt språk och var den där glada Olle igen. Lite mer svårsövd dagtid men annars inte så mycket mer. Det är bara på natten. Och inte hjälper det heller att Ante är helt utslagen…. för jag har noll energi kvar nu och inte bara pga sista veckan. Men det återkommer jag till sen.


Anyhow…


det är ganska precis 3 månader sedan jag sist skrev och det har väl hänt en del grejer sedan dess.

Efter många om och men med patientförsäkringen så är båda mina utredningar avlutade nu. och är jag nöjd?

NEJ. Att en patientförsäkring finns låter tryggt och gjorde i alla fall mig lugnare och hade hopp om att kanske få lite plåster på såren. Men jag vet inte om det bara är jag som haft mycket problem med dom men inget har ju funkat som det ska. Handläggarna höll inte koll på vilka utredningar som tillhörde dom och de svarade på den andres utredning vilket bara gjorde det ännu mer invecklat och i o m det så fördröjdes den andra osv osv.

Men jag fick ju avslag på anmälan mot durapunktionen då det fanns en risk för att det kunde hända. så det blev det noll ersättning för. Jag tycker ju att något kunde man ju få för allt lidande efter den men icket. Jag har ju dock fortfarande ont vid insticket och är det kvar om ett år så kommer jag anmäla det igen.

För två-tre veckor sedan så fick jag besked om att jag i alla fall skulle få ersättning för den förstorade urinblåsan vilket gjorde mig mycket glad då en extra slant som föräldraledig inte skadar! Jag skulle då få ersättning för sveda och värk samt för den tid jag var inlagd. Och vet ni hur mycket jag fick?…. trumvirvel…… 1700kr!!!! yaaaaaaaaay! Jag ville bara knöckla inhop beskedet och stoppa det i halsen på handläggaren och fråga om jag ändå inte var värd mer??????

Seriöst, driver ni med mig?? Det undrar jag fortfarande?? Är det ett skämt? Jag var först med om en traumatisk förlossning, ett traumatiskt efterspel sedan så fuckar personalen upp allt och jag får en förstorad urinblåsa och tappar förtroendet för vården ännu mer. Och 7 månader senare så kan jag än inte riktigt lita på min känsel över att vara kissnödig. Ibland kommer jag på mig själv att jag har ont i magen, lite som mensvärk, och bah ” Just det! kanske borde gå och kissa efter 1,5 liter grön smoothie och kaffe på det? ”


”Ja tyvärr så är det inte så mycket men det är en liten symbolisk summa iaf”


ehmmergerd. Tur det är en telefonlinje mellan oss. Annars hade jag nog blivit anmäld för något.


Så var det med det.


Men i det negativa måste man ju se det positiva! för 1700kr fick jag ju iaf ett par boots jag så länge velat ha.

Och efter att jag slutade amma så kunde jag börja cykla igen utan att få ont i bäckenet. Likaså så försvann granulomet efter en möjligen lite otäck upplevelse men det behöver vi inte gå in på. Det är inte kvar iaf, det är huvudsaken.

Jag upplever att problemet med urinröret gått till sig en aningen också men är långt ifrån som det ska vara. Jag tänker dock vänta ett år iaf innan jag tar det vidare.


Nu har det ju ändå gått 7 månader och konstigt nog precis som alla andra säger så börjar man ju glömma bort massor med saker. Ibland funderar jag på hur det skulle va att bli gravid igen, var ju ganska mysigt ändå (just i dom stunderna har jag ju helt förträngt hur sjukt jävla jobbig min graviditet var!!!) och kanske jag skulle fixa att föda vaginalt igen? men HELL TO THE NO. Absolut, jag har glömt en del av smärtan under födseln och lite andra saker. Men så fort jag tänker på att jag ska behöva föda ett barn till så kniper det i hela mig. Jag sköljs av obehagskänslor och vill aldrig mer gå igenom det trots att jag så gärna till ha ett till barn. så är det ju bara. självklart ska Olle få ett syskon i framtiden.

Och snitt är än i dag min enda lösning på problemet. Men jag är fortfarande så rädd för att bli stucken i ryggen igen vilket jag kommer behöva. Jag måste få träffa någon läkare som är duktig på det där och kan förklara för mig att det kommer gå bra. Jag kommer inte kunna vänta tills dess att jag är gravid igen och då ta tag i problemet. Jag måste få veta innan jag tar det steget att det kommer att gå att lösa på något sätt. Tänker inte utsätta mig för samma procedur igen. Visserligen så har de en MR av min ryggrad nu så de borde kunna använda den som en vägledning på något sätt så jag inte ska behöva bli felstucken igen 3 ggr.

Nä, ett syskon får vänta.


Aldrig har min icke diagnostiserade adhd varit så märkbar som den varit de sista 7 månaderna. jag är så utmattad i mitt huvud då det är gasen i botten från att jag slår upp ögonen tills jag sluten dom och ekorrhjulet lagt av. Var just så pass att det gick an när jag inte hade barn och bara jobbade. Nu har jag inte bara mig själv utan en annan att ta hand om också. Olle går ju självklart i första hand som alla andras barn gör. Och som alla andra föräldrar är man ju inte längre nummer 1 utan sist i ledet. Tänker inte gå inte så mycket på det men kan kort beskriva hur det är i mitt huvud när något skall göras: Tänk er ett biljardbord där kulorna ligger i en fin triangel, det är en ”normalstörd” persons huvud när det skall göras något. I mitt huvud så ligger inte kulorna i en pryd triangel utan biljardkön skjuter allt vad det bara går så alla kulor sprider sig över hela bordet. Det är min bästa förklaring. Går jag till köket för att ex hämta något så har jag på vägen från vardagsrummet sett hör och känt 18 andra saker så jag har glömt vad det var jag skulle göra i köket. Kanske låter som en annans vardag, men för mig är det svin tufft, och speciellt när jag är en högpresterande person och vill att allt ska bli så bra som möjligt, för vem vill inte det?

Ante ska ha en eloge för att han klarar av mig just nu. Var jag inte dryg förut så vet jag inte vad jag är nu.

Var 1,5 år sedan jag ställdes i kö för utredning och fick beskedet att det är minst 1,5 år kvar. Läkaren rådde mig att inte försöka självmedicinera med droger eller alkohol. Men jag kunde stolt säga att jag slutade med allt sådant för 8 år sedan!


Jag fick ordinationen endorfinpåslag genom ansträngande fysisk aktivitet vilket inte var en nyhet för mig <3 Jag vet att det är det jag behöver och jag måste på något sätt göra en prioritering i mig själv så jag får en timme om dagen varje dag kan ta mig ut på cykeln och få utlopp. För min egen skull, Olles skull, Antes skull och alla andra i min omgivning.


MEN! livet är ändå helt okej. Hade kunnat varit värre :)


Om lite mindre än 4 veckor börjar jag smått arbeta igen vilket jag ser framemot. Möjligtvis lite nervös då det är över ett år sedan jag arbetade men det kommer säkert gå vägen. Längtar så efter mina underbara kollegor <3


Nu har KusJonas vaknat (alltså Olle). Så jag önskar er en underbar helg!


Likes

Comments

Livet kom i vägen.

Men livet är trots sömnlösa nätter, hett temperament, fyrkantiga fisar som inte kommer ut och konstanta problem ändå ganska så fantastiskt. Trodde aldrig en sådan liten filur som Olle kunde få allt att kännas så mycket enklare.

Vi är nu inne i utvecklingfas 4 och jag tror det har börjat ebba ut då han är betydligt mer harmonisk och ännu gladare än vad han var innan den startade. För ca 2 veckor sedan när jag skulle vara hemma själv en hel helg för första gången och iiiingen i mina familjer var hemma heller så skulle den såklart debutera då. Det var en spännande helg J

Sedan jag sist uppdaterade bloggen så har jag både hunnit träffa aurora för post-partum samtal, bestämt mig för att fortsätta amma så långt det bara går och för att sen besluta mig för att sluta helt men misslyckas bara.

Jag hade en annan bild av hur samtalet med auroran skulle funka. Jag klickade inte riktigt med den här personen heller så det blev inte ett jätte bra samtal ur mitt perspektiv. Men jag la inte så mycket energi på det utan bestämde mig efteråt att den dagen det är dags att skaffa ett syskon till Olle så vill jag träffa en annan och jag vill börja med samtal redan under tillverkningen av syskonet ;P Men det lät åtminstone som om jag kommer kunna få påverka och planera i alla fall, det var det som kändes mest viktigt av det samtalet.

Jag har också lagt mindre vikt och engagemang i mina ”problem/skador”. Jag la enormt mycket energi på det och det tog för mycket. Jag tänker nu istället vänta, precis som vården vill att jag ska göra, och sedan när jag slutat amma och låtit kroppen återhämta sig ett tag till ta kontakt igen. För då kan de inte komma med det något mer. Jag är fortfarande fast besluten vid att det är något som är fel. Punkt.

För några veckor sedan så fick jag någon slags separationsångest och bestämde mig en natt när jag inte kunde sova att jag skulle minsann fortsätta amma så långt det bara gick, 6 månader? Skit bra! 8 månader? Ännu bättre. Försökte intala mig själv att det var det bästa beslutet för oss alla. Det höll ungefär typ… 3-4 veckor. Om ens det.

Det är inte hållbart.

För det första, jag och Olle får sällan ha en ”mysig” amningsstund. Enda gångerna det fungerar felfritt är nattetid då han äter i sömnen. Då verkar det inte som att han bryr sig i vilken form maten kommer i utan tar det han blir erbjuden. Men övrig tid under dygnet är ett konstant bökande, han vill inte ta bröstet helt enkelt. Jag tror det är ett för högt tryck då han nästan varje gång sätter i halsen om vi inte liggammar (vilket vi gör på nätterna) och det har lett till att han tycker det är obehagligt. Jag förstår honom, skulle själv inte vilja bli skendränkt flera ggr per dag.

D-MER (amningsdepressionen) håller fortfarande i också. Är så obehagligt att känna sån orelevant ångest varje gång även fast jag vet att det är kemiskt och ändå ”normalt” fast det inte är det.

Olle är ju också allergisk för komjölkprotein vilket resulterar i att jag inte får äta något som innehåller det. Glutenallergin är en sak, den kan jag leva med och tycker den är ganska enkel att spåra, men det är så mycket svårare med komjölk för det är tammetusen i allt. Så många ggr jag har råkat få i mig ovetandes och även av misstag då man av vana köper och äter vissa saker. det har ju aldrig slutat bra, varken för Olle eller mig.

Det är rätt uppenbart också att han fortfarande är hungrig då han först kan amma och sedan få i sig 90ml ersättning efteråt. Han har dessutom börjat prutta mindre sedan jag drog ned på amningen plus att de luktar inte alls lika illa som när jag helammade.

Men det har ju inte varit någon nyhet att jag haft en kraftig överproduktion av mjölk då jag i princip haft över så det typ skulle räcka till 3 ungar till och läckage har ju varit vardag. Veckan innan jag beslutade mig för att sluta amma så fick tuttarna frispel och ökade produktionen ytterligare trots att jag ändå smått börjat trappa ned. Så de sista två veckorna har jag bytt ut 2-3 mål om dygnet och ammat på natten, men det har lett till att jag fått mjölkstockning 3 gånger sedan förra fredagen och inte lite heller. Vaknat mitt i natten och haft en redig feberfrossa, känts som om varenda cell i hela kroppen har vibrerat, inte kunnat röra på mig för att jag haft så ont i kroppen och tuttarna har varit som meloner full i ömma knölar.

Då när jag vaknade imorse så kände jag att jag behövde prata med någon i vården då jag för 3:e gången drabbats av det… fick kontakt med BB-hemvård och hon förstod varför jag ville sluta. De skulle höra av sig nu i eftermiddag då de pratat med en läkare då det eventuellt kan bli aktuellt med medicinering så jag får stopp på mjölkproduktionen. Men jag har en magkänsla av att de inte kommer ringa idag, brukar bli så! Jag håller tummar och tår.

Någon som har erfarenhet av sådana tabletter? Hört att de har lite otrevliga bieffekter?

Igår fick jag även brev om att en av mina anmälningar till patientförsäkringen blivit slutförd och den gick inte igenom, vilket jag inte hade väntat mig heller. Finns ju en risk för durapunktion vid epidural men eftersom att personalen tyckte att jag skulle anmäla det så gjorde jag ju det.

Problemet är bara det att handläggaren som hade hand om urinblåsan är den som har gått igenom durapunktionen fast det är en annan handläggare som har hand om det. Så hon har avslutat ärendet kring den förstorad urinblåsa fast det ärendet inte ens har blivit tittat på. Och när jag ringer upp henne och ifrågasätter det så vet hon om att det blivit fel då den medicinska rådgivaren svarat på durapunktionen men i fel ärende så hon fick det utlåtandet fast det inte var tänkt. Men varför har hon då fortsatt genomföra det i fel ärende och dessutom varit medveten om det hela tiden att det blev fel? Hon bad om ursäkt och sa att de givetvis skulle kolla på ärenden nr 1 (urinblåsan) men skyllde på att de får ju in 18.000 nya fall det här året så de hade ju så mycket att göra.

Well.I dont give a fuck about that.

Jag kommer nu alltså måsta ringa dom om någon vecka igen för att kolla så det inte ”glömmer” bort det. Den förstorade urinblåsan hade ju faktiskt kunnat förebyggas genom rätt vård och rätt rutiner. För det ska jag fan ha ersättning för. Okej punktionen i spinalen då det är olika faktorer som ex anatomi som spelar in. Men aldrig att jag ger mig när det kommer till vårdmissen av urinblåsan.

Nu kanske jag är elak, men den här personen sa att hon var hörselskadad och redan första gången jag pratade med henne kände jag på mig att det skulle bli fel någonstans fast jag tydligt sa ord för ord med pauser och artikulerade noggrant för att hon skulle höra mig. Det kanske inte är det mest ultimata att vara hörselskadad och prata med sina klienter över telefon….

Nääääääääär ska saker och ting rörande vården gå som det ska för mig? Jag har blivit avskräckt för att ens våga ta kontakt med den igen.

Annars! Annars är det helt okej! Olle växer så det knakar, men det var ju ingen nyhet. Han blir 4 månader om 2 dagar och väger nu strax över 8kg. en riktig liten tungviktare. Men också väldigt stabil i kroppen för sin ålder och tidig i utvecklingen. Men då kommer han väl säkert vara sen med något annat senare ;P

Känns lite som om den här bloggen framställer mig som en riktig gnällkärring, men så är det inte! Möjligtvis litegrann just nu, men jag har ju mina anledningar J Jag är ju annars positiv för det mesta! Nu ska jag gå å krama min karl <3

Trevlig helg på er!

Likes

Comments

Det går framåt. Det känns då i alla fall som det. Som jag skrev i förra inlägget så fick jag ju en kortisonspruta i handleden och det verkar som att den har gett effekt. Numera sväller det bara lite på nätterna och jag kan använda den utan att det känns som om något hat gått av i den. Så han måste ju ha gjort rätt trots allt även fast jag kände mig lite osäker på honom.

Jag besökte kvinnokliniken i måndags och kontrollerade skadan som uppstod efter efterkontrollen och det såg bra ut. Granulomet var inte helt borta trots att det var starka grejer som användes… jag var ganska säker på att det skulle ha försvunnit med tanke på vad jag fick penslat där :P Men barnmorskan på kvinnokliniken förklarade att det kommer inte försvinna av sig själv, men när jag slutat amma så kommer jag inte känna av det. Ännu en gång så förklarade jag mina problem och bad henne ta en ordentlig titt. Den här gången förstod hon vad jag menade och det kan vara så att jag fått en liten polyp vid urinröret och det är det som gör ont. Men i det läget man är när man ammar så vill man helst inte laborera så mycket då slemhinnorna är sköra och torra. Om det skulle vara kvar efter att jag slutat amma då kunde det vara aktuellt att ta bort det, men jag fick aldrig förklarat hur man gör, bara att det skulle göra väldigt ont nu. Ska fortsätta med knipövningar och låta kroppen ta sin tid att läka. Måste ju erkänna att jag haft lite bråttom. Någonstans i mitt huvud trodde jag innan förlossningen att återhämtningen skulle gå så mycket fortare… men har ju ändå grott ett barn och bärt på det i 9 månader så jag måste nog känna lugnet och låta det ta minst lika lång tid att återhämta mig. Från och med nu ska jag fokusera på att amningen känns bra och tänka på hur jag använder kroppen i vardagen. Försöka aktivera mina muskler på det sättet och hinner jag får jag köra lite hemma träning. Hoppas kunna prova cykla i helgen och se hur det kommer att kännas. Man sitter ju lite bättre på en mtb än en damcykel, blir en liten annan belastning. Sedan blir det bara vägar till en början då jag inte tänker belasta bäckenet då jag känner att det är ganska uppenbart att det fortfarande är instabilt. Ska ta kontakt med en sjukgymnast som kan det där med bäcken, det kan även vara så att en del av min smärta som jag upplever där nere kan bero på att bäckenet inte är i rätt läge.

Emellanåt blir jag lite ätstörd igen och hatar hur min kropp ser ut men jag jobbar på det där. Det är okej att äta allt och min kropp har ju gjort något helt fantastiskt så det är ju ganska självklart att den inte ser ut som den gjorde innan. Idag har jag fikat två ggr och njöt av dom båda utan att få dåligt samvete. Under min promenad som blev lite extra jobbig pga underlaget så tänkte jag först ”- Jag förbränner ju iaf fikat jag åt idag”. Men då slog det mig att jag ska fan inte gå och tänka sådär, så jag vände på det ”- Jävla tur jag fikade två gånger idag annars kanske jag inte hade orkat den här promenaden.” Jag längtar tills den dagen jag inte bryr mig alls om vad jag stoppat i mig eller hur mycket jag tränat. Who cares egentligen? J Graviditeten och rollen som mamma har väckt mycket nytt inom en och vad som är viktigt och oviktigt .

Igår fick jag veta att jag äntligen ska få träffa en aurora för att prata om min förlossning. Hon ville att jag skulle skatta min förlossning i helhet och jag skattade den som noll, vill säga åthelvete. Hon förstod varför också. Jag ska få träffa hon redan den 8:e maj och innan dess ska jag ha köpt mig en fin anteckningsbok och börjat skriva ned mina tankar om förlossningen. Varför jag så gärna ville göra bort de där samtalen nu och inte sen är pga att jag inte vill gå i låt säga 4 år och behöva oroa mig över en förlossning igen. Jag vill kunna känna att om 2 eller 4 år att det inte ska kännas jobbigt den dagen vi bestämmer oss för att skaffa en till barn. Jag vet att jag vill ha en till lite knodd, men vill aldrig behöva gå igenom en förlossning. Och jag ser bara en lösning på problemet: planerat kejsarsnitt. Jag ska ha ett snitt annars kommer jag aldrig våga igen. Så genom att först få bearbeta min förlossning och rädsla kanske jag kan få känna mig trygg i framtiden att ta beslutet att skaffa ett till barn.

I övrigt så går det mesta framåt. Sinnesstämningen är mycket bättre för varje vecka, jag orkar mer, Olle sover bättre (men fortfarande nästäppa som väcker oss en gång om natten), Olle växer så det knakar!! Fick beställa lite kläder i stl 74 då 68 numera fylls ut. Ska till BVC imorgon och jag är väldigt nyfiken på den exakta vikten och längden. För varje dag som går nu så händer det något nytt. Förra veckan upptäckte han tårna, i helgen så kom det lite nya skratt, idag upptäckte han tungan och han blir bara starkare och starkare.

Det är så fantastiskt att få vara med och se den här utvecklingen.


Likes

Comments

Ja lite så var min upplevelse igår.

Igår hade jag äntligen tid för att få en kortisonspruta i handleden. jag håller alla tummar och tår på att det räckte med den och att det kommer gå över nu. Men med en liten kille på över 7kg redan nu så finns ju risken att det återkommer. kan inte fatta att ungen är så stor och blir nu till helgen bars 11 veckor!

Men väl på VC så möttes jag av en äldre mycket söt och trevlig läkare. Allt var förberett och jag försökte mentalt lugna ned mig själv angående sprutan. Jag har aldrig varit rädd för sprutor tidigare, men sedan förlossningen så kände jag mig som en nålkudde vilket jag tror har lett till min rädsla. Men jag frågade lite snabbt om det kunde påverka Olle på något vis då jag ammar. Skulle inte ha gjort det. För alla råd på fass var att inte göra det då det fanns risk för barnet och när läkaren sedan valde att googla preparatet och började läsa på familjeliv så ville jag bara dra tröjan över huvudet och gå. Sedan förra veckans miss med silvernitratet in my vayayay så litar jag typ inte på någon längre. Jag är skeptisk till alla men måste ju samtidigt "våga" lita på dem då det är deras proffesion. Men jag kan ju inte direkt påstå att jag upplevt mycket trygghet sedan Olle kom till världen. Jag har all rätt till att vara skeptisk.

Men sedan ringde han till Pfizer för att söka information och det är ju en aningen mer säkra källor till biverkningar då det är läkemedelsföretaget som säljer det han skulle injicera, Depo-medrol cum lidocain. Han glömde också berätta att det var lokalbedövning i det så när min tumme och delar av arm domnade bort så kände jag mig lite orolig :P men men ! allt är nog gjort efter boken den här gången iaf.

På måndag ska jag på återbesök på kvinnokliniken efter förra veckans incident. Kommer då återigen ta upp mina problem då det är barnmorskan/uroterapeuten jag kommer träffa igen. Om det ännu en gång anses normalt så kommer jag boka tid hos en gynekolog. PUNKT. Skiter i att det bara gått dryga 3 månader. Jag vill ha en kontroll av någon som kan det där med underliv och inte bara att det ser bra ut. Varför handlar det egentligen så mycket om utseende? Har tänkt mycket på det när det kommer till efterkontrollen efter en förlossning. Det ska se så bra ut? Men är inte funktionerna viktigare? För det barnmorskan tittar efter är om allt ser bra ut och om knipet finns. Men jag själv personligen skulle skita i ett nästan icke befintligt ärr om allt annat nödvändigt skulle funka. Eller har jag fel? Mina problem är små gentemot andra som drabbats av sfinkterrupturer och andra problem. Men de är tillräckliga för att jag ska må dåligt av dom och därför har jag inte tänkt vika mig förrän jag träffar på någon som förstår vad jag menar.

Men vet ni vad? Idag är det fredag! Och jag ska få gå ut och käka ikväll med ett gäng tjejer! Som jag längtat! Är dock lite nojjig över att det är en sen bokning så kommer inte fara förrän vid 19 och vi ska inte käka förrän 20.30 och det är just vid den tiden Olle har varit som grinigast. MEN! Ikväll är inte det mitt problem. Jag vet att Ante klarar av det där :P Han kommer ha urpumpad mjölk, ersättning, gungstol, babyskyddet, bil i värsta fall! Han fixar det! Men det har varit jag som nattat Olle nu i snart 11 veckor så det är klart det känns lite konstigt… men ändå skönt.

Olle har iaf börjat skämma bort oss när det kommer till sömn. Han sover från ca 22 till 10 på förmiddagen med undantag för amning och något blöjbyte. Så. Jäkla. Skönt. Dock har ju nästäppan varit ett problem sista veckan men igår for jag och köpte någon spray av havssalt som skulle vara grejen… och jag tror det var det också. Mycket bättre och har inte behövt använda nässugen inatt. Men då har ju istället Lowe hållit oss vaken då han skitit och kräkts. Stackarn. Men han verkar lite piggare idag. Varje vår blir det såhär, som att han åker på någon magsjuka.

I övrigt så försöker jag fortsätta med en positiv anda! Jag tänkte att jag kanske ska prova ge mig ut på en cykeltur i helgen, bara trampa lite på vägarna för att känna hur det känns. Men ska nog vänta till efter återbesöket på måndag och ska det blåsa så mycket som det gör nu så lockar det att vänta. Men jag längtar så obeskrivligt mycket!

Önskar alla en superfin helg <3

Likes

Comments

åter från en blixtvisit på kvinnokliniken och det blev ingen undersökning då det var så irriterat. så bedövningssalva och åter om 1.5 vecka. Men när jag klev ut på parkeringen insåg jag att jag glömt betala men klarade mig från böter, måste se det lilla när det är mörkt! :) köpte mig en Celsius och fortsätter att hänga med mamma som är hemma från Norge. Har nu 4 lediga dagar med mina 3 bästa killar så tänker inte låta den här skiten dra ner mig!

Glad påsk till alla och glöm inte att knipa! <3

Likes

Comments

​Igår vaknade jag med ångest i bröstet då jag hade min efterkontroll efter förlossningen som jag väntat på. Jag hade inga förväntningar då jag inte visste hur min barnmorska skulle ta mina problem som jag upplever men hade ändå en liiiiten känsla av att de skulle anses som ”normala” då det såg ”helt normalt ut” hos uroterapeuten. Men så blev inte fallet. Min barnmorska förstod precis vad jag menade och höll med om att jag skulle vänta nu ett tag och se om det kanske kan gå till sig själv, men skulle det inte göra det ska jag absolut vända mig till vården igen då jag faktiskt upplever problem. Kände mig väldigt bekräftad och fick mycket stöd under undersökningen då jag nu helt plötsligt tycker det är jätte jobbigt med undersökning. Innan förlossningen hade jag inte som helst problem, var aldrig nervös och tyckte inte det var nå konstigare än en vanlig läkarundersökning. Men relationen down there är en helt annan nu och jag tycker det är jätte jobbigt. Jag är ju en sån där lättsam person som går igenom det mesta utan att bry mig riktigt, men igår fanns det en klump i bröstet. Men det gick bra tack vare hennes stöd jag hade hela tiden. Men innan jag skulle gå därifrån så skulle vi ta hand om det där granulomet som upptäcktes hos uroterapeuten. Jag frågade om man använde silvernitrat då jag trodde det då jag läst om det på något forum någonstans. Men i journalen var det inte det som hade använts förra gången utan albotyl?(om jag minns rätt namn på det), och fanns medlet på vårdcentralen kunde vi pensla på. Men in kommer hon med silvernitrat och jag litar ju på det då det är jag som är patient i det här läget även fast jag är lite skeptiskt till det hela då jag själv sett hur silvernitrats används inom jobbet… tex till att bränna bort sårkanten på opsår som inte vill läka bra. Ska det då alltså användas i min fiffi? Okej, kör på det är du som kan det här, jag är inte barnmorska. Det sved hos uroterap. men gick över efter bara någon kvart. Jag var fortfarande glad efter besöket när jag gick ut men det sved nå så kopiöst och det slutade aldrig. Timmarna gick och det brann där nere och jag kunde inte sitta eller röra på mig utan att det gjorde riktigt ont. Så jag hade på känn att jag behövde ta en titt även fast jag inte ville… och när jag tittar efter så ser jag att jag har fått silvernitratet inte bara där det egentligen skulle placeras utan hela vägen från granulomet till urinröret och längst ut i slidöppningen. Det är alldeles grått och jag brister ut i panik. Jag vet ju hur silvernitratet fungerar och det ska inte hamna på friskvävnad…. Så jag har alltså blivit frätt i underlivet…. Inte kan jag påstå att man kan reagera med något annat än panik. OCH NÄR FAN SKA ELÄNDET SLUTA????????? Jag känner att jag varit med om tillräckligt nu. Senast igår innan besöket kände jag hopp om livet och kände hur glad jag har börjat bli och jag hade inte särskilt ont någonstans så jag kanske äntligen kunde ta min första cykeltur nu under påsken då jag kittat med nya skor och kläder. Jag har sett framemot det sååååå länge nu. Det kanske inte är en undergång det här men helt klart ännu en motgång. Jag vill ha medvind nu. Är så fruktansvärt less på att det hela tiden ska uppstå något. Har jag inte fått ta tillräckligt nu? Så jag grät och grät igår. Tack och lov har jag Ante som är en sådan bra stöttepelare. Hade inte klarat det utan dig <3 Men i paniken så ställer jag mig i duschen och försöker tvätta bort det så gott det går (men hur lätt är det?) ringer samtidigt 1177. De kunde ingenting om silvernitrat utan hänvisade mig till läkemedelupplysningen som inte heller kunde ge mig något vettigt än att jag skulle vända mig till sjukvården. Ringer 1177 igen och pratar med en annan sköterska som hade lite mer förståelse om situationen och gav mig lite råd om att tvätta och svalka samt vänta tills idag och kontakta min bm. Men jag var så desperat av att få prata med någon vettig att jag ringde förlossningen och fick tillslut tala med en läkare som sa att hon inte kände till att man använde just det till det ändamålet men skrev in i min journal om att jag skulle vända mig till kvinnokliniken om jag fortfarande hade ont idag. Det blöder och vätskar fortfarande idag så jag ringde och fick en tid nu klockan 13. Det går troligtvis inte att göra så mycket åt det men de ville ta en titt och skulle det vara några funderingar så skulle de kontakta jouren.

AAAAAAAAH. Nu får det vara nog. Kan jag bara få vara problemfri nu framöver och börja återgå till vardagen igen? Måttet är rågat, orkar inte hur mycket som helst. Ni kanske tycker jag överdriver men tänk dig själv om du fått något frätande i ditt underliv eller på snoppen? Tror inte ni skulle ta det med ro. Kan jag bara få lämna det här med förlossningsvård bakom mig nu och gå vidare. Vill inte ha något mer med det att göra.

Tur Olle är så go och lättasam just nu. Han är ju solskenet i det här mörkret. <3 

Likes

Comments

Om någon skulle fråga mig vadjag åt till lunch så skulle jag svara: -Jag vet inte?

Fastidag vet jag faktiskt! Tog mig ut till avion för en lunch med Anna på sen street kitchen. När det är så märkvärdigt brukar jag komma ihåg det i alla fall några timmar efteråt. Annars är minnet helt bedrövligt. Jag kan sitta och tänka på en sak som jag ska göra och 3 sekunder senare är det helt borta. Då blir jag ju såklart förbannad också eftersom att jag inte kan komma på vad det var och om det var något viktigt. Typ sådär lite dement just nu. Var det liksom inte tillräckligt dåligt innan småbarnslivet? Hade ju nog svårt att komma ihåg allt kring mig själv och nu ska jag komma ihåg allt kring Olle. Tänkt flera gånger "tänk om" scenarion. Tänk om jag skulle glömma han någonstans? Jag har ju glömt Lowe en gång men sådan tur så hann min svärmor vifta i fönstret att Lowe stod ute på gården just innan jag var påväg att köra iväg. Förhoppningsvis så ligger det väl så ingrott i ens natur nu att ha Olle på sig hela tiden så det skulle väl kännas mycket konstigt om han inte var det och då kanske ringklockorna skulle varna i god tid. Låt oss hoppas att det inte behöver hända.

Sömnen har börjat stabilisera sig lite. Det är ungefär varannan dag som vi får sova ialla fall 3h åt gången. De dagarna mår jag riktigt bra och jag har nu börjat känna igen mig själv allt mer. Känns lite som att livet är på väg att komma tillbaka. Jag har visserligen haft lite mer ork sista veckan också tack vare de extra timmarna jag fått om nätterna. Har varit väldigt igång och varit mycket ute och flängt. Självklart är det också ganska så påfrestande då man inte riktigt har med sig huvudet hela tiden, men det är nyttigt för mig. Det var ju trots allt det som räddade mig under graviditeten att jag kunde ta bilen och ta mig ut. Är ju en aningen mer komplicerat nu och jag blir oftast väldigt obekväm och stressad när jag har med mig Olle, men det är ju en vanesak. När jag tänker att jag hellre stannar hemma för det är enklast så tvingar jag mig ut i alla fall.Visst, jag var tvungen att vända i parkeringshuset här om dagen för Olle var craycray. For hem igen, matade han, sövde han och stoppade ner han vagnen och gick ned till stan istället. Det var mer värt att försöka, åka hem igen och försöka igen. Skulle jag inte vara lagd åt det hållet jag är så skulle jag förmodligen sitta hemma och bli sjukt deprimerad. Jag har ju prövat det där engång och jag gör det helst inte igen.

Tanken idag var också att jag skulle köpa mig ett par nya jeans då mina nuvarande fortfarande är väääldigt tajta i byxlinningen så mina organ stryps, får påriktigt ont i magen när jag stänger dom och jag vill ogärna gå med gylfen öppen hela tiden. Jag har accepterat min nuvarande kropp även fast jag vissa dagar inte vill göra annat än att gå på diet och träna som en galning som jag gjort sista åren. Men just nu är den där den är och jag kommer inte skynda på den, det går åt rätt håll men det går långsamt. Som jag antar att det ska göra? Hur som helst! Det blev inga byxor för jag blev alldeles för stressad då Olle bara grinade och ville inte ligga ned. Jag fick bygga en fåtölj av jacka och filt så han kunde se lite av omgivningen och det funkade ett tag. Då övervägde jag hellre en lugn lunch än ett par byxor. Blir ett nytt försök imorgon när min brorsa är med och kanske kan bära om läget skulle bli så J

Sedan så skulle jag ju handla något romantiskt på affären då jag och min älskade karl faktiskt firar 9 år ihop men jag kom ut med 1 paket skinka, 1 soygurt, 1 paketflora och en godispåse….. det var den romantiska handlingen! Jag hoppas du kan förlåta mig. ;P Tur vi har en flaska alkoholfri champange som vi fick av grannen förra veckan! ;P Alltid något i alla fall!

Sitter förövrigt bara i t-shirt och trosor då jag blev omkulldragen av Lowe då det varen man som kom och hälsade på honom när jag pumpade däcken på vagnen. Var bara att slänga allt i tvätten när jag kom hem då marken utanför Okq8´s pumpstationär full i sörja. Och nu upptäckte jag att tischan måste i tvätten också…

Livetmed småbarn :) 

Likes

Comments

God Morgon! Det är fredag! Wehu!

Inte för att det egentligen är någon större skillnad på alla dagar under en vecka numera då man alltid är hemma, men det är ju ändå fredag :P Varit en hyffsad natt och vi klev upp redan innan 8, brukar ju annars försöka vilja ligga kvar så länge det går men kroppen kändes någorlunda laddad ändå. Det är absolut en utvecklingsfas Olle har kommit in i. Närhet är nyckeln till det mesta nu och då är ju bärsjalen en räddning! Vi hade en mycket mysig dag igår med massor av närhet, fika med en av mammorna från föräldragruppen, middag hos min finaste Petra och en lugn kväll utan skrik och grin <3 Tror jag fick lite återhämtning genom bra energi från folket jag umgicks med igår!

Igårkväll så analyserade jag mitt möte hos uroterapeuten och jag kom fram till att jag inte bara ska köpa att det är normalt när jag själv inte känner det. Som jag hela tiden sagt så tänker jag inte låta mina känslor och upplevelser förminskas då det är min kropp och ingen annans. Jag kommer fortsätta den här ”utredningen” av min kropp tills jag känner att det faktiskt känns bra. Jag ska börja med att vänta tills efterkontrollen hos min ordinarie BM, på så sätt hinner jag ”läka” lite till även om jag inte tror att det kommer göra någon större skillnad innan dess. Beroende på vad hon säger så kommer jag kanske gå vidare genom att boka tid hos en gynekolog på Kvinnokliniken, annars kommer jag gå privat. Det kostar men det är ju värt pengarna om det kanske kan ge mig svar och möjligtvis hjälp.

Igår fick jag en kommentar som rörde mig till tårar och som fick mig att känna mig ännu mer förbannad över hur illa förlossningsvården är idag och hur illa det kan gå. Vi är inte garanterade en säker vård eller ett helt underliv efter en förlossning. Mina problem är en fis i rymden jämfört med denna kvinna och hennes resa. Jag tycker hon är fantastisk som vågar berätta sin historia så öppet och jag önskar henne all lycka i världen <3 Hennes blogg heter: http://finest.se/invictus/

Jag vill tacka alla som läser min blogg och alla nya läsare som hittat hit. Och tack för att ni hjälper mig sprida informationen och mina åsikter. Tillsammans kan vi öka chansen till en förändring även om det är ett högt berg att bestiga. Och ett litet steg till en förändring kan vara att skriva under rätten till ett helt underliv : https://www.skrivunder.com/det_racker_nu_kvinnor_har_ratten_till_ett_helt_underliv

Snälla, skriv under för mig, för Hanna, för alla kvinnor som har fött och kommer att föda.

Tänker inte göra dagens inlägg så mycket längre än såhär idag. Ha en underbar fredag i vårsolen!

Likes

Comments

det känns ganska uppenbart nu att det är en ny utvecklingsfas Olle är påväg in i. det är inte magen då han blir lugn så fort han får komma upp i famnen. man ser tydligt att han upptäckt världen en gnutta mer också, vilket är helt fantastiskt :) min lilla skitOlle  <3 morgonen började med skrik och grin såklart men det gav med sig.. Nu har vi fått sova 2.5h vilket var väldigt välbehövligt. och nu kom det där glada morgonhumöret tillbaka också :D
idag ska vi försöka carpa dagen med solskenspromenad.

Här har ni artikeln från Umeå tidning btw!
http://www.umeatidning.se/artiklarna/reportage/734-vill-att-fler-vagar-prata-om-komplikationer

Likes

Comments