View tracker

Min långhelg började utmärkt med att Barbies röntgen inte påvisade några föräningar alls. Känns verkligen helt fantastiskt! Med på projektionerna fanns ju även alla leder upp till kotan och även det såg fint ut, är alltid skönt att veta. Med det glada beskedet så fick Barb få lov att komma ut i vanliga hagen. Hon blev väldigt glad och sprang en del, men slutade så fort jag la ut lite mat istället. Ibland är det hemskt tacksamt med lättmutad ponny. Tycker att hon månne ökat aningen i värme i hovarna efter hagsläppet. Men ingen puls så jag har is i magen. Idag har hon varit kall och fin, så tänker att det är förändringen i rörelse som naturligtvis gör skillnad för henne. För mig gör det inget om hon behöver vila i en evighet, men just nu har jag rätt mycket tjockisångest. Det hade känts bra att kunna få börja röra henne inom några veckor så hon kan komma igång och gå ner lite i vikt.

Med Burban har det smygit till sig dessa bekymmer med högerfattningarna. Red i fredags och då blev hon smått hysterisk. Provade att ta av sadeln med den var noll skillnad. Kände mig ganska modstulen milt uttryckt och min plan var att ta ut kiro och se om något kanske är snett som gör att hon reagerar. Har förstås tänkt mycket på vad som kan orsaka detta och det känns så osannolikt att något egentligen skulle vara fel, för ovanlighetens skull stämmer det inte helt ens i mitt huvud.

Så igår tänkte jag att det får ta den tid det tar i ridhuset, men vi skulle hitta ett lugn! Red barbacka OM det nu skulle vara sadeln. Hon var h y s t e r i s k när vi kom ner till ridhuset. För första gången hoppade jag av henne för att hon gjorde luftsprång när en häst gick lämnade manegen. Men men upp igen. Att skritta var lögn så hon fick trava på och det var så svårt så svårt att hitta jämn bjudning i traven. Av eller på var det. Efter ca 45 minuter började hon varva ner lite grann. Och efter en timmes lirkande släppte det äntligen! Då travade hon med jämn bjudning, släppte äntligen ner halsen och ryggen kom upp. Öronen vippade och hela hästen tog som en suck och spände äntligen av. Hon fick massor och massor av beröm och joller.

Idag gjorde jag precis samma. Hon var direkt lugnare bara jag satt upp vid stallet och skrittade bort till ridhuset. Betydligt lugnare från början därinne också. Naturligtvis fortfarande svårt att hitta det lugna läget men vi hade gott om tid och till slut kom vi till en fin trav. Provade fatta höger galopp men det blev fel och hon blev åter hysterisk. Lugnade ner och hittade återigen traven och gjorde om proceduren några gånger. Till slut hittade vi helt rätt trav och hon gjorde en superfin avslappnad högerfattning och då slutade vi.

Mao så tror jag att problematiken ligger i att jag tagit det lite för fort fram för henne. Det har blivit overload i huvudet helt enkelt med allt som är så nytt för henne. Egentligen inte alls konstigt. I synnerhet inte för en äldre häst som alltid haft kontroll på sin tillvaro. Planen nu är att fortsätta med detta jobbet att bara hitta lugn. Så får vi se vart det bär och om min känsla stämmer.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

I lördags morse bar det ner till el Stockolmo för att titta på dressyr i världsklass i dagarna två. Innan resan ner var jag ganska besviken på att inte få se Carl Hester och Charlotte Dujardin i startlistan för GP-klasserna. det var lite grejen med att åka dit. Samt att klsserna är så himla små.

På lördagen var det ganska lagom med sex starter i Dressage Power, en Intermediaire I kür med lovande 7-9åringar och sen nio starter i GPn. Min favorit i Dressage Power var Emilie Nyreröds Manuel. Otroligt flott häst med väldigt fina gångarter. Vann gjorde Malin Rinné med Quaterback-sonen Qurinell. Malin rider mycket bra och är urstark som ryttare. Qurinell är en fin häst med mycket mjukhet, men jag tycker den travar så väldigt mycket bakom sig att den inte riktigt tilltalar mig. Sofie Lexner och Red Devil var ett fint ekipage men det blev lite väl spänt och piruetterna smög sig helt för henne. Tycker dock att hon löste det fint inne på banan genom att lägga fram handen och göra pirutterna större. Sibelius var lite av en besvikels live. Han var spänd, sprättig fram och inte så kul bakben som jag hade förväntat mig. Men han är väldigt söt. KvK har nog hittat en ny stjärna i Its Ad Hoc, tycker att han passade väldigt fint på den hästen!

Sen var det dags för Grand Prixen och det roligaste av allt var att en kunde vara med och döma i en app. Går att välja mellan att ge helhetsbetyg för ritten eller döma punkt för punkt. Jag gjorde det senare och det var riktigt intressant att se hur väl en siffror låg i paritet med domarna. Kan konstatera att jag använde skalan mer och låg betydligt högre på de ekipagen jag tyckte var bäst (Patrik och Isabell.

Isabell Werth är verkligen en ryttare som måste upplevas live! Jag var förr inte så himla imponerad över henne. Tycker hon har ridit på stora fula hästar som inte alls tilltalat mig (Gigolo, Warum Nicht bla). Men hon är så galet skicklig! Hon är så exakt i sin ridning i programmen, det är så tekniskt utmärkt och hon är helt fantastisk på att visa upp sina hästars fördelar. Jag är så otroligt imponerad av henne att det typ inte finns ord! Men på lördagen hade jag ändå Patrik och Deja före henne. Deja var så fin, så lätt och är en helt annan typ än Isabells Don Johnson. Övergångarna passage-piaff-passage fungerade otroligt mycket bättre än på OS och travökningarna är typ magiska!

De andra ryttarna i klassen imponerade också mycket på mig. Det var mycket högre klass på ekipagen än vad jag hade kunnat hoppas på. Cathrine Dufour med sin Cassidy var en fröjd att se, hennes händer är så fina och kontakten och formen är helt perfekt. Ett ekipage som jag egentligen aldrig fastnat för är Diedrik van Silfhout med Arlando. Live tyckte jag att de var ett väldigt harmoniskt ekipage där hästen trots spänning ser ut att lite helt på sin ryttare. En annan favorit blev Mai Tofte Olesons stora vita Rustique. Den enda hästen under hela helgen som jag själv hade velat ha!

Andra dagen var det tunt på dressyrbanan. Fyra ponnier i kür där ekipagen bjöd på fin ridning. Lite synd att tre av fyra red till gammal tråkig musik. Det är något som borde kunna moderniseras en hel del.Tycker även att det skulle kunna vara ett större startfält. Åtminstone sex ponnier borde få plats att vara med.

GP küren var en riktigt bra klass. Jättefina ritter och Isabell vann ytterst välförtjänt. Deja var sämre i sina piaffer igen och jag hade Cathrine Dufour före Patrik. Cathrines program var prickfritt, så jäklarns bra helt enkelt!!

Lite shoppning blev det också. Lite onödig lyxkonsumtion samtidigt som det är grejer jag garanterat använder. Ett Rambo ridtäcke i blå newmarketfärgerna, en grå Spooksfleece (ääälskar de höga halsarna), två grå schabrak från Equestrian Stockholm (Dusty Pink och No Boundaries). ES är dyra men kvalitéen är värd sitt pris och de finns dessutom i cob vilket är perfekt för ponnierna. Det blev även en hink sockerfritt godis från PS.

Likes

Comments

View tracker

Kan hända att det ligger lite i min natur att aldrig våga tro att något är helt bra. Tycker väl inte att jag letar fel på hästarna men jag är månne lite väl perceptiv på småsaker. Småsaker som kan eller nödvändigtvis inte har en negativ orsak. Min senaste oro är Burbans högerfattningar. Jag fick reda på vid köpet att hon haft svårt att fatta höger galopp vilket inte kändes oroande. Alla hästar är naturligt oliksidiga och gröna hästar får oftast en favoritgalopp att fatta.

Men det har som inte varit svårt att fatta rätt galopp alls på henne förrän de senaste två passen. När hon fattade rätt efter en felfatting i söndags hoppade hon in i högergaloppen. Senaste passet blev det flera felfattningar och hon blev ganska arg och upprörd fastän jag bara sitter stilla och ber henne att gå framåt. Hon blir frustrerad på något helt enkelt. När hon fattade rätt hoppade hon återigen in i galoppen men avslutade med två jättefina fattningar (och en jättefin trav med sug in i handen!).

Frågan är förstås vad detta beror på. Sätter jag henne i en för tajt ram och kräver för mycket i fattningen? Galoppen är stor och det är henne svaga varv så visst kan det vara så. Min Amerigo CC ligger ok på henne men hennes sadelläge kan vara bland de svåraste jag sett. Själva sadelläget hamnar ganska långt bak på henne och de senaste passen har jag paddat upp framtill vilket kan ha skapat ett tryck hon tycker är obekvämt. Ska prova opaddat imorgon och får acceptera att stora bogar, hög manke plus låg rygg innebär att sittpunkten blir längre bak. Tror (än så länge) inte att något är fel på henne. Hon är så otroligt fräsch och mjuk i kroppen och har de torraste finaste ledgångar en kan föreställa sig.

Imorgon är det även dags för röntgen av Barbs framhovar. Det är fem veckor sen fånganfallet och hon har varit kall och fin i tre veckor nu. Är naturligtvis väldigt rädd för att det har blivit en stor hovbenspåverkan men jag hoppas verkligen att det är så pass lite att vi kommer att kunna träna och tävla på samma nivå som förr. Hade gärna ridit nya riksserien i MsvC som mål för säsongen!

Burban börjar fatta grejen med att posa för kameran haha! Är så glad att det fina Passiertränset jag fick av min mams i julklapp till Juno passar henne. Kändes tråkigt att hade det hängandes i garderoben men hade inte hjärta att sälja det.

Likes

Comments

Alla kan nog vara överens om att en väljer sina vänner i verkligheten med omsorg. En vill inte omringa sig av vänner med konstiga åsikter som en själv tycker strider mot ens egna eller inte har något gemensamt alls med. På sociala medier är det dock lite andra regler som verkar gälla när det kommer till att skicka i väg en vänförfrågan. Jag har massor av vänner på facebook som jag aldrig nånsin har träffat, som rör sig i cirklar jag inte alls är i och står i betydligt högre social status i hästvärlden än vad lilla jag gör. Men jag älskar hur jag tack vare en social plattform faktiskt kan interagera med dessa personerna och att de flesta är väldigt öppna med att svara på frågor och diskutera lite allt möjligt. Det är heller absolut inte nödvändigt att en tycker lika, men att kunna föra diskussion på ett vuxet sätt utan personangrepp tycker jag är både roligt och intressant!

Men så finns även den andra sidan kring vännerna på sociala medier. Alla har nog lite olika kriterier utifrån hur en använder sin facebook. Om en inte är så aktiv är det månne inte så noga, vissa vill ha massor av vänner och andra vill ha ett litet fåtal. Min facebook är min lilla bubbla. I den bubblan finns det inte någon som helst plats för rasism och misogyni. De som har såna åsikter och delar artiklar från Fria Tider och liknande, lajkar "Ja till SD" mm sorteras bort. Ja folk får naturligtvis ha dom åsikterna om de nu vill vara hatfyllda puckon, men inte på min vänlista. Jag sorterar även bort människor i min närhet som jag vet inte har gott att säga om mig. Då vill de uppenbarligen inte vara min vän och jag förstår inte alls varför de inte väljer att ta bort mig om jag nu är en dålig människa?

...och sen har vi nästa grej. Har inte vi alla ändå ett ganska stort eget ansvar vilka vi väljer att vara vän med på en social plattform? Naturligtvis kan en inte ha benkoll på vad alla göra, det hade varit sjukligt beteende. Men. När en "vän" blir dömd för riktigt otäcka brott och det kommer fram mer och mer och mer bakgrundsinformation från offren vad hen utsatt dom för. Är det då inte varje persons egna skyldighet att ta avstånd från det? Jag känner faktiskt att om en inte aktivt väljer att ta avstånd så är det ett tyst medgivande att du tycker att beteendet och handlingarna är helt ok.

Just nu har en stor skandal avslöjtas i ridsportsverige, eller ja, väldigt många har vetat under väldigt många år vad som hänt och personen har även suttit inne för sina brott. En otroligt stor del av Sveriges stora ryttarprofiler är vän med denna person på facebook. Varför undrar jag? Är det för att folk inte har koll på sin vänlista, är det för att de anser hen som oskyldig, är det att det inte tycker det är så farligt vad hen gjort och är detta så hemskt som en reflektion av hur ridsportsverige ser ut? Att män så slentrianmässigt utnyttjar och misshandlar unga tjejer så att ingen höjer på ögonbrynen?

De senaste åren har flera händelser kommit upp till ytan där stora manliga hästprofiler visar sig ha utnyttjat unga tjejer. Vi har den fd landslagsryttaren på Flyinge som gjorde en gymnasieelev gravid, landslagskusken på Bollerup som hade en mångårig affär med sin hästskötare där hon efter hot gjorde minst fem aborter men till slut födde hans barn, vi har mannen utanför Helsingborg som under ett decennium utnyttjat och misshandlat sin styvdotter och nu mannen som tronar på Skå Ridcenter trots att det inte ens är hans gård.

Ja ridsporten, vi har ett problem-och det går inte att komma åt med tyst medhåll.

Likes

Comments

Känner att det är dags att Burban får ett eget inlägg. Nu har hon bott hos mig i tre veckor och jag kan enkelt konstatera att det är connemaror jag vill ha för alltid! Hon är så otroligt klok och försiktig i allt detta nya för henne. Första ridturen gav jag mig ut ensam i skogen. Hon tyckte det var otroligt läskigt och att det fanns så himla mycket att titta på, men vad hon då gör är att stanna. Det blir som aldrig mer dramatiskt än att frysa fast i backen och titta noga ett tag på vad som eventuellt kan vara otäckt. Får erkänna att hon verkligen fått en ganska ordentlig chocktreatment att flytta till mig. Andra turen ut blev i mörker (med sällskap) vilket Burb var ytterst skepisk till, hon smög fram bakom andra hästen och gick då rakt inte med på någon annan idé.

Det allra bästa med henne är att hon för varje ridtur är bättre nästa gång. Helt otroligt faktiskt hur hon tar till sig allt nytt och verkligen försöker och vill förstå och göra sitt bästa. Burbs arbetsmoral är väldigt mycket bättre än sina barns må jag faktiskt säga. Vilket månne inte är så förvånande eftersom Juno Rory inte direkt var ett under av arbetsvilja.

Det jag jobbar med rent konkret är såklart superbasic. Hon kan inte så mycket så det är som att rida en fyraåring utbildningsmässigt. Har nu ridit sex pass i ridhuset under denna tiden och hon har gått från att yra runt med näsan i vädret med spänd underhals och sänkt rygg till att börja hitta en rätt ok arbetsform i skritt och trav. Den stora utmaningen är att få henne att ta kontakt på bettet och suga tag i handen. För att komma dit är det gamla hederliga jobbet att rida hästen fram till handen. Jag har en bild av Charlotte Dujardins magiska händer i huvudet där hon bara lägger fram handen och får hästen fram till kontakten. Nu är jag knappast en Charlotte, men där i ligger grundtanken i hur jag vill rida iaf.

För att få kontroll på bogarna rider jag henne så gott som helt rak genom hörn och på böjda spår. Det skapar också en jämnare kontakt istället för att en kommer upp på en grön häst och börjar banka på med innerskänkeln för att få ut den på yttertygeln. Så jag börjar med att hitta en "grundbalans" på båda tyglarna och sen när det sitter börjar jag påverka balansen ut till yttertygeln. Vet inte om det är "rätt" men jag tycker att det fungerar väldigt bra och hästarna verkar bli trygga i det.

En annan utmaning är hur jag bäst bygger upp en äldre häst utan att gå för fort fram. Hon är ju riden förstås och har gått en del i skogen. Men hon är inte så belastad som en "normal" 13-åring och det finns inte så mycket muskler på henne. Det hon gör nu är att komma ut i skogen/längs vägarna 2-3 dagar/vecka då jag antingen skrittar en timme eller joggar (galopperade faktiskt pyttelite häromdagen) lite. I ridhuset går hon ca en halvtimme 2-3 pass/vecka och så ett pass på töm. Jobbpassen i ridhuset består mest skritt förstås och ca 10 minuter travjobb. Galoppen har jag hittills inte gjort så mycket alls med. Ikväll galopperade jag som mest vilket innebar två varv åt båda hållen. Hennes galopp är stooooor, fluffig och inte helt lätt för henne. Hoppas verkligen att den här vintern fortsätter som den börjat med mycket snö och ridvänsliga vägar. För hon kommer behöva galoppera massor för att bygga upp sig.

Slutsatsen är att jag är otroligt nöjd med mitt nyförvärv! Tror hon kommer bli väldigt fin på tävlingsbanan framöver, även om det är ganska långt dit tycker jag att hela projektet att komma dit känns väldigt roligt!

Likes

Comments

Det är så löjligt hur små små saker kan göra en väldigt väldigt glad! Barb har stått tre veckor på box inne i stallet. Det har varit helt ok fram tills att det nu helt plötsligt blev väldigt mycket vinter och så kallt att dörren tyvärr var tvungen att stängas. Men efter att utfasningen av Metacamet gick bra (även om det var två nervösa dagar då värmen, men inte pulsen, i hovarna kom tillbaka). Avvaktade ytterligare några dagar som hon var helt kall innan hon till slut under lördagen fick komma ut i fantastiskt vinerväder med sol och blå himmel. Hon är hemskt snäll trots att hon stått stilla så länge, hon var i luften en gång sen vevar hon mest på huvudet för att visa att hon är vild :D!

Eftersom jag är så rädd att det ska bli för mycket för henne har hon bara fått vara ute några timmar åt gången. Men bara det gör henne så glad att hon bara lyser! Och det gör i sin tur mig tramsigt glad. Till veckan ska jag försöka få ut en veterinär med portabel röntgen så att hon slipper åka transport. Är lite osäker på om röntgenmaskinen vill fungera när det är så här kallt ute. Isf kommer jag vänta med röntgen tills hon vilat ytterligare och det känns bättre att låta henne åka transport. Nu blir det iaf 4 veckor i boxhage framöver.

Fång är verkligen en väldigt speciell sjukdom att få på sin häst. Det finns INGEN mall till behandlingsplan som en tex får vid ledinflammationer och annat skräp. Men med fång finns det så otroligt många råd och rön och det är otroligt svårt att veta vem en ska lyssna på. "Mina" veterinärer har inte heller gett mig en direkt behandlingsplan. De har typ sagt att jag kan släppa ut i hagen nu när hon är utfasad från smärtstillandet och funkar hon med det så kan jag börja skritta om ett tag. När jag googlat runt på andras fångerfarenheter har en del tävlat redan efter tre månader att hästen varit sjuk, vilket jag tycker låter väldigt fort. Naturligtvis spelar det väldigt stor roll hur allvarligt anfallet varit, men det är verkligen skitsvårt att veta vad som är rätt!


Likes

Comments

Jag förutsätter att alla som har häst faktiskt gör så gott de kan. Det är få som medvetet hanterar/rider/sköter sin häst dåligt, men det betyder inte att det inte blir fel iaf. Kan komma på massa grejer jag borde gjort förebyggande och annorlunda med Barb för att kunnat undvika fången. Men nu är det som det är och jag kan inte ändra det förflutna utan bara se framåt och göra mitt bästa för att Barb ska bli frisk och fräsch igen.

En vecka efter att hon först blev dålig var första dagen som hon var helt kall i båda benen. Pulsen försvann betydligt tidigare, men värmen bestod. Höger fram har släpat en dag efter hela tiden och jag skulle nog tro att där kommer att finnas förändringar på röntgen framöver. I samband med att hon blev helt bra i benen provade jag (naturligtvis i samråd med veterinären) att börja fasa ut smärtstillandet. Dessvärre fungerade inte det utan värmen kom tillaka dagen efter. Därför går hon nu på normaldos vilket iofs passade bra så att hon var så smärtfri som möjligt under dagens hovslagarbesök.

Det finns många åsikter om vad som ska göras med en fånghästs hovar i detta stadiet. En del säger att hästen prompt ska vara barfota och andra säger specialskoning. Eftersom jag inte har någon erfarenhet alls av fång litar jag helt på min hovslagare i detta, hon har mycket erfarenhet, är godkänd och jag har allt förtroende för hennes expertis. Hon är dessutom skolad av Ove Wattle som är en fångguru och går på hans linje. Så idag är Barb skodd med ordentlig tjocksula och heartbarskor för optimal belastning för hoven. Personligen tycker jag det känns bättre med skor än att dra av skorna på en häst som gått skodd de senaste fem åren. Bara det skapar ömhet även om hästen bara ska stå till.

Veterinären har varit här idag också och tagit blod för att testa för PPID. I tidigare diskussion med veterinär har vi väl tänkt att även testa för EMS vilket är en metabolisk störning som gör att hästarna inte bryter ner socker korrekt. De får då typiska fettdepåer på nacken, bakom bogarna och på rumpan. Så ser både Barb och Burb ut. Så frågan är om det ens är lönt att göra EMS-testet vilket innebär en glukosbelastning, eller om jag helt enkelt förutsätter att de är positiva och fodrar/hanterar utifrån det. Dvs inget socker/stärkelse i fodret och ytterst försiktighet med gräs samt ordentlig motion.

Eftersom jag tajmade både hovis och veterinär idag så gjorde vi ett enkelt rörelseprov utanför stallet där hon fick skritta fram och tillbaka en vända. Hon vänder bra och rör sig normalt, så det käns positivt!

Framöver ser planen ut som följande. Smärtstillandet ska provas fasas ut igen. När hon varit utan smärtstillande och symptomfri i ytterligare två veckor kommer hon få gå ut i boxhage. Sn blir det fyra veckor i boxhagen, sen fyra veckor i mindre sjukhage och efter det ut i vanlig hage. Detta förutsätter förstås att hon inte får återfall och hålls symptomfri, annars backas bandet ett steg direkt. Hon ska röntgas innan hon får börja gå i boxahage för att få en status hur hon ser ut. Sen kommer hon att röntgas igen när hon fått gå en månad i vanlig hage. Eventuellt kommer hon få börja skritta då. Men Ove Wattles linje är att egentligen vänta 8-9 månader efter anfallet att belasta hästen så pass. Så det beror helt på röntgenbilder och sammantagen bild av henne när jag ens kan fundera på igångsättning. Mig gör det inget att det tar tid, däremot hade jag velat att hon skulle kunna få skritta efter månaden i vanlig hage bara för att kunna hålla henne i bra skick och att hon inte blir tjockare. Motion är ett effektivt sätt att förebygga nya anfall dessutom.

Bästa superBarb som är alldeles underbar att ha på box. Så cool och klok. Perfekt i nya stallet också att hon kan stå och spana med näsan utanför stallet och andas frisk luft.

Likes

Comments

Det är alltså två månader sen jag senast skrev något. Då skrev jag om hästarnas nya tillvaro med att bo på lösdrift, vi var alla tre väldigt nöjda med det. Men underbart är kort och i början av oktober blev jag uppsagd från mina stallplatser. Stallägaren ska starta verksamhet med att importera irländare att förmedla. Så mina pålls har flyttat ca 1oo meter till ett gulligt litet stall om bara två boxar. Jag sköter allt själv vilket månne ger lite udda tider för hästarna då och då, men det har fungerat över förväntan.

Barb och jag har hunnit med två starter till i MsvB och hamnat över 60% varje gång, även om bytena fortfarande är svajiga och det inte direkt varit prickfria program. Sen tappade jag tävlingssuget helt och strök mig från de sista tävlingarna. Det var dels mycket roligare att trimma hemma själv i godan ro och njuta av hur härlig hon är att rida och sen i samband med stallflytten kändes allt så rörigt att jag knappt ville vara i stallet. En hemsk känsla.

Stallflytten innebar alltså ny miljö för hästarna. Var otroligt orolig för hur Barbie skulle klara av att stå på stall. Skulle hon börja hosta direkt och skulle luftvägarna paja helt? Det gjorde dom inte. Hon har faktiskt inte hostat en enda gång sen flytten, varken vid utsläpp som tidigare var standard eller vid ridning! Det känns så himla skönt! Men. Bara för att en sak inte är ett problem innebär det inte att det dyker upp nya. Den hagen som fanns till stallet har det aldrig gått hästar i. Det är hög och rejält uppvuxen och urblommad vall, och Barb trots sin trinda mage har kunnat gå bra på gräs. Aldrig någonsin antydan till reaktion. Dessvärre blev kombinationen av miljöbyte, för lite motion och dunder i gräset för mycket och i fredags kände jag puls i båda fram och fången var ett faktum.

Har dragit mig enormt för att skriva om fången för jag förebrår mig själv något otroligt mycket. En och annan elak tunga har proklamerat hur "smällfet" Barb är och jag kan se framför mig hur hen myser av att hon är sjuk. Det är så dumt att låta folk dra ner en så mycket, men jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Dock får en ställa sig frågan om verkligen elaka kommentarer ska få styra vad jag skriver och gör? Och nej det går inte, för då vinner dom och så får det inte vara.

Hur som haver. När jag tog in henne i fredags hade hon puls båda fram. Jag ringde smått hysteriskt till min veterinärvän som lugnade mig och allt annat var som vanligt med henne. Red på kvällen och hon var fantastisk! Hade med en vän på banan och sa åt henne att säga ifrån om hon såg minsta konstighet med henne. Men hon både kändes och såg fin ut. Efteråt stod vi kvar på banan och då började Barb se hemskt obekväm ut. Hon kunde inte bestämma sig vilket ben hon ville stå på och när vi gick hem var hon halt. Förstod omgående att det var fång och ringde distriktaren. Hen var iväg på en kolik och vi kom överens att hen skulle komma på morgonen (detta var vid 22-tiden). Jag kylde hovarna med isbandage under natten och strödde upp massor så hon stod supermjukt. På morgonen var hon betydligt sämre, vände riktigt dålig på stallgången var stapplig och hade tydligt ont. I boxen var hon rätt bekväm och stod bra på alla benen. Ordentlig puls, värme och svullnad båda fram. Inget alls bak.

Hon fick smärtstillande och svarade väldigt bra på det. Pulsen var borta på kvällen men värmen bestod. Söndagmorgon var pulsen tillbaka och hon fick första dosen Metacam. Pulsen var rätt mycket mindre tidigt på kvällen men vid kvällsfodringen var hon sämre igen. Då hade jag ett mindre meltdown och ringde distriktaren igen som lugnade mig och sa åt mig att ge det lite tid och bara se till att hon står mjukt. Idag känns det som om det har vänt mer åt rätt håll. Hon börjar bli svalare i benen och veterinären tyckte jag skulle ta ut henne i stallgången för att se hur hon vänder. Tog ut henne, men vände bara åt ett håll för att jag inte ville ha henne ute på hårda golvet mer. Det såg tack och lov positivt ut och hon betydligt mindre smärtpåverkad.

Indra åkte mot sin nya ägare i Småland idag. Det känns som om jag hittade den perfekta köparen och det är otroligt skönt att känna sig helt lugn med att sälja under dessa omständigheterna. För att Barb inte ska vara ensam (och för att jag vill ha något mer att rida) har jag köpt en till häst. Ingen mindre än Barbs mamma till och med! Hon heter Barbie Jane men går under namnet "Burban". Burb är 13 år, haft haft två föl (Barb och Juno) och är mest riden i skogen. Hon är en vänlig och klok ponny som inte är helt fördelaktigt byggd. Lite låg fram och lite hög bak med långa bakben. Ska bli intressant att se hur jag kan ändra och fördela om kroppen på henne. En "fördel" med Burban är att hon också har haft fång. Så damerna kommer att ha samma behov foder och hagmässigt vilket jag tror kommer att underlätta en hel del.

Tja, detta är väl lite som har hänt den senaste tiden. Ska försöka ta mig mer tid att blogga igen och inte låte hatarna vinna.

Likes

Comments

För snart en vecka sen blev tillbyggnaden på hästarnas hus i hagen klart och de fick börja bo ute på heltid. Huset som stod i hagen var tillräckligt stort, men det var bara en ingång och Barb är en riktig surtant så Indra har inte fått gå in. Med tillbyggnaden blev det lite större och ytterligare en ingång. Totalt är huset 21 kvadratmeter, så de har gott om plats. Strödde upp en hel storbal halm där inne och jag är så glad att de verkligen gillar sitt hus! De sover gott och ligger ner där inne.

Just att de inte skulle sova ordentligt och bli trötta av att gå ut var nog min största farhåga. Barbie behöver definitivt inte dämpa sin energi. Men den oron var obefogad. Med Barbie är det nämligen helt tvärtom, hon verkar mycket gladare och är riktigt fin. Den här veckan har hon gått väldigt bra på banan och ffa har lösgjordheten och mjukheten känts riktigt fin! Så det är inte bara att hon är hostfri som har visat sig vara fördel med lösdriftslivet.

Många verkar tro att lösdrift ska minimera ens egen arbetsinsats. Det har inte riktigt stämt för mig. Det bajsas nämligen massor inne i huset. Har mockat varannan dag, men det behövs faktiskt göras varje dag. Även hagen måste mockas mer, det ska släpas ut mer vatten och eftersom de inte får fri tillgång på hö släpar jag även med hökassar och de fodras fortfarande fyra gånger om dagen. Månne att de kommer få fri tillgång på hö när det blir riktigt riktigt kallt. Innan dess är det kontrollerat matintag. Vet att många är väldigt nöjda med att ha hö i nät, men jag kan inte förlika mig med näten dock. De ger slitningar i nacken, på tänderna och ökar skaderisken med att de fastnar osv. Så det blir inga småmaskiga nät för mina pålls.

En annan fördel som jag inte riktigt räknat med är att jag faktiskt gör mer med hästarna. Jag tar in dom varje dag även om det är en vilodag eftersom de ska få lite mat med mineraler och tillskott. Då blir det pyssel och genomgång och båda borstas varje dag. Kan ärligt säga att jag inte tagit in dom så mitt på dagen när de stått inne om nätterna.

Något som blir intressant framöver är detta med täcken och förstås hur jag ska klippa. Men det kommer nog ge sig med tiden. Redan nu går Barbie med regntäcke vid nederbörd. Måste ta upp en jakt på bra fleecetäcke att kunna ha underst när häst är blöt och jag inte har möjlighet att vänta på att hon ska torka.

Hittills får lösdriftslivet fem stjärnor!

Likes

Comments

För ganska exakt ett år sen åkte jag till Värmland och hämtade hem Indra. Ett köp helt gjort med hjärtat och inte så mycket hjärna. Hennes hovar var i uselt skick, hålväggar på alla fyra och hovväggsseparationer båda fram och hon var dessutom en storlek för liten mot vad jag ville ha. Men hur skulle jag kunna lämna denna underbara lilla häst? Det gick inte och hem till byn kom hon. Hovarna fixades till ganska omgående och de har aldrig varit ett problem.

Ridmässigt visade hon sig vara fantastisk. ALLT har varit enkelt från första uppsittningen. Hon har visat superfin ridbarhet, hittade formen snabbt, var mycket välbalanserad, genomgående snäll, aldrig busat så att jag ens varit i närheten av att åka av men ändå alltid full av energi och gåvilja. Till och med att rida ut och att vara ensam i skogen har varit enkelt, obrydd med bilar, aldrig tittat på något utan varit tryggheten själv. Med andra ord en drömponny! För att inte tala om första tävlingen där hon var som guld på framridningen och var som en rutinerad häst att sitta på trots att jag aldrig ridit nån annanstans än hemma ens. Inne på banan lite spänd men sprang ändå till sig en fin röd rosett.

Men så har hon alltid känts aningen lite skev. Det har blivit bättre och bättre med muskler och ridning. Runt tävlingen var hon super i ridningen, men sen blev hon sämre. Inte rktigt samma skevhet men något var fel. Hon slog i vänsterfattningarna och var väldigt tråkig i munnen. Så i måndags var vi på kliniken. Min känsla var att det nog satt i hasor/bakknän/SI-led, men jag hade då fel. Hon var inte initialhalt, men när vi böjde blev det enorma reaktioner lågt båda fram (3 grader, ngt sämre på vänster än höger). Naturligtvis ville jag då att hon skulle röntgas även om veterinären ansåg att "en så ung häst ska inte ha förändringar". Men veterinären var inte särskilt svårövertalad eftersom hon även träffade Juno och känner till hans historia.

I väntan på besked på bilderna hinner många tankar gå genom ens huvud. Är det jag som ridit sönder henne på denna korta tid? Hon är ju knappt riden, sen luftvägsinfektionen under våren har hon bara varit igång under maj, juni, juli-efter tävlingen och att hon inte kändes bra fick hon vila och bara ta det väldigt lugnt. Jag är så himla noggrann när jag rider, det är aldrig långa pass (ca 30 minuter på banan max med pauser), det är varierat, jag nöter inte på volt osv osv. Och så TRE grader båda fram. En kan bryta ihop för mindre.

Röntgen gav dock svar. En förändring på utsidan av kotleden vänster fram. Två veterinärer oberoende av varandra har tittat på bilderna och båda säger att det är trauma. Vilket förstås är väldigt skönt, både för min egen del som ryttare och för tryggheten att kunna ta föl på henne. Däremot går åsikterna isär lite om en framtid som tävlingshäst. Klinikveterinären tycker att den är högst osäker medan annan veterinär säger att hon kan fungera fint. Även andra i min närhet har berättat om sina hästar som fungerar trots röntgenförändringar.

För mig känns det som om jag inte orkar en Junohistoria till. Jag kommer inte klara av att slitas mellan hopp och förtvivlan-kommer hon att hålla eller kommer det gå åt skogen? Känns det bra när jag rider, eller är något fel? Och kommer hon verkligen att hålla när hon med rätt liten belastning detta år tillsammans med långa viloperioder redan har dessa stora reaktioner? Jag tror och hoppas att alla ni som följde Juno vet hur mycket jag vill kämpa för mina hästar, jag är inte typen som bara ger upp och säger "det går inte, nu vill jag döma ut och ta bort". Men. Jag har fått ett intressant erbjudande om ett långtidsbyte med en D-ponny som ska utbildas och meriteras och under tiden kan Indra få bo på lösdrift och få föl. I min mage känns det som en utmärkt lösning för Indra eftersom jag är helt övertygad om att hon skulle trivas kanon med det livet. Samtidigt är det mycket att tänka över, jag hade velat ha ett föl själv först och fixar jag att lämna tillbaka en häst jag haft i ett antal år?

Detta är läget nu med IndyPindy. Fina fantastiska IndyPindy!

Likes

Comments