musik

Igår kväll låg jag och tittade på Youtube som man kan göra när man inte vill sova än. Förr eller senare brukar jag ta en titt på den här videon. Så himla mycket extra allt av allt. Svulstig rocklåt, stort hår, stora känslor, stora fejkberg. Pyro, tatueringar, leoparder och konstnärlig klippning.

Att Mötley Crüe är riktiga mansgrisar får vi bortse från en stund nu. För en åttiotalsvrumare som mig är deras stil nämligen guld. Tänk att vara Vince Neil i den här videon. Vill också ha läderbrallor, urringad skjorta och nån slags lyxig blazer med axelvaddar. Sotade ögon och feta guldsmycken. Och NÄR ska det sånt där superuppklippt hår bli inne igen?

Längtar tills mitt hår blir längre så jag kan rocka en riktigt permanent. Åttiotalet KOM TILLBAKA!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

livet i montreal

Dags för uppdatering! I söndags begav jag mig in till Montreal för att titta på eventuellt boende och försöka fixa simkort.

Min look för dagen. Både jag och mitt hår gjorde ett bra intryck på tjejen i lägenheten så det ser ut som att jag ska flytta in ett mysigt hus på västra sidan ön. Det ligger en bit från skolan och ännu längre från de hippa kvarteren, men jag tror jag kommer trivas där.

Efter det mötet tog jag metron till McGill för en tjuvkik på mitt nya campus.

Helt otroligt fint! De höll på att göra om ganska mycket så stora delar av området var avspärrat, men det blir nog klart till terminsstart. Efter att ha sett skolan promenerade jag vidare för att hitta ett simkort. Efter en del letande hittade jag en helt okej deal, så numera är jag med kanadensiskt telefonnummer och kan använda google maps i stan (Gud vet att det kommer behövas).

Ganska slut återvände jag till min systers hus på kvällen. Igår försökte jag ordna med sjukförsäkring, vilket gick sådär. Det blir nya tag imorgon. Idag var jag på en liten shoppingrunda till ett butikområde på promenadavstånd från min syster.

Passerade favoritrestaruangen Jack Astor's där det nog blir drinkkväll snart.

Köpte läppstift för 16 kronor

Och en redig iskaffe på donken för 18 kronor.

Bilderna må suga men värmen den duger! Nu ska jag gå och svalka mig i poolen.

Likes

Comments

livet i montreal

Redan innan jag började läsa till språkkonsult tänkte jag att jag skulle åka till Frankrike på vår valbara termin och lära mig franska en gång för alla. Längs vägen modifierades planen lite så att det blev Kanada och Montreal istället för Frankrike. Nåja – efter massa ansökningar hit och dit var det i torsdags dags att ge sig av.

Och vilken jävla resa det blev.

Allt verkade bra fram till klockan elva kvällen innan avfärd. Jag hade varit hos Frida och blivit bjuden på fika och haft det gött, sen vägde jag min väska och den visade 7 kilo övervikt. Jahapp, det var bara att packa om allt, lämna kvar en hel del, och trycka ner det sista i en plastpåse. Jag sov nog 4 timmar den natten och drömde att jag var så stressad att jag flög på en mamma och knockade hennes bebis på köpet. Nåja, upp kom jag på morgonen och klädde på mig jeans och tre par jackor (=svettfest resten av resan). Väl på Kastrup visade det sig att det inte ingick handbagage som jag hade trott, så det fick jag köpa till för 600 kronor. När jag kom ombord och hittade min plats svimmade jag nästan av trötthet och låg däckad tills planet landade i Reyjakjavik.

I Reykjavik mötte jag upp Marina och Olof som landade samtidigt, på sin väg mot San Fransisco och Berkely. Fint med sällskap och underbart att se Marina som inte flyttar hem igen förrän i maj. Oklart hur jag ska kunna leva utan henne men det får väl tiden utvisa. Vi sa hejdå och jag boardade det sista planet, det som skulle ta mig ända fram till Montreal.

Och då hamnade jag på samma rad som den värsta mansplainer jag har sett i hela mitt liv. Han talade oavbrutet om sig själv och allt han visste i sex timmar, med tjejen som satt bredvid. Detta var alltså helt uppenbara iakttagelser som ”titta där är toppen av en vulkan, vulkaner sprutar lava” och ”titta, google kan visa vilket flyg man är på, vad coolt!!” och ”Grönland heter Grönland fast det bara är massa is där, höhöhö”. Själv hade jag problem att ladda mobilen i början så jag kunde inte lyssna på musik och tvingades alltså höra på hans pladder. Det visade sig också att han pluggat på samma universitet i Montreal som jag ska gå på, inte samma fakultet dock, tack och lov. Till slut satt jag och fantiserade om att slänga honom ut ur planet. Nåja, sent omsider började elen fungera och ingen behövde dö.

Efter detta smärre debackel var jag i alla fall framme och fick träffa min syster för första gången på två år.

Slutet gott, allting gott.

(Utom mansplainare.)

Trodde jag!

Tills jag vaknade upp i morse till en härlig räkning på 1000 CAD (typ 6500 svenska) för en sjukförsäkring jag inte behöver. Så nu måste jag försöka komma i kontakt med ett socialkontor här i Kanada så jag kan fixa nåt slags intyg till skolan, så att jag slipper bli ruinerad redan första månaden. Jag ska bespara er skiten men det verkar inte direkt enkelt att fixa det där intyget. Inte kan jag ringa någon heller eftersom jag inte har kanadensiskt kontantkort. Som säkert också kostar flera tusen att fixa (om det ens går). Ja hörrni. Hittills får utbytestermin 0 av 5 toasters.

Extremt stressad tjej som skulle stannat i EU

Likes

Comments

film, musik

Dirty dancing! Vilken film, hörrni, men framförallt – vilket soundtrack. Helt klart en av de mest spelade skivorna i min samling. En eklektisk, superpoppig blandning av sextio- och åttiotal, nyskrivet och gammalt, original och covers. Jag älskar både Lesley Gores och The Blow Monkeys version av You don't own me.

Mitt hjärta slog alltid extra hårt för Penny, så fint spelad av Cynthia Rhodes. Efter Dirty dancing gifte hon sig med Richard Marx och lade ner karriären.

På tal om Dirty dancing måste jag ju lägga in den här låten av Frida Hyvönen. Som en roman på fyra minuter. Tycker beatet och melodin i refrängen påminner om Be my baby som finns på just Dirty dancing-soundtracket.

Likes

Comments

tv-serier, listor

Blev helt besatt av Skam när jag upptäckte det. Såg igenom två säsonger på en och en halv dag och följde sedan säsong tre och fyra klipp för klipp (minutt for minutt). Igår såg jag om säsong 1 i ett enda svep. Därför passar det väl ypperligt med en Skam-lista! Ett hopkok av frågor jag sett lite här och var på internetet samt några egna. Nu kör vi!

Min favoritkaraktär

Sana. Cool, smart, analytisk och lojal mot sina vänner.

En underskattad karaktär

Jag tycker att alla karaktärer som förtjänar det har fått rätt mycket uppskattning av the fandom, vissa sent omsider, men ändå. Fast jag tycker nog fortfarande att Vilde är rätt underskattad. Det är så genomskinligt i första säsongen att hon gör vad som helst för att bli populär, men hon fortsätter ändå, skamlöst. Hon har det så tufft hemma men gör allt för att hålla skenet uppe. Det krävs något så starkt för det.

En överskattad karaktär

P-Chris. Noll charm, noll personlighet.

Karaktären som liknar mig mest

Noora.

Paret jag shippar mest

Eva och Noora i säsong ett, Vilde och Eva i säsong två.

Paret jag absolut inte shippar

Eva och Jonas. Seriöst folkens! Jonas var en jävla drittsekk mot henne när de var tillsammans. Han hånade och förminskade henne i varenda samtal de hade och ljög henne rakt upp i ansiktet många gånger samtidigt som han krävde att hon skulle lita på honom. Usch.

Säsong jag önskat att vi fick

Vilde! Kommer aldrig komma över det. Känner sån ömhet inför henne. Bubblare: Chris. Ina Svenningdal är en så skicklig skådespelare med fantastisk timing.

Min favoritsäsong

Måste trots allt säga säsong två. Den smärtade så mycket, samtidigt som jag förstod varför Nora föll för William så som hon gjorde.

Min favoritscen

Vilde och Chris på Sanas fest i sista avsnittet. Första gången Skam fick mig att gråta.

Scen som gjorde mig förbannad

Samma scen som ovan. Vilde dödar ögonblicket med nicken mot Magnus. "Jag vill inte prata om svåra saker med dig, du är min roliga vän. De viktiga sakerna har jag min pojkvän till." Hade blivit så himla ledsen om jag vore Chris.

Replik som jag citerat flest gånger

Kødder du, er det vaffel i kantina? Chattes!

Favoritsymbolik

Första avsnittet. Jonas och Eva har snackat, han har varit dryg mot henne i vanlig ordning och hon sitter kvar. Notera statyn bakom föreställande två kvinnor som håller varandra i handen. Vem träffar Eva i slutet av avsnittet om inte Noora? Det här är ett förebud om att de blir tillsammans i ett annat universum, jag sverger!

Bästa låten jag upptäckt genom serien

Jag tror att det engelska ordet soaring uppfanns för att beskriva den här låten. Så vacker.

Likes

Comments

musik

För att citera två av karaktärerna i Queens of Geek, som jag nyligen läste:

"Wait, do you like Taylor Swift?"

"Doesn't everyone?"

Taylor Swifts första album kom 2006. Jag hittade det två år senare. Jag var elva år, gick i mellanstadiet och lyssnade på det varje dag flera månader i sträck. Jag älskar det fortfarande, helt oironiskt. Det finns en naiv styrka i låtarna som gör dem så lätta att tycka om. De kommer från en person hon aldrig mer kommer vara, skrivna ur helt andra erfarenheter än vad hon upplever idag, som hyllad världsstjärna. Det gör låtarna ännu speciellare.

Detta är en av mina favoriter:

Den här upptäckte jag rätt sent, men föll pladask. Antagligen den mest romantiska låten hon gjort:

Ungefär i samma veva som jag lyssnade på den här skivan fick hon sitt genombrott med låtarna Love story och You belong with me. Och hur många gånger har man inte tittat på den här videon?

Allt jag behöver nu är en cover med texten:

I wear short skirts,

he wears T-shirts

I'm cheer captain

And he's on the bleachers

I'm dreaming 'bout the day when you wake up and find

that what you're looking for has been here the whole time

Självklart med en tillhörande video. Hjälp mig, Hayley Kiyoko?

Likes

Comments

musik

Det finns två sidor av alla mynt, sägs det, så nu tänkte jag ta tillfället i akt att sona lite för mitt tidigare hat mot dagens åttiotalscovers.

Det finns ju de som lyckas också!

Exempel 1: Amason tolkar Foreigners I want to know what love is. Som ett varmt, mjukt täcke låter det.

Exempel 2: Moa Holmgren tolkar Springsteens Tougher than the rest. Och SOM hon gör det. Denna går på play och sen repeat hemma hos mig. Trots att hon ändrat både melodi och frasering finns hooken i refrängen kvar och ta mig tusan om den inte är ännu starkare än originalets?

Exempel 3: Haim tolkar Princes I would die 4 u. Mycket Haim på bloggen, jag vet, men de är ju så jävla bra? Och coola? Och snygga? Att jag skulle göra nästan vad som helst för Este Haim är sen gammalt, efter att ha sett det här är jag beredd att göra mer än så.

Could she BE more iconic?

Likes

Comments

film

Grease!

En av de filmer jag sett flest gånger. Inte den bästa, men ändå oemotståndlig. Som tutti frutti-godis.

Det finns mycket att säga om den här filmen, men idag vill jag rikta strålkastaren mot min favoritkaraktär:

Rizzo. Queen of comeback lines. För cool för skolan. Full av självförtroende. Hon tar vad hon vill ha och vägrar skämmas för det. Hennes story är den stora behållningen i filmen tycker jag, och hennes dramatiska kurva når sin topp i låten There are worse things I could do.

Där går Rizzo stentuff på utsidan som vanligt, så självsäker i den här låten, tills den allra sista raden då hon låter sin sårbarhet skymta fram: hon kan inte visa sig svag för den hon älskar.

Här kommer en viktig poäng fram tycker jag, och något jag tycker mig se i många relationer: att det ses som en svaghet att vara ledsen. Kåt, glad och tacksam ska kvinnan vara. Mannens problem ska hon ta hand om utan att gnälla, men han ska slippa hennes – speciellt om det är han själv som orsakat dem. Ingen kille vill ju ha en ledsen tjej!

Allt detta förmedlar Rizzo i en enda blick, en scen, en rad.

But to cry in front of you – that’s the worst thing I could do

Jag kände sorgen som tioåring men först nu kan jag förklara den. Och nu kan jag också önska att hon ska dumpa Kenickie och bli tillsammans med någon som faktiskt har empatisk förmåga. Någon som inte får henne att känna skuld över att vara ledsen. Någon som hon kan känna sig trygg att dela sina problem med. Nå, det händer såklart inte.

But a girl can dream.

Likes

Comments

film

Äntligen har jag sett den här äkta safiren till film! Såg den via cineasterna , en streamingtjänst som går via ens bibliotekskort, alltså som Netflix fast skattefinasierat. Geni. Än så länge finns det inte så många kommuner att välja på, men det kommer nog fler snart. Hursomhelst, till filmen!

The Handmaiden är den andra filmen baserad på Sarah Waters roman Fingersmith. Den första är en BBC-produktion som kom 2005. Denna version är regisserad av Park chan-Wook och utspelar sig i 1930-talets Japanockuperade Korea, till skillnad från det viktorianska England. BBC:s tolkning håller sig mycket nära boken och är helt klart sevärd. Båda har snarlika handlingar, även om miljöerna såklart är olika. Jag tycker också att känslan i filmerna skiljer sig åt; BBC:s film är mer dickensk, The Handmaiden elegantare.

Grundstoryn är i alla fall att Sokhee, uppfostrad till tjuv och bedragare i ett hus som tar hand om övergivna barn, ska hjälpa en annan lurendrejare, som går under titeln greve Fujiwara, att gifta sig med den sköna Hedeko. Hedeko bor med sin psykopatiska farbror i ett enormt hus, och Sokhee blir snart hennes nya kammarjungru. (Exakt hur störd farbrorn är uppdagas en bit in i filmen och det slutar i en magnifik hämndscen som fick mitt hjärta att svälla). Hedeko är arvtagerska till en stor förmögenhet, som både farbrorn och greven är ute efter. Men problem (problem för männen alltså) uppstår när Sokhee och Hedeko förälskar sig i varandra.

Det finns så mycket att dregla över här.

Kostymerna.


Miljöerna.


Färgerna.

Fotot överlag är så vackert. Varenda bild en tavla, även de smärtsammaste scenerna, vilket förstärker känslan ytterligare.

Och, såklart, huvudrollsinnehavarna. Magnifika. Dessa två förkroppsligar devisen dumpa era killar och bli ihop med varandra (<--- det jag tänker varje gång jag hör att någon tjej har en så kallad girl crush).

Bonus att det för en gammal k-dramanörd var himla fint att få höra koreanska igen.


Se den!

Likes

Comments

musik

Powerballader! Denna fantastiska låtart, enligt wikipedia "en i grunden balladartad låt som har lånat element från pop- och rockmusikens upptempolåtar, såsom markerad puls, slagverk, högre volym (inte minst i de vokala insatserna), distade elgitarrer och rik, gärna bombastisk orkestrering."

Jamen ni hör ju. Sentimentala texter som ackompanjeras av ännu mer känslofylld musik. Subtilitet existerar inte i powerballadernas värld. More is more is more. De må många gånger börja försiktigt, men låt dig inte luras. Innan låten är slut kommer du ha skriksjungit med tills stämbanden blöder och skakat håret till minst ett episkt gitarrsolo. Vad du än kände innan kommer du må lite bättre när fade-outet klingar ut.

Prova!


Likes

Comments