Header

Jag tog en morgonpromenad och fångade lite Pokémon efter att jag skrivit förra inlägget. Det är riktigt soligt ute, men blåser järnet. Det var så pass att jag trodde att jag skulle flyga iväg stundtals, särskilt nere vid sjön... Nu ligger telefonen och powerbanken på laddning och är snart redo för ytterligare en jakt med Anna. Jag ska möta upp henne när hon slutar jobba och sen blir det massa letande, kul kul :)

Ikväll blir det lite kräftkalas hemma hos mamma och Anders. Jag har kört all in med kräfttema och åt därför kräftsoppa här till lunch. Gjorde även en aioli med rostad paprika som blev riktigt god och säkert blir den ännu godare när den har fått stå och dra till sig i kylen :)

Kanske inte ser värst ljuvlig ut såhär på bild, men den är smarrig kan jag garantera!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej på er och god morgon!

Vaknade hur tidigt som helst imorse. Redan klockan sju slog jag upp ögonen, men det var med en ganska stor lättnad faktiskt då jag har drömt riktigt sjuka drömmar inatt. Vaknade flera gånger med andan i halsen och var livrädd. Att då vara tvungen att gå upp på toa var inte vidare skojsigt...

Vet ni vad jag gjorde igår förresten? Jag har bestämt mig nu för att faktiskt gå emot min obehagskänsla av att gå ut och vara social och med det har jag ju redan gjort flera bra saker (träffade min teatervän i onsdags samt att jag hörde av mig till henne även igår trots att det känns svårt och trots att jag inte är "tvungen"). Igår kväll skickade jag till min bästis och vi ska äntligen ses idag! Alltså det har gått månader sen vi sågs sist, månader (!!). Förr sågs vi i stort sett varje dag, vi hängde ihop som ler och långhalm och delade precis allting. Jag visste i stort sett allting om henne och hon allt om mig, men i och med mitt mående så gled vi ifrån varann och våra träffar glesades ut mer och mer vilket jag har mått ganska dåligt över, men samtidigt har jag inte orkat ta tag i det och jag har dessutom inte haft någon lust heller. Jag vill ju att det här ska rätta till sig för hon är den bästa människan jag vet och jag saknar henne ❤️ Jag är rejält stolt över att jag orkade ta tag i att höra av mig. Det känns riktigt bra att det för en gångs skull var jag som hörde av mig först!

Jag skulle vilja göra upp en målsättning för mig själv. Jag har ju gjort det ett par gånger, men målen glöms bort och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva dem för att inte skapa onödig stress. Hur tänker ni där, har ni några idéer på hur det skulle kunna gå till? Ska jag skriva dem på ett papper och sätta upp här hemma där jag kan se dem eller skapar det bara onödig stress? Ja, nu är ju inte ni i min kropp och hjärna, haha, men jag blir ju lätt stressad och ser jag konstant ett papper där det står olika "krav" jag ska uppfylla så kan det nog lätt bli lite svettigt tänker jag.

  • 57 readers

Likes

Comments

Jäklar vilken sommarvärme som har kommit tillbaka! Har ni det varmt också? Här är det nästan 30 grader så de är ju som att man smälter bort lite. Inte van vid denna värme ;)

Var ute och jagade Pokémon förut. Det blev en ensam vandring eftersom Anna inte kunde. Jag promenerade i svarta, tjocka mysbyxor och höll på att smälla av. Det kändes som att jag under hela promenaden gick och kissade på mig eftersom svetten bara rann längst låren, haha, skönt! När jag var på gång hem cyklade det en äldre man förbi och sa att jag var fin och såna kommentarer har jag mycket svårt att hantera. Som ni vet, eller många av er i alla fall, så har jag väldigt svårt för mitt utseende, när någon kommer med en snäll kommentar blir jag på min vakt i stället för glad. Det enda jag kan tänka på är att personen säger så antingen för att vara snäll eller för att skratta åt mig så fort jag försvunnit ur sikte. Det här är ett väldigt stort problem för mig och jag lider verkligen av det. Jag mår riktigt dåligt över mitt utseende, men jag försöker att hålla det för mig själv eftersom jag själv tycker att det låter larvigt att vara så besatt som jag faktiskt är. Jag kan stå och stirra i spegeln i en evighet och störa mig på olika skönhetsfel. Jag hittar något nytt varje gång och sen hänger det kvar och jag tänker att alla måste se hur konstig jag ser ut. Många gånger vill jag bara gömma mig, men jag jobbar på det och höjer i stället näsan i vädret och låtsas som att jag inte alls har dessa problem och det fungerar. Jag går sällan och gömmer mig och jag intalar ständigt mig själv att andra inte vet vilka tankar som försiggår i min hjärna. Jag tänker att för dem ser jag nog ut som vem som helst, varken en alien eller någon att tycka synd om på grund av utseendet. Jag övar även på att bara säga ett kort och gott "tack" om jag får något positivt till mig i stället för att dra världens utläggning om att det inte stämmer och jag försöker sluta med att liksom urskulda mig själv och be om ursäkt. Det här går också bättre och bättre, men tyvärr lever ju tankarna kvar i min skalle, bara det att jag inte längre släpper ut dem vind för våg. Kanske talar människor sanning även om jag inte kan tro på det? Jag får ju i alla fall ha den tanken som grundtanke för varför skulle någon ljuga egentligen? Att det hände när jag var yngre är ju inte ett kvitto på att det är så idag liksom.. Tänk vad mobbning kan ställa till egentligen, det är ju helt sjukt...

Vissa menar på att jag nog lider av BDD och jag kan hålla med om det samtidigt som jag skäms över det, jag menar, namnet "inbillad fulhet" på svenska gör ju att jag skäms som fan för min fulhet är ju inte inbillad. Jag är ju ful så hur kan det då vara inbillning? Är det en inbillning om det är en sanning? Jag är medveten om att för alla som lider av sitt utseende är det nog precis så tankegångarna går, men ändå. Det är svårt!

Och jag skriver inte det här för att få uppmärksamhet utan mer bara för att berätta hur det kan vara. Jag tigger alltså inte massa kommentarer, haha.

  • 109 readers

Likes

Comments

Är jag motiverad och har jag viljan att förändra? Det är ju oftast de två största bovarna när det kommer till att bli fri från psykisk ohälsa och de där kan lätt sätta käppar i hjulen. Beteenden och tankar är så djupt rotade och de är även trygga hur dumt det än må låta. Det är svårt att göra förändringar, även de förändringar som kan låta som de allra enklaste i någon annans öra, men hade det varit enkelt så hade man nog inte valt att stå och trampa i samma grop.

Det har hänt att jag har fått höra att jag inte är beredd att göra det som krävs, att jag är motvillig till att göra de här förändringarna och ja, visst kan jag hålla med i vissa fall, det kan jag, men samtidigt så kan jag också känna mig lite orättvist behandlad när jag får höra de orden för jag kan se själv att jag hela tiden gör framsteg, att jag aldrig ger upp, att jag krälar upp ur leran gång på gång, att jag har hopp, att jag tar små steg och även ibland större. När jag då får höra att jag inte gör tillräckligt eller är motsträvig blir jag lite ledsen för det är svårt. Även små saker är svåra för mig. För mig kan det vara stort att orka duscha, dammsuga och ta ut soporna, är det inte då en liten vinst att jag klarar av det åtta av tio gånger? Jag kan känna mig obetydlig när det negativa lyfts fram och inte de positiva, som att det jag gör aldrig blir tillräckligt, att det aldrig är nog bra. Jag har ju själv höga krav på mig själv, har jag gjort någonting bra kan jag kanske berömma mig själv en liten sekund eller två, men snabbt därpå kommer tankarna att jag kunde gjort ännu bättre ifrån mig och att jag borde trycka gasen i botten ännu mer. Att sen även behöva höra det från omgivningen är som att kasta bensin på elden och inte i någon positiv anda precis ;P Jag ger dock aldrig upp för det är jag alldeles för envis för. Mina steg kanske inte är så stora och jag är väl medveten om att det krävs en rejält jävlar anamma från min sida eftersom ansvaret ligger enbart på mig själv. Det är bara jag som kan göra förändringar och andra val, bara bara jag och jag försöker. Jag ser ju att jag har gjort en hel del framsteg. Jag har vunnit över mina demoner så många gånger, men varje gång är svår, varje gång är en ny gång för jag blir aldrig invand i någonting och därför är det också kämpigt och svårt vid precis varje tillfälle, men jag tänker aldrig ge mig. Vissa perioder kanske det går sämre och andra bättre, men aldrig att jag ger upp. Om ingen tror på mig så får jag helt enkelt tro på mig själv.

Nu ska jag strax sticka ut på en liten Pokémon jakt. Har messat Anna för att se om hon vill med (det är ett jobbigt, stort steg för mig till exempel, men ändå gör jag det). Hon har dock inte svarat än så hon kan antagligen inte. Klagar dock inte över att gå själv då det är ganska gött *ensamvargen*

Likes

Comments

Godmorgon!
Jag gick och la mig riktigt tidigt igår, redan kvart över tio var jag nerbäddad och redo för sömnen som faktiskt var ganska bra inatt. Vaknade ganska tidigt idag dock, men humöret steg ett par snäpp i och med att Håkans nya album låg där i Spotify och väntade på mig! ❤️ Lyssnar på det i skrivandets stund och han levereras som vanligt. Älskade Håkan! Skulle vilja ha en egen version av honom här hemma att plocka fram när det känns dystert ❤️

Igår tog jag ytterligare en promenad med Pokémon go i högsta hugg. Var dock lite bitter eftersom mina bollar tog slut så jag var tvungen att ignorera en massa Pokémon för att samla in nya bollar vid stoppen o_O wääh..

  • 115 readers

Likes

Comments

Idag är en sån där fyfan-vad-jag-är-jobbig dag. Det känns som att hela världen går i ultrarapid och jag blir tokig på precis allt. Människor går för långsamt, pratar för långsamt och tar allmänt alldeles för god tid på sig. Folk kör långsamt, de går i vägen, väljer och velar alldeles för länge, ockuperar en hel väg för att de måste stå och prata, aaaahhhh... Det känns som att min hjärna är så mycket snabbare än alla andras såna här dagar och jag veeeet att problemet ligger hos mig, men jag kan ändå inte hjälpa att jag blir dödligt irriterad för hur fan står man ut med att vara så långsam?! Jag vill bara ta över folks saker och göra klart dem för jag klarar inte av att se det där velandet, det gör fysiskt ont på riktigt.

När jag gjorde min utredning fick jag ett jättehögt resultat på just snabbhet, så jag har på papper att jag är sjukt snabb ;) Jag låg låååångt över medel och det här är både en styrka och en svaghet. Styrkan är att jag får saker gjorda och det i en rasande takt, svaghet för att det känns som att jag blir begränsad när jag måste vänta och givetvis för att jag går runt som ett åskmoln och irriterar mig. Idag till exempel stod jag på Apoteket och väntade på att hämta ut lite mediciner och givetvis var det den segaste farmaceuten världen har skådat tillsammans med de segaste människorna som också skulle hämta ut. Det tog en evighet trots att jag bara var två nummer ifrån. Folk har en miljon frågor, ville bli visade till någon specifik sak som de sen ändå inte skulle ha när det var dags att betala, listor skulle skrivas ut men givetvis måste det funderas och grejas både länge och väl. Folk känner inte till vilka mediciner de har och måste få det förklarat till sig i ett tempo som vilken snigel som helst lätt hade bräckt. Jag står där och försöker hålla god min och skäms lite över mig själv som suckar och retar mig så på omgivningen eftersom det, som sagt, inte är deras fel. Det är ju liksom jag som är problemet, men ändåååå...

Jag måste jobba på det här för det känns inte särskilt trevligt att vara nära en hjärnblödning varje gång jag måste ut bland andra människor, men hur jobbar man på att lugna ner sig när det kryper miljontals myror i precis hela kroppen?

Det här kan vara en start kanske? Kaffe och pyjamas mood.

Var ute en sväng förut och jagade lite Pokémon. Det är roligast med sällskap, men såna här dagar är det jäkligt skönt att gå själv. Hade väl blivit tokig annars misstänker jag :P

Någon som känner igen sig?

  • 173 readers

Likes

Comments

Hej på er och glad onsdag (hoppas jag)

Idag har det varit en bra dag och jag har gjort många bra saker som jag vill klappa mig själv på axeln för! I måndags skulle jag ju ha träffat min vän Anna från teatern, men det blev ju inte så på grund av min ångest som fullständigt golvade mig. I stället bestämde vi att vi skulle ses som idag och det har känt både svårt och jobbigt med tanke på att jag har den här stresskänsligheten och har med det svårt att ha saker planerade framåt i tiden. Nåväl... Hon sa till mig att hon skulle höra av sig när hon var klar och sådär och när jag vaknade (vilket var förhållandevis sent) så hade jag inget meddelande. I vanliga fall brukar jag då se det som min chans att "slippa undan". Gud vad det där låter knäppt, det låter lite som att jag inte vill träffa personen ifråga, men det är inte det de handlar om utan att ångesten helt enkelt försöker få mig att hålla mig hemma i det trygga. Jag brukar i såna lägen undvika att själv höra av mig till personen och så hoppas jag i mitt stilla sinne att komma undan och få vara ifred. Idag, däremot, skickade jag först och det är jag riktigt mallig över :) Det var jobbigt faktiskt, men jag bara körde på för jag är så in i vassen less på att heeeela tiden dra mig undan och undvika sociala situationer. Jag gick i alla fall dit sen, fikade, pratade och efter det begav vi oss ut på Pokémon jakt som de två nördar vi är. Vi var ute i flera timmar, ja så pass att mitt batteri dog ;) Det var verkligen jättemysigt och vädret var på sitt bästa humör!

Jag skrev ju att jag gjort många bra saker och en annan av de sakerna var att jag pratade lite om hur jag mår. Lite wow-känsla på det! Nu kan jag skryta för B att jag vågade anta utmaningen *jagar beröm*

Nu ligger jag här hemma och mår lite sisådär. Ångesten tyckte visst att den kunde komma och knacka på, men min stolthet över mig själv är lite starkare just nu så den kan väl hållas ;)

  • 226 readers

Likes

Comments

Jag minns den där dagen i december. Jag hade sjukanmält mig från jobbet en vecka tidigare och skulle den här dagen gå på ett kvällspass. Min sjukanmälan berodde på att jag var helt under isen, att jag hade en sådan fruktansvärd ångest och minimal energi. Jag hade varit hemma den tillåtna veckan och nu var det alltså dags att gå tillbaka. Jag minns att jag satt hemma i min schäslong och försökte tagga upp inför jobbet, men någonting var fel, så fruktansvärt fel. Min ångest var inte nådig och jag kunde knappt andas. Jag minns hur jag tänkte "jag orkar inte mer, det här går inte", men trots det försökte jag bita ihop och jag tänkte att det säkert blir bättre när jag väl kom iväg. Till slut kände jag bara att nej, det går inte, på riktigt, det går inte. Jag bröt ihop och hörde av mig till min vän och kollega och jag berättade som det var. Jag grät och grät och grät, tårarna ville aldrig ta slut. Jag såg inget stopp på eländet. Det slutade med en sjukskrivning som sedan dess har funnits kvar med ett kortare undantag som slutade med ytterligare en sjukskrivning. Jag minns den där känslan och den där paniken i kroppen, den där känslan av att precis allt rasat. Jag är där nu igen... Jag känner igen känslan och tankarna allt för väl och det skrämmer mig. Jag är rädd för att jag mår såhär dåligt igen, att jag inte kan se något slut på eländet. Jag vill vara bort, fly någonstans där jag kan få vara ifred. Det är så jävla tufft...

Jag kom precis just hem ifrån ett samtal jag först tänkte avboka med tanke på hur svårt allting känns. Jag tog mig dock iväg, men grät hela samtalet. Det känns så jävla hårt att höra att ingenting kommer förändras om jag inte gör saker och ting annorlunda. Vi är tillbaka vid det där med att det är det enkla som är det absolut i särklass svåraste. Ett av mina största problem är att jag inte vågar blotta mig, visa mina "svagare" sidor och tillåta någon att komma innanför mitt hårda skal. Utåt sett verkar jag nog glad och bekymmersfri, men på insidan är jag totala motsatsen, eller jag är såklart även glad och sprudlande, men inte bara. Jag har min ledsna, nedstämda sida, men den låter jag sällan eller aldrig komma upp till ytan. Jag är inte vad vid att prata om sånt här, jag har alltid stängt allting som jag anser vara negativt åt sidan och jag är väldigt rädd för att vara ett bekymmer för vem orkar med någon som är ett bekymmer? Jag vet att dessa tankar tillhör mig och jag vet att jag inte kan bestämma hur andra ska reagera för det har jag ju ingen som helst aning om. Dessa tankar är ju bara mina tankar över hur andra ska reagera och troligtvis stämmer de inte, men för mig känns de verkliga.
Jag fick i "läxa" att försöka öppna mig lite, berätta hur jag mår för någon bara för att se. Kanske händer det ingenting annat än att jag faktiskt får stöd? Kanske blir jag bemött på ett helt annat sätt än det jag i mitt huvud målar upp? Det här gör mig livrädd med tanke på att jag verkligen är ovan vid det här. Det är helt nytt, jag har aldrig gjort det förut. Jag vet inte om jag vågar, men vågar jag inte kommer det här fortsätta i all evighet. Det finns ingen som kastar ut lösningar till höger och vänster. Det är upp till mig att skapa en förändring och det är ju det jag vill. Jag vill inte fortsätta leva i den här inbillade trygga bubblan. Jag är en människa med alla möjliga känslor och inga känslor är egentligen fel mer än i mitt huvud.

Att det ska vara så förbannat svårt...

  • 345 readers

Likes

Comments

De ryker snabbt dessa godingar, men idag kom en ny leverans till dörren. Både kantareller och Karl-Johans. De gör sig bäst smörstekta och stuvade, yum! ❤️ Gillar ni svamp? Jag tycker även att det är riktigt skoj att plocka de små krabaterna, rensa är mindre kul dock. Bäst när de kommer i lagom dos såhär ;P

  • 392 readers

Likes

Comments

Inte så jävla dumt det där! Satt fint i magen och var välbehövligt. När jag gör någonting lite åt det mer kreativa hållet så lindras ångesten en aning :) Nu ska jag bita tag i lite kryss. Hej så länge!

  • 396 readers

Likes

Comments