View tracker

Vänskap

Största anledningen till att jag mår dåligt tror jag är för att jag inte har någon riktigt nära vän, en bästa vän. Det finns personer som jag umgås med i skolan men det är bara där aldrig på fritiden. De i skolan ser jag nog inte riktigt som kompisar, men jag antar att dem blir det.

I skolan är typ alla kompisar med alla. Tjejerna umgås tillsammans antingen i stora eller små grupper. Men alla har en eller två personer som man är mer bästa vän med, som man vet alltid finns vid ens sida när man behöver det. Jag har ingen sådan person. Jag kan inte heller känna att jag är en del utav umgänget eller gruppen. Jag hänger mest med och står bredvid.

Alla andra hänger med varandra på fritiden men jag träffar aldrig kompisar utanför skolan. Det kan t.ex. ordnas "middagar" kanske för att fira någon eller bara för att det är mysigt. Det pratas om vad man ska göra under kvällen i skolan och sedan läggs det ut bilder på sociala medier. Ibland kan jag se att alla tjejer i klassen som jag brukar vara med är där men jag är inte bjuden.

Värst av allt är när alla pratar om att de ska träffas mitt framför en. Det har hänt mig hur många gånger som helst. Eller så har några bestämt att de ska träffas och så frågar de om personen bredvid en vill komma men man själv får inte frågan.

Jag begär verkligen inte att jag ska vara med på alla träffar eller vad det nu kan vara eller att man måste bjuda in mig också. Jag menar att det känns ganska respektlöst och taskigt. Det gör ont att se och höra. Att veta att man är mer eller mindre osynlig i andras ögon gör ont i hjärtat. Men hjärtat är väl bara en muskel, eller?

Jag pratar aldrig med någon om mina innersta tankar och känslor, jag har ingen att prata om dem med.

Jag har pratat lite med en person på skolan. Han ställde frågor och jag bestämde mig för att det är lika bra att tala sanning. Vad jag vet har han tystnadsplikt. Men det hjälpte mig inte alls.

Jag kan ibland känna att lärarna behandlar mig annorlunda gentemot andra elever. Alla hälsar på mig och många frågar hur det är. Lärarna hälsar på alla elever men just frågan om hur man mår brukar inte komma upp för alla, vad jag vet. Jag får den hela tiden. De kommer fram till en och frågar "hur mår du?" "är allt bra?" o.s.v. Det känns som att jag särbehandlas bara för att jag inte kommer till skolan med ett leende på läpparna för att jag känner att jag mår bra och är glad. Men jag kanske bara inbillar mig?

Allt jag vill är att få må bra. Jag vill ha någon som jag vet alltid finns vid min sida, någon som jag verkligen kan lita på. En sådan vän verkar alla kunna hitta hur lätt som helst, alla förutom jag.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Bara lilla jag

Hej!

Jag tänkte berätta lite om mig själv och min personlighet.

Jag har väldigt dåligt självförtroende och dålig självkänska, så att prata om saker jag är bra på är något av det värsta jag vet. Jag har också svårt för att ta emot komplimanger. Jag blir glad av dem och jag uppskattar att någon lägger tid på att påpeka något bra om mig, jag vet bara inte hur jag ska hantera dem. Jag tvivlar så mycket på mig själv att jag börjar fundera på om komplimangerna är lögner och folk bara säger så för att vara snälla.

Jag skulle säga att jag är snäll och omtänksam, kan dock bråka ganska mycket med mina syskon. Jag vet inte om man kan saga att jag är blyg. De flesta drar nog den slutsatsen när de träffar mig men jag ser inte mig själv som det. Jag är rädd för att göra fel så jag drar mig tillbaka, är tyst och säger något om det behövs. Jag har inte riktigt hittat mig själv än så jag är ganska blandad och osäker.

Jag har ingen riktig bästa vän som jag berättar allt för och gör allt med. Jag har ingen som jag alltid kan vända mig till och prata med om vad som helst. Min familj är det som får mig att stanna kvar här. De vet inte om mina innersta takar och känslor och jag tror inte att jag skulle klara av att berätta heller för den delen. Även fast de är helt oventande så är dem mer eller mindre det ända jag har.

Jag vill bara vara som vilken annan människa som helst. Ha ett bra, lyckligt liv och bara leva med de vanligaste tonårsproblemen. Jag vet att mina anledningar till att jag mår så dåligt som jag gör absolut inte är dem värsta. De är ganska små egentligen om man jämför med hur manga andra har det.

Jag ser den här bloggen som något som kanske kan hjälpa mig. Att någon läser är mer som ett stort plus i kanten, det skulle göra mig väldigt glad. Kanske kan just du hjälpa mig eller så kanske jag kan hjälpa dig. Jag är anonym för att jag är osäker men jag är ärlig och du kan lita på mig.

Jag vill bara att du ska veta, att just du som läser detta nu gjorde precis mitt liv lite ljusare. Tack!

Likes

Comments

View tracker