View tracker

Tillsammans gjorde vi det igen! Ännu en av våra stora ryttare har vunnit Jerringpriset. Ett pris som vinns av den av de nominerade som har störst stöd bland svenska folket eftersom det röstas fram i omgångar vem som ska vinna den där glasskålen. Absolut inte raketforskning hur det fungerar mao. Jätteenkelt för alla att förstå och jätteenkelt för alla att rösta så mycket en känner för det på sin favorit. Och precis det är vad vi i Hästsverige gjorde än igen. Vi slöt upp bakom Peder och röstade. Peder vann med 40.000 röster.

Kollektiva Hästsverige jublade vid vinsten! Vi skrattade, grät och njöt av Peders magiskt fina tacktal. Samtidigt som vi nog alla visste att nu börjar hatet i kommentarsfälten. Och jajemän det gjorde det. Än igen kom alla dessa så otroligt tröttsamma kommentarer om att hästen borde få priset (åh snark), att ridning är en överklassport, att Peder inte gjort bästa prestationen, att det är en "röstningskupp" osv osv. De bara kan-inte-förstå hur en ryttare kunde vinna?! Som sagt, Peders fans röstade mest därför vann han. Jätteenkelt. Inte raketforskning. De allra flesta som gillade Stenson eller Sjöström bättre som vinnare borde också klara av de enkla röstningsinstruktionerna.

En halvtimme innan hatet i kommentarsfälten bryter ut har en journalist som vågat stå upp och berätta om allt hat hon utsatts för (bara för att hon råkar vara kvinna), fått pris för sitt mod att belysa problematiken med hatet. Det är då väldigt tydligt att det finns ett problem i sportsverige när det direkt börjar hatas så fort "fel" idrottare vinner.

Det är så himla tråkigt att hatet, och dessutom den ofattbara okunskapen bland sportjournalister som är så tagna på sängen att det finns en stor ridsport i landet, smolkar glädjen över Peders vinst. Men nu vet dom att vi finns, vi är starka och vi är många! Det är fem år sen Rolf vann Jerringpriset och jag tycker faktiskt att det till stor del var lite av en vändpunkt kring hur mycket utrymme ridsporten fick i media. Nu ikväll fick media och dess journalister en ny påminnelse om att vi är här!

Heja er allt Hästfolk, ni gör mig stolt!

#jerringpriset #jerringpriset2017 #pederfredricson #idrottsgalan

Likes

Comments

Många fyller sina blogginlägg med hur mycket de hinner med, hur ambitiösa de är med ridning, hästar, hemmapyssel, matlagning, träning osv osv i all oändlighet av redighet. Jag må vara en rätt ambitiös hästmänniska och vill rätt mycket med min ridning. Men. Först och främst sätter jag mig själv och mitt mående. De senaste veckorna har jag varit under ytan i mitt mående. Det eviga mörkret och att en ganska nära relation verkar ha nått sin ände har tagit ut sin rätt. Jag har varit så himla trött och tom legat och sovit i taxin mellan körningar för att ta mig genom passen.

Alla hamnar vi i såna här perioder då livet känns jobbigt. Skillnaden är väl mest hur olika vi hanterar det. Jag hanterar det genom att sova ordentligt och sänka kraven på mig själv (hästarna får vila nån dag extra, longeras kravlöst eller så lallar vi i skogen). Det är OKEJ att må dåligt ibland, en är inte en sämre människa för det. Det är OKEJ att äta ostbågar till kvällsmat för att en inte ens orkar värma en färdig Felixpaj. Det är OKEJ att fly verklighetens måsten och bingewatcha en ny serie (hej Westworld). Världen kommer inte stanna för att du har flottigt hår och ostbågesmulor innanför tröjan.

Framförallt vill jag framhålla att det är nog så himla nyttigt att ha tråkigt ibland. Att ligga i soffan, slösurfa och titta på helt insane reality-tv (Toddlers and Tiaras I tell you!). Rätt fort blir soffan tråkig och en längtar till mer produktiva dagar. Men att faktiskt ha lite tråkdagar ger en återhämtning och idag när a l l t handlar om prestation och "vad har du gjort idag?" är jag himla nöjd med att kunna svara "inte nånting".

Likes

Comments

Så här i slutet av året blir det väl till att göra en sammanfattning. När jag tänker tillbaka på året så känns som ett lite konstigt år. Våren börjades med ännu en luftvägsinfektion från helvetet. Båda hästarna fick vila i nästan tre månader innan eländet släppte. När Barb sen kom ut på tävlingsbanan igen i början av juni så var det som om jag helt tappat alla koncept på tävling. Jag red som en påse nötter men lyckades samla ihop mig ordentligt under en start åtminstone. Vår debut i MsvB där vi direkt landade på dryga 60%. Ett stort livsmål för mig själv var nått. Men inte gick det att rida vettigt i MsvC trots det. Gjorde tre starter där i början av sommaren, två på 58% och en där jag tom utgick för att Barb blev rädd, jag red fel och allt var skit.

Lyckades samla ihop mig och lite ridkänsla genom att släppa kraven, red en La4 med placering som uppladdning för connemarariksen. Tack och lov började jag äntligen kunna rida vettigt igen där och vi vann riksen som gick i Lap1 på nästan 67%. Utan tvekan den start som kändes absolut bäst under året! Under hösten blev det inte mycket tävlat. Tre starter, en MsvC som iaf klättrade upp på drygt 62% trots att jag försovit mig rejält och i stressen red lite väl forcerat. Två MsvB2 till blev det på dryga 60%. Bytena har blivit bättre under säsongen, mer på hjälpen men inte helt rena.

Hösten för Barb avslutades med fånganfall och det var ju inte särskilt muntert.

Med Indra gick det inte heller riktigt som planerat. En enda tävling (där hon briljerade) blev det bara, sen kändes hon ofräsch. Skada hittades, osäker framtid och jag valde att sälja. Burban köptes och där finns inte så mycket att skriva om egentligen. Jobbar med grundridningen och lära känna varandra.

2016 har alltså inte varit ett fantastiskt år, även om topparna med vinsten på riksen och tre godkända ritter i MsvB var stora mål som uppnåddes. Året har lite lämnat mig med en känsla där tävlingsinspirationen lyser med sin frånvaro. Så inför 2017 är planen att jag inte kommer tävla Barb själv utan hon ska ut på dressyrbanorna med ponnyryttare istället. Att stå vid sidan om som tränare och hästägare blir en ny roll för mig men den känns så otroligt mer lockande än att tävla själv.

När jag skriver detta kämpar jag lite med att beskriva min känsla av viss uppgivenhet samtidigt som jag ändå har nån form av lugn och tillförsikt inför nästa år. Jag ser väldigt mycket fram mot att se hur Barb och hennes ryttare ska prestera på banan och jag känner noll stress att få Burban klar för start. Min tanke med henne är att i slutet av sommaren/början av hösten komma ut och tävla nånting. Blir kanske tidigare, blir kanske inte alls helt beroende på hur hon känns och vad jag har lust med. Just att göra vad jag har lust med och känner för är vad jag tar med mig från året. Att släppa kraven och rida för att det helt enkelt bara är så himla kul!


Likes

Comments

Långt mellan inläggen gör att det faktiskt hinner ske lite med pållarna även om det känns som om allt går i snigelfart. Barb har blivit skodd igen och eftersom hon nu ska börja sättas igång är heartbaren borttagen och nu har hon ringskor med sulor. Igångsättningen är påbörjad sen en dryg vecka och den innebär att vi promenerar i ridhuset. Vill att hon ska gå på jämnt och mjukt underlag och ute är det bara hårt och is. Så även om ponnyn tycker det är tråkigt mellan fyra väggar är det inte mycket att be för. Tar det även väldigt försiktigt med henne, började med fem minuter och är nu uppe i drygt tio minuter. Till helgen ska hon vara uppe i tjugo minuter och jag kommer i veckan börja med att skritta uppsuttet varannan dag. Känns så himla skönt att börja komma igång igen med henne!

Burban har börjat landa mer i sitt nya liv och förra veckan känns det som om det hände väldigt mycket. Har börjat lägga upp framridningen på ett annat sätt och tar tio minuter till att trava och galoppera runt på halvlång tygel helt utan press på henne. Har till slut fattat att jag inte får ur spänning genom att sätta henne i arbete utan då blir hon bara mer upprörd och låser sig. Den här framridningen har funkat väldigt bra. Efter en skrittpaus är hon mycket mer med mig. Formen har blivit stadigare, kontakten är bitvis jättefin.

När avspänningen verkligen sitter är heller inte galoppfattningarna ett bekymmer. Det blev tydligt igår när det var flera andra hästar i ridhuset och rörelse på läktaren blev det direkt mer spänning och då blev högerfattningarna svåra. Men hon stressar inte alls upp sig som innan. Märks även på henne att hon nu verkligen kommer till ett ärligt arbete för efter tio minuter är hon helt sladdrig i kroppen och är verkligen alldeles slut.

Har insett att jag nog är en väldigt optimist när det kommer till ridningen och mina hästar. Det spelar inte så stor roll om hästen inte är helt super genom hela passet, jag lever så himla mycket på just de där få stegen där allt stämmer. Tre galoppsprång där hästen bär sig, är jämn i kontakten och där jag bara njuter är de små stunderna som driver mig framåt! Med Burb börjar jag få lite såna steg här och var nu och det börjar bli mer "riktig" ridning. Känslan hon ger när hon släpper är riktigt riktigt bra! Det kommer ta tid, men vilken kalasponny hon är.

Sadelläget är inte helt super och egentligen borde jag nog köpt en annan sadel. Men det finns verkligen inget ekonomiskt utrymme för det. Så jag har fått trixa till det med tjockt fårskinn, en dubbelvikt eskadronpad framtill och så förbygeln för att hålla kalaset på plats. Hon är fin i ryggen och ridningen går ju bättre, så detta får duga

Likes

Comments

Min långhelg började utmärkt med att Barbies röntgen inte påvisade några föräningar alls. Känns verkligen helt fantastiskt! Med på projektionerna fanns ju även alla leder upp till kotan och även det såg fint ut, är alltid skönt att veta. Med det glada beskedet så fick Barb få lov att komma ut i vanliga hagen. Hon blev väldigt glad och sprang en del, men slutade så fort jag la ut lite mat istället. Ibland är det hemskt tacksamt med lättmutad ponny. Tycker att hon månne ökat aningen i värme i hovarna efter hagsläppet. Men ingen puls så jag har is i magen. Idag har hon varit kall och fin, så tänker att det är förändringen i rörelse som naturligtvis gör skillnad för henne. För mig gör det inget om hon behöver vila i en evighet, men just nu har jag rätt mycket tjockisångest. Det hade känts bra att kunna få börja röra henne inom några veckor så hon kan komma igång och gå ner lite i vikt.

Med Burban har det smygit till sig dessa bekymmer med högerfattningarna. Red i fredags och då blev hon smått hysterisk. Provade att ta av sadeln med den var noll skillnad. Kände mig ganska modstulen milt uttryckt och min plan var att ta ut kiro och se om något kanske är snett som gör att hon reagerar. Har förstås tänkt mycket på vad som kan orsaka detta och det känns så osannolikt att något egentligen skulle vara fel, för ovanlighetens skull stämmer det inte helt ens i mitt huvud.

Så igår tänkte jag att det får ta den tid det tar i ridhuset, men vi skulle hitta ett lugn! Red barbacka OM det nu skulle vara sadeln. Hon var h y s t e r i s k när vi kom ner till ridhuset. För första gången hoppade jag av henne för att hon gjorde luftsprång när en häst gick lämnade manegen. Men men upp igen. Att skritta var lögn så hon fick trava på och det var så svårt så svårt att hitta jämn bjudning i traven. Av eller på var det. Efter ca 45 minuter började hon varva ner lite grann. Och efter en timmes lirkande släppte det äntligen! Då travade hon med jämn bjudning, släppte äntligen ner halsen och ryggen kom upp. Öronen vippade och hela hästen tog som en suck och spände äntligen av. Hon fick massor och massor av beröm och joller.

Idag gjorde jag precis samma. Hon var direkt lugnare bara jag satt upp vid stallet och skrittade bort till ridhuset. Betydligt lugnare från början därinne också. Naturligtvis fortfarande svårt att hitta det lugna läget men vi hade gott om tid och till slut kom vi till en fin trav. Provade fatta höger galopp men det blev fel och hon blev åter hysterisk. Lugnade ner och hittade återigen traven och gjorde om proceduren några gånger. Till slut hittade vi helt rätt trav och hon gjorde en superfin avslappnad högerfattning och då slutade vi.

Mao så tror jag att problematiken ligger i att jag tagit det lite för fort fram för henne. Det har blivit overload i huvudet helt enkelt med allt som är så nytt för henne. Egentligen inte alls konstigt. I synnerhet inte för en äldre häst som alltid haft kontroll på sin tillvaro. Planen nu är att fortsätta med detta jobbet att bara hitta lugn. Så får vi se vart det bär och om min känsla stämmer.

Likes

Comments

I lördags morse bar det ner till el Stockolmo för att titta på dressyr i världsklass i dagarna två. Innan resan ner var jag ganska besviken på att inte få se Carl Hester och Charlotte Dujardin i startlistan för GP-klasserna. det var lite grejen med att åka dit. Samt att klsserna är så himla små.

På lördagen var det ganska lagom med sex starter i Dressage Power, en Intermediaire I kür med lovande 7-9åringar och sen nio starter i GPn. Min favorit i Dressage Power var Emilie Nyreröds Manuel. Otroligt flott häst med väldigt fina gångarter. Vann gjorde Malin Rinné med Quaterback-sonen Qurinell. Malin rider mycket bra och är urstark som ryttare. Qurinell är en fin häst med mycket mjukhet, men jag tycker den travar så väldigt mycket bakom sig att den inte riktigt tilltalar mig. Sofie Lexner och Red Devil var ett fint ekipage men det blev lite väl spänt och piruetterna smög sig helt för henne. Tycker dock att hon löste det fint inne på banan genom att lägga fram handen och göra pirutterna större. Sibelius var lite av en besvikels live. Han var spänd, sprättig fram och inte så kul bakben som jag hade förväntat mig. Men han är väldigt söt. KvK har nog hittat en ny stjärna i Its Ad Hoc, tycker att han passade väldigt fint på den hästen!

Sen var det dags för Grand Prixen och det roligaste av allt var att en kunde vara med och döma i en app. Går att välja mellan att ge helhetsbetyg för ritten eller döma punkt för punkt. Jag gjorde det senare och det var riktigt intressant att se hur väl en siffror låg i paritet med domarna. Kan konstatera att jag använde skalan mer och låg betydligt högre på de ekipagen jag tyckte var bäst (Patrik och Isabell.

Isabell Werth är verkligen en ryttare som måste upplevas live! Jag var förr inte så himla imponerad över henne. Tycker hon har ridit på stora fula hästar som inte alls tilltalat mig (Gigolo, Warum Nicht bla). Men hon är så galet skicklig! Hon är så exakt i sin ridning i programmen, det är så tekniskt utmärkt och hon är helt fantastisk på att visa upp sina hästars fördelar. Jag är så otroligt imponerad av henne att det typ inte finns ord! Men på lördagen hade jag ändå Patrik och Deja före henne. Deja var så fin, så lätt och är en helt annan typ än Isabells Don Johnson. Övergångarna passage-piaff-passage fungerade otroligt mycket bättre än på OS och travökningarna är typ magiska!

De andra ryttarna i klassen imponerade också mycket på mig. Det var mycket högre klass på ekipagen än vad jag hade kunnat hoppas på. Cathrine Dufour med sin Cassidy var en fröjd att se, hennes händer är så fina och kontakten och formen är helt perfekt. Ett ekipage som jag egentligen aldrig fastnat för är Diedrik van Silfhout med Arlando. Live tyckte jag att de var ett väldigt harmoniskt ekipage där hästen trots spänning ser ut att lite helt på sin ryttare. En annan favorit blev Mai Tofte Olesons stora vita Rustique. Den enda hästen under hela helgen som jag själv hade velat ha!

Andra dagen var det tunt på dressyrbanan. Fyra ponnier i kür där ekipagen bjöd på fin ridning. Lite synd att tre av fyra red till gammal tråkig musik. Det är något som borde kunna moderniseras en hel del.Tycker även att det skulle kunna vara ett större startfält. Åtminstone sex ponnier borde få plats att vara med.

GP küren var en riktigt bra klass. Jättefina ritter och Isabell vann ytterst välförtjänt. Deja var sämre i sina piaffer igen och jag hade Cathrine Dufour före Patrik. Cathrines program var prickfritt, så jäklarns bra helt enkelt!!

Lite shoppning blev det också. Lite onödig lyxkonsumtion samtidigt som det är grejer jag garanterat använder. Ett Rambo ridtäcke i blå newmarketfärgerna, en grå Spooksfleece (ääälskar de höga halsarna), två grå schabrak från Equestrian Stockholm (Dusty Pink och No Boundaries). ES är dyra men kvalitéen är värd sitt pris och de finns dessutom i cob vilket är perfekt för ponnierna. Det blev även en hink sockerfritt godis från PS.

Likes

Comments

Kan hända att det ligger lite i min natur att aldrig våga tro att något är helt bra. Tycker väl inte att jag letar fel på hästarna men jag är månne lite väl perceptiv på småsaker. Småsaker som kan eller nödvändigtvis inte har en negativ orsak. Min senaste oro är Burbans högerfattningar. Jag fick reda på vid köpet att hon haft svårt att fatta höger galopp vilket inte kändes oroande. Alla hästar är naturligt oliksidiga och gröna hästar får oftast en favoritgalopp att fatta.

Men det har som inte varit svårt att fatta rätt galopp alls på henne förrän de senaste två passen. När hon fattade rätt efter en felfatting i söndags hoppade hon in i högergaloppen. Senaste passet blev det flera felfattningar och hon blev ganska arg och upprörd fastän jag bara sitter stilla och ber henne att gå framåt. Hon blir frustrerad på något helt enkelt. När hon fattade rätt hoppade hon återigen in i galoppen men avslutade med två jättefina fattningar (och en jättefin trav med sug in i handen!).

Frågan är förstås vad detta beror på. Sätter jag henne i en för tajt ram och kräver för mycket i fattningen? Galoppen är stor och det är henne svaga varv så visst kan det vara så. Min Amerigo CC ligger ok på henne men hennes sadelläge kan vara bland de svåraste jag sett. Själva sadelläget hamnar ganska långt bak på henne och de senaste passen har jag paddat upp framtill vilket kan ha skapat ett tryck hon tycker är obekvämt. Ska prova opaddat imorgon och får acceptera att stora bogar, hög manke plus låg rygg innebär att sittpunkten blir längre bak. Tror (än så länge) inte att något är fel på henne. Hon är så otroligt fräsch och mjuk i kroppen och har de torraste finaste ledgångar en kan föreställa sig.

Imorgon är det även dags för röntgen av Barbs framhovar. Det är fem veckor sen fånganfallet och hon har varit kall och fin i tre veckor nu. Är naturligtvis väldigt rädd för att det har blivit en stor hovbenspåverkan men jag hoppas verkligen att det är så pass lite att vi kommer att kunna träna och tävla på samma nivå som förr. Hade gärna ridit nya riksserien i MsvC som mål för säsongen!

Burban börjar fatta grejen med att posa för kameran haha! Är så glad att det fina Passiertränset jag fick av min mams i julklapp till Juno passar henne. Kändes tråkigt att hade det hängandes i garderoben men hade inte hjärta att sälja det.

Likes

Comments

Alla kan nog vara överens om att en väljer sina vänner i verkligheten med omsorg. En vill inte omringa sig av vänner med konstiga åsikter som en själv tycker strider mot ens egna eller inte har något gemensamt alls med. På sociala medier är det dock lite andra regler som verkar gälla när det kommer till att skicka i väg en vänförfrågan. Jag har massor av vänner på facebook som jag aldrig nånsin har träffat, som rör sig i cirklar jag inte alls är i och står i betydligt högre social status i hästvärlden än vad lilla jag gör. Men jag älskar hur jag tack vare en social plattform faktiskt kan interagera med dessa personerna och att de flesta är väldigt öppna med att svara på frågor och diskutera lite allt möjligt. Det är heller absolut inte nödvändigt att en tycker lika, men att kunna föra diskussion på ett vuxet sätt utan personangrepp tycker jag är både roligt och intressant!

Men så finns även den andra sidan kring vännerna på sociala medier. Alla har nog lite olika kriterier utifrån hur en använder sin facebook. Om en inte är så aktiv är det månne inte så noga, vissa vill ha massor av vänner och andra vill ha ett litet fåtal. Min facebook är min lilla bubbla. I den bubblan finns det inte någon som helst plats för rasism och misogyni. De som har såna åsikter och delar artiklar från Fria Tider och liknande, lajkar "Ja till SD" mm sorteras bort. Ja folk får naturligtvis ha dom åsikterna om de nu vill vara hatfyllda puckon, men inte på min vänlista. Jag sorterar även bort människor i min närhet som jag vet inte har gott att säga om mig. Då vill de uppenbarligen inte vara min vän och jag förstår inte alls varför de inte väljer att ta bort mig om jag nu är en dålig människa?

...och sen har vi nästa grej. Har inte vi alla ändå ett ganska stort eget ansvar vilka vi väljer att vara vän med på en social plattform? Naturligtvis kan en inte ha benkoll på vad alla göra, det hade varit sjukligt beteende. Men. När en "vän" blir dömd för riktigt otäcka brott och det kommer fram mer och mer och mer bakgrundsinformation från offren vad hen utsatt dom för. Är det då inte varje persons egna skyldighet att ta avstånd från det? Jag känner faktiskt att om en inte aktivt väljer att ta avstånd så är det ett tyst medgivande att du tycker att beteendet och handlingarna är helt ok.

Just nu har en stor skandal avslöjtas i ridsportsverige, eller ja, väldigt många har vetat under väldigt många år vad som hänt och personen har även suttit inne för sina brott. En otroligt stor del av Sveriges stora ryttarprofiler är vän med denna person på facebook. Varför undrar jag? Är det för att folk inte har koll på sin vänlista, är det för att de anser hen som oskyldig, är det att det inte tycker det är så farligt vad hen gjort och är detta så hemskt som en reflektion av hur ridsportsverige ser ut? Att män så slentrianmässigt utnyttjar och misshandlar unga tjejer så att ingen höjer på ögonbrynen?

De senaste åren har flera händelser kommit upp till ytan där stora manliga hästprofiler visar sig ha utnyttjat unga tjejer. Vi har den fd landslagsryttaren på Flyinge som gjorde en gymnasieelev gravid, landslagskusken på Bollerup som hade en mångårig affär med sin hästskötare där hon efter hot gjorde minst fem aborter men till slut födde hans barn, vi har mannen utanför Helsingborg som under ett decennium utnyttjat och misshandlat sin styvdotter och nu mannen som tronar på Skå Ridcenter trots att det inte ens är hans gård.

Ja ridsporten, vi har ett problem-och det går inte att komma åt med tyst medhåll.

Likes

Comments

Känner att det är dags att Burban får ett eget inlägg. Nu har hon bott hos mig i tre veckor och jag kan enkelt konstatera att det är connemaror jag vill ha för alltid! Hon är så otroligt klok och försiktig i allt detta nya för henne. Första ridturen gav jag mig ut ensam i skogen. Hon tyckte det var otroligt läskigt och att det fanns så himla mycket att titta på, men vad hon då gör är att stanna. Det blir som aldrig mer dramatiskt än att frysa fast i backen och titta noga ett tag på vad som eventuellt kan vara otäckt. Får erkänna att hon verkligen fått en ganska ordentlig chocktreatment att flytta till mig. Andra turen ut blev i mörker (med sällskap) vilket Burb var ytterst skepisk till, hon smög fram bakom andra hästen och gick då rakt inte med på någon annan idé.

Det allra bästa med henne är att hon för varje ridtur är bättre nästa gång. Helt otroligt faktiskt hur hon tar till sig allt nytt och verkligen försöker och vill förstå och göra sitt bästa. Burbs arbetsmoral är väldigt mycket bättre än sina barns må jag faktiskt säga. Vilket månne inte är så förvånande eftersom Juno Rory inte direkt var ett under av arbetsvilja.

Det jag jobbar med rent konkret är såklart superbasic. Hon kan inte så mycket så det är som att rida en fyraåring utbildningsmässigt. Har nu ridit sex pass i ridhuset under denna tiden och hon har gått från att yra runt med näsan i vädret med spänd underhals och sänkt rygg till att börja hitta en rätt ok arbetsform i skritt och trav. Den stora utmaningen är att få henne att ta kontakt på bettet och suga tag i handen. För att komma dit är det gamla hederliga jobbet att rida hästen fram till handen. Jag har en bild av Charlotte Dujardins magiska händer i huvudet där hon bara lägger fram handen och får hästen fram till kontakten. Nu är jag knappast en Charlotte, men där i ligger grundtanken i hur jag vill rida iaf.

För att få kontroll på bogarna rider jag henne så gott som helt rak genom hörn och på böjda spår. Det skapar också en jämnare kontakt istället för att en kommer upp på en grön häst och börjar banka på med innerskänkeln för att få ut den på yttertygeln. Så jag börjar med att hitta en "grundbalans" på båda tyglarna och sen när det sitter börjar jag påverka balansen ut till yttertygeln. Vet inte om det är "rätt" men jag tycker att det fungerar väldigt bra och hästarna verkar bli trygga i det.

En annan utmaning är hur jag bäst bygger upp en äldre häst utan att gå för fort fram. Hon är ju riden förstås och har gått en del i skogen. Men hon är inte så belastad som en "normal" 13-åring och det finns inte så mycket muskler på henne. Det hon gör nu är att komma ut i skogen/längs vägarna 2-3 dagar/vecka då jag antingen skrittar en timme eller joggar (galopperade faktiskt pyttelite häromdagen) lite. I ridhuset går hon ca en halvtimme 2-3 pass/vecka och så ett pass på töm. Jobbpassen i ridhuset består mest skritt förstås och ca 10 minuter travjobb. Galoppen har jag hittills inte gjort så mycket alls med. Ikväll galopperade jag som mest vilket innebar två varv åt båda hållen. Hennes galopp är stooooor, fluffig och inte helt lätt för henne. Hoppas verkligen att den här vintern fortsätter som den börjat med mycket snö och ridvänsliga vägar. För hon kommer behöva galoppera massor för att bygga upp sig.

Slutsatsen är att jag är otroligt nöjd med mitt nyförvärv! Tror hon kommer bli väldigt fin på tävlingsbanan framöver, även om det är ganska långt dit tycker jag att hela projektet att komma dit känns väldigt roligt!

Likes

Comments

Det är så löjligt hur små små saker kan göra en väldigt väldigt glad! Barb har stått tre veckor på box inne i stallet. Det har varit helt ok fram tills att det nu helt plötsligt blev väldigt mycket vinter och så kallt att dörren tyvärr var tvungen att stängas. Men efter att utfasningen av Metacamet gick bra (även om det var två nervösa dagar då värmen, men inte pulsen, i hovarna kom tillbaka). Avvaktade ytterligare några dagar som hon var helt kall innan hon till slut under lördagen fick komma ut i fantastiskt vinerväder med sol och blå himmel. Hon är hemskt snäll trots att hon stått stilla så länge, hon var i luften en gång sen vevar hon mest på huvudet för att visa att hon är vild :D!

Eftersom jag är så rädd att det ska bli för mycket för henne har hon bara fått vara ute några timmar åt gången. Men bara det gör henne så glad att hon bara lyser! Och det gör i sin tur mig tramsigt glad. Till veckan ska jag försöka få ut en veterinär med portabel röntgen så att hon slipper åka transport. Är lite osäker på om röntgenmaskinen vill fungera när det är så här kallt ute. Isf kommer jag vänta med röntgen tills hon vilat ytterligare och det känns bättre att låta henne åka transport. Nu blir det iaf 4 veckor i boxhage framöver.

Fång är verkligen en väldigt speciell sjukdom att få på sin häst. Det finns INGEN mall till behandlingsplan som en tex får vid ledinflammationer och annat skräp. Men med fång finns det så otroligt många råd och rön och det är otroligt svårt att veta vem en ska lyssna på. "Mina" veterinärer har inte heller gett mig en direkt behandlingsplan. De har typ sagt att jag kan släppa ut i hagen nu när hon är utfasad från smärtstillandet och funkar hon med det så kan jag börja skritta om ett tag. När jag googlat runt på andras fångerfarenheter har en del tävlat redan efter tre månader att hästen varit sjuk, vilket jag tycker låter väldigt fort. Naturligtvis spelar det väldigt stor roll hur allvarligt anfallet varit, men det är verkligen skitsvårt att veta vad som är rätt!


Likes

Comments