Header

Låååång paus från bloggen. Tycker jag blivit värdelös på detta med bloggandet. Men mamma till två plus plugg, då blir de inte tid över till så mycket annat. MEEEEN. Lite bilder på huset får jag ju dela med mig av.

Köket har vi inte kaklat ännu, vi vet inte vad vi vill ha. De som känner mig vet ju att jag inte är proffs på att bestämma mig, mitt huvudord och mest använda ord är "kluven".

Att vi valde en köksö är nog de bästa beslutet. Sååå mycket yta att vara på!

Här är även lite detaljer som vi valt att ha i köket. Ljusslingan under köksön var mannens idé, jag kände lite "öh" på den. Men det blev faktiskt jättefint, speciellt när man enbart har denna tänd i köket.

Ja, ett hål i väggen ville jag ha.. Jag tycker det är sååå fint när man kan använda detta utrymme till en fin detalj. (Har inte hunnit handla någon inredning än, vet inte ens vad jag vill ha)

Vi har valt att behålla lite av de gamla i huset, vilket har blivit balkarna. Detta tycker jag är sååå snyggt, speciellt mot de vita som skapar en kontrast. Det var också något som jag tyckte var viktigt när vi renoverade. Lamporna var återigen mannen idé men tycker de blev otroligt bra. (Fler bilder på balkar kommer i något annat inlägg då vi har valt att spara de på flera ställen)

Likes

Comments

Förstår att många är nyfikna på huset och hur allt ser ut. Vi får ta lite bilder eftersom alla hört vårt tjat om huset över ett år. Men vi börjar med toaletten, det är svårt att få rättvisa bilder men tycker ändå dessa är helt okej!

Likes

Comments

Kom över en artikel som handlar om barns integritet. Detta har jag skrivit om innan men eftersom jag fortfarande hör dessa situationer får man ge en uppdatering.

Man tvångskramar inte, man tvångspussar inte. Man behöver inte kramas när man ska gå, när man ses, det finns ingen lag på det, det handlar inte om hyffs eller bra uppfostran.

Min dotter är vad man kallar "blyg" vid sociala nya sammanhang och det anser vi vara okej. Det är ingenting vi lägger någon vikt vid. Ibland har det säkerligen kommit ur en kommentar från våra munnar "ja, hon är lite blyg" men i samma andetag har man förstått hur jäkla fel och nedlåtande det låter i hennes små öron. Vi vill inte att vår unge ska vara lättsam med alla människor, man har inte kemi med alla och det är okej. Man får luta sig tillbaka, iaktta situationen och sen kan man börja anpassa sig. Så funkar ju alla människor och även människor i små kroppar (kallas: barn). Vi vuxna kan kallprata om vädret vid osäkerhet. Vi har säkert hamnat i samma rum med någon där allting bara känns oerhört skumt, så vi vet ju hur det är. Men ett barn kan inte småprata om vädret för att försöka dölja det osäkra som finns i rummet.

Min unge behöver heller inte kramas, eller pussa någon. Du ska inte kasta dig över henne. Hon kan väldigt klart och tydligt säga "ja" och "nej". Hon väljer själv vem hon vill sitta hos i knäet, krama eller gosa med. Jag och hennes pappa vill inte att hon ska gå som en programmerad robot och krama alla hejdå eller hej.

Vi vill bygga vår dotter stark, självsäker och med egen stark vilja. Hon har redan nu en väldigt stark personlighet och säger ifrån väldigt tydligt (väldigt) och det respekterar vi samtidigt som vi ibland måste göra saker (såklart). Vår dotter kan tala för sig.

Svärfar knackade på dörren kl 10 på kvällen. Chanélle och jag blir lite rädda för vi förstod inte vem det kunde vara. Ser genom rutan att det var farfar. Farfar kommer in i hallen, pratar lite och sen sätter sig på huk, sträcker ut armarna och frågar "kan jag få en kram?" varpå min unge går från köket till hallen och VISAR att hon VILL krama sin farfar och stannar sedan kvar hos honom tills han åker igen. Det är kärlek. Precis på det sättet SKA det vara. När hon kommer innanför dörren hos ML och farfar skiner hon upp som en sol. Jag och hennes pappa blir lika rörda varje gång. Det är trygghet och det är så det ska vara.

Jag kan tänka mig att många som har starka åsikter, är väldigt tydliga med vilka gränser man har kring sitt barn kan uppfattas som "svåra" när det gäller att vara runt deras barn. Jag vet att det säkert finns någon som tänker "jag vågar knappt prata med C för hennes mamma och pappa är så petiga och allt man säger är fel" (detta är något jag själv upplevt vara lite jobbigt men då får man prata med den personen) Men jag känner att jag bjuder på den i så fall. Använder man sitt sunda förnuft så brukar det mesta faktiskt gå bra. Men om du fortfarande anser att det är svårt så ger jag dig två nyckelregler ställa dig själv i olika situationer.
- hade jag velat bli behandlad såhär? Tex en tvångskram. Nej, det hade blivit lite märkligt va?
- vad är det värsta som kan hända?
T.ex. Chanélle kan ibland leka med maten vid bordet (hälla sin dricka i sin mat. PIK till Chanélles pappa ;-) ) ja, det blir kanske lite att torka efter vi ätit. Det kan ibland vara lite jobbigt ja.

Fråga vårt barn innan du tar dig "rättigheter".


Likes

Comments

Okej. Vi tar och snackar om det här med näthat...återigen..

Det här med att kommentera spydiga, onödiga och tråkiga kommentarer. Varför?
Man ser det överallt. För att inte tala om kändisar och offentliga människor. Där haglar det över med sådana kommentarer. Vad är det som får dig tro att du har rätt att klanka ner på en människa eller ens dela med dig av din negativa åsikt? Varför kan du inte bara rulla vidare i ditt flöde?

Gång på gång ser man detta fenomen, personer kör med "alla har rätt till sin åsikt" - Ja, absolut har du det. Men är den så viktig för dig att förmedla när du vet att den är negativ?!

Ett exempel:
Jag lägger upp en bild på vårt nya kök i en facebookgrupp för att JAG är nöjd och vill dela med mig till andra. (Jag vet vilken djungel det är att välja rätt kök och kanske kan inspirera någon annan) Jag får jättepositiv respons och personer tycker det är jättefint. Men sen bland dessa kommentarer sticker det här jäkla trollen upp.

En skriver "haha, vad är det att inspireras av?" Eller en annan som skriver "Lite färg så ser så kalt ut"

Nu ligger jag ju inte och gråter över detta. Det är heeelt okej med mig att du inte gillar min stil och jag räknar även med detta. Alla gillar olika. Men jag kommer liksom inte skriva " det har du fasiken rätt i, jag river ner det och sätter in röda luckor istället" 

Jag undrar verkligen vad som driver dessa människor. Vad händer innanför pannbenet innan dom trycker skicka? De kan ju tydligt se att köket är MIN stil och jag är jättenöjd. De vet mycket väl om att denna kommentaren får mig att bli ledsen. Varför trycker man på skicka? Vad är det man vill vinna? 
Jag tycker uppriktigt att detta är så intressant. Varför har människor behov av att göra ner andra människor?

Nu är ju detta bara ett exempel men sånt här existerar överallt. Hur ska man lyckas utrota dessa nättrollen?! 

Nej, hörni. Nu ska jag gå och sätta mig i mitt inspirationslösa kök. 😉 






Likes

Comments

Vad som skulle bli "ett litet tag, max några månader" blev ca ett helt år. Ett helt år av stress, inget eget hem, planering, känslostormar och allt däremellan. Bådas tålamod har testats, relationen har prövats åtskilliga gånger då man dragits åt olika håll. Man har velat finna tid tillsammans men i bakhuvudet har man vetat att husprojektet har fått bli lidande och stått still.

Vi har möt många motgångar som gjort allting svårt, både ekonomiska och känslomässiga. För mig har det varit mycket ensamtid, jag har i princip levt som ensamstående under ungefär hela den här tiden. Det har varit väldigt tufft men det har samtidigt gett mig väldigt mycket lärdom om inte ett väldigt bättre tålamod. Nu har det övergått till ensamtid med 2 barn, vilket än så länge har gått väldigt bra!

Dessa månaderna har bestått utav stress, stress och enbart stress. Tanken och känslan av att inte ha ett eget hem har verkligen tärt på en, på alla möjliga vis. Vi trodde aldrig när vi började denna resa att den skulle bli så ofantligt lång, att vi skulle möta så många hinder och hur mycket krafter det tagit från oss båda. Man har velat räcka till överallt men kroppen har liksom inte orkat. Man har haft 1000 saker i huvudet och har inte kunnat sortera ut allt och få ordning eller kunna planera något, för man vet att man kan inte släppa projektet.

Från att vi "bara skulle göra det där" slutade det med att allting rivits ut och gjorts om. All hjälp vi fått från vänner, familj är helt ovärderlig. Så tacksam för alla som velat hjälpa oss!

Äntligen kan vi se ett ljus i denna oändliga tunnel och det känns helt underbart!

Likes

Comments

Dagarna börjar ställa in sig mer och mer för varje dag. Det är mycket soffläge för oss. Energin är inte riktigt där ännu, men kommer sakta men säkert. Det är tufft att vara själv med med bara ett barn från morgon till läggdags, så med två barn är det lite mer tufft.

Snart är vårt hus klart och jag har nog aldrig längtat så mycket till något.

När man ska leka med sitt barn och helt plötsligt bara går dom. Så jag satt själv och lekte med lera, haha.

Likes

Comments

Sponsrad tävling

Tävlingsdags!

Ni har chans att vinna en Twistshake i valfri storlek, med tillhörande super-mixer och pulverbehållare.

Gå in på min instagram : theodorawinther för att läsa mer och delta! Lycka till! 💕😘

Glöm inte att rabattkoden - theodorawinther20 ger er 20% på ert köp hos twistshake!

Likes

Comments

Vår fina flaska från twistshake 👌🏼

I samarbete med twistshake har jag fått dela med mig utav ett supererbjudande till mina följare. 20 % i deras webshop (gäller även rabatterade produkter) uppge theodorawinther20 🍼👶🏼

Likes

Comments

För exakt 8 dagar sedan anlände mini till världen. Jag som var tvärsäker på att jag skulle gå över tiden. Hon föddes i vecka 39+2. När vi kom hem drabbades jag av världens förkylning samtidigt som man inte sovit på över ett dygn, kroppen var väldigt sliten och trött. Men kroppen var även fylld med så mycket kärlek. Jag är helt förälskad i min lilla mini💕tänker ofta på hur tiden gått så fort, svårt att föreställa sig att Chanélle varit såhär liten.

Allting har gått superbra. Det har varit några dagar själv med barnen vilket jag kände mig jättenervös inför, hur man ska räcka till och hur man löser vissa situationer. Men allting har gått jättebra än så länge. Det har varit mycket gos och en nyfiken storasyster. Just nu är jag fortfarande i "anpassningsläge", inte smält allting riktigt ännu men nu känns det som att man börjar få koll på allt, det tar ju sin lilla tid även med ett eller tre barn.

Nu är det även sista biten med huset som ska bli klart. Min sambo sliter dag ut och dag in och jag har tagit hand om vår dotter och nu övergår det till två barn plus pluggande. Men denna tiden kommer antagligen att gå väldigt fort förbi och sedan kan vi leva ett "vanligt liv" igen.


Likes

Comments

Jag har så dåligt samvete till mitt barn för att jag inte orkar någonting. Graviditeten började inte roligt. De första veckorna bestod av enorm trötthet, illamående och varje gång jag åt så kom det upp lika fort igen. I flera veckors tid var det på det viset. När jag väl blivit "mig själv" igen så fick jag en fruktansvärd foglossning som resulterade i att jag knappt kunde röra mig. Jag kunde inte resa mig från sängen utan att jag nästan grät. Min sambo fick vara hemma för att ta hand om vår dotter (inklusive mig).

Nu mot slutet är jag såå trött, energilös och helt orkeslös. Huvudet är fullt med energi men kroppen har redan från början känts helt matt. Men trots att jag spenderar varenda minut med min dotter och vi myser hela tiden så får jag ändå så dåligt samvete. Jag vill ha tillbaka min kropp så jag kan stimma rundor och få tillbaka min energi. Sedan måste man ju göra allt det där tråkiga och viktiga i vardagen och då blir det knappt energi till allt annat känns det som. Men jag får tänka att jag har måååånga år med min dotter framöver. Det är så kort tid kvar.

Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Jag hoppas inte det i alla fall.

Våra dagar spenderas ofta såhär (speciellt denna veckan då jag vaknat med en fruktansvärd huvudvärk VARJE dag sedan måndags)

Likes

Comments