Jag är mitt ute i skogen och springer, springer för att rensa tankarna. Solen har gått ner och det börjar mörkna ute. Gruset flyttas under mina fötter när sulorna slår mot marken. Det är sådär lagom kallt ute och luften känns lätt när den sugs in genom min mun. Jag springer utan musik i några hörlurar och fokuserar på att hålla jämna andetag. Medan jag springer skymtar jag något längre bort, ett sken starkare än det solen ger ifrån sig. Jag fortsätter springa och desto närmre jag kommer får jag hålla upp ena armen för ögonen för att kunna se vart jag sätter fötterna. När jag kommer ännu närmre måste jag kisa med ögonen och ser knappt ens då vad som står framför mig. Det ser ut som att något brinner men formen på det hela gör att det är omöjligt. I mitten som en kärna utav glöden glimtar jag något som liknar en kvinnas kropp. Ju närmre jag kommer desto mer fylls jag av en sån otrolig självkänsla och stryka jag aldrig innan känt. Bröstet fylls av en helt fantastisk lycka och det bara fortsätter trots att bröstet känns som att det ska spricka. Det bara fortsatte fyllas på mer och mer. Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag blir så fruktansvärt lycklig och för första gången på länge älskade jag mig själv sådär obeskrivligt mycket.
Den kvinnliga gestalten vänder sig om och ser mig rakt i ögonen. Lyckotårarna förvandlas till ledsna tårar och en stor sorg fyller mitt hjärta. Jag förstår ännu en gång inte vad eller varför. Benen orkar inte längre bära mig och jag faller ihop på marken och storgråter. Det gör så fruktansvärt ont, smärtan verkligen skär i mig. Den skär genom varje centimeter av min kropp.
Olika händelser i mitt livbörjar spelas upp framför mig. Jag får se allt på nytt igen, känna samma smärta, frustration, ensamhet och sorg. Det gör så brutalt jävla ont. Hur ska jag kunna beskriva det? Allt bara samlas, allt från alla åren på en och samma gång. Det gör så ont att jag inte kan röra mig där jag ligger, inte ens en panikattack kan utlösas och jag kan inte heller skada mig själv. Jag bara ligger där helt jävla still och tvingas känna det hela vägen in i benmärgen. Smärtan sugs in genom mina andetag, rakt in i hjärtat och pumpas ut i min kropp, ut i mitt blod och jag känner hur det färdas genom varje jävla blodådra i hela kroppen. Det tar aldrig slut.

Jag ligger där helt ensam framför den glödande kvinnan. Varför hjälper hon mig inte? Varför låter hon mig bara ligga här helt ensam när hon ser hur illa jag mår? Hur kan man bara stå där utan att göra något när man hör någons desperata skrik fyllt av smärta?
Jag öppnar ögonen och tittar upp mot henne. Hon tittar redan ner på mig och våra blickar möts. Hon ler mot mig med det mjukaste och det mest kärleksfulla leendet jag någonsin sett. Hon ser inte ledsen ut, hon tycker inte synd om mig. Hon säger inte ett ord, hon bara står där. Men hon lämnar mig inte, hon stannar hos mig hela tiden.

Det var då jag insåg att den smärtan jag hade känt just då inte bara var min, hon hade känt den tidigare. Det var hennes smärta också. Kvinnan framför mig var jag, den jag kommer bli. Hon stod där och log för hon visste att jag skulle klara av det, för hon gjorde det. Hon hade lärt sig att ta itu med smärtan, hon hade redan vunnit över den.
Glöden som lyste från henne var all den styrkan hon bar på från alla år hon fått kämpa och slåss för sig själv. Det var ödmjukheten och kärleken hon bar på trots allt hon varit med om och trots alla människor som gjort henne illa. Hon hade en sån otrolig styrka som var omöjlig för någon människa i detta universum att förneka. Hon hade tagit allt som brutit ner henne genom sin livstid och förvandlat det till sina styrkor. Det var den mäktigaste synen jag någonsin fått vara med om, och det där var jag.

Jag vaknade den natten och tårarna slutade inte rinna. Jag tänker på det nu och tårarna rinner. Det är sjukt hur saker och ting har en rolig tendens att dyka upp när man behöver dem som mest. I perioder där det känns svårt att hålla ut, där det känns som att hela världen ligger på ens axlar och man inte vet hur man ska klara det. Allt känns orättvist och man kan inte lägga ihop pusselbitarna till varför detta händer MIG. Ska det någonsin bli bättre, kommer jag få må bättre eller är det bara vad man intalar sig själv?
När allt snurrade som mest i mitt huvud, när jag visste som allra minst vad jag skulle ta mig till så kommer denna drömmen till mig och den slår mig så hårt i hjärtat att det blir omöjligt att inte reagera.

Det är så fruktansvärt jävla fantastiskt. Jag kommer klara det. Jag kommer att klara det varje gång, alla gånger.
Det kommer bryta ner mig något så fruktansvärt, men jag kommer slutligen stå där starkare än någonsin. Jag föddes så.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Minns ni när jag skrev att jag inte kunde känna något? Nu känner jag det. Det gör så fruktansvärt ont. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hur jag ska få bort smärtan. Jag vill ut och springa för livet, springa tills det gör så fruktansvärt ont, fortsätta springa tills jag faller och även då resa mig upp och tvinga kroppen framåt. Men jag vet att det inte kommer ta bort något, jag kan inte springa ifrån smärtan. Den kommer förfölja mig vart jag än är. Jag kommer inte ifrån det.
Jag kan inte ens röra mig som det är för tillfället. Jag stirrar bara ut i det tomma intet, för inget, absolut inget kan ta bort det jag känner, inget kan få mig att känna att det är värt det att göra något just nu.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte. Jag är fast mellan att vela göra massa saker och göra ingenting alls. Det slutar som vanligt bara i frustration..

Likes

Comments

Jag kommer på mig själv med att inte vara ledsen, att inte tänka på det. När jag tänker på det känner jag inget, det är tomt. Varken glädje eller sorg. Det gör mig otroligt frustrerad. Det gör mig riktigt jävla förbannad att jag inte känner något om något som egentligen är så stort. Jag blir förbannad på mig själv för att jag alltid tidigare varit så fruktansvärt jävla bra på at stänga av. Förbannad för att jag hamnat i den "försvarsmekanismen" där jag automatiskt stänger av allt, även när jag inte vill vara avstängd så är jag det. För att skydda mig själv, för att slippa vara ledsen, för att slippa smärta och trauma. När jag vill släppa ut allt, låta det göra ont ända in i benmärgen, gråta i timmar och vara helt jävla förstörd, då går det inte. Istället får jag ångest för att jag inte kan må dåligt, för vilken rätt har jag att må bra i stunder som dessa? Varför ska jag springa runt och skratta och vara glad när jag egentligen borda bryta ihop totalt? Det går inte ihop. Det är inte rätt.

Det där förrådet där jag sparar allt, där som mitt undermedvetna hinner gömma allt innan det börjat göra ont, det kommer i sin ordning att bli fullt. En dag kommer det koka över. Sist tog det 17år innan det kokade över och då slutade det inte på flera månader/år. Det har inte helt slutat än, men det har lugnat sig.
När kokar det över nästa gång, hur kommer jag kunna hantera det? Kommer jag kunna jobba och fortsätta mitt liv normalt eller kommer det bli som sist. Sjukskrivning från jobb och skola till 100%? Medicinering åter igen och turer fram och tillbaka till akuten?
Man vet aldrig. Folk säger att jag är starkare nu, men vem fan är inte stark? Det är ju för fan vi alla. Frågan är hur envis jag kommer vara då. Kommer jag tillåta mig själv att hamna där jag en gång var, igen?
Något jag vet helt säkert är att jag är trött på att ha en förråd. Jag älskade det förrådet förr men nu vill jag inte ha det kvar. Jag vill inte stänga av, jag vill känna, jag vill ha riktiga känslor hela tiden, inte bara när det blir för mycket. Jag vill känna mig levande, med både det goda och det onda. Jag är trött på att alltid putta undan allt och säga "äsch det löser sig".
Jag vill känna av hur jag själv mår, hela tiden.
Detta jävla liv..

Likes

Comments

Godmorgon godmorgon!
Nu börjar mina ögon bli trötta igen, jag är inte riktigt van vid att sova såhär lite på en natt innan jag måste upp och börja leva.
Jag har nämligen varit vaken sedan 6.30 imorse och fick redan efter tio minuter gå ut i det äckliga vädret för att ta med lillsessan till dagis och göra henne glad.
Jag är ju som jag kanske nämnt i småland just nu och blev tvungen till att åka hem tidigare än planerat då lite saker dök upp. Syskonen blev jätte besvikna och ledsna igår kväll när jag fick beskedet så då kompenserade jag det lite med att gå upp med dem på morgonen idag så dem hann se mig lite innan jag skulle iväg igen.

Jag var uppe så tidigt att jag kunde äta frukost o titta på nyhetsmorgon, då är det illa!
Nu sitter jag med min bok och anteckningsblock i soffan och väntar på att dem äldsta två ska komma iväg till skolan. När dem gett sig av ut i snön så ska jag sätta igång med läsandet och sedan kanske sova lite till. Jag har desperat letat efter kaffe ända sedan jag kom hit men inte hittat något, så helt nöjd är jag inte.

Nu försvann dem iväg, ha det så gott allesammans!

Likes

Comments

Idag har varit en så fruktansvärt bra dag, varför vet jag inte riktigt då jag egentligen inte gjort något speciellt, den har helt enkelt bara gått rätt.
En annan sak som jag inte vet är varför jag sitter här inne och skriver. Jag har haft en sådan lust att skriva dem senaste dagarna men vet då fan inte om vad. Vad ska man säga liksom, att jag åkt tåg hela dagen och läst en bok? Intressant!

Jag har varit så glad dem senaste veckorna, jag har mått så bra av så lite. Utåt så har det väl kanske sett ut som att jag gått in i någon form av depression men på insidan har jag mått så fruktansvärt bra.

Det var någon som gav mig iden om att åka ut till en liten stuga på landet, komma bort och bara få vara liksom.
Landet? tänkte jag. Vad fan ska jag där o göra? Jag är en storstadstjej som måste ha nära till affären när chokladsuget slår till 21:45 på kvällen, nära till festlivet, solarium och tillgänglig för vänner dygnet runt. Vad skulle jag göra på landet? Studera myror typ.
Jag bara såg framför mig hur jag redan efter en timma av uttråkning, skulle sitta ute på grusplanen och sorterade gruset efter dess olika gråa nyanser ."50 shades of grey" ha-ha.

Jag åkte ut dit och gav det en ärlig chans.
Jag satte på flygplansläget på mobilen och "stör ej", slutade engagera mig i alla människor, svarade inte på samtal eller meddelanden, gjorde bara saker jag ville och isolerade mig från resten världen. Bara jag.

Jag kom även ut några få gånger på promenader i naturen, och jag har fobi för skogar. Det var rätt mysigt faktiskt, jag fick se hästar, svanar, renar och möss. Massa fint som man annars inte ser i storstan (om det inte har en polis på ryggen eller krafsar i en soptunna då såklart).
Det var faktiskt skönt att inte höra en enda röst, bara vinden som blåste i träden och vattnet som forsade i bäcken. Det gav sån frid av att bara kunna stanna upp och faktiskt njuta av det.

Jag blev förälskad.

Äntligen hade jag hittat mitt ställe där jag kunde slappna av till fullo och bara få njuta av att leva. Varje chans jag fick så åkte jag dit och stannade så länge jag kunde varje gång. Det fick mig att inse varför hela min svenska släkt bor en bit bort från stan, det är så annorlunda där ute och det ger en helt annan energi. Omöjligt att inte älska det.

Självklart har ångesten hälsat på, men absolut inte lika ofta som den annars gör där hemma. Jag tror absolut att det har med miljöombytet att göra, samt att jag tagit mer tid till mig än jag tidigare gjort.
Jag har till och med börjat läsa böcker igen!
Don't get me wrong, jag älskar att läsa och det är något som också legat och gnagt i min hjärna ett bra tag att jag vill göra. Jag har bara inte ansett mig ha tid till det. Men gud så fel jag haft.
Så nu har jag börjat läsa igen och även det lilla får mig att må bättre, för det är något jag vill göra och som jag ser till att ta mig tiden till nu.

Jag bara hoppas att detta fortsätter i en god takt, jag älskar positiv förändring och mår så bra utav det.
Nu är jag dock ute på landet i småland och hälsar på familjen så här blir det inte jätte lugnt och stillsamt direkt. Tur är det att jag samlat energi i veckor nu så att jag orkar leka med kidsen och vara världens bästa storasyster.

Vart jag hamnar när jag är tillbaka i västra götaland igen återstår att se, mycket beror på min energinivå efter denna veckan.
Nu ska jag äta chokladflingor och massa annat gott som bara mamma har!
Ha det så gott allesammans!

Likes

Comments

Här är låten som gjort mig på världens bästa humör idag. Jag har bokstavligt talat gått med den i lurarna och dansat i regnet påväg till bussen. Jag var på så bra humör att jag skippade paraply och luva och faktiskt tyckte regnet var skönt!
När jag kom till hållplatsen stog det fakiskt ett helt och fint paraply där och väntade på en ny ägare, ifall ifall jag skulle behöva det senare kan man tänka ;)

It's a good day!

Likes

Comments

Hello fuckers! Här sitter jag med brorsan på Espresso House och tar oss en frukost innan vi går till bussen. Det är som såhär att vi åker upp till Norge idag och hälsar på vår lilla fam där uppe. Brorsan har bokade biljetter hem på söndag men jag sticker på obestämd tid så vi får se hur länge jag klarar mig från min kära hemstad.
Jag har verkligen inget mer att säga nu så ni får överleva ändå. Kyss o kram o ha en grym fredag allesammans!

Likes

Comments

Jag ska nog aldrig med nyvakna ögon springa upp till fönstret för att se all den vita snön igen. Fy fan vad ont det gjorde! Återhämtning behövdes!
Annars så mår jag bra i sängen under mitt täcke och med en värmefläkt på golvet som gör sitt jobb utmärkt bra.

Nu har jag missat att blogga en del och för det ber jag om ursäkt. Jag ska berätta om varje dag lite snabbt.

I fredags var jag bara hemma hos Klaudia hela dagen och kollade på Grey's Anatomy och åkte hem på kvällen när det blev dags att sova.

På lördag blev jag väckt av en uppstressad Klaudia och blev direkt tvungen att göra iordning mig för att åka in till Vasa för att ta några glas. Konstigt nog kunde jag inte ens dricka en tredjedel av det jag köpt ,för att smaken av alkohol inte tilltalade mig den kvällen, så Klaudia fick ta resten.
Vid niotiden åkte jag mot Valand för att möta storebrorsan på La Gondola Trattoria för att äta. Under kvällen serverades vi av vår goa vän Denise och åt så sjukt god mat!
Efter all mat tog vi taxin till Bergakungen för att titta på filmen "The Night Before". Jag måste säga att den var sjukt rolig och trippad och min träningsvärk bara blivit värre efter filmen av allt garv.
Efter bion sa vi hejdå och jag tog en snabb sväng förbi Valand och sa hej till en polare innan jag drog till Chez snabbt. Det blev en kort visit där innan jag åkte med Klau hem och sov hos henne.

På söndagen vaknade vi sent och fortsatte som vanligt att kolla på Grey's Anatomy innan jag återigen åkte hem och egentligen skulle decka. Det blev ändrade planer och jag dygnade istället så att jag skulle kunna ändra mina sömnrutiner.
På måndagen åkte jag in till skolan jag inte längre går på och åt lunch med Klau innan jag tog vagnen mot TT's jobb för att säga hej till dem. Fick blivit uppdaterad om läget under en promenad och fick pussat lite på min lille bebis som för all del börjar bli stor nu. Han fyllde 1år i söndags med faktiskt! Det är svårt att förstå att det verkligen gått ett år sedan han var så liten.
Men men! Jag sa hejdå till dem och tog tåget till Kode för att hämta upp mitt bankkort från posten och åkte sedan till brorsans jobb i stan.
Där började jag med en kaffe för att få upp energin och käkade sedan lite mat.
Efter maten och ett gott sällskap av dansande och sjungande personal med överskottsenergi, åkte jag till en polare och satt med honom i timmar och bara snackade om allt möjligt.

Jag uppskattar verkligen folk som man glömmer bort tiden med och kan ha roliga och intressanta samtal med så länge utan stopp.

Efter jag varit där så åkte jag hem och la mig ganska så snart och nu är vi här igen! Tisdag "morgon" och jag är halvt pigg och glad.
Jag har inga som helst planer förutom på kvällen då Tina bokat mig. Jag har ingen aning om vad vi ska göra men det märker vi senare!

Puss och kram på er sålänge!

Likes

Comments