Header

Kom över en artikel som handlar om barns integritet. Detta har jag skrivit om innan men eftersom jag fortfarande hör dessa situationer får man ge en uppdatering.

Man tvångskramar inte, man tvångspussar inte. Man behöver inte kramas när man ska gå, när man ses, det finns ingen lag på det, det handlar inte om hyffs eller bra uppfostran.

Min dotter är vad man kallar "blyg" vid sociala nya sammanhang och det anser vi vara okej. Det är ingenting vi lägger någon vikt vid. Ibland har det säkerligen kommit ur en kommentar från våra munnar "ja, hon är lite blyg" men i samma andetag har man förstått hur jäkla fel och nedlåtande det låter i hennes små öron. Vi vill inte att vår unge ska vara lättsam med alla människor, man har inte kemi med alla och det är okej. Man får luta sig tillbaka, iaktta situationen och sen kan man börja anpassa sig. Så funkar ju alla människor och även människor i små kroppar (kallas: barn). Vi vuxna kan kallprata om vädret vid osäkerhet. Vi har säkert hamnat i samma rum med någon där allting bara känns oerhört skumt, så vi vet ju hur det är. Men ett barn kan inte småprata om vädret för att försöka dölja det osäkra som finns i rummet.

Min unge behöver heller inte kramas, eller pussa någon. Du ska inte kasta dig över henne. Hon kan väldigt klart och tydligt säga "ja" och "nej". Hon väljer själv vem hon vill sitta hos i knäet, krama eller gosa med. Jag och hennes pappa vill inte att hon ska gå som en programmerad robot och krama alla hejdå eller hej.

Vi vill bygga vår dotter stark, självsäker och med egen stark vilja. Hon har redan nu en väldigt stark personlighet och säger ifrån väldigt tydligt (väldigt) och det respekterar vi samtidigt som vi ibland måste göra saker (såklart). Vår dotter kan tala för sig.

Svärfar knackade på dörren kl 10 på kvällen. Chanélle och jag blir lite rädda för vi förstod inte vem det kunde vara. Ser genom rutan att det var farfar. Farfar kommer in i hallen, pratar lite och sen sätter sig på huk, sträcker ut armarna och frågar "kan jag få en kram?" varpå min unge går från köket till hallen och VISAR att hon VILL krama sin farfar och stannar sedan kvar hos honom tills han åker igen. Det är kärlek. Precis på det sättet SKA det vara. När hon kommer innanför dörren hos ML och farfar skiner hon upp som en sol. Jag och hennes pappa blir lika rörda varje gång. Det är trygghet och det är så det ska vara.

Jag kan tänka mig att många som har starka åsikter, är väldigt tydliga med vilka gränser man har kring sitt barn kan uppfattas som "svåra" när det gäller att vara runt deras barn. Jag vet att det säkert finns någon som tänker "jag vågar knappt prata med C för hennes mamma och pappa är så petiga och allt man säger är fel" (detta är något jag själv upplevt vara lite jobbigt men då får man prata med den personen) Men jag känner att jag bjuder på den i så fall. Använder man sitt sunda förnuft så brukar det mesta faktiskt gå bra. Men om du fortfarande anser att det är svårt så ger jag dig två nyckelregler ställa dig själv i olika situationer.
- hade jag velat bli behandlad såhär? Tex en tvångskram. Nej, det hade blivit lite märkligt va?
- vad är det värsta som kan hända?
T.ex. Chanélle kan ibland leka med maten vid bordet (hälla sin dricka i sin mat. PIK till Chanélles pappa ;-) ) ja, det blir kanske lite att torka efter vi ätit. Det kan ibland vara lite jobbigt ja.

Fråga vårt barn innan du tar dig "rättigheter".


Likes

Comments

Okej. Vi tar och snackar om det här med näthat...återigen..

Det här med att kommentera spydiga, onödiga och tråkiga kommentarer. Varför?
Man ser det överallt. För att inte tala om kändisar och offentliga människor. Där haglar det över med sådana kommentarer. Vad är det som får dig tro att du har rätt att klanka ner på en människa eller ens dela med dig av din negativa åsikt? Varför kan du inte bara rulla vidare i ditt flöde?

Gång på gång ser man detta fenomen, personer kör med "alla har rätt till sin åsikt" - Ja, absolut har du det. Men är den så viktig för dig att förmedla när du vet att den är negativ?!

Ett exempel:
Jag lägger upp en bild på vårt nya kök i en facebookgrupp för att JAG är nöjd och vill dela med mig till andra. (Jag vet vilken djungel det är att välja rätt kök och kanske kan inspirera någon annan) Jag får jättepositiv respons och personer tycker det är jättefint. Men sen bland dessa kommentarer sticker det här jäkla trollen upp.

En skriver "haha, vad är det att inspireras av?" Eller en annan som skriver "Lite färg så ser så kalt ut"

Nu ligger jag ju inte och gråter över detta. Det är heeelt okej med mig att du inte gillar min stil och jag räknar även med detta. Alla gillar olika. Men jag kommer liksom inte skriva " det har du fasiken rätt i, jag river ner det och sätter in röda luckor istället" 

Jag undrar verkligen vad som driver dessa människor. Vad händer innanför pannbenet innan dom trycker skicka? De kan ju tydligt se att köket är MIN stil och jag är jättenöjd. De vet mycket väl om att denna kommentaren får mig att bli ledsen. Varför trycker man på skicka? Vad är det man vill vinna? 
Jag tycker uppriktigt att detta är så intressant. Varför har människor behov av att göra ner andra människor?

Nu är ju detta bara ett exempel men sånt här existerar överallt. Hur ska man lyckas utrota dessa nättrollen?! 

Nej, hörni. Nu ska jag gå och sätta mig i mitt inspirationslösa kök. 😉 






Likes

Comments

Vad som skulle bli "ett litet tag, max några månader" blev ca ett helt år. Ett helt år av stress, inget eget hem, planering, känslostormar och allt däremellan. Bådas tålamod har testats, relationen har prövats åtskilliga gånger då man dragits åt olika håll. Man har velat finna tid tillsammans men i bakhuvudet har man vetat att husprojektet har fått bli lidande och stått still.

Vi har möt många motgångar som gjort allting svårt, både ekonomiska och känslomässiga. För mig har det varit mycket ensamtid, jag har i princip levt som ensamstående under ungefär hela den här tiden. Det har varit väldigt tufft men det har samtidigt gett mig väldigt mycket lärdom om inte ett väldigt bättre tålamod. Nu har det övergått till ensamtid med 2 barn, vilket än så länge har gått väldigt bra!

Dessa månaderna har bestått utav stress, stress och enbart stress. Tanken och känslan av att inte ha ett eget hem har verkligen tärt på en, på alla möjliga vis. Vi trodde aldrig när vi började denna resa att den skulle bli så ofantligt lång, att vi skulle möta så många hinder och hur mycket krafter det tagit från oss båda. Man har velat räcka till överallt men kroppen har liksom inte orkat. Man har haft 1000 saker i huvudet och har inte kunnat sortera ut allt och få ordning eller kunna planera något, för man vet att man kan inte släppa projektet.

Från att vi "bara skulle göra det där" slutade det med att allting rivits ut och gjorts om. All hjälp vi fått från vänner, familj är helt ovärderlig. Så tacksam för alla som velat hjälpa oss!

Äntligen kan vi se ett ljus i denna oändliga tunnel och det känns helt underbart!

Likes

Comments

Dagarna börjar ställa in sig mer och mer för varje dag. Det är mycket soffläge för oss. Energin är inte riktigt där ännu, men kommer sakta men säkert. Det är tufft att vara själv med med bara ett barn från morgon till läggdags, så med två barn är det lite mer tufft.

Snart är vårt hus klart och jag har nog aldrig längtat så mycket till något.

När man ska leka med sitt barn och helt plötsligt bara går dom. Så jag satt själv och lekte med lera, haha.

Likes

Comments

Sponsrad tävling

Tävlingsdags!

Ni har chans att vinna en Twistshake i valfri storlek, med tillhörande super-mixer och pulverbehållare.

Gå in på min instagram : theodorawinther för att läsa mer och delta! Lycka till! 💕😘

Glöm inte att rabattkoden - theodorawinther20 ger er 20% på ert köp hos twistshake!

Likes

Comments

Vår fina flaska från twistshake 👌🏼

I samarbete med twistshake har jag fått dela med mig utav ett supererbjudande till mina följare. 20 % i deras webshop (gäller även rabatterade produkter) uppge theodorawinther20 🍼👶🏼

Likes

Comments

För exakt 8 dagar sedan anlände mini till världen. Jag som var tvärsäker på att jag skulle gå över tiden. Hon föddes i vecka 39+2. När vi kom hem drabbades jag av världens förkylning samtidigt som man inte sovit på över ett dygn, kroppen var väldigt sliten och trött. Men kroppen var även fylld med så mycket kärlek. Jag är helt förälskad i min lilla mini💕tänker ofta på hur tiden gått så fort, svårt att föreställa sig att Chanélle varit såhär liten.

Allting har gått superbra. Det har varit några dagar själv med barnen vilket jag kände mig jättenervös inför, hur man ska räcka till och hur man löser vissa situationer. Men allting har gått jättebra än så länge. Det har varit mycket gos och en nyfiken storasyster. Just nu är jag fortfarande i "anpassningsläge", inte smält allting riktigt ännu men nu känns det som att man börjar få koll på allt, det tar ju sin lilla tid även med ett eller tre barn.

Nu är det även sista biten med huset som ska bli klart. Min sambo sliter dag ut och dag in och jag har tagit hand om vår dotter och nu övergår det till två barn plus pluggande. Men denna tiden kommer antagligen att gå väldigt fort förbi och sedan kan vi leva ett "vanligt liv" igen.


Likes

Comments

Jag har så dåligt samvete till mitt barn för att jag inte orkar någonting. Graviditeten började inte roligt. De första veckorna bestod av enorm trötthet, illamående och varje gång jag åt så kom det upp lika fort igen. I flera veckors tid var det på det viset. När jag väl blivit "mig själv" igen så fick jag en fruktansvärd foglossning som resulterade i att jag knappt kunde röra mig. Jag kunde inte resa mig från sängen utan att jag nästan grät. Min sambo fick vara hemma för att ta hand om vår dotter (inklusive mig).

Nu mot slutet är jag såå trött, energilös och helt orkeslös. Huvudet är fullt med energi men kroppen har redan från början känts helt matt. Men trots att jag spenderar varenda minut med min dotter och vi myser hela tiden så får jag ändå så dåligt samvete. Jag vill ha tillbaka min kropp så jag kan stimma rundor och få tillbaka min energi. Sedan måste man ju göra allt det där tråkiga och viktiga i vardagen och då blir det knappt energi till allt annat känns det som. Men jag får tänka att jag har måååånga år med min dotter framöver. Det är så kort tid kvar.

Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Jag hoppas inte det i alla fall.

Våra dagar spenderas ofta såhär (speciellt denna veckan då jag vaknat med en fruktansvärd huvudvärk VARJE dag sedan måndags)

Likes

Comments

Förhoppningsvis sista besöket hos barnmorskan idag. Jag är beräknad den 14 september men om jag får bestämma vill jag att hon kommer snart. Men nu har bebisen i alla fall fixerat sig och är redo. Måttet hade sjunkit denna gången också och låg ännu en gång under kurvan men eftersom det är så nära så slapp jag ett tillväxtultraljud. Men det var ingen fara vilket lugnade mig.

Idag är jag exakt i vecka 38+5 och BB-väskan är fortfarande inte packad, så dumt. Men i förrgår började jag lägga fram lite. Känns lite overkligt att det är så nära nu så jag har inte tänkt på att packa den. Momentet att packa väska mitt i värkarbete är kanske inte det bästa så ikväll får jag fixa det! Jag har nästan glömt allt man behöver ha med sig. Kommer ihåg första väskan hur man googlade allt och packade med sig på tok för mycket och onödiga grejer, man visste ju ingenting så det var ju bra att vara på den säkra sidan.

Alla bebiskläder är i alla fall tvättade, men inte lagda i lådan. Så det blir dagens måste.

Nu är man inte lika kaxig och pigg längre. Svullen och trött. Energin räcker inte till mycket.👇🏼

Likes

Comments

Okej, så låt oss återigen tala om det här med åsikter och negativitet under gravidteter och livet efter graviditeten. Jag känner att jag måste ventilera mig och jag hoppas att någon mer trillar in här som är/varit i samma sits.

Under hela graviditeten har jag fått möta måånga kommentarer eller mer "uppläxnings"-kommentarer om huruvida vi valt att skaffa barn tätt. Det är tröttsamt att höra på och det är absolut ingenting som gynnar mig att höra. En i min släkt uttryckte sig direkt efter vi sagt:
- "Chanélles ska få en lillasyster."
- "men nej! Du skämtar va?! Det kommer ju bli jättejobbigt för dig/er"

Jag behöver nog inte förklara hur jag mådde och kände mig resten av den dagen.. Det hade räckt med ett "grattis, vad kul"

Återigen som alla graviditeter medför är dom här förbannade j*vla kommentarerna om hur allt kommer bli, hur trött man kommer vara, hur tiden inte räcker till, hur förhållandet kommer ta stryk, hur du inte kommer få sova och inte få någon tid över till något annat. Det som är det mest komiska i hela den här situationen är att personerna som har åsikter och inte är rädda för att "läxa upp" lilla mig, det är personer som inte ens har tätt mellan barnen eller kanske bara har ett barn. Så snälla, förklara för mig hur de kan vara experter då?!

Häromdagen googlade jag i panik (hormonrus och känslostormar) om något positivt om att få barn tätt. Jag ville få stöd på något vis och veta att det finns positivt också. Hittade en grupp på Facebook "pseudotvillingar" och skrev ett inlägg om hur jag mött kommentarer och var i panik när det nu närmade sig. Det strömmade in peppande kommentarer vilket kändes så skönt! Detta var även kommentarer och åsikter från de som HAR erfarenheten och inte låtsas-experter.

Man ska aldrig någonsin yttra sig om hur livet varit med sina barn varesig du har 1 eller 7 st. (Såvida ingen frågar såklart) för ALLA barn ör olika. Det är bara så det är och kommer alltid vara. Alla barn har olika behov att bemöta, vissa barn behöver mer utav något annat än andra barn. Var expert på ditt eget barn när det gäller din uppfattning om er första tid tillsammans, för min tid med mitt barn var garanterat inte likadan. 

Jag återkommer med hur livet blir med två barn med ca 16 månaders ålderskillnad. Tack för mig 👍🏼

Likes

Comments