View tracker

Senaste två dagarna har bestått utav försök till att äta, självtvingade promenader med hunden och att ligga och stirra in i väggen.
Familjen börjar bli orolig men kan inte prata med dom. Det finns inga ord som förklarar.
Svart. Tomt. Ensamt.
Det är vad det är, men hur förklarar man det för någon som inte har en aning?
Har skrivit på det här inlägget hela dagen. Ett ord, väggen, ett till ord, äta, två ord.
Skrev till en vän nyss. Ett ord. "Hemma?". Ångrade mig så fort jag klickat på skicka.
Kommer inte kunna gå dit ändå.
All kraft går åt till att inte bryta ihop. Bryter jag ihop vet jag inte vad jag gör. Bryter jag ihop så tappar jag kontrollen. Försöker fokusera tankarna.
Ett ord, väggen, tre ord, "håll dig samman".

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har en sådan där stund igen. En utav dom när vad som helst känns bättre än att andas, hela kroppen skakar och man försöker skrika men inget kommer ut.
Hjärnan går på högvarv, försöker hitta något att hålla fast i. Något bra. Men det enda den hittar går att jämföra med svartvita, skrynkliga och repade fotografier, där någon målat över allt som var vitt med en svart tuschpenna. Svart. Och trasigt.
Det är så jag ser ut på insidan, men varför skulle jag visa det för er när det inte finns någon chans att ni kommer att tro på mig?
Inte ens min egna familj tror mig. De tror mig inte när jag säger att jag ibland mår så dåligt att jag får mig själv att blöda.
De tror mig inte när jag visar dom ärren. Ärr jag inte försökt gömma ens från första början.
De tror mig inte när jag förklarar att jag har ont. Att något är fel.
Och de tror mig inte när jag påpekar att jag gör så gott jag kan.
De skrattar, lägger pikar och kallar mig hypokondriker när jag försöker berätta med tårar i ögonen.
De kallar mig lat och bortskämd och gapar på mig när jag spenderat en hel förmiddag i sängen.
Men om jag inte tvingat mig själv att ligga kvar så hade jag kanske misslyckats med att hålla mig själv tillbaka. Misslyckats med att fortsätta andas.



Jag tror inte att ni tror på mig. Eller att ni egentligen bryr er. För varför skulle någon börja nu, när de som varit hos mig hela mitt liv slutade för länge sedan?

Likes

Comments

View tracker

Våran stad är smutsig. Men för dig så tänker jag skura varenda gatsten.
Våran himmel är grå. Men för dig så tänker jag fylla den med regnbågar.
Våra drömmar är ömtåliga. Men för dig så tänker jag linda dom i bubbelplast tills dess att vi kan uppfylla dom.
Om det enda vi har kvar är ingenting. Så kommer du alltid att vara allting.
Varenda sekund för dig

Likes

Comments

Till mina älskade, fantastiska, underbara vänner.

Tack för att ni står ut med mig, och finns där för mig men det finns något som vi måste prata om. Och eftersom jag har svårt att uttrycka mig om sådant här muntligt så skriver jag här istället.

Ni vet om det mesta som är värt att veta om mig, och de flesta utav er träffar mig om inte dagligen så åtminstone varje vecka. Jag kan aldrig se exakt hur eran bild utav mig är. Jag är ingen tankeläsare. Men jag kan fortfarande föreställa mig. Försöka ställa mig utifrån. Och allt som oftast inser jag att ni faktiskt inte känner mig fullt så väl.

Detta är oki, för ni är inte heller några tankeläsare och eftersom jag inte pratat om just detta så finns det ju ingen chans att ni skulle veta. Och trots detta så har ni fortfarande valt att vilja ha kvar mig i era liv. Detta är för mig väldigt stort, Och jag kommer alltid att älska er djupt för detta.

Men problemet är att något är sönder i mig. Något i min hjärna funkar inte som det ska. Det fattas något. Har alltid känt mig annorlunda. Att jag inte fungerar "korrekt", Men det är aldrig någon som har uppmärksammat detta, trots att jag bett om hjälp. Vilket har lett till djupa depressioner, självmordstankar och självskadebeteende. För något är fel men ingen vill reparera det. Ingen har någonsin tittat två gånger och sagt "Om vi hittar skadan så kan vi kanske fixa det" utan jag har alltid bara blivit slängd åt sidan. Av min familj, av sådana jag trodde var vänner, av skolan, av systemet, av hela samhället. Men aldrig av er. Tack.

Jag vet att jag är jobbig. Att jag inte kan sitta stilla. Att jag pratar för mycket. Att det är väldigt frustrerande när det känns som att jag inte lyssnar. Och när ni läser detta nu så kanske det verkar väldigt enkelt. För er. "Det är ju bara att lyssna/lugna ner dig/sluta prata hela tiden". Men så för mig är det långt ifrån så enkelt.

Varje dag, flera gånger om dagen, skiftar jag mellan alla dessa känslor. Glädje, frustration, irritation, kärlek och sorg. Och detta gör vi alla. Problemet är att det är så sjukt intensivt för mig. Och det kan gå på ett par millisekunder. Jag mellanlandar aldrig! Alltid upp, ner eller åt helvete för långt åt sidan. Aldrig lagom mittemellan. Jag försöker kontrollera detta, för när jag känner något, även om det bara är för en kort stund, så slukar denna känslan mig. Det är det enda jag känner just då. Som jag sa, väldigt intensivt. Och även om inte ni ser detta, så har jag kommit väldigt långt med att kontrollera dessa känslostormar. Jag visar inte längre ens hälften utav allt jag känner under en dag. Men för er så är det ändå så mycket som kommer ut att ni ser det som att jag bara är jobbig, och inte försöker. Vilket jag faktiskt gör.

Jag kan inte sitta stilla i en sekund. Alltid måste jag pilla med något, och att sitta rakt ner med båda benen går bara inte. För er är detta bara en bekvämlighetsfråga, men jag? Jag får panik. Jag kan få ren skär panikångest av att tvingas sitta rakt ner med båda benen, med fötterna i golvet. För som jag sa innan. Känslor är väldigt intensiva, och detta är något som är väldigt jobbigt. Att sitta så får mina ben direkt till att vilja sparka eller skaka. Vilket jag vet är väldigt irriterande så jag tvingar mig själv till att inte göra det. Till slut får jag dock världens kraftigaste känsla utav obehag. Som oftast leder till panik. Och så fortlöper det. Oftast tar det bara ett par minuter. Jag förtrycker alltid detta när jag måste men som tur är behöver jag sällan sitta så.

Samma sak med händerna. Att inte göra något, pilla med något, utvecklas på precis samma sätt. Att göra något med händerna hjälper mig till att sitta stilla längre. Det tar ut tillräckligt utav min rastlöshet och gör att jag lättare kan fokusera på vårat samtal. Jag gör inte detta för att irritera dig. Jag gör det för att jag faktiskt vill höra vad du säger. Vilket leder till nästa del.

Jag älskar känslor. Jag älskar åsikter. Jag älskar att lära mig nya saker. Jag älskar ord. Jag älskar att vi kan göra allt detta och att vi kan dela med oss till varandra. För mig så är detta ren magi. Att kunna tänka, tycka och att kunna dela med sig utav det. Även om man sällan kommer överens om allting. Detta gör det bara mer fantastiskt. Detta borde ju göra att jag är en bra lyssnare. Men tyvärr.

Jag vill inget hellre ta in det du säger. Det enda jag vill är att kunna fokusera på det du säger just nu. För jag är verkligen intresserad. Jag vill veta. Men allt för ofta sållas din röst ut på grund av musiken i bakgrunden, trafiken på gatan, en telefon som ringer, regnet mot fönstret, grannen som går lite för hårt i golvet i lägenheten ovanför, att även du pillar med något, röken från min cigarett, känslan av ensamhet som från ingenstans slukade mig för att en stund senare övergå till ren och skär rastlöshet. Och allt detta på samma gång. Jag kan inte fokusera. Jag kan inte ta in allt du säger. Och när du märker detta så blir du irriterad. Och för att göra allt värre så har jag femtusen tankar och frågor, som från början alla handlar om det du pratar om, men någonstans på vägen tappade min hjärna tråden bland mina tankar. Det blir ett virrvarr, och jag kan inte greppa dom. Vilket gör att när jag väl får tag i en så uttalar jag den, för annars kommer jag bara förlora den igen. Och detta går 100km/h hela tiden. Så det blir väldigt mycket som måste ut för annars går det förlorat, och jag vill verkligen veta.

Detta betyder inte att jag inte är intresserad, att jag är dum i huvudet eller att jag inte lyssnar. Jag försöker verkligen, men jag vet inte hur jag ska kunna bli bättre för detta sker helt automatiskt. Och jag hittar ingen broms.

Och det är även detta som gör att jag upplevs prata för mycket. Enligt dig. För det du inte vet är att jag inte ens säger en tredjedel utav allt jag vill säga och fråga. Jag lägger verkligen band på mig. Jag håller tillbaka mer än du kan ana. Och samma sak när det kommer till vad jag säger. Jag tänker alltid efter flera gånger innan jag säger något. Jag synar det från alla håll och kanter, men oftast räcker inte detta. Det är något som fattas som gör att jag ändå råkar säga fel saker. Ofta lyckas dryga skämt, och halvt elaka kommentarer hoppa över mina skyddsbarriärer. Och jag ber om ursäkt. Och jag vet att jag pratar fort. Men faktum är att jag halverat min hastighet i tal bara för din skull.

Så vad ni inte vet att det ni ser är utav mig, det är max en tredjedel utav allt som finns på insidan. Och som ni förstått nu så är bara en tredjedel väldigt mycket att försöka hantera. Framförallt när allting är samtidigt, väldigt fort och hela tiden. Jag kan inte stanna. Jag glömmer saker. Jag sitter aldrig still. Jag verkar ofta frånvarande (frånvarande betyder oftast att jag faktiskt försöker processa något som jag sett hört eller sett. Ofta något som du sagt) och alla dessa grejer är för att kunna försöka funka någorlunda normalt.

Det är så mycket som jag efter 22 år bemästrat att kontrollera. Och bara det är väldigt mycket. Och för mig så är det helt naturliga instinkter och impulser. Det går helt utav sig självt. Det är som att andas. Så varje gång jag håller något tillbaka så känns det som att jag håller andan. Jag måste ta ett andetag men jag kämpar emot. Och så känns det hela tiden. Så jag ber om ursäkt när jag råkar tappa greppet ibland. Och jag ber om ursäkt för allt jag berättade om här ovan. Men snälla. Skrik inte åt mig att hålla käften. Kalla mig inte dum varje gång jag frågar något. Och tjata inte om hur jobbig jag är när jag har lite extra svårt att sitta still. För jag vet redan allt där. Jag har fått höra det tillräckligt. Alla råa ord och allt hat har gjort att när du säger sådana saker, så går jag direkt till att fyllas utav känslan av att bara vara till besvär, och oönskad. Jag kan inte kontrollera det. Jag kan inte hjälpa det. Det enda jag vill vid dessa stunder är att springa därifrån. För jag tror verkligen att ett håll käften betyder du är inte värd att prata, att får ta plats, att ens få existera Det är vad 22 år har gjort med mig. Så Ja, jag har lyckats komma en lång väg i mitt självarbete som jag har väldigt långt kvar. Jag är inte färdig än. Men det kommer ta tid, och just nu skulle jag behöva en gnutta förståelse. För just nu är jag i en återvändsgränd.

Så när jag blir för mycket. Försök att tänka "en tredjedel" och inse då hur mycket mer det är som jag håller tillbaka. Hur hårt jag håller andan. För detta skulle hjälpa mig att växa. Och jag skulle vara dig evigt tacksam.


Likes

Comments

Förut kunde jag inte gå en dag utan att träffa någon, göra något, komma hemifrån. Inte bara det att jag fick ångest så fort jag var hemma i mer än ett par timmar (räknat bort sovtimmar) jag var också tvungen att ha folk omkring mig. Jag hade ett ständigt behov av att socialisera. Det var ett problem det här att jag inte klarade av att vara ensam. Inte klarade av att vara hemma en hel dag.

Nu för tiden så pratar jag knappt med någon. Jag är mer hemma än vad jag är borta. Jag har slutat helt att ens försöka nämna till någon när jag mår dåligt, när tankarna seglar åt fel håll. Jag försöker att inte be folk om att ses och hitta på saker hela tiden.

För er så låter det kanske som att det är en bra sak. Som att jag försöker arbeta på mig själv. Tro mig, jag har försökt arbeta med mig själv i tio år nu. Visst, jag har kommit framåt på många sätt. Men det faktum att jag har stängt av är ett bakslag. Jag har börjat gå tillbaka till sådan som jag var i 18 år av mitt liv. Tills jag faktiskt vågade öppna mig en glimt i taget.
Jag har börjat ta tillbaka den alltid så glada showen som jag alltid körde med innan. För jag är rädd att folk har börjat tröttna på mig. Att de kommer lämna mig. Det är vad de alltid gjort. Men jag vill inte att det ska ske. Jag klarar inte att förlora fler. Så jag stänger ute dom. Låtsas att allt är bra och försöker att hålla mig för mig själv.

Likes

Comments

kanske börjar bli för gammal för sådant här. Blev utgång igår. Igen. Råkade bli ett par öl för mycket igår. Somnade hos en polare. När jag vaknade och skulle klä på mig så luktade kläderna ungefär som att någon hällt en hel kanna öl på dom, mina strumpbyxor var sönder och min ena jackficka var fylld med kondomer?! Fick gå hem i endast en kort kjol (har en tendens att aldrig ha trosor på mig). Lyckan blåste lagom starka vindar och jag var alldeles för trött för att orka hålla nere kjolen under hela vägen hem så ber nu om ursäkt till alla som nu fått se min nakna rumpa. Hoppas att det åtminstone var någon som njöt utav utsikten, så att jag inte bara skapade mardrömmar.
Men vad jag vet så hade jag ju åtminstone kul igårkväll så antar att det var lite värt resten.
Igår kände jag mig dom 18 och livet var en fest. Idag känner jag mig närmre 70 och soffan är min bästa vän.

Likes

Comments

Folk ska gå omkring och vara sådana livmodersfeminister och pk. Själv går jag omkring utan trosor.
Med tanke på vem som antagligen är gladast så tror jag att folk borde skippa trosorna oftare! (Y)

Sedan funderar jag lite på att skicka en påse skittles till Putin! Make him taste the rainbow a little.

Likes

Comments

Det är inte att jag glömt bort att bloggen existerar utan mer att jag tänkte lägga ner den. Sedan ångrade jag mig. Vet inte varför, men ska fortsätta ge det ett försök.



Spenderade morgonen med att bråka med en idiot på försäkringskassan om varför mina pengar inte kommit än. Tror varken hon eller jag fick så mycket ut utav det samtalet då det tydligen inte fanns någon anledning till problemet. Vad problemet var fick jag inte heller mycket till svar om. Det slutade med att jag blev frustrerad och jag kan ha råkat säga något i stil med att "du är dum i huvudet!". Fast kanske inte just så artigt.
Hon svarade med att fråga om jag möjligtvis hade aggressionsproblem och jag kan ha kontrat med att fråga om jag fick kasta en stol i huvudet på henne och det kan nog göra att problemet med pengarna ändrar karaktär. Antingen detta eller det faktum att jag även kallade henne för inkompetent kossa.
Jag är inte bra med folk. I alla fall inte när de gör mig frustrerad.
Det hela slutade med att jag målade naglarna hela dagen. Brukar göra det när jag är frustrerad. Idag har jag varit frustrerad hela dagen. Mest på inkompetens men också på människor i allmänhet. Har dock inte kommit fram till om dessa två går hand i hand på något sätt.
Efter att ha målat naglarna typ 10 gånger så är frustrationen borta. Och naglarna är fina. "Hej, jag är en brud!.. Med problem.."

Likes

Comments

Små glimtar utav lycka. Små och väldigt ömtåliga men de gör så väldigt mycket.
Det är just dessa små ögonblick när lyckan är helt ren, när den sköljer över mig som en varm sommarbris, som får mitt hjärta till att fortsätta slå.
Den där lilla enkla känslan gör stora underverk.

Sitter på en sten vid stranden i kvällsolen, röker en cigarett och tittar på medan hunnakräket skuttar omkring i vattnat och försöker få tag i pinnarna jag kastar till honom.
Har nyss bokat biljetter till en lagom lång resa. En minisemester från livet och vardagen. Den kom verkligen i rättan tid.

Andas. Det enda jag ska göra nu är att andas. Och låta denna ljuvliga känsla ta över.

Likes

Comments

Första gången jag ville dö var jag nio år.
Ända sedan dess har jag varje dag kämpat med att inte avsluta mitt liv. Att fortsätta leva. Jag har suttit med hängsnaran i min hand, färdigknuten. Jag har hållit en pistol mot min egna tinning. Jag har stått med en kniv min min handled beredd. Otaliga gånger. Än så länge har jag varit stark nog att stå emot i sista sekund. Det är inte varje sekund på dygnet dessa tankar kommer. Jag går inte omkring hela dagarna och planerar min död. Men de finns där, och de kan dyka upp när som. De bara dyker upp, helt utan förvarning.

Varje dag kämpar jag mot folks så kallade "anledningar" till varför jag borde fortsätta stå emot. Jag hatar dessa "anledningar". De känns som ett hån. Så tänkte göra en kort lista med några utav dessa "anledningar" och varför folk hellre ska hålla käften än att yttra dom:

1. "Att ta självmord är själviskt" - Att säga detta till någon som faktiskt är beredd att ta sitt egna liv är bara idiotiskt. Mår man så pass dåligt så ser man det mer som en självisk tanke att fortsätta leva, att tvinga andra till att stå ut med en själv. Man är fast i tänkandet om att man inte är värd någonting och att man egentligen inte är önskvärd. Älskad på riktigt. Och det kvittar hur mycket andra försöker påstå motsatsen. Allting hade varit bättre om man inte funnits. Och för någon som vill ta självmord så är det mer själviskt att fortsätta leva och ta plats som man inte ens förtjänar.

2. "Det blir bättre" - När man mår så dåligt att man inte längre vill leva så finns det ingen framtid. Man kan inte, hur mycket man än försöker, se ett slut på mörkret. Och man skiter i om andra tror att "det kommer att bli bättre" för att det är just nu som är fel. Och om man har levt med det en längre period så vet man redan att det inte stämmer. För i så fall hade detta "bättre" redan kommit. Detta är inte diskutabelt. För en trasig människa så är detta sanning. Framtiden existerar inte.

3. "Fortsätt leva för min skull" - Som det står i nummer 1, Det är för din skull som man känner att man borde sluta existera. För att du ska slippa låtsas bry dig.

4. "Det finns ju så mycket att leva för" - Det kanske det gör, för dig. Men för en själv? Nej. Man kan inte se det. Allt man ser är varför man inte borde leva längre. Så bara sluta. Det finns inte ett piss mer än dina illusioner om att livet är bra.

Så om ni har någon i er närhet som mår extremt dåligt, yttra inte dessa fraser. För oss är det rent hyckleri, något du antagligen säger bara för att sedan kunna påstå att du försökte åtminstone. Säg inte att du bryr dig. Visa det istället genom att faktiskt finnas där. Hur jobbigt det än är att sitta och lyssna på när någon som står en nära pratar om att den inte vill leva längre, gör det. Om personen skickar ett sms där den ber om ursäkt för massa saker, ropar på hjälp eller helt enkelt skriver att den vill dö, åk dit. Det kan vara den enda räddningen. Ett sms tillbaka om hur du finns där om den behöver prata är inte värt något. Många påstår att om man "förvarnar" om att man tänker ta sitt liv så är det bara bluff. Ett rop på uppmärksamhet. Detta är inte sant. Det kan lika väl vara menat som ett farväl.

Och om du känner att du inte kan hantera detta, att du inte orkar med. Påstå aldrig någonsin att du "finns där". Bara försvinn. Att säga att du finns tillgänglig och sedan inte står för det när det väl gäller bara matar tankarna om att man inte är värd något. Vilket bara övertygar om att man inte borde få leva ännu mer.

Likes

Comments