samhällsproblem, självreflektioner

Min tur, har väntat på ett tillfälle det känns rätt att öppna upp mig mer personligt om den här frågan. Jag har diskuterat det här med ganska flitigt, främst de senaste veckorna som den här hashtagen har stått i rampljuset.

Först och främst, jag är tacksam att den här hashtagen har skapat någon slags trygghet i mig som gör mig tillräckligt bekväm att dela med mig av personliga erfarenheter. Jag är en person som mer än gärna kan prata om sådana här samhällsproblem i timmar men inte ofta öppnar upp mig om vad jag själv vart med om. Kanske har de något med att göra att jag aldrig vill dra fokus från andra problem med mina egna för jag alltid känner ett behov av att alla andra måste ha det bra först.

Något som gör det hela jag tänker dela med mig av lite lättare är att när jag väl postar det här inlägget är det anonymt. Min röst är fortfarande lika viktig i frågan men i grund och botten så är jag väl inte tillräckligt modig att sätta mitt namn på det här. Jag anser att jag förmodligen i mitt liv kan uppfattas ha en del pondus men det är mest en fasad. När jag dagligen kämpar emot psykisk ohälsa så känner jag mig starkare av att ta bort fokusen från min egna vardag och istället gosa ner mig i alla dessa samhällsproblem. Problem som är så stora att orden tar slut och huvudet börjar värka.

De upplevelser jag varit med om hittills i mitt unga liv är inte saker som förstört mitt liv men det är saker som har satt ärr i mig.

Min första dejt, jag var 15 år och kände mig speciell. Kanske var det här början på något bra? Jag hade fel. Dejtade en kille i ett par veckor. Gång på gång förde han ner sin hand i mina trosor och gång på gång sa jag nej. Men har var kär i mig eller hur? Det var det jag alltid lärt mig, kanske retades han bara för jag var söt. Det var ju inget allvarligt. Tills jag fick reda på han hade flickvän, men det var ju jag som hade gjort fel ändå.

Min första pojkvän, jag var 15/16 och hade ett långdistansförhållande med en kille som bodde ca. 3 timmar ifrån mig. Vi var tillsammans i 9 månader. Jag, lilla jag nykär och oerfaren. Inte visste jag bättre när han gång på gång fick mig att utföra sexuella akter, även fast jag sa jag inte var reda och även fast han vägrade använda skydd. Inte gjorde det heller saken bättre att jag sedan fick reda på han varit otrogen mot mig, det var ändå jag so blev kallad billig när jag lämna honom.

Mitt första rebound, 16 år och ville komma över mitt ex. Hade börjat prata med en kille som var jättesnäll emot mig. Blev hembjuden till hans egna lägenhet. Innan hade jag påmint honom att jag endast kom för att få umgås med han och jag inte ville göra något sexuellt, dels för jag inte vill och för jag hade mens. Jag är där i en halvtimme innan han kör ner sin hand i mina trosor. Jag minns hur jag försökte dra bort den snabbt men jag var för svag. Det kom blod på hans hand, jag var äckligt och hade gett han falska förhoppningar. Fick gå hem själv, gråtandes i snöstorm, det var kolsvart ute och mina ben sved för kylan tog sig rakt igenom mina tunna tights. Men det var ju mitt fel, så jag förtjänade det.

Min första termin på gymnasiet, jag föll för en kille, hårt. Vad lycklig jag var när han kom hem till mig och umgicks med min familj. Allt var perfekt, men han vägrade kalla mig för flickvän. Vaknar en morgon och har blivit blockad överallt, utan anledning. Får höra senare i skolan han utnyttjade mig, "fan vad kung han är får ligga med en snygg brud några gånger sen drar han till nästa". Men det var ju mitt fel, varför skulle jag tro att han menade att han älskade mig när han sa det.

Som salt på såren följer även alla "små saker". Skämt, tafsningar, spridda bilder etc. Alla år jag trott att det här var okej. Alla gånger jag skyllt det här på mig själv. Kanske så var det för jag hade en kort klänning, kanske var det för jag inte sa nej, kanske så var det för jag är tjej.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte gråter mig till sömns ibland för jag känner mig smutsig. Jag vet att jag inte bär skulden för det här, jag vet att ingen som blivit utsatt för något sånt här bär skulden.

Vad är det som gör att det här beteendet hos de killar som utsatt mig har resulterat i att de fått en dunk på ryggen och varit en "legend". Vad är det som gör att jag är en manshatare för att jag säger ifrån när en killkompis skämtar om feminism eller våldtäkter. Vad är det som gör att oavsett hur jag vrider och vänder på den här diskussionen kan jag ändå aldrig vinna. Det är alltid en man (oftast) som på något sätt har mer rätt än mig i den här frågan. Frågan som berör mig varje dag, som berört nästan alla kvinnor jag talat med.

Jag är arg, självklart är jag arg, Jag är rädd, rädd för varenda kille jag inte känner när jag ensam går förbi han på gatan. Jag är trött, så fruktansvärt på att hela tiden känna mig som jag har ett koppel på mig. Jag är fängslad, fast i den här rädslan. Fast i att hela tiden se mig bakom axeln. låsas prata i telefon när jag går förbi stora killgäng, fast i att varje dag kämpa. Kämpa för min egna rätt och allas rättigheter till att kunna leva sitt liv utan rädsla att bli sexuellt trakasserad eller överfallen.

Det finns så mycket att säga om allt det här att min hjärna får kortslutning. Vart ska jag börja, vart ska jag sluta?

Jag hoppas så innerligt att istället för att direkt tänka på sanningshalten i mitt inlägg först sätta sig in i situationen. Jag har ända sen jag gått på dagis fått höra sexistiska kommentarer. Jag är så trött på att hela tiden bli ifrågasatt. Det är ett helvete att vara kvinna ibland. Jag tänker på hur mycket bättre jag hade mått och hur många fler möjligheter jag skulle ha om man inte behandlade kön olika. Jag tjänar inget på att ljuga om något jag varit med om. Att öppna upp mig om det här är jättetufft även fast jag skriver det här inlägget anonymt.

Jag blir så besviken på att det inte är självklart att man respekterar alla kön lika mycket. Att försöka göra sin del i en här kampen känns ibland så litet. Jag är maktlös i jämförelse med vårt samhälle. Vad kan jag som en enda tjej göra? Jag vet inte. Klart det blir förändring om all gör något men det funkar inte så i praktiken. Vad ska jag åt att jag som feminist blir kallad manshatare fast jag står upp för allas lika värde? Vad ska jag göra för att jag och andra kvinnor inte ska behöva vara livrädda för att gå ut ibland? Vad ska jag göra för att få folk att lyssna och ta in det jag argumenterar för istället för att bara vägra höra mig och andra feminister?

För att försöka avsluta det här inlägget lite mer positivt så är jag åtminstone glad över att jag förhoppningsvis i framtiden kommer vara en av de kvinnor som kämpade. Kämpade och kämpade för att tillslut någon gång i ett drömscenario ha skapat ett tryggt samhälle för alla. Jag är glad över ingå in en grupp av så många otroligt intelligenta unga kvinnliga förebilder som varje dag gör något viktigt.

Tack för att du tog din tid att läsa.



Likes

Comments

självreflektioner

Hej alla, som ni förmodligen har läst på namnet på den här bloggen är det här min personliga dagbok. Allt började faktiskt med att min svenska lärare föreslog (läs krävde) att jag skulle starta en blogg. Varför? Jo, för jag har så orimligt mycket tankar och reflekteringar om så många ämnen och problem.

I det här inlägget, mitt allra första blogginlägg är det alltså meningen att jag ska beskriva mig. Jag har tagit beslutet att hålla denna blogg anonym (åtminstone tills någon får reda på vem jag är ;)). Med detta medföljer att ni kanske inte kommer få veta vem jag är men ni kommer få veta mycket om mig och mina tankar.

Hur beskriver man sig själv som person när jag inte ens själv vet det. Vem är jag? Skulle jag svara på den frågan med en mening så - en vilsen tonårstjej kanske? Jag är en riktig "old soul". Eftersom jag har förmågan att överanalysera allt borde jag kunna mata på den frågan alldeles för länge.

Vi börjar såhär, intressen. Jag har en enorm förkärlek för astronomi, sitta och diskutera universum är nog min enda talang. Jag är hyfsat insatt i en del samhällsfrågor så som feminism, hbtq rättigheter, psykisk ohälsa m.m. Älskar att skriva allt ifrån poesi till akademiska texter. Inte bara att skriva, jag älskar också att läsa. Det är väl det jag gillar, det och att sminka mig.

Ska jag vara ärlig, vilket är det jag bara kommer vara på den här bloggen så är jag extremt introvert. Jag är personen som inte har ork att bry mig om fler personer än vad jag kan räkna på min ena hand (exkluderat min familj). Är personen som är båda ändarna på spektrumet. Antingen är jag världens gulligaste tjej vars hjärta är gjort av guld eller helt iskall och elak.. Det sistnämna gäller endast mina värsta perioder vilket leder in på nästa sak. Psykisk ohälsa, JA alla pratar om det men det är det som är så viktigt. Jag lider utav allvarlig psykisk ohälsa vilket kommer resultera i en del mörka och djupa inlägg här ibland.

Jag vill att ni som kommer läsa denna blogg är beredda redan nu att jag kommer se detta som min dagbok. Inga fasader ska sättas upp, det är jag och mina tankar (och ni).

Jag tror vi börjar såhär som första inlägg. Hoppas ni blir lockade att läsa mer och följa min lilla dagbok.

Puss!


Likes

Comments