View tracker

Efter mitt förra inlägg om att vara ledsen tänkte jag snabbt svinga upp humöret. Jag tänkte skriva om dig. Kanske för att du är den enda som jag faktiskt vet om läser allt som jag skriver här. Och jag tänkte att du kanske uppskattar det. Eller jag hoppas väl på det. Jag vill börja med att tacka dig för att du gled in i mitt liv från höger. Och att du äter upp min mat. Och att du får mig att skratta. Och jag vet inte, för att du är du och du är alltid där.

Jag tror att jag skriver det här inlägget för att jag saknar dig så enormt mycket. Jag insåg det igår natt. Jag satt i min lilla rosa stuga hos mamma och pappa och åt choklad tills jag började må illa. Då kom jag att tänka på dig och hur mycket jag skulle göra för att du skulle ha suttit bredvid mig och ätit jordnötssmör. Hur mycket jag skulle ha gjort för att du skulle ge mig en kram och hålla om mig en stund. Hur mycket jag skulle ha gjort för att dela en öl med dig och gått till den där ängen mellan spökhusen bara för att stå där hand i hand med dig. Det hade varit värt myggbetten. Hur mycket jag skulle ha gjort för att du skulle ha spelat monopol med mig och fejksurat för att jag skulle ha köpt dom rosa gatorna och el + vattenverket. För någonstans där i början av året så blev du en del av mitt liv varesig du vill eller inte. Du är den där speciella personen som jag vill berätta om allt sjukt som händer mig till. Du är den där speciella personen som jag tänker på när jag är ledsen, bara för att du får mitt liv att suga lite mindre. Du är den där personen som jag uppskattar att jag har. Du gör mig till en bättre människa och det är jag så sjukt tacksam över. Du kommer säkert inte att se det här, men det är en tyst liten hälsning till dig. 

"Hej då, puss och kram, jag saknar dig och du är bäst"

​M.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 2 readers

Likes

Comments

View tracker

Ledsamhet är som ni alla vet en totalt naturlig känsla som dyker upp ibland då och då. När man ramlar och slår sitt knä. När man kuggar ett prov, tenta. När killen eller tjejen gör slut. När någon dör. Ja, det finns miljarder saker som kan framkalla denna otäcka känsla. Jag tänkte idag berätta om min relation till att vara ledsen. Kanske för att jag inte har något bättre att göra såhär 21.39 på en söndagskväll. Kanske för att jag sett på en sorglig film idag. Jag vet inte riktigt, men nu sitter jag här framför min dator och spyr ut mina erfarenheter.

Min relation till majoriteten av dom "negativa" känslorna är ganska bred, om jag får säga det själv. Låt mig ta dig tillbaka till min barndom. Året var 2005. Jag var tio år. Jag var fullt upptagen med att gå i fjärde klass och om jag inte missminner mig så höll vi på att lära oss om geografi, vi läste pojken och ja, vad kan det ha varit för djur, katten? Tigern? Lejonet? Jag minns faktiskt inte och det är orelevant i min historia. Det jag vill komma fram till är att jag blev deprimerad och fick ångest. Jag visste det inte just då. Det skulle ta flera år innan jag insåg det och reflekterade över det. Låt mig dela med mig lite av en text jag skrev när jag var 15 om den här tiden:
"Jag minns inte hur mitt liv var innan jag träffade henne. Men jag skulle tro att jag log varje dag, skojade och jag inte hade en tvivelaktig tanke. Inte en enda. Jag skulle tro att jag bara hade rosa, fluffiga, my little ponny tankar i mitt tioåriga huvud. Men jag minns inte. Men är det någonting jag minns så är det hur jag sakta tappade greppet om hur man ler. Missförstå mig rätt, jag log, hela tiden. Men samtidigt så log jag inte. Men jag minns nästan starkare ögonblicket när jag mötte henne. Hon kom smygande emot mig. Hon omfamnade mig när jag var ensam, för att aldrig släppa mig. Jag kan fortfarande känna hennes kalla kropp mot min rygg. Rädslan. Det var min ångestdebut. Jag väljer att kalla ångesten för henne, för att det är en del av mig, den svarta, kalla, ensamma delen av mig. Den där delen av mig som jag gör mitt bästa för att dölja. Trots att den upptar den större delen av mig. Vi har lärt känna varandra. Och jag hatar henne. Jag hatar henne så jävla mycket."

Jag harvade på med min depression genom åren, tills jag nådde gymnasiet. Då jag blev skickad till kuratorn för att en av mina lärare hade börjat oroa sig för att jag var i behov av att prata med någon. Och för det är jag evigt tacksam. Sen dess har jag varvat kuratorer med psykologer. Mediciner med terapi. Vårdcentralen med psykiatrin. Och nu, tio år efter jag mötte min depression och min ångest så sitter jag här. Lycklig. 

Världen är mystisk. Jag har alltid undrat varför just jag skulle bli deprimerad och få panikångest. Men som det mesta inom känsloområdet här i världen så saknar det logik. Vissa bli lite extra ledsen. Man måste bara inse att alla har sina problem och jag accepterade väldigt snabbt att det är såhär mitt liv ser ut. Det enda man kan göra är att greppa tag i det problem som man fått och försöka hitta en lösning. Det har varit en lång resa men jag är så glad att jag vågade be om hjälp. Jag är glad att jag vågade börja tro på mig själv och att jag fann mig själv. Jag tackar gud,​​ mig själv varje dag för att jag hittat mitt värde och kan se mig själv i spegeln med ett stort leende och känna mig glad över att jag finns. Att jag trots perioder av djupa depressioner kunnat klara av skolan, få ett fast jobb som jag älskar, ta körkort och flyttat hemifrån. Och att jag vågar drömma. Tack My för att du klarat av det här åt mig. 
Varsågod. 

M.

  • 2 readers

Likes

Comments

View tracker

Var ser du dig själv om fem år? Jag gillar inte den frågan, för i ärlighetens namn har jag ingen aning överhuvudtaget. Det enda jag har är mina ambitioner. Och ambitioner har jag massor utav. Ambitioner att ta mig in på någon högskola, på en utbildning som jag brinner för, i en stad som jag gillar, med massor av bra människor runt ikring mig. Därför har jag tagit tag i mina ambitioner och sökt massivt många olika utbildningar på olika orter runt ikring våran huvudstad, tro det eller ej. Jag har ambitioner att söka mig från min lilla lilla stad och bosätta mig någonstans i södra delarna av vårat avlånga land. Tänkte byta ut arbetslivet mot studentlivet. Lönen mot CSN-bidrag. Tidiga kvällar mot sena nätter och sjukhuset mot skolböcker.

Du sitter just nu och läser bloggen som tillhör en blivande...vad som helst utom undersköterska. Kanske din framtida psykolog. Kanske författaren till dina favoritböcker. Eller böckerna du slänger i elden för att hålla värmen dom där sena sommarnätterna. Kanske producenten till musiken som kommer spelas på radion i framtiden. Kanske till och med rymdteknikern som sitter vid sin stjärnkikare och faller handlöst för alla stjärnor och planeter ovanför oss. Jag låter framtiden sköta vem jag ska bli. Yrkesmässigt.

Jag visste redan som tioåring att bli vuxen är bullshit men man måste göra sitt yttersta för att forma den till den diamant som den faktiskt kan bli. Man måste bara trycka till kolbiten man har så hårt som det är fysiskt möjligt och hålla ut så långe som det krävs, tills man äntligen vågar kika mellan händerna och bevittna att man lyckats. Lyckats få till en hyfsat bra diamant. Kanske inte riktigt så vacker som man vill ha den, men alla diamanter är vackra.

Så nu sitter jag här. Mitt inne i mitt egna bullshit och pressar kolet. Och mina muskler skakar. Så jag tror att resultatet kan bli över förväntan. Så håll i er, jag känner att jag är nära att lyckas.

​M.

  • 9 readers

Likes

Comments

​Jag vet inte varför jag gör det här men jag tänkte kickstarta med en liten historia jag skrivit när jag gick på gymnasiet, uppgiften var en novell, min spontana tanke var tabubelagda ämnen och jag knåpade ihop en historia om homosexualitet, mord och ja, gymnasiet. Så, nu kör vi.

Högt flygande fåglar.

Jag sjöng en stillasång när jag vandrade korridoren ner. Visslade en liten visa. Allt för attkoppla bort tankarna. Blicken fäst en meter framför mig. Allt kändes såmagnetiskt. Som om jag sakta drogs mot henne. Motvilligt. Centimeter förcentimeter. Plötsligt stod jag framför henne. Med en blick av glas lyfte jagupp pistolen och riktade den mot henne. Jag darrade inte ens. Jag såg hennesdjupblå ögon slutas och hennes mascara rinna ner längs hennes beniga kinder.Jag bet mig i läppen och slöt ögonen. Jag ville inte se henne dö. Men jag vartvungen att göra det här. Hon var för vacker för den här världen. Tre. Två.Ett. Nu är hon borta. Ett ljust skrik. Sirener. Blåblinkande ljus. Svart.

Dom säger att jag är galen. Att jag är en psykopat. Enkänslomässigt stympad individ. Men jag tror dem inte. Det har jag har aldriggjort och kommer aldrig göra. Jag vägrar låta dem trycka ner mig igen. Jag harju precis tagit mig upp. Allt det här började med att jag var kär. Jag börjadegymnasiet och blev kär. Är det ett brott? Är det ett brott att vara kär?

Jag befann mig i ett smutsgult klassrum. Första dagen påmitt nya liv. Allt var som det borde vara. Klassens flickor fnittrade. Klassenspojkar spottade snus. Jag satt själv längst bak i klassrummet. Hörlurarna på.Nervös. Då klev du in. Vackrare än någonting jag någonsin sett förut. Lika skörsom vårens första lilja. Lika vacker som en stjärnklar natt. Men någonstansinom mig klämtade varningsklockan. Det här var fel. Det här var onormalt. Tittabort Melinda, du måste titta bort. Men jag kunde inte. Hon trollband mig medsitt långa hår och hennes smala midja. Men hon fick alla mina negativa tankaratt försvinna. Hennes närhet fungerade bättre än antidepressiva medel. När hongick förbi stannade hjärtat. Jag hade känt på mig länge att jag var besatt aven djävul. Att jag var homosexuell. Dom sa att det var fel. Att det var ensjukdom. Att jag kunde botas. Men jag ville inte. För faktum var att jag aldrigmått bättre än under de första månaderna i skolan. Att sitta bakom henne ochkänna hennes doft. Att om och om igen drömma om hennes rosa läppar. Jag harkysst dem så många gånger i mina tankar. Jag hade strukit bort hennes hår frånansiktet och blickat in i hennes stjärnklara blick. Likt åska i mitt liv.Elektriska stötar. Energin.

Varje dag var den andra lik. Jag tappade räkningen mellandagarna. Jag tappade räkningen sen dagen jag såg henne. Jag försökte få tidenatt gå genom att ignorera hennes närvaro. Att inte möta hennes blick var enoändlig rastlöshet. Men rastlösheten växer sig allt starkare när jag innerstinne vet att hon aldrig skulle möta min. Hon skulle aldrig kunna älska någonsom mig. Och även om hon skulle det. Vad skulle det betyda? Vi skulle ändåaldrig kunna vara vi. För ett vi i detta samhälle är en oavkortad plåga. Jagönskade att jag kunde säga att jag skulle orka kämpa i det här livet för oss.Men ovissheten och alla känslor tog kol på mig. jag förvandlades sakta till enny människa. Från att ha varit en introvert varelse med tankar på blommor ochljusrosa moln, förvandlades jag till ett blodtörstigt monster. Förblindad avkärlek och egoism. Jag växte mig till att hata denhär världen. Med allteknologi. Med alla glåpord. Med allt hat. Hon var fast i en ondskefull värld.En prinsessa i en stad av onda troll med syfte att tortera.

Hon var det enda ljuset i mitt liv. Och hon var plågad. Detsåg jag. Likt en fågelunge utan föräldrar. Utan kunskap att flyga. Jag vartvungen att avsluta lidandet. Det var ett svårt beslut att sätta tanke tillhandling. Jag planerade i månader. Tills det äntligen var dags. Jag köpte ettvapen. Jag visste precis hur jag skulle göra det. När jag skulle göra det.

Jag visslade en enkel melodi när jag vandrade korridorenner. Eleverna stressade. Som vanligt. Helt ovetande om tragedin som jag skulleskapa. Kanske inte för dom personligen. Men jag var medveten om att jag aldrigskulle kunna återvända när jag satt hjulet i rullning. Men jag såg aldrig minahandlingar som en tragedi. Jag dödar det jag älskar. För att den här världen ärför grym. För svår att förstå. Att sätta en prinsessa till världen var ettmisstag. Hon räddade oss från hopplösheten. Hon lärde oss vad kärlek innebar.Nu var det min tur att rädda henne. Från ett liv i missär. Men mest av allt,ett liv i en familj med en man som inte älskar henne. Jag älskade henne. Mer änlivet självt.

Ju närmare jag kom hennes ryggtavla, ju mer säker blev jagpå min nästa handling. Jag började känna adrenalinet. Jag försvann mer och merfrån mina tankar. Det kändes lite grann som om jag lämnade min kropp. Jag sattovanför mig. Jag stod bredvid henne och såg mig själv komma. Svart blick. Småsteg. Jag såg hur jag tog tag i pistolen och viskade en bön. Jag hörde migsjälv säga ”Jag älskar dig, men du är för perfekt för denhär världen.” Jag såghennes tårar rinna. Jag ställde mig mellan henne och mig. Jag kysste hennesvettskrämda mun samtidigt som jag kände en kula borra sig genom mitt bröst ochin i hennes. Jag kramade henne när livet gick ur henne. Jag berättade hurmycket jag älskade henne och strök hennes hår. Jag kände hur det varma blodetpulserade över min kropp. Hon försvann mer och mer. Tills ingenting fanns kvar.Då släppte jag taget och allt svartnade.

Jag vaknade upp kallsvettig i min säng. Lakanet var viratkring mina ben likt ett trotsigt barn. En känsla av klaustrofobi. En ekandehuvudvärk som tydde på en hård natt. Illamåendet. Andnöden. Paniken. Jag badtill gud när jag tände lampan och kröp ihop i hörnet av min säng. Önskade attallt bara varit en dröm. Jag vågade inte öppna ögonen. Jag placerade händernatätt för mina ögon och kikade försiktigt mellan fingrarna. Där låg hon.Prydligt uppradad. Kroppsdel för kroppsdel. Jag kunde inte hålla det inom miglängre. Jag skrek. Jag grät. Jag lät det komma. Och om och om igen mumlade jag”vad har jag gjort? Älskade du? Förlåt mig. förlåt. Jag älskar dig ju. Förlåt.Vad har jag gjort?” jag föll ner vid hennes huvud och la det i mitt knä. Jagströk hennes hår från ansiktet. Jag berättade för henne hur vacker hon var. Jagtog upp pistolen från golvet och gick till spegeln. Den hade redan sprickor.Den var redan blodig. Men det gjorde ingenting. Jag placerade pistolen mot mintinning och sökte med blicken längs min blodiga kropp. Jag stirrade kallt in i minakalla ögon och vinkade. Hej då. Nu finns jag inte mer. Och jag har aldrig käntmig så levande som sekunden jag tryckte in avtryckaren. Jag har aldrig känt såmycket på samma gång. Linjen mellan livet och döden var som utsuddad nu. Ingenav oss finns kvar. Bara två söndernötta kroppar av oss. Vi var aldrignågonting. Men jag kommer aldrig glömma det vi var. För det vi var, var detbästa jag hade.

​M.

  • 5 readers

Likes

Comments

Me Myself and I

Alla har vi våra beroenden. Kanske alkohol. Socker. Kapsyler. Musik. Cigaretter. Knark. Dataspel. Vissa mer "okej" än andra såklart. Men jag tycker att man ska få ha dom så länge man kan hålla allt på en god nivå. Så länge man har kontroll. När beroendet börjar ta större plats än vad som är nödvändigt det är då det blir ett problem. Men det var inte det jag ville tala om idag. Idag vill jag lovorda några av mina egna "guilty pleasures" så vad ska man säga...enjoy.

-För dig som inte redan känner mig, jag ett stort fan av snus. Det är få saker som kan mäta sig med att trycka upp en prilla under läppen när man vaknar, är stressad, har ätit eller dricker kaffe. Eller ska köra bil. Det är en mänsklig rätt att få känna nikotinet rusa genom kroppen när man som mest behöver det. Se det som en snuttefilt. Precis som mobiltelefoner har blivit en form av snuttefilt i vårat samhälle så är nikotinet en minst lika bra snuttefilt. My hjärta snuset blir kontentan av mitt första beroende.

-Mitt andra beroende är skratt. Men vem tycker inte om att skratta med dom personer som betyder mycket i sitt liv. Hallå...alla måste ju gilla glädje? Eller hur? Mitt favorit typ av skratt är det spontana skrattet som uppstår från ingenstans. Det där skrattet som är ärligt och som kittlar sådär obehagligt i magen. Som tar andan. Där man bara kräks ut skrattet och varar i en evighet. Skrattet som kommer i bisarra situationer. Det där olägliga skrattet som ger sura blickar och som man måste anstränga sig för att strypa. Det skrattet.

-Sen har vi mitt totala beroende av mitt elefanthalsband. Det finns ingen logik bakom det beroendet mer än att det är en av dom materiella ting som jag värderar högst. Jag kan strunta i smink. Strunta i att min inte matchar. Så länge jag har mitt gröna elefanthalsband. Den är lite som en sköld mot allt utanför min dörr. Saknar logik.

men det underbara med beroenden är att dom inte alltid behöver förklaras mer än att det utger någon form av eufori. Sen kan man ju givetvis diskutera vidare på ämnet men det är inte min diskussion att ta. Inte idag iallafall.

M.

Likes

Comments

​Jag tänker mig att jag startar med ett stadigt HEJ. My heter jag och jag är urusel på att blogga men måste man ha ett ställe att skriva av sig så tycker jag att det här är ett helt okej forum. Jag skriver inte för någon annan än mig och det tycker jag är viktigt.

Men man tackar och bockar om någon alls tittar förbi. 

puss och kram.

​M.

  • 7 readers

Likes

Comments