View tracker

Förra året var nice när jag fick jobb och lägenhet. Det här är inte mitt år. Början av året var rätt kul när jag kom tillbaka till den arbetsplats jag ville vara på och jag trivdes i lägenheten. Var även en tjej jag pratade med på jobbet även om det bara var vänskapligt tror jag. Men efter en katastrofal resa i somras så tvärvände allt. Jobbet, lägenheten, fritid. Det såg länge ut som om jag skulle få fast anställning på jobbet. Fick gå på en intervju men hela upplägget var nåt annat än vad annonsen sade. Jag har tydligen varit ambitiös och fantastisk men saknade en specifik egenskap som jag tycker är bullshit. Nu är jag nere på deltid, får sluta om nån månad och av ovissheten om framtiden dras jag i min lägenhet. Jag sitter framför TV:n eller datorn hela dagarna - laga mat, städa, diska eller andra saker lessnar jag på med en gång. Har gått upp i vikt men vet inte hur eller orkar ta tag i saken. De få gånger jag gör nåt på fritiden så stämmer inget. De mässor jag har gått på har brist på information så man missar det man vill se. Konserter är för sent lagda så orkar inte gå på det. Jag visste att förra året var lite väl bra och jag var rädd att det på nåt sätt kunde slå tillbaka, som ett backfire av karma. Jag förstår inte, vill bara må bra och ha ett fungerande liv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Quam me vivere. Hänt en del sen sist. Flyttade in i lägenheten, rätt nice. Fick ett jobb på arbetsplatsen jag ville vara på, sjukt nice. Börjar bli lite social tack vare jobbet, men inte fullt ut än. Var en tjej på jobbet som jag började prata lite med men det tog tid. Jag hade sett henne i korridoren ett antal gånger men när hon fick ett uppdrag på min avdelning började ett intresse väckas. Så efter ett tag presenterade jag mig och vi började småprata lite lätt - nästan förvånansvärt lätt. Men sen fick hon ett slags fältuppdrag så hon är otillgänglig ofta. Hoppas vi ses igen. Har lite ångest. Ska resa till Staterna om några veckor och jag är sjukt rädd för att flyga. Var inte det för några år sen men med tiden har det bara blivit värre. Känns som att nåt kan gå fel och turen är ju så lång. Värre blir det när det där malaysiska planet försvann där man förmodar att piloten låg bakom allt. Då kan man ju inte ens lita på dom. Sen att vi ska till en ö utanför är ännu värre - jag gillar inte öar som ligger mitt ute i ingenstans. Det är så isolerande. Sen är jag van att leva mitt eget liv. Nu måste jag hänga med familjens planerande i några veckor. Men det blir min sista resa med dom, sen vill jag bara vara hemma. Tror inte jag är resetypen direkt. På andra sidan jorden har jag extrem hemlängtan. Dejtade ju en kvinna i slutet av förra året. Vi träffades i januari senast men det funkade inte för mig. Förvisso var åldersskillnaden 20 år - egentligen har jag inga problem med det - men det var liksom personligheten och att hon såg mig mer som en kamrat. Jag vill så gärna vara med någon, få dela närhet med någon, men det går ju liksom inte. Att det ska vara så svårt.

Likes

Comments

Blev visst bara ett inlägg det här året. Har haft mycket att göra i år, både jobb för första gången och lägenhet som jag närsomhelst flyttar in i. Så personlighetsmässigt ett bra år. Bara kärlek som fattas. Har förvisso träffat nån där en sorts relation bestående av närhet kan uppstå, men något känslomässigt vill jag gärna vara en del av nån gång i livet.

Likes

Comments

Ja, året är snart slut och var ju ett tag sen nåt skrevs här. X Factor pågick under hösten. Förstår inte alls hypen över det, bra mycket mer ytligare än Idol. Svinkul dessutom att det går att påverka tittarsiffrorna genom att inte titta så det blir nerläggningsrykten. Only in Sweden! Hoppas Idol kommer tillbaka. Var ju dessutom ett antal finalister som redan haft kontrakt eller var kända sen tidigare, sånt gillar inte jag. De har ju en fördel gentemot de som är helt okända. Frida Sandéns fall var värst, hon var där pga sitt efternamn och att systrarna är så tighta med TV4 som hjälpt dom med karriären, som Molly och Mimmi. Hennes röst var ju rätt mainstream, liksom de flesta andras. Awa förstår jag inte alls varför hon var där, och dessutom vann. Hen är nåt annat jag fullkomligt avskyr. Varför i allsin dar ska det behövas?! Värst av allt är de henifierade anhängarna som vill ta bort könen och göra oss här, än så länge, till ett könlöst folk. Vad händer om de manliga hennarna fortfarande får bättre lön än kvinnliga hennar? Då kan man ju inte skälla på att nåt kön är fördelaktigt som diskussonen är nu? Aja, kanske ett helt meningslöst inlägg. Men har skaffat glasögon nu, typ för underhållningsbruk snarare än läsglasögon. Ena ögat ser bättre än det andra så detta ska jämna ut det. Hoppas 2013 blir nice. Dock ett år äldre, vilket jag inte alls gillar. Ska kanske avsäga mig min ålder och köra med 20+? Eller fast vid 19? Hmm.

Likes

Comments

Fick vakta en tjejs saker på universitetet idag. För en väldigt kort stund, typ 2 minuter. Fick en tumme upp när hon kom tillbaka. Jag har aldrig fått en tumme upp av en tjej förut. Hon var fin... Har börjat simma igen. Prästen är som vanligt där. Han kan simma de mest konstiga ställningarna. Han kan simma sidles, hela vänstra kroppen under vatten och styra med högra armen och sen liksom med kroppen bli en enhet i vattnet. Undrar vad den ställningen heter? Dock har han fått konkurrens, var nån kvinnlig elitsimmare som hade sopat banan med honom om han varit där. Hon simmade dubbelt så snabbt som honom och halva badhuset tittade med avund/fascination på henne. För egen del går det bra, hade lite besvär i våras men är uppe kring 20 längder. Ska försöka komma i form till 40, som på den gamla goda tiden.

Likes

Comments

Det var en tjej igår i stan som var ruskigt lik hon, 22-åringen, eller numera 24-åringen från den kvällen. Nästan allt stämde utseende- och längdmässigt, utom frisyren. Hon liksom tittade kort på mig också som påminde om förföriskt igenkännande. Alltså, att hon sett mig förr, kände igen mig och hade ett retsamt uttryck. Å andra sidan kanske jag överanalyserar. Vad jag vet är hon i en annan stad nu och jag vet inte om hon kommer tillbaka de närmaste åren. Sen verkar ju hon inte vilja ha kontakt längre. Jag förstår bara inte varför hon gick med på att träffas och tom självmant föreslå den sista träffen om hon ändå inte ville fortsätta med det när hon flyttade? Å andra sidan ville jag träffa henne så kanske hon tyckte synd om mig efter den kvällen och tänkte att ett halvår till skulle gå fort?

Likes

Comments

Blev inte antagen till Litterär Gestaltning den här gången heller. Jag vet inte riktigt vad dom söker egentligen. Mina texter var så galna och utflippade men samtidigt normala som de övriga som gått det programmet men tydligen inte tillräckligt. Om 2 år är nästa antagning och då har jag inget att komma med när man ska fylla i vad man gjort tävlingsmässigt etc de senaste 4 åren. Får väl jobba på och se hur det går. Vore sorgligt om de aldrig blev publicerade.

Likes

Comments

Nåt jag alltid undrat över är folk som i lokaltidningar, men kanske även de större, som skickar in en notis om att uppvaktning undanbedes på deras födelsedag. Alltså, att de inte tänker fira sin födelsedag och därmed behöver inte en kotte komma så personen som fyller år slipper anordna nåt spektakel. Varför skickar man en notis om det i tidningen? Och att det ens finns en spalt bara för det. Vilka är dessa människor? Är det sura personer som inte tycker om åldrandet och bara vill glömma det? Ensamma misantroper som hatar besök? Folk som inte orkar anordna nån liten tillställning? Eller är det personer som ingen i byn har nån aning om vem det är och personen då känner att den måste göra ett statement om att den finns? "Ni vet knappt vem jag är men jag fyller år den här dagen men då ni är ena partyjävlar så tänker jag inte anordna nåt. Och jag vill bannemig inte ha nån present heller!" Eller är det så illa att det kommer folk på blixtvisit så fort nån de känner fyller år men att huvudpersonen inte anordnat nåt party och folket då blir sura över att de gick över utan förvarning? Huva! Jag är inte särskilt partysugen av mig, jag firar gärna genom att bara göra nåt lätt underhållande - som att hänga framför tv:n. Men det ska ju inte krävas notiser för att folk inte ska komma.

Likes

Comments

Jag har varit singel i 10 år det hår året, om man bortser från nätförhållanden och det missförstådda dejtandet för några år sen. Det var omkring den här årstiden och det var en ungjävels fel att det blev som det blev. Jag var rätt efter i det sociala som barn och är väl det fortfarande. Jag hade sett Småstjärnorna på TV4 som gick på den tiden och en liten kille var med. Han hade två flickvänner vilket lät fantastiskt och coolt i mina öron. Så nån dag frågade jag chans på en och annan tjej men ingen nappade. Och jag hade ju inte gjort det i samförstånd med hon jag var ihop med och förstod väl inte att det kunde bli konsekvenser av det. Hon fick ju reda på att vad jag hade gjort. Så hon gjorde slut på ett smärtsamt sätt genom att skicka en klasskompis som rått, hånfullt och skrattandes sa att det var över. Hon gav mig samma medicin genom att direkt efter fråga chans på klassens, och säkert skolans, populäraste kille. Han dissade dock det förslaget. Jag saknar tiden jag hade med henne. Sen vet jag inte hur seriöst hon tog det då vi var barn, men vi var ju ihop i 3 år, det är rätt mycket för att vara i den åldern vi var i. Vi ser ju varandra nån gång då och då nuförtiden och hon är riktigt vacker. Men hon har en kille nu som verkar någorlunda vettig så det är ju kul för henne...

Likes

Comments