View tracker

Rubriken är ifrån låten jag länkade i förra inlägget. Det är min favrotirad i hela låtens text.

Har ni någon gång träffat en människa, som gör er till en bättre människa, dubbelt så mer kreativ, dubbelt så rolig, dubbelt så klok och dubbelt upp på allting? Det kanske är svårt att förstå vad jag menar med en dubblad personlighet, men när det väl händer er kommer ni förstå precis vad jag menar.

Killen jag träffade för si sådär 5 månader sedan var en sån person. Jag tyckte om mig själv när jag var med honom, han fick fram den bästa sidan utav mig.

Jag tror det är därför jag har så svårt att släppa taget om honom. Visst finns det personer man bara älskar att vara med och som man alltid är sig själv med, men det här är en annan sak. Man älskar att vara med personen för personen i sig är helt underbar men man älskar också sig själv när man är med denna personen. Jag vet inte, helt ärligt, jag vet inte vad jag nyss har skrivit, jag kan inte få ut det i en text. Om det är någon som förstår vad jag menar så får ni gärna försöka formulera om det bättre än vad jag lyckades med.

Kram !


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Sitter återigen och tänker på hur många det finns där ute. hur många som skulle dö för dig. hur många tjejer som skulle göra vad du än ber de om. När som, vad som. Bland alla dessa, så valde du mig. Det känns helt galet fel. Vad har jag gjort? Är jag verkligen så speciell så att jag är värd dig?

Jag väntar. Andas & Väntar. Väntar på att du ska vakna upp en dag och inse vilket dåligt haff du gjorde den där dagen. Att du kan få så mycket bättre. Men här är vi nu, du och jag. För varje dag som går känns det bara mer och mer rätt. Faktiskt. Om det nu kan kännas mer rätt. Det enda som tar emot är min rädsla, allt är så speciellt med dig, inte minst du utan allting omkring dig. En annan skulle inte förstå vad jag menar utan bara kasta sig rätt ut, men jag är rädd att förlora dig eller allra mest såra och förstöra för mig själv.

Sen kommer man till vägskälet. Klippavsatsen. Ska man stanna kvar, njuta av utsikten och leva i nuet eller är det dags att våga hoppa? Kasta sig ut mot avgrunden och offentligheten som väntar där nere som hungriga hyenor efter att få kasta vassa knivar i ryggen på en. Hur blir man bemött? Allt kan vända så fort, det har jag märkt en gång. Men en gång till? Hur blir det då? Är det värt att kanske riskera något så fint som i rampluset kan slitas sönder på några få sekunder. Är det tid nog att hoppa? Är det tid nog att lita på dig, som säger att det är dags? Jag vet inte. Just nu är allt så perfekt. Tanken av att det skulle kunna bli bättre är svår att finna. Tårarna bränner nästan i ögonen bara av tanken att ge upp på grund av feghet. De är inte värt att offra sig själv av rädsla för omvärldens åsikter. Aldrig.

Men ändån. Jag är feg. Så jävla feg.

Hur ska jag veta om jag kan flyga om jag inte har provat? Kanske var knuffen som inträffade senast den knuff jag behövde för att våga? Våga att ens tänka tanken på att hoppa. För om sanningen ska fram, så vet jag, innerst inne, oavsett om jag väljer att tro på det eller inte, att du fångar mig. Om jag ens någonsin faller, jag tvivlar på det. ‘Cause you’re my own little heaven.

Likes

Comments

Varje gång jag hör någon säga hans namn så gör det ont i mig. Varje gång jag bläddrar igenom Twitter och ser någon som lagt ut en bild på honom blir jag nästan tårögd av alla minnen som nu bara är just minnen.

Jag saknar hans närhet, hans skratt och dåliga skämt. Sättet han såg på mig och hur bekväm jag kände mig med honom. Kvällen vi träffades går som repeat i mitt huvud. Samtidigt som jag ångrar allting vill jag bara spola tillbaka tiden och uppleva det igen. Kommer ihåg de första orden vi sa till varandra, hur vi satt där i soffan och skrattade som om vi hade känt varandra i flera år men vi bara känt varandra i några timmar. Hur du övertalade mig att följa med till hotellet på efterfest, hur jag oplanerat, både från din och min sida sov över i ditt hotellrum. Hur vi sent på natten satt och spelade fifa medan solen höll på att gå upp igen. Hur jag somnade med huvudet emot din bara bröstkorg och hur du väckte mig på morgonen dagen efter. Hur svårt det var att säga hejdå, hur svårt det var att inse att allt detta hänt. Hur konstigt det kändes att det inte kändes konstigt.

Jag minns allt, i minsta detalj, även ifall alkoholen tog över en del så finns det inte en enda minneslucka ifrån den kvällen. Det jag minns allra mest är ''Hello'' och ''Bye'' att sådan enorm lycka kunde övergå till sådan enorm smärta på bara en dag.

Det värsta är att hålla allt för mig själv, att veta att jag inte får berätta för någon, att inte kunna prata ut med någon utan bara med mig själv. Jag kommer även ihåg våra desperata försök att hålla kontakten, men det fungerade inte. Det försvann, jag sårade dig, du sårade mig tillbaka och att vara i två olika länder gör att man inte kan reda ut saker på samma sätt. Det  var snart 5 månader sedan vi träffades, även om vi bara träffats en gång så är du en av mina favorit personer, den jag saknar mest och den jag egentligen vill spendera alla mina vakna timmar med.

Om en månad ses vi igen, allt jag vill är att det ska vara som det var den kvällen, att allt ska vara som det var första gången vi träffades som ett bevis på att det var äkta. Jag saknar dig, det känns som du tog en del av mig med dig när du sa hejdå. Vi är inte klara, det finns så mycket mer som inte är sagt och gjort. Men jag vill inte erkänna det för dig för jag är rädd. Livrädd. Rädd för att kasta mig över stupet där flera tusentals hyenor väntar nedanför.

Likes

Comments

..... Efter att ha sagt ''Ska aldrig skaffa en blogg'' flera gånger till mina vänner. Vad fick mig att ändra mig?

Jo, det som fick mig att skaffa en blogg trots mina hårda och  bestämda ord var av anledningen att jag älskar att skriva. Denna bloggen kommer inte vara en livsstils blogg, inte nu i alla fall. Det kommer vara lite som en dagbok, min dagbok som du kan läsa. En dagbok där jag skriver av mig om jobbiga, glada, intressanta, ointressanta, löjliga, konstiga och kanske inspirerande saker som händer i mitt liv fast anonymt.

Jag kommer inte driva denna bloggen på statistiken, jag kommer driva den för att kunna skriva av mig. Faktum är att jag totalt kommer skita i statistiken och vem/vilka som läser den. Men om det är någon liten jävel där ute som läser så ville jag bara förklara läget.😜

Vem är jag då? Jo vi kan kalla mig för L. Linn, Lydia, Linnea, Louise, Lova? Ja, vem vet. Jag är i alla fall en tjej, väldigt ung tjej som har mycket tankar i mitt huvud, jobbiga som glada tankar, minnen som gnager, dåliga som bra. Därav är en dagbok det självklara för mig.

My Own Little Heaven, hur ska ni tolka det namnet då? jo, det kommer ni förstå om ni fortsätter kika in här.

Kram på er, L 

 


Likes

Comments