View tracker

Som väntat har nu fertility friend tagit bort äl. Känner inget speciellt över det, jag visste ju redan även om jag såklart hade lite förhoppningar. Såhär ser det ut nu.

Ny tag kanske de flesta skulle skriva nu? Nej... Start på en ny provera kur, invänta mensen och sen boka tid hos kvinno för att diskutera lämpligt preventivmedel.
Jag vill inte alls på ett sätt.
Men vet och förstår att jag bara kan gå vidare med operationen om jag slutar fokusera på att det ska göras barn. Utan preventivmedel kommer jag aldrig sluta tempa, testa och analysera i tid och otid och tillslut kommer jag troligtvis falla tillbaka och vilja skjuta upp operation. Har gjort detta förr...
Och nu får det inte hända igen, jag vill inte ödsla mer tid på något som inte händer. Vikten först.
Viktnedgång är min enda väg till graviditet.

Jag tror att det är detta som kallas insikt? Jag har ju kanske vetat detta länge, men inte velat förstå det och samtidigt levt på hoppet.

Jag vet och förstår vad som krävs nu och jag är äntligen på en plats där jag är villig att göra vad som krävs.
Jag ger mig själv ändå en klapp på axeln och säger till mig själv att jag är stolt över hur länge jag kämpade på egen hand.
Jag förskjuter fördomarna kring gastric bypass och sätter ner foten. Jag har gjort vad jag kunnat. Och det fungerar inte.
Nu har jag ett alternativ kvar och jag vill inte höra något jävla "du kan bara du vill" om att jag skulle lyckas gå ner på egen hand.
Nej, det fungerar inte. Tack ändå!
Haha, vad bitter man blir... Tillslut. Jag är så less på människor som tror sig sitta på den ultimata lösningen, ultimata svaret och ultimata sanningen. Jag är trött på föraktet som man får utstå pga vikt.



Nåväl... Skolan. Ångest. Skolångest. Har inte vart där sen i måndags och min frånvaro tickar sakta uppåt. Men jag förmår mig inte. Jag vaknar varje morgon och livslusten är lika med noll. Imorse brände tårarna efter att jag stängt av larmet. Känner mig så värdelös när jag ligger där i sängen och inte klarar av det varje normal människa klarar av. Att gå upp ur sängen.
Sedan följs resten av dagen av en översköljande ångest, ofrånkomlig. Allt blir lite som ett töcken. Jag tänker och rör på mig, klockan går. Men jag står stilla. Med samma ångest.
Allt för ofta har mina tankar blivit självdestruktiva senaste tiden. Jag räds mig själv ibland. Men vet att jag aldrig skulle. Inte kan jag svika dom så.
Samtidigt så skriker något inom mig, något som kräver uppmärksamhet. Men jag sväljer det, kväver det.
Låter det liksom inte bubbla upp till ytan. Undrar om det kommer tränga fram nån dag? Och vad händer då?
Tankarna och rädslorna är många. Störst av allt är ångesten.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jaha, vad händer här då? Tempdipp idag, ingen blödning. Som förväntat. Jag tror att fertilityfriend snart kommer att ta bort utsatt äl. Vi får se vad som händer under morgondagen.

Men annars idag har det inte hänt något så spännande. Skola i vanlig ordning. Var hos tandhygienist med E, gick galant, alla tänder såg fina ut. Jag och E hälsade sedan på hos min pappa, blev en snabbkaffe för att sedan gå vidare hemåt. Det var en mysig kort promenad hem, vi bor inte alls särskilt långt ifrån varandra vilket jag verkligen uppskattar.

I övrigt har jag fastnat helt i Storytel appen och lyssnar just nu på Sagan om isfolket som jag tycker är vansinnigt bra. Är nästan lite frälst! Den kan jag verkligen tipsa om. Appen är inte gratis men jag tycker helt klart den är värd varenda krona.
Så skönt och rogivande att lägga sig i sängen och lyssna på en stund innan sovdags och även påväg till skolan.
Haha, tidigare har jag lyssnat på musik på bussen på morgonen, problemet är bara att jag oftast nickar till då ett par minuter och det tycker jag är ganska obehagligt. Inte minst när busskontrollanten skrämmer vettet ur en för att kolla biljett hehe. Nej till Storytel lyckas jag faktiskt hålla mig vaken då jag lyssnar med spänning! :-)


Vi hörs :-*

Likes

Comments

View tracker

Nu var det länge sen sist. Jag kom av mig helt men skärpning på det.
Sist jag skrev så hade mensen slutat. Nog hade jag spottings i en dag till efter det dock. Sedan var jag blödningsfri i fyra dagar innan jag fick spottings igen i två dagar. På den tredje dagen av spottings trodde jag först att mensen återvänt då där var mycket klarrött blod. Men det avtog lika fort och jag var blödningsfri samma kväll igen.
Samma dag som sista blödningen så fick jag en rejäl tempdipp och jag började fundera på om jag möjligtvis hade ägglossningsblödning, på det spåret funderade jag i några dagar tills jag bara förstod att kroppen är kajko som vanligt.
Spottings efter mens brukar jag kunna ha mellan varven men mellanblödningar på detta sätt har jag nog aldrig haft. Jag tolkar det inte positivt då jag inte ser något fint på min chart på fertility friend.

Den har idag dock markerat ut äl för 6 dagar sen men pga min temp imorse som jag inte litar på ett dugg (somnade vid 2 och vaknade flera gånger för att sedan tempa vid 5 innan jag gick upp på toa, brukar vanligtvis tempa vid 6) så litar jag heller inte på fertilityfriend. Sätter jag in en lägre temp, kring det jag legat mest på denna cykel, så tar den bort äl. Detta är inte första gången heller den lägger till äl för att sen ta bort den så jag hyser inga förhoppningar. Delar med mig av mitt chart.

Annars händer inget särskilt. Jag har haft påsklov denna vecka och jag har redan vansinnig ångest för att komma tillbaka till skolan på måndag.
Jag vet inte varför jag gav mig in i det där. Eller jag vet ju. Men det var dumt gjort, jag borde agerat bättre. Ingen återvändo nu dock, bara kriga på.

Vikten. Jag minns inte om jag pratat alls om den här... Men ett av våra största hinder är ju min övervikt. För mig går den hand i hand med PCOS. Så är det inte för alla men det är väldigt vanligt. Jag har fruktansvärt svårt att tappa i vikt hur jag än gör. Jag har lyckats hitta ett sätt där jag inte går upp och som fungerar i min vardag. För att jag ska tappa vikt gäller gym två timmar om dagen minst fem dagar i veckan med strikt kost. Avviker jag från det så förstör jag allt på en gång, jag går upp omedelbart och det tar tid innan kroppen börjar tappa igen. Det är inte genomförbart i mitt liv med skola, barn och hushåll.
Det fungerade när jag var 17 och singel men jag skulle aldrig få det att gå ihop nu, få tiden och orken att räcka till. Heller inte med smärtorna jag har. Och jag är så ledsen på att inte bli förstådd i det här, när folk säger "bara gör det" eller "ansträng dig" eller "vill man så går det" eller bara rakt av "ja men gå ner i vikt då".
Och varje gång behöva försvara sig och förklara. Inte blir man bara oförstådd utan man blir också misstrodd, som "hur svårt kan det va" och jag vill bara skrika! Att folk inte förstår, att de kan ta såna saker för givet. Jag önskar att det var annorlunda. Känner mig fångad i min egen kropp.

Gastric bypass är ett stort frågetecken just nu. Min läkare på vårdcentralen ville gå vidare med det för redan ett år sedan och har fått mycket påtryckningar från dom.
Jag börjar känna mig redo för att gå den vägen. Däremot vet jag att det betyder att en eventuell graviditet kommer att få vänta. Men i slutändan kanske det är den enda vägen dit.
Jag börjar bli redo och på måndag ska jag boka tid för ett första möte.
Det kommer bli mycket prat, blodtryck och lite prover. Samt en hel del papper för mig att fylla mig och lämna in. Jag kommer även vara tvungen att sova med en sånhär snarkapparat för att den ska registrera om jag har sömnapné. Det är mycket som är skrämmande men jag känner nu att jag har gjort allt i min makt för att det inte ska behöva gå till operation, och inte har jag misslyckats, men heller inte lyckats.
Det måste vara rätt väg att gå, för jag har slut på alternativa vägar.

Likes

Comments

Jag vill bara sova. Hela kroppen känns så tung och jag känner mig dyster. Mensen är slut nu och jag bygger som vanligt alltid lite onödiga förhoppningar om att det ska hända nåt i kroppen denna gången. Jag är nog rätt naiv. Men jag fick ju en spontan blödning i julas. Kanske har nåt förändrats i alla fall? Troligtvis inte.
Jag kommer köra provera snart igen, så jag får en till cykeln kring 28dagar.
Hoppas hoppas hoppas att det fungerar.

Jag gick upp kvart i sex imorse och tog en lång dusch. Det är ett skönt sätt att starta dagen på och man vaknar bra.
Jag åker inte med bussen först halv åtta ungefär och då är jag framme i skolan åtta och tar mitt morgonkaffe. Första lektionen börjar 8:30. Dagen började med matematik och sedan engelska, på eftermiddagen eget arbete.
Så snart bär det av hemåt.
Min rygg fullständigt dödar mig. Min kropp mår verkligen inte bra av att sitta på de här stolarna hela dagarna, men vad ska man göra?
Det är bara att härda.

I övrigt är jag ledsen. Hela tiden så ledsen och ångestfylld. Mitt huvud ockuperas av negativitet. Jag önskar så innerligt att livet var annorlunda på vissa sätt samtidigt som jag aldrig för allt i världen skulle vilja byta ut det jag har. Men vissa saker skulle kunna få vara annorlunda.
Jag vill så gärna bli gravid. Det känns som att jag sviker hela tiden. Sviker mig själv och sviker min man. För min dumma kropp som aldrig vill fungera. För att jag alltid ska ha ont. För så mycket annat...
Jag är så vansinnigt självkritisk och hård mot mig själv. Jag vet att jag inte behöver vara det men det är alltid där jag hamnar på nåt sätt. Skuldbelägger mig själv för all världens ondska. Önskar att jag vore en bättre mamma åt E. En bättre fru.
Jag känner mig så misslyckad. Hela tiden. Jag skulle vilja pausa och låta tiden stå stilla en stund, försöka hinna ikapp mig själv på något vis. Hämta kraft och styrka.

Likes

Comments

Idag var det en lång dag i skolan. Hela förmiddagen var en enda lång föreläsning med ett par bensträckare och sedan blev det tre timmars psykologi på eftermiddagen tills skoldagen var slut. Mannen hämtade mig vid kvart över fyra och vi åkte och hämtade E.

E är mannens barn sedan ett tidigare förhållande, barnet har ingen kontakt alls med sin andra förälder och jag älskar hen som mitt egen barn och E kallar även mig för mamma. Det är en lång och personlig historia som jag inte kommer dela med mig av på bloggen men kortfattat kan jag säga att vi har den typen av relation där jag helt ärligt inte skulle kalla mig själv för barnlös. För jag har ett barn. Det var bara inte jag som födde hen men jag älskar ändå E fullkomligt och villkorslöst. Ett biologiskt barn skulle aldrig förändra den kärleken. Detta är vad jag refererar till i beskrivningen till som "mama by heart but not by blood".

Efter att vi hämtat E så åkte vi en sväng i bilen och tittade på ett hus. Vi har mycket drömmar just nu om såna saker. Än så länge bor vi i lägenhet och det är planen för några år framöver då vi fortfarande behöver bygga på vårat sparande. Inte så att vi har det oställt ekonomiskt men vi behöver ju ha en bra kontantinsats för den typen av hus vi vill ha. Men det kliar i fingrarna lite, vi vill så mycket och vi vill det nu. Vissa saker får ta sin tid helt enkelt. Jag har en lång bit kvar på min utbildning och det är inte försen jag är klar med den som tidigast vi kan börja kolla på hus på allvar. Lyckas vi bli gravida så tar det ju ytterligare lite längre tid, men eftersom att det är den största drömmen vi har så går ju den såklart först, det är inget vi vill vänta med.

Ibland tänker jag på hur livet skulle sett ut om jag blivit gravid när vi först började försöka, om det bara tagit några månader som högst. Då hade E haft ett syskon nu. Vi hade varit tvåbarnsföräldrar. Jag längtar så att det gör ont och vissa stunder vill jag knappt tänka på det för det bränner sådant i bröstet på mig. Tålamod kära jag. Tålamod. Tycker att jag använt mitt tålamod till dess förbannelse nu men uppenbarligen behöver jag ha mera.

Idag kom mensen. Jag märkte redan igår kväll att den var på g med en liten mini flytning. Så nu får vi se hur denna omgång blir, om det händer nåt i kroppen. Mensen blir ju lite oberäknelig också när man äter primolut och provera. Jag har främst tagit primolut och då dök mensen alltid upp 5 dagar efter sista tabletten men kunde vara allt mellan 3-5 dagar. Sist tog jag Provera och då dröjde det 7 dagar innan den kom och stannade i 8 (!!) dagar.
Denna gången med Provera dröjde det 5 dagar och det återstår att se hur långvarig den blir. På den tiden då jag hade riktig mens så att säga var den alltid 5 dagar lång och en kort period så var cyklerna regelbundna med 35 dagar, men det var då det. Det var strax efter att jag tog ut min p-stav och innan jag satte in så hade jag aldrig haft regelbunden mens alls.

Jag har läst lite om PCOS och att kombinerade p-piller skulle kunna hjälpa att "starta om" kroppen. Att man liksom skulle kunna uppnå en jämn hormonbalans genom att i princip nedreglera den en tid. Jag tänker att det kan ligga något i det eftersom att jag var regelbunden en period då efter p-staven. Men det kan lika gärna varit en slump då p-staven inte är ett kombinerat preventivmedel, det innehåller bara Gestagen (rätta mig om jag har fel) tror jag att det är. Det finns många teorier och jag blir nyfiken på att prova men vet inte om jag är beredd att ta preventivmedel, det känns så fel när man kämpar liksom. Men kanske kan det va värt det om det leder till nåt gott.
Jag ska spåna vidare på det.

Nu, Walking dead och soffmys med mannen! Hej svejs. :-)

Likes

Comments

Idag har jag fuskat satan.
Vi skulle bara åka och handla lite gurka&tomat för att göra pastasallad men på något vänster blev det nästan en full storhandling och sedan en tripp på rusta där jag köpte både en ny matta till vardagsrummet och gardiner. En pläd och några kuddar också.
Mannen hittade en billig kolsyremaskin han ville testa, sagt och gjort, han är supernöjd! Det är jag med. Kanske inte fullt förtjust i gardinerna visade det sig senare men det är dugligt tills jag hittar nåt jag verkligen vill ha.
Det blev även lite godis och jag känner verkligen såhär i efterhand att jag borde låtit bli. Min kropp behöver ju inte det här. Göder PCOSen med socker liksom. Bra jobbat, M.

Nåväl. Imorgon är det dags för skola igen och jag har slarvat bort mitt busskort, har letat i flera timmar men jag hittar det verkligen inte. Jag tänkte att jag får köpa bussbiljetter imorgon och fortsätta leta när jag kommer hem efter skolan.
Jag funderar på om jag ska ta med pastasallad till lunch imorgon, det blev en matlåda över, eller om jag möjligtvis ska luncha ute nånstans. Det lutar åt matlåda, vi försöker dra ner på utgifterna i allmänhet så jag antar att lunch ute är sånt man kanske bör skippa.
Men nån gång ibland borde man väl få? Jag tycker det. Vi får se hur det blir.

Ingen mens har dykt upp ännu men det är okej, det kan dröja ytterligare några dagar så det är inga konstigheter.
Senast på torsdag bör den ha kommit i alla fall. Jag hoppas att det fungerar med tätare kurer och kroppen vill börja arbeta själv igen. Tyvärr tror jag att det bara är önsketänkande.
Time will tell.

Over and out.

Likes

Comments

Så kom diagnosen. Som synts tydligt på provsvar för redan ett år sen men läkaren nekade till diagnos i alla fall, varför undrar jag? Kommer troligtvis aldrig få svar på det.
Men nu är diagnosen satt i alla fall. PCOS. I journalen står även "misstankar om endometrios" men där väljer jag och läkare tillsammans att inte gå vidare med dignostisering då en operation vore för riskfyllt i förhållande till min hälsa.

Så är det med det. Var visst inte så frisk som jag trodde.
Nu har vi försökt i 21 månader för att vara ganska exakt. Större delen av tiden har jag vetat och förstått att något varit fel, snart två år senare har jag äntligen fått bekräftelse. Jag är ingen galen, självdiagnostiserande hypokondriker.
Jag hade rätt hela tiden. Det gör mig både glad och ledsen. Glad för att få det bekräftat, det gör det lättare att veta hur vi ska gå vidare härifrån. Jag blir också ledsen för att jag önskar att saker hade kunnat vara annorlunda. Men det är vad det är.

I julklapp fick jag mens. Universums skämt eller något sånt.
På ett vis är det väl bra egentligen. Jag har ju innan dess inte haft en egen spontan blödning sen november 2014. Jag får ju äta Primolut eller Provera för att framkalla blödningar. I början var det i hopp om att få igång mensen själv men efter några kurer visade det sig inte vilja bli så.
Men jag fick fler recept med uppmaningen att ta de regelbundet (minst var 6 mån) för att minska risken för cancer. Tydligen så finns det en ökad risk för cancer i livmoderpartiet hos de som inte har regelbundna blödningar.
Nu är det Mars och jag har haft en provera mens sen jul. Har även precis avslutat ytterligare en provera kur för bara några få dagar sen. Mensen bör komma vilken dag som helst.
Jag tänkte att kanske vill mensen hoppa igång om jag provar att ta tätare kurer. Jag tror ju knappt på det men det kan väl inte skada att prova.

I övrigt så har jag haft lov från skolan i en vecka nu. På måndag börjar slitet igen. Nog för att jag inte slitit så mycket då jag varit vansinnigt mycket sjuk sen terminsstarten. Immunförsvaret verkar ha brakat ihop helt.
Men det är väl så med PCOS, endometrios och så en släng astma. Kroppen är ständigt under attack och i krigsställning. Jag har varit tvungen att förklara för min mentor varför jag varit så sjuk, förklarat att jag har sjukdomar som påverkar mitt liv, som gör mig känslig för infektioner eftersom att kroppen inte mår bra.
Han verkade reagera lite som att jag är döende så jag var tvungen att förklara att ingen av sjukdomarna är allvarliga eller livshotande men kroniska och påverkar min livskvalité. För så är det. Jag tror att de som inte lever med dessa typer av sjukdomar (eller liknande, sjukdomar som inte syns utanpå kanske man ska säga) tror att det är väldigt lätta saker. Till exempel att det bara är lite oregelbunden mens, eller bara lite mensvärk och bara lite svårt att andas. Det är inte så.
Dessa sjukdomar påverkar mig och mitt liv, min familj, varje dag. Jag önskar att fler människor kunde förstå det.

Nu ska jag göra en kvälls smoothie och hitta nån bra serie att glo på. På återseende!

Likes

Comments

Det gör ont ikväll.
Längtan är hjärtskärande.
Allt gör ont.
Att skrolla genom instagram är en plåga,
så jag slutar.
Låter alla sociala medier vila tills jag blivit stark igen.
Det smärtar i hela mig med varje bebis och gravidbild.
Jag står inte ut, står inte ut i min kropp eller
med hur oförstådd jag känner mig.
Saknar någon att dela smärtan med.
Missförstå mig inte, jag älskar min man och han gör säkert sitt bästa för att finnas och förstå. Men aldrig har jag känt mig så ensam som i denna barnlängtan. Den som vet förstår vad jag menar.
Vill att det ska bli min tur, vill också.
Jag bönar och jag ber men det är liksom ingen som hör.
Det spelar ingen roll hur mycket jag gråter eller ber, det blir ändå inget. Så ibland vill jag bara sluta, lägga allt på hyllan men det känns nästan som ett ännu större misslyckande. Och hur ska jag leva med längtan då?
Det är mer än en längtan, det är en saknad.
Hur kan en sakna något en aldrig haft?
Men det är som ett tomrum som behöver fyllas.
Snart känns hela jag som ett stort, svart hål.
Förlorar mig själv.

Likes

Comments

Så fel en kan ha. Så fel.
Ägglossningen uteblev denna gång med och cykeln slutade på dag 40 med Primolut.
Så nu är jag på cykeldag 5 och har inga som helst förhoppningar, för hur hoppfull jag än var för några veckor sen så lönade det sig ju inte alls. Så fel en kan ha.
Men något nytt får väl provas. Tillskott i form av fytoöstrogen och annat tjafs. Spikmattan ska användas flitigt den också.
Kanske blir det vår tur. Jag har slutat tro.
Men hoppet är det sista som överger.
Månad 14.

Likes

Comments

Över ett år har gått.
Ett år av förväntan, glädje, oro, stress, förtvivlan, ångest.
Ett år av längtan och väntan.
Ett år med smärtor och uteblivna ägglossningar.
Ett år med massvis med undersökningar.
Ett år med inga som helst svar.
Ett år med två Primolut Nor kurer.

Slutligen blev senaste cykeln ca 6 månader lång.
Nu har jag haft ägglossning på cykeldag 12. Vilket är helt otroligt, det betyder att min cykel kommer att sluta på 25 dagar. Det är - 10 dagar från vad den brukade vara en gång i tiden när den var regelbunden. Jag klagar inte så länge min lutealfas fortfarande är 14 dagar.

Idag är jag på äl+4 och jag går runt på tå i väntan på att dagarna ska gå så att jag kan ta ett test. Hoppas så innerligt att detta blir vår månad. Någonstans så känns det som att denna eller nästa cykel kommer bli vår lycka, jag vet inte varför. Det bara känns på nåt sätt.

Håll tummarna för oss!

Likes

Comments