Header

Swosh sa tiden och plötsligt har nästan hela min sista vecka hemma innan avresa gått... Min sista vecka hemma har varit jättemysig, bestående av avresefest med fina människor, en tur till Varberg med mitt hjärta och träff med vänner som jag kommer sakna.
Att veta att jag snart lämnar alla här hemma under en tid, har verkligen fått mig att uppskatta stunderna och människorna omkring mig. Vilket är en insikt jag är väldigt tacksam för. Jag har insett att jag inte alltid tänker på hur mycket jag faktiskt har och hur mycket kärlek jag får...tills den inte längre kan tas för givet.
Jag kan inte förneka att tanken på att jag åker om två dagar skrämmer mig och det känns som att saknaden för alla jag lämnar kvar redan har satt sitt grepp om mig. Men samtidigt inser jag att jag faktiskt är så lyckligt lottad över att ha människor som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Jag är lyckligt lottad för att jag har folk att sakna. Jag vet ju att det är ett privilegium som tyvärr inte alla har.
Detta är en av de förhoppningsvis tusentals insikter detta äventyr kommer tilldela mig. För det är nog ändå därför det jag ska göra är värt något, trots de uppoffringar jag får göra.
Nästa gång jag skriver har min resa påbörjats, välkomna att följa med! :)

Likes

Comments

Här sitter jag nu med endast två veckor tills jag ska sitta på ett plan mot vad jag ska kalla mitt hem under 2 läsår. Det är nervöst och avskedet som väntar mig skaver i mig om jag ska vara ärlig. Samtidigt känner jag mig extremt redo för att äntligen snart få påbörja den resan som jag i flera år tänkt på och drömt om. Det är ungefär 5 månader sedan jag fick veta att jag fått stipendiet från UWC, 5 månader fulla av förberedelser, formulär, visumansökningar, mer pappersarbete, strul och nervositet. Att äntligen vara klar att ge mig iväg känns därför väldigt skönt, då vet jag att det är påbörjat och att den exalterade nervositeten är vid sitt slut.

Kvar framför mig har jag att försöka packa ner mitt liv i en resväska, vilket jag redan nu kan förutse kommer bli en utmaning. Kommer jag behöva det här? Det där då? Men detta kanske är bra att ha? Hur som helst har jag accepterat att jag inte kommer kunna ta in det faktum att jag faktiskt ska bo i Indien innan jag kommit dit, kanske inte ens då... Anledningen till detta är 1) Jag har aldrig varit där 2) Jag kan i princip ingenting om landet 3) Jag kom på mig själv så sent som igår med att tänka på vilken vinterjacka jag ska ta med och hur många par raggsockor jag ska ta med mig... Vilket även jag med bristande kunskaper om Indien kan komma fram till att klimatet inte är vinterjacka och raggsock vänligt.

Mitt i all denna fortsatta förvirring ni just fått ta del av är jag helt säker på en sak; jag har ingen aning om vad jag egentligen ger mig in i. Jag har inte gjort ett försök att sätta mig in i hur mitt liv kommer vara under de kommande 2 åren, för jag vet att oavsett hur mycket jag spekulerar kommer jag med största säkerhet få en riktig käftsmäll ändå. Jag kan inte förbereda mig för allt jag kommer få se och vara med om. Jag tar det som det kommer och berättar min verklighet när jag upplevt den.

2 veckor. Jag kan inte veta om jag egentligen är redo, men jag måste vara det så då är jag det.

Bring it on.

Likes

Comments