Vilken hektisk vecka. Och en minst lika hektisk helg framför mig. Efter jobb imorgon åker jag direkt och hjälper till att bygga upp Berzerk, ett helt fantastiskt hinderbanelopp i Helsingborg. Det är min f.d klasskompis och hennes sambo som arrangerar detta häftiga koncept och jag är så imponerad över båda dessa två individer som går så helhjärtat in för detta projekt. På lördag är det dags för loppet och då ska jag stå ansvarig för karolinernas område. Jag ska alltså stå i en skog bland högljudda krutskott och visa vägen för svettiga löpare - perfekt! Avslutningsvis är mitt mål att själv ta mig an samma bana, vi får väl se hur det går...

På söndag åker jag som ROA-representant till Halmstad för att se och hälsa på hela Badjävlar-gänget. Ser verkligen fram emot detta också. Ska försöka knäppa lite bra bilder.

En inte så lugn helg inför kommande vecka kanske - men direkt efter karnevalen flyr vi till Grekland och bara gottar oss. Så det ordnar sig ;)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I helgen var det stora festligheter hemma i huset i Påarp. Min underbara mamma fyllde 50 år och det firades med pompa och ståt, självklart i rosa hjärt-tema och med över 75 gäster. Eftersom att hon fött mig var jag tvingad gratis arbetskraft. Mamma älskar överraskningar, men har samtidigt världens största kontrollbehov. ;) Det går inte riktigt hand i hand men jag gjorde mitt bästa för att tillsammans med henne och pappa sätta samman en riktigt kul fest där hon åtminstone bjöds på lite överraskningar. Vi hade stora rosa flamingos i poolen (ej levande såklart), rosa mattan, en stor fotovägg med tillhörande fotograf, instagramram, fri bar, slush i mängder, helgrillad gris och grillmästare, trollkarl, dessertbuffé och mängder med tal och happenings. Det blev en bra kväll och mamma var nöjd - det var trots allt det viktigaste!

Foto: Hans Nilsson

Likes

Comments

När jag var inne och rotade bland mina bilder från 2008 på Bilddagboken så hittade jag något som både värmde mitt hjärta och även gjorde mig påmind över hur JOBBIG JAG VAR. Haha.

År 2007 fann jag nämligen mitt favoritband, Panic! at the disco. Jag blev totalt besatt av deras grymma musik. Och jag ville gärna visa det för alla överallt - hela tiden. Googlar man "fangirl" kommer definitivt en bild på 13-åriga mig upp. Jag bakade födelsedagstårta "till" frontmannen på hans födelsedag, satte upp bilder i hela byn på honom där jag gratulerade honom på hans 21-årsdag och var allmänt tonårs-psyko. År 2008 fick jag efter mycket tjat möjlighet att se dom live och det var en helt underbar kväll på Vega i Köpenhamn. Jag klämde mig fram längst fram och lyckades fånga en trumpinne som jag har kvar än idag. Best. Day. Ever. ;)

I bilden till höger från 2008 skriver jag om att jag har försökt komma i kontakt med deras skivbolag. Jag fick inget svar. (konstigt) Det lustiga är att jag i december 2016 postade ett stort paket med svenska godsaker till samma bolag i hopp om att få min sista praktik hos dessa. Jag fick tyvärr inget svar då heller. Men skam den som ger sig antar jag ;)

Utan tvekan hade det varit en dröm som slog in att få arbeta med detta band någon gång i mitt liv. Jag vet inte vad det är som alltid har lockat med det stora landet i väst och underhållningsbranschen. Men uppenbarligen är det en barndomsdröm som fortsatt hänga kvar. Vi får se vad framtiden bjuder på, helt enkelt.

Likes

Comments

Nu är det drygt en månad kvar tills vi tar vårt pick och pack och flyttar till huvudstaden. Men först hinner vi ta en vecka på Kreta efter en intensiv jobbsommar för oss båda två.

Det känns läskigt och roligt på samma gång. Dock är det väldigt skönt att Ted följer med mig, vilket inte var planen från början. Nu har vi iallafall hittat en omöblerad, fräsch och fin lägenhet i Gubbängen, söder om Stockholm som kommer vara vår hela detta året. Dörr till dörr kommer jag ha drygt 20 minuter mellan hemmet och jobb - lyxigt!

Ted får besked i nästa vecka var exakt han kommer hamna. Han jobbar som snickare och har turen att kunna förflyttas inom sitt företag.

Ser fram emot att starta detta äventyr tillsammans med min älskade pojkvän.

Likes

Comments

Pärmarna till scencheferna är snart klara. Schema har lagts inför ett filmteam som kommer hit och filmar oss i sista veckorna. Sponsorartiklar har hämtats. Nästan alla kontrakt med karnevalsgrupperna är återlämnade. I år blir det 400 dansare i karnevalståget (!), dvs ett antal i klass med den stora Jubileumskarnevalen som var för några år sedan.

Förra året var utan tvekan topp 3 den värsta dagen i mitt liv i samband med karnevalståget. Det berodde absolut inte på någon av deltagarna, utan på den mycket elaka väderguden. ALDRIG förut har himlen öppnat sig på så sätt i samband med att karnevalståget skulle starta.

Totalt ösregn, 300 dansare med exceptionella dräkter och instrument som absolut inte är vattentåliga, dussintals med trummande sambamänniskor på en väldigt liten yta och en klocka som närmar sig tid för tågstart mer och mer för varje minut. Föreställ dig stressen. Skulle vi behöva ställa in tåget för första gången någonsin?

Men nej.

30 minuter efter att tåget skulle starta fick vi äntligen iväg dansarna. Jag la mig platt på asfalten när sista gruppen hade slussats iväg och var så enormt lättad. Tårarna sprutade ner längs med mina kinder och all luft hade gått ur mig haha. Men det var lite som jag tror det känns att föda barn. I stunden mitt i allt kaos tänkte jag "aldrig mer" men redan dagen efter sa jag till chefen att jag gärna håller i tåget även nästa år.

Nu är nästa år. Nu har jag lärt mig av saker som kanske inte gick helt optimalt förra året och jag känner mig tusen gånger mer förberedd än sist. Tyvärr kan jag inte påverka vädret, men vi håller tummarna.

Här kommer lite härliga bilder från sist! Foton tagna av Ursula Hallén och Helena Weidmar Green.

Likes

Comments

Genom åren som danslärare har jag haft möjligheten att lära känna både underbara barn men också deras lika goa föräldrar. På Danshuset finns där massvis.

Amanda och Ronja är två exempel på sådana mönsterelever med sina respektive mammor. Två flickor som alltid har kämpat hårt för sin dans och utvecklats i ett rasande tempo. Disciplinerade, respektfulla och med ett gott humör.

Häromdagen la min f.d klasskompis, och numera SVT-anställda vän Emilia ut ett inlägg om att de sökte dansare till Benjamin Ingrossos framträdande på sommarlovsmorgon. Jag tipsade några av våra Danshusetelever om uppdraget, Amanda och Ronja nappade och vilken härlig fredagsmorgon de fick. Som 10-11åring hade jag älskat att dansa i TV, men också att få kramas med Benjamin Ingrosso (lite nu också kanske).

Kolla vilka underbara bilder!

Likes

Comments

Åh nej.

Världens bästa hemsida lägger ner i månadsskiftet augusti/september. Jag pratar såklart om Bilddagboken. Samlingsplatsen där alla vi som nu är över 20 bast la ut pinsamma bilder med desto värre bildtexter. Alla man kände var plötsligt ens bästa vänner, taffliga försök gjordes för att imponera på sin favorit-snygging, massvis med tuperat hår, stora örhängen och alldeles för orange foundation. The golden days.

Tänkte som grädden på moset dela med mig av lite personliga favoriter från min egna bilddagbok och en förklaring på hur jag tänkte i stunden då jag tryckte "publicera". Ska försöka göra detta utan att inkludera mina fina tjejkompisar som hade precis lika tuffa år som en själv.

Enjoy. (och se till att spara ner dina egna bilder innan hemsidan försvinner)

1. Jag var totalt ointresserad av fotboll, men jag fick reda på att min crush var ett stort United-fan. Självklart gjorde jag en snabb googling, såg att United la tvåa i serien och gjorde ett inlägg. Han blev inte imponerad. Tvärtom faktiskt. I efterhand har jag förstått varför.

2. Tyckte jag var SÅ SNYGG på denna bilden. Och extremt stolt över att jag hade lyckats redigera in coola figurer.

3. Tydligen var livet extremt hårt en gång i tiden. Stackars 12-åriga My.

4. En "lägg ut bilder på dina bästa vänner"-challenge. Minns att jag var sur på Sanna (en av mina närmsta vänner) och aktivt valde att inte ha med henne på bild och att det var enda anledningen att jag la ut detta inlägg. Det blev skräll i kommentarsfältet, "var är Sanna" skrev alla. Istället valde jag bilder på internetvänner som jag knappt hade pratat med.

5. När jag "lanade" Blip och Habbo med mina vänner var/varannan helg och tyckte jag var astuff.

6. Kommentarer överflödiga. 14-åriga My. Ett praktexempel på en 14-årig tjej år 2009.

Likes

Comments

Juli är igång och av erfarenhet från förra året vet jag precis vad det kommer innebära.

Jobbar man med festivaler så är sommaren absolut högsäsong. Om lite mer än tre veckor har vi genomförande för något som har legat i planeringsfas i ett helt år. På tre dagar går kroppen och hjärnan på full gas och efteråt är man mer död än levande. Det är också det som är tjusningen med att jobba med evenemang. Trots ingen sömn, konstant högt arbetstempo och stress så är det en helt fantastisk kick som inte går att beskriva. Jag unnar alla den känslan, för det finns INGET som kan mäta sig med genomförande-ruset.

Idag började det kännas på riktigt att karnevalen närmar sig med stormsteg. Dagen inleddes med möte med härligaste Åsa från vår sponsor Felestad som leverar jättefina artiklar till några av karnevalens tävlingar. Designerprodukter - allt ifrån fina karaffer till praktiska kylväskor. Vi är så tacksamma!

Därefter var det dags att sätta sig ner och börja sammanställa alla pärmar som ska ut till respektive scenchef. Riders, kontrakt, arbetsrollsbeskrivningar, program, teknikspecar, beställningslistor - allt - ska fördelas i fysiska mappar. Detta har jag pillat med hela dagen. Det är när man sätter sig ner med dessa pärmar som insikten verkligen kommer hur nära det faktiskt är. Nu är alla bokningar helt klara och hela programmet klart. Vi kan äntligen börja få en god överblick på allt som händer och nu ska det ner på print. Superkul!

Förra året hade vi spännande besök från bland annat Frans, Frej Larsson, Joy & Carcamo. I år ser vi fram emot att få jobba med artister så som Panda Da Panda, Hov1, Mariette & Jireel bland många andra.

Likes

Comments

Nu är sista dansen gjord.

Det är svårt att beskriva känslan av att avsluta något som man inte bara vigt 12 år av sitt liv åt, utan som också var under de åren av ens liv då det händer som mest med en själv. Hela min uppväxt. Tonåren.

För mig har dansen betytt så otroligt mycket inte endast för att det har varit en rolig träningsform. Jag har lärt mig ta ansvar, hantera förluster, lära känna människor från hela världen, samarbeta, sätta upp mål och jobba hårt för att nå dem. Tävlingsdans är faktiskt oftast allt annat än glitter och glamour. Den biten får du bara njuta av under själva genomförandet.

Så många gånger jag har varit så nervös att jag kräkts. Så besviken att jag velat gå under jorden. Så målfokuserad att det inte har gått att kommunicera med mig. Men ändå har jag fortsatt.

Jag har reflekterat över denna perioden av mitt liv en hel del. Hur glad jag är över att ha haft så fina föräldrar och familj som stöttat mig i alla lägen och konstiga situationer. Vi har hamnat på så många märkliga platser tack vare dansen (snuskiga hotell med kaniner på väggen i Tjeckien, bland sjungande tyskor uppe i Alperna och i läskiga polska taxibilar som kört långt över hastighetsgränsen) och mamma & pappa har alltid hållt god min och varit världens bästa support. Jag älskar er. Vill även ge ett enormt stort tack till världens bästa vän och danspartner Peter. Så många år vi har stått ut med varandra. Så många gånger jag känt en sån ilska gentemot dig men desto fler gånger älskat dig oövervinneligt. Det vi har upplevt tillsammans kommer ingen kunna ta ifrån oss. All kärlek till dig. Är så otroligt tacksam över att ha få lärt känna dig, bli tränad av dig, dansa tillsammans med dig och få vara din vän.

Jag levde verkligen för dansen under min mest intensiva period. Gick det dåligt en tävling så var jag trots lång och sen hemresa uppe och tränade igen morgonen efter. Åkte långa resor genom hela norden för att träna med mina idoler. Skippat roliga festkvällar med mina vänner eller spännande resor för att jag haft tävling kommande vecka.

På senare tid har jag kommit till insikter som jag önskar att alla mina elever/forna elever också kommer att komma till. Jag har äntligen kunnat separera min prestation från vem jag är som person. Jag är INTE min prestation. Folk kommer inte tycka illa om mig för att jag i mitt huvud "misslyckas" med att gå till en final. Världen kommer inte gå under bara för att jag inte hamnar på pallen. Jag är nämligen så mycket mer än det jag presterar resultatmässigt.

Otaliga timmar av hård träning, dräktfix, håruppsättningar. Att jag aldrig kommer kunna njuta av hotellfrukostar (associeras alldeles för mycket med nervösa danstävlingar). Resor till märkliga platser. Stora summor pengar på alldeles för mycket swarovskisten. Har det varit värt det? Absolut. Jag skulle aldrig vilja byta ut det mot något. :)

Nu ser jag fram emot att applicera alla lärdomar dansen har gett mig på annat här i livet.

Slutsatser och lärdomar, från mig till unga tävlingsdansare:

  • Du är inte din prestation. Det du presterar gör inte dig till en sämre människa - Aldrig.
  • Världen går inte under för att du inte når ditt mål denna tävlingen. Det kanske i stunden känns så, men det vet du att den inte gör.
  • Vi håller på med en bedömningssport. Det känns orättvist ibland. Det kommer du aldrig komma ifrån.
  • Glöm inte bort att njuta. Det är inte värt att gå och må dåligt över något som egentligen bara ska vara roligt och faktiskt inte spelar någon roll i slutändan.

Jag säger inte att man inte ska kämpa hårt. Det tycker jag att man ska. Men vi dansar ju trots allt för att det är roligt. Det är alldeles för lätt att glömma ibland. :)

Lycka till med era tävlingskarriärer!

Likes

Comments

Vissa vet att jag hade min sista danstävling i fredags förra veckan. Jag och Peter avslutade på världsmästerskapen i Tjeckien på självaste midsommarafton, och dessutom var det min födelsedag. En perfekt dag att avsluta ett väldigt fint kapitel på, helt enkelt.

Nu har det snart gått en vecka sedan dess och jag har redan börjat känna en oro för var detta kommer sluta. Plötsligt har jag inte längre någonting att träna till. Inga mål och inga tighta dräkter som jag ska få plats i. Knasigt.

Men hör och häpna. Lagom till discopensionen anordnas veteran-EM i pingis rätt över gatan. Detta är helt sant. Stora busslaster med pensionärer från hela Europa har släpat med sig såväl pingpong-racketen som de allra flashigaste rullatorerna för att göra upp om vilken pensionär som blir veteranmästare i pingis. All denna spännande drama, bara utanför vårt fönster inne på Helsingborgs Arena. I en hel vecka dessutom. Jämför det med ett EM i disco som rivs av på tre-fyra dagar. Nog för att discodans är en antalsmässigt mindre (?) sport än pingis, men det finns en komik i att pensionärspingis tar sju dagar att avgöra.

Kanske är det där ni hittar mig i slutet på veckan, med en kopp kaffe och en mazarin. Vi får se.

Likes

Comments