View tracker

Du Gamla Du Fria

Hej allihop!

Det här är en kort novell jag skrev för ett tag sen, tänkte jag skulle lägga upp den här. Copyright går till mig, så försök inte stjäla den! ;) Hoppas ni gillar den!

Du gamla du fria

“Mamma!” Mitt i ljudet av tusentals panikfyllda röster hörde man en liten pojke, knappt fyra år, letande efter trygghet. Pojken såg då någon som såg ut som en polis och gick fram till honom.

“Hallå? Vet du vart…” Pojken kände då hur någon tog tag i honom, drog honom bakåt. Då han öppnade ögonen såg han sin farfar, hållandes i polisens hotfyllt upplyfta arm.

“Måns, du kan inte lita på dessa människor längre. Lita inte på någon. Allt vi visste är borta nu. Sverige finns inte mer”. Med de orden såg pojken hur hans farfar fördes bort av fler poliser. Just i den stunden väcktes något inom honom, något som skulle komma att förändra världen.


Det är natten innan julafton, eller ja det som brukade firas som julafton i förra världen. Det är nästan midnatt, och staden är tyst förutom ljudet av soldaternas hårda skor mot asfalten. En mörk skugga syns då, hukandes springande över torget mot den stora flaggan av Lideo. Skuggan kryper ihop vid flaggan, och plötsligt lyses natten upp av en tändare. Lågan släcktes dock snabbt av den alltid närvarande vinden.

“Fan, fan, fan, funka då!” Viskar skuggan stressat. Lågan släcks och tänds. Då hörs ett rop eka över torget.

Geogi nugueyo?!” Vem är där?!

Då tycks lågan få fart, och den mörka figuren tänder snabbt eld på flaggan. Skuggans ansikte lyses då upp, och man ser en ung man, kring 20-års åldern. Så fort mannen är övertygad om att elden tagit sig börjar han springa mot hamnen.

Geuman!” Stanna! Vaktens röst ropar efter vandalisten, och fler vakter stormar in på torget. Några försöker förgäves döda elden, men de flesta springer efter den unga mannen. En siren börjar ljuda i staden, högt och obehagligt. Stora lampor tänds, försöker hitta mannen. Men de söker förgäves. Deras mål, unge Måns Oliwer, är alldeles för klipsk för att bli fångad så lätt. I en mörk vrå i en mörk gata smiter han in genom en gömd dörr in i ett gigantisk, övergivet så klart, lagerhus. Ingen utom ett par få utvalda visste att det var denna glömda byggnad som gömde en av Sveriges starkaste rebelstyrkor, ledd av Måns själv.

“Pojkar!” Löd hans höga stämma då han tillkallade sina bröders uppmärksamhet.

“Steg ett är nu avklarat, ni skulle sett hur rädda dom jävlarna blev!” Det kala rummet fylldes av skratt.

“Imorgon börjar det riktigt roliga, så var beredda. Men ikväll ska vi fira!” Måns greppade en vinflaska och höjde den i luften. Resten av rebelstyrkan följde hans exempel.

“Inom en snar framtid kommer vi vara fria! När Kim Jong uns fega soldater ser vår styrka kommer de fly som de pissråttor dom är.” Åter igen utbröt skratt i salen.

“Imorgon ska vi slåss för friheten, FÖR SVERIGE!”


“Modeun jumindeul-eun eoje-ui hwaldong-e daehan gwangjang-e sujib haeyahabnida. cheobeol jache leul pyosihaji anhneun salamdeul-eun lebel 3ui gyuchig chadangi lo bunlyu doemyeo geue ttala cheobeol haeyahanda.” Genom Gyeoul (tidigare Östersund) ekade högtalarnas medelande till stadens befolkning. Alla invånare ska samlas på torget angående gårdagens aktiviteter. De som inte infinner sig kommer klassas som en nivå 3 regelbrytare och skall straffas därefter. En stor folksamling, alla klädd i den obligatoriska gråa klädseln, vandrade som en flod mot torget.

Måns och två av hans rebellbröder stod i en gränd och iakttog folkmassan. Lutad mot en husväg med en snart utbrunnen cigarett i handen står Måns och går åter igen genom planen med de andra två.

“Kommer ni ihåg allt nu?” Han fick två nickningar som svar.

“Bra”, säger Måns och släcker sin cigarett med skosulan.

“Då kör vi”. Med de orden smiter de tre in bland resten av stadens högst ovetande invånare, försvinner in i ett hav av rädsla. Snart når de fram till torget. På husen runt det stora torget hänger gigantiska flaggor. Alla prisar de Kim Jong un den andre, Leido. Längst ner på torget hade man rest en tillfällig scen och brevid den stod den mäktiga statyn av världsledaren. Ända sedan nordkoreanerna tog över landet år 2035 har den stått där. Som en ständig påminnelse om vem som styrde landet, vem som ägde alla som fällde sina blickar på den nu slitna stenskulpturen. Måns såg på den med ett vetande leende, kände hur adrenalinet steg med blotta tanken på vad som väntade. Hans leende steg då han såg den brända flaggan brevid, man kunde knappt se att den tidigare prytt Kim Jong uns stela kalla ansikte. Där är framtiden, tänkte Måns. Hans imperium skall brinna, och ur askan ska Sverige återuppstå.


Då klockan slog 12.05 steg en man upp på scenen, och ett oroligt sus gick genom publiken. Alla kände igen denna man. Mannen bar en officerkostym prydd med ett dussin tal medaljer som talade om för alla att detta var en farlig man men det som gav åskådarna kalla kårar var mannens ökända ansikte. Ett vanformat ärr löpte rakt över mannens högra öga, och det var detta som gett honom namnet Den enögde djävulen.

“Chimmug!” Tystnad! Djävulens kalla röst skar genom publikens oroliga sus och dödade den totalt.

“Eoje museun il-i iss-eossneunji , ulineun-i deompeu leul tonghae gyejeong song-eo leul jeung-ga hagilo gyeoljeong han hu…” Officerens hotfulla ord avbröts plötsligt av ljudet från skottlossning. Åskådarna kunde förskräckt se hur den enögde djävulen sjönk ihop med ett blödande hål mitt i pannan. Runt ikring honom sjönk soldat efter soldat, tills ingen återstod. Kaos utbröt i den stora folkmassan, folk kastade sig mot marken för att undvika flygande kulor.

“Ladies and gentlemen, välkomna till framtiden!” Ekade en röst över torget. Tusentals livrädda ögon sökte förvirrat efter källan till rösten. Mansrösten hade pratat svenska, ett förbjudet språk sedan 20 år tillbaka. Att tala något utom koreanska var ett nivå 1 lagbrott. Några få kände igen rösten. Det var Måns Oliwer. Efter några sekunder kunde man se hur någon klev upp på den nu blodiga scenen och sparkade iväg officerens lik. Den unga mannen ställde sig där djävulen stått endast några sekunder tidigare, där alla som befann sig på torget kunde se honom tydligt. Den svarthåriga ynglingen log ett stort leende, så att man såg alla hans perfekta snövita tänder. I vänster hand höll han en mikrofon, i den högra en svart pistol. Med de flesta blickarna fastnade vid den unges ögon. Mitt i det blåa havet däri var framför allt glädje framträdande, men galenheten gick ändå inte att gå miste om. Det var ögonen hos någon som kunde krossa världen.

“I 20 år, 20 långa jävla år, har vi varit som slavar till dom där råttorna.” Vid det sista ordet sparkade Måns hårt på den döde soldatens huvud.

“Dom tog allt ifrån oss. Vårt språk, våra seder, våra vänner, våran familj, våran frihet. Vi blev blotta skuggor av de vi tidigare var, glömde vilka vi var. Att vi var svenskar. Men det fanns några som vägrade glömma, vägrade ge upp. Vi har fått sån skit, jagats som om det vore vi som var råttorna. Men så länge vi hade våra drömmar om ett fritt Sverige kunde vi inte dö. Idag står vi här, redo att bryta kedjan som binder oss till hans imperium!” Måns såg sig om, till hans bröder. Han såg frågande på en av dom, som endast gav ett leende som svar på den osagda frågan. En annan rebell tog upp en stor kamera.

“Men vi behöver er hjälp”. Fortsatte Måns.

“En hjälte är inget utan sina medhjälpare. Men om vi står tillsammans kan vi göra vad som helst! När de andra rebellstyrkorna ser vad vi kan göra kommer den gnista tändas som föder det inferno som ska rena vårt land, gör det till VÅRT LAND!” En explosion ljöd över torget, och då röken skingrades var Kim Jong uns hedersstaty borta. Sprängd till molekyler. Måns skrattade högt i mikrofonen, i hans ögon såg man nu endast en galning.

“Vi kan krossa allt! Vi kan göra vad vi än vill, vi kan rädda Sverige! Rädda framtiden! FÖR VI ÄR ODÖDLIGA!”


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så, det här är mitt första blogginlägg. Någonsin. Blä. Men tänker ändå att det kan vara bra, att kunna skriva av mig liksom, om allt som händer i denna konstiga hjärna jag fått. Jag vill verkligen försöka på riktigt, skulle kunna bli mitt nyårslöfte. Låter mer rimligt än det klassiska "jag ska förbättra mitt liv,äta bättre å träna" tramset många kör med. Det kanske funkar för vissa, men för majoriteten av de människorna vore det bättre med ett nyårslöfte att tänka mer realistiskt. För att inte sätta mig själv i den bunten lovar jag här med att skriva nått här minst två gånger i månaden. Det är enkelt, men ändå något. En förändring. Det var allt jag tänkte skriva idag, Adjö!

Likes

Comments

View tracker