Har du nån gång känt som om allt varit grått och tomt under en lång period? Som om allt du gör är att tänka och tänka?
Jag vet iallafall att det är så jag tänker. Ibland känns det som om jag stått och trampat i samma fotspår i snart fyra år. Fram och tillbaka. Samma visa om och om igen. Jag vill att det ska sluta, att alla ångestladdade tankar ska sluta.
Om alla dömande ögon bara kunde suddas ut, om alla krav kunde bli några kilo lättare. Då skulle det nog bli lite lättare att le.
Det sista jag vill är att påverkas av människor som sårar mig, som egentligen inte känner mig, men så är det. Hur ska man hantera denna situation nu?

Likes

Comments