View tracker

​En svår förklarlig sak som ingår i alla fall i min OCD är när min tvångssyndrom blir arg på mig. När jag försöker förklara detta för någon nästan skrattar dem. "Vadå den blev arg på dig?" Ja okej för det första låt mig bara förklara att JAG är en sak och mitt OCD är en annan. Jag är inte mitt tvång, det är en vad ska man säga ..ja vi säger sjukdom då. Det är inte som en personlighet, det påverkar min personlighet ja men det är inte jag. Det är inget jag har valt det är någonting jag tvingas leva med. Jag blir så arg när folk förolämpar det som att det inte är någonting..Vet du hur svårt det är? Nej säg inget då. Men alltså när det går fel o inte blir som tvånget vill blir den arg på mig. Bara för att ge ett exempel för att förstå det. Jag var i Stockholm i helgen med två kompisar och vi råkade ta fel tåg i tunnelbanan vilket gjorde att vi skulle få åka tillbaka och åka en omväg som gjorde att vi kom sent till dit vi skulle.  Låter inte som en stor grej och det var det inte heller det händer alla. Men mitt tvångssyndrom tyckte något helt annat för i mitt huvud hade jag planerat hur hela dagen skulle bli. Någonting gick snett och mitt tvång blev rasande på mig. Återigen jag vet det låter konstigt men det är så det är. (Jag är inte schizofren ,inget fel med folk som är det det är inte det jag säger utan bara att jag är inte det.) Ja och det var nog en av dem gångerna som den blivit mest arg. Vilket ledde till att jag sa saker till mina vänner som jag inte menade utan det var som att tvånget pratade åt mig. Så efter några saker jag råkade säga höll jag tyst och försökte att inte säga ett ord förrns vi var framme plus att jag också stack nageln hårt i mitt finger för att istället låta mitt tvång ta ut ilskan på fingret. 

En annan sak är när jag låter bli att göra vissa saker som mitt tvång vill eller utsätter mig för sånt mitt tvång inte vill göra då kan jag också känna i hela kroppen att den är arg typ.

Men det är svårt att förklara och troligtvis svårt att förstå vad jag menar men det är som att jag har en extra person inom mig som blir arg när det går fel. Lättare kan jag inte förklara det men jag hatar det och det gav mig sjukt mycket ångest samtidigt som jag var så arg att jag skakade. Allvarligt talat. 

Jag kanske låter väldigt sur i dem flesta inlägg men jag försöker inte vara sur utan bara mer förklara vad OCD är och även vad man inte borde göra typ. (Förutom i inlägget om falska förhoppningar då var jag sur, och pratade med henne om det och jag kan bli av med tvånget det kommer bara ta en jävla tid) Jag har avslutat min behandling på BUP för jag är för gammal och går inte hos någon annan och får därför ingen hjälp så kan därför inte säga att jag går mot bättringsvägen just nu. Därför försöker jag nu istället förklara om tvångssyndrom för många förstår inte alls vad det innebär.

I alla fall hoppas jag ni lär er nått av min blogg eller har någon nytta av den. Till nästa gång Hadee!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

OCD består av rädsla, ångest och oro. Föreställ dig att hela din vardag består av dem tre orden, den största delen av din dag går åt dem känslorna och är dem inte åt det hållet kanske det istället är panik för att pappret blev snett eller att du trampa på en ruta fel. Så lite räcker för att förstöra din dag helt. Missförstå mig inte självklart är man glad och alla andra känslor är också en del av vardagen men ofta tar dem andra tre över. Det är svårt att förstå men man har många fobier som inte andra förstår sig på alls och vissa är bara vanliga fobier. Som om du skulle försöka få mig in i en hiss skulle jag ha panik inte bara över att åka hissen utan att ens titta på den eller att se någon annan gå in i en hiss. Det finns många som har hiss fobi det är vanligt antar jag. När jag ser någon gå in i en hiss får jag direkt bilder i huvudet av att hissen går sönder och personen är fast eller kläms i hissdörren, speciellt när det är någon jag känner. Jag har fastnat i en hiss en gång men det är inte därifrån jag fått min fobi men det gjorde det inte direkt bättre.

Okej så det var ett enkelt och förståeligt exempel på rädslor under vardagen. En annan kan vara att jag inte ska hinna klart att skriva in alla siffror från pappret in i datorn (en sak jag gör på mitt jobb just nu, mer än bara skriva in men svårt att förklara så säger bara så) innan klockan blir 15:00. Så jag hetsar och stressar för att knappa in dem dumma siffrorna. Varför? För att jag tror att någon ska dö om jag inte hinner? Nej ända tanken jag får är "Okej du måste göra klart detta pappret innan 15:00 annars.." inget mer, men den obehagliga känslan av annars... annars vad? Jag vet inte , men jag vill inte veta heller och det får mig att göra det antar jag.

Ett annat exempel är att stå på en balkong. Jag erkänner det är fånigt balkonger är ju mysiga och ni vet men jag tycker det är obehagligt. För efter en stund får jag bilder som jag inte vill ha. Att jag ska hoppa ner från den , att jag ska kasta ner någon, att jag ska försöka balansera på räcket och ramlar ner. Jag vet det är inget som jag skulle göra men bilderna blir starka och det känns som min kropp bokstavligt säger "gör det". Min känsla i kroppen säger det. Så jag går in igen.

Vad jag försöker säga med detta är att även om du inte vet om en person du känner har OCD eller inte den kanske bara har fobi, Det kan vara en enligt dig jätte fånig sak som jag vet inte vara rädd för kottar, men för den personen är det mer än en klump trä (eller vad det nu är egentligen). Så det spelar ingen roll vilken anledning den inte vill göra något tvinga den inte låt personen göra det i sin egna takt. För att tjata på den hjälper ingenting till gör det möjligtvis bara värre. Personen kanske gör det ändå för din skull och ser okej ut men håller inne en panikattack som den sen släpper ut när du inte är i närheten. Tvinga ingen utan stötta den till att slutligen gå emot sin fobi, vi alla måste komma över det i vår egna takt. Till exempel om du är arg och någon säger "lugna ner dig!" gör du det? Nej precis.

Det finns mer som kan hålla en person tillbaka, OCD är bara en av dem. 


Likes

Comments

View tracker

​Det finns olikheter mellan alla som har tvångssyndrom. Alla har inte samma saker dem måste göra , det finns olika versioner av den precis som det finns olika slags människor. Det kanske kan vara svårt att förstå tvångssyndrom genom att bara läsa om det. Jag förstår inte det själv ibland och ändå har jag det. Det känns ibland som att det inte är jag som har kontroller över mitt liv. Ibland är det som att jag tittar på mig själv inifrån göra saker som jag inte vill eller säger saker som jag som person aldrig skulle säga. Ibland vill jag bara pausa verkligheten och bara va. Om det hade funnits en stoppknapp som pausade allt , även mitt tvång hade jag använt den en hel del. Jag vet ibland inte ens vad jag håller på med. Jag brukar ibland fastna och försvinna i mina egna tankar. Inget onormalt med det, men när jag efter ett tag inser att under tiden jag har bara suttit där har jag hela tiden hållit på med mina fingrar eller nått annat. Det är då jag blir så trött på det, för jag kan inte bara va. Jag tänker inte ofta på att jag pillar konstigt med mina fingrar, men när jag gör det blir jag arg på mig själv för jag kan inte sluta. Det jobbigaste är ändå när andra märker det och säger något om det. En gång tog en jag känner tag i mina händer för jag höll på för mycket. Jag sa "men jag behöver inte jobba bort detta än, jag har inte kommit så långt( i behandlingen av det)" personens svar va det som sårade mig mest, "Nej men det stör mig". 

Jag visste inte vad jag skulle svara jag blev bara tyst. Det sårade faktiskt, jaha det stör den. Vad skulle jag säga? Det finns inte mycket jag kan göra åt mitt tvång just nu, jag jobbar på det men det tar en tid innan jag kommer dit. Jag skriver detta inlägg för jag vill uppmana er som känner en med OCD att tänka på vad ni säger. Det sårar mer än man tror. Ni förstår inte tvånget eller personen som har det fullt ut. Därför tänkte jag ta med en länk till ett videoklipp om just OCD så att ni kanske förstår lite mer om vad jag menar.

https://www.youtube.com/watch?v=M8ME2khsmuU


Likes

Comments

Varför? Jag förstår bara inte varför? Jag menar hur kul är det i normala fall att få falska förhoppningar om att man Tex ska få fika på en jätte tråkig lektion och sen inte få det? Det suger! Och att ens tänka på att ge falska förhoppningar om detta gör mig faktiskt sjukt irriterad. Hur kul är det för en som har haft tvångssyndrom i snart 18 år och haft massa problem bakom det att först få höra att snart kommer du vara klar, frisk och leva livet. Men sen när man säger när man nu har ett möte klar och dem frågar "Hur känns det?" och man säger "Jo det känns ganska jobbigt för jag tycker inte att jag klar" när man då får höra "Nej men klar kommer du aldrig bli helt du kommer ALLTID ha åtminstone lite, men du kommer lära dig hantera det bättre och leva med det" . Ehhhhhm URSÄKTA?! Hörde jag rätt här nu? Så vad du säger är att denna "behandling" bara hjälper mig hantera det okej men tack...? Så jag har alltså då pendlat med tåg fram och tillbaka och lagt massa pengar på att ta mig dit i ett år..för att jag skulle hantera det bättre? Okej fine visst jag kan erkänna nu när jag tänker på det att det va naivt av mig att tro att jag skulle vara helt klar men eftersom dem sa det så många gånger så trodde jag det, är det så konstigt? Jag fattar att det tar lång tid det är inget man kan bli av med på ett år kanske då det har jag insett och fine jag får bara fortsätta jobba hårt då. MEN det som gör mig arg här är att hon hela tiden har vetat att jag alltid kommer ha lite men ändå sa hon i början att jag skulle bli av med det?! Varför ge en tjej men tvångssyndrom och redan massa andra problem och stress i sitt liv, varför ge henne det hoppet? Ja det hade tagit emot om hon sagt det i början också det kan jag erkänna men det hade varit tusen gånger bättre att veta det än att istället veckan innan sista mötet säga att du ALDRIG kommer bli av med det. Det tar ju emot ännu mer än om hon sagt det rakt ut, seriöst är det kul att ge någon det hoppet och sen slutligen kanske se en person bryta ihop efter ett års jävla slit för att man trodde att det var sant? (jag bröt inte ihop men bara som princip). Det gör mig bara så jävla arg på kvinnan som ger en sådan förhoppning och låta den pågå i över ett år för att sen bryta ner människan så den möjligtvis kan hamna på ruta ett igen. Om inte jag hade varit med om det jag har så hade jag tagit detta väldigt hårt kan jag säga och då hade jag stått på ruta ett igen. Och varför? Jo för att HON inte var ärlig från början och det är bara så sjuk fel så det går inte. Nej asså här har man pendlat fram och tillbaka i ett år till en med speciell utbildning för sådat när man egentligen lika gärna hade kunnat gå till en vanlig psykolog i sin egna stad och fått samma hjälp. Det känns så jävla surt. Hon kan inte ha mycket skam i kroppen säger jag bara. Jag tänker inte gå på uppföljningen med henne byter nog till psykolog efter sommaren. That´s it I´m done with her.

Likes

Comments

Inte skrivit på ett tag igen..jag vet, har haft mycket att stå i​ ingen ursäkt jag vet men så e det. Ja jag har precis klarat av den stora frågan om medicin? Ska jag ta det eller inte. Det var ett ganska svårt beslut , det kanske inte låter jätte allvarligt men det är en stor fråga. Ja men nu är den klar och det är en lättnad.

Vad det är som medicinen skulle gör är att den ska ta bort ångesten. Vi har några ämnen i våra celler i hjärnan som transporteras från en cell till nästa men när man har problem med ångest så går den inte vidare utan fastnar. Det medicinen skulle göra var att få det ämnet att "lossna" och gå vidare så som det ska. Men eftersom man med mycket ångest är van vid att den fastnar skulle det bli en omsändning för hjärnan och självklart bieffekter. Så som illamående, nedstämdhet, huvudvärk o.s.v. De tar också tid att börja med medicinen för man måste trappa upp den, alltså ta små mängder och öka satsen mer o mer. Samma sak när man slutar ta den så ska man trappa ner istället. Detta tar ganska lång tid och kan vara ganska krävande. 

Ja jag fick två veckor på mig att bestämma mig och samtidigt sa hon att vi ska jobba intensivt och vara klara om 10 veckor vare sig medicin eller inte. Det låter ganska overkligt att inte ha tvångssyndrom om några veckor bara men samtidigt så skönt. Ja jag tänkte länge och diskuterade mycket med både mina föräldrar och min bästa vän. Dem sa vad dem tyckte men beslutet var ändå mitt. Vilket var väldigt jobbigt för mig för jag hatar och är urdålig på beslut...världens beslutsångest.. så jag tänkte bara "well shit, jaha vad gör jag nu då?" .  Men efter en del tänkande bestämde jag mig för att inte ta den. 

Anledning? Jag fick så mycket krav och saker jag inte fick eller skulle göra av både hon vi pratar med och mina föräldrar, det blev sån press. Om nu medicinen skulle göra mig fri från ångest, det skulle vara skönt men om den samtidigt hindrar mig från andra saker som ångesten inte nu gjorde skulle det då vara värt det? Sen valde jag också att tro på mig själv att jag kan klara de utan "hjälp" för om jag går till medicin känns det som jag ger upp på mig själv. Jag tänkte "Jag ska klara detta själv, jag ska jobba bort tvångssyndromet inte medicinen" och beslutet var klart. Och om någon månad ska jag vara det med!

Likes

Comments

Ja hur ska jag gå vidare, det var ett tag sen jag la ut det första och jag har funderat mycket på hur jag ska fortsätta nu..​ Jag tänkte förklara lite mer om själva tvångssyndrom eller OCD då. Ja för er som inte har det och vet på ett ungefär vad det är så kan ni förstå det lite bättre, för ni som inte är säkra på om ni har det eller inte så kanske det kan hjälpa. För er som precis som jag har det så kanske det kan vara skönt att höra att ni inte är dem ända som känner så. 

Det finns olika slags tvångssyndrom ingen är den andra lik nästan. Själva grunden är att man har en tanke i huvudet som kan vara något man måste göra och gör man inte saken så finns det olika tankar om vad som händer. När jag var mindre trodde jag att jag skulle dö, andra tänker att något kommer hända ens familj osv.  Annat som tillhör är tankar att man tänker saker om sig själv eller kanske får bilder i huvudet eller en tanken om att man ska göra något man absolut inte vill osv. Sen är det ångesten, nästan vart man än går eller vad man än gör så kommer ångesten tillslut. Jag vet inte hur andra med OCD har det men jag får väldigt ofta ångest och det blir ett hinder som stoppar mig från att göra mycket. Tvångstankar och tvångshandlingar är olika saker men framkallar båda ångest, vissa har mer handlingar som dem måste göra andra har mer tankar. Andra har mycket av båda. 

Jag kan ge ett exempel på tankar eller bilder egentligen jag haft. När jag var mindre var jag rädd för att somna för jag hade bilder i huvudet av att jag skulle knivhugga min familj när dem sov, vilket jag aldrig gjorde eller skulle göra men mina tankar sa det. En annan bild jag fått ibland är när jag står på en balkong får jag nästan varje gång bilden av att jag klättrar över räcket och hoppar, vilket jag heller aldrig skulle göra men jag blir rädd att jag ska. Lättare tankar är ju bara att man är tex rädd för att ha dålig andedräkt eller lukta svett så man tar ofta tuggummi/halstablett och parfym. Eller att sminket eller håret måste vara precis lika på båda sidor. Man övertänker mycket eller överanalyserar  att om man gör fel så kan allt bli fel och liknande. Mycket tankar snurrar i huvudet.

Exempel på handlingar är ju då vanligast att man tvättar händer och är rädd för bakterier , kolla att spisen är av, att dörren är låst osv flera gånger. Det är det vanligaste som man hör om men det finns mycket mer. Det kan vara röra en sak flera gånger, allt ska vara i ordning, undvika streck på gatan, att allt ska vara symmetriskt eller jämt på båda sidor tex att om man rör en borste med ena handen måste man det med andra med.  Det kan vara att pilla med något , kontrollera varenda fotsteg man tar. Att man måste ha det rent och städat och kanske börjar småstäda hos andra. Kanske att man får tanken av att måste säga en sak, man måste absolut säga det även om det är helt fel att säga. Handlingarna och vissa tankar handlar mycket om att ha kontroll, samtidigt som man inte har nån kontroll alls på att kunna hindra sina handlingar.

Det var min lilla presentation om tvångssyndrom hoppas att ni förstår mig bättre och andra med samma "problem" och att ni som mig inte känner er lika ensamma i tanken. Jag vet själv att det kan vara skönt och se någon som förstår en. 

Till nästa gång Hadee!


Likes

Comments

Ja vart ska jag börja? Jag har typ inte haft blogg tidigare så får se hur det går, jag tänkte i alla fall försöka. Ja Jag tänkte börja med att försöka förklara hur jag fick veta osv. Ja Jag har alltid vetat att det varit något "fel" på mig. Även om det inte är ett fel så att inte veta vad det var stora delen av livet får en att undra, är jag schizofren? Är detta normalt? Varför är jag inte som andra? Vad är fel? Ett tag tror jag att mina föräldrar trodde att jag faktiskt var schizofren, men kommer tillbaka till det. I alla fall, jag var rädd för nästan allt som gick vara rädd för om inte mer. Jag ville göra som alla andra och våga göra fel osv men jag hade något som sa ifrån. Den där gränsen som säger att " detta kan jag inte göra det är ju farligt?! " som dem flesta får i vuxen ålder föddes jag med. När jag var ungefär 10 var jag livrädd för bakterier och tvättade sönder mina händer, jag fjällade på mina handflator så mycket. Det var inte det att jag tvättade 20 gånger efter jag varit på toaletten eller inte vad jag kommer ihåg utan mer att jag tvättade mig så fort jag rörde något. Jag skämdes för det men jag kunde inte sluta men på nått sätt efter ett tag försvann det. Nått år senare precis som en vanlig unge hade jag låtsas kompisar och i början var dem harmlösa men efter ett tag sa dem saker jag skulle göra. Gjorde jag inte vad dem sa eller gjorde jag det fel skulle jag dö sa dem. Jag som livrädd 11/12 åring gjorde det. Jag visste att något var fel, jag hittade en av mammas damtidningar och hittade en text om tvångssyndrom, jag kände igen mig men jag slängde bort tidningen för jag ville inte ha det, det kunde inte vara det. Mina föräldrar trodde jag var schizofren på grund av rösterna, det var inget dem sa men år senare förstod jag att det var det dem trodde om mig. Rösterna försvann och jag levde vidare, problemet var att utan att veta av det fortsatte jag med småsaker hela tiden och för lite mindre än ett år sedan nu kom tankar tillbaka att det är något fel med mig, jag trodde ett tag det var ADHD men min mamma sa att det kan det absolut inte vara. Jag fick tillbaka minnet av mammas tidning och sökte på tvångssyndrom, tänkte är det inte detta nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.. Tog kontakt med skolsyster som gav mig kontakt med skolpsykologen som sedan skickade vidare mig till BUP ( barn och ungdoms psykiatrin ). Några månader efter kontakten med skolsyster fick jag svaret. Jag hade rätt. Jag visste nu felet det kändes tryggt men samtidigt blev jag förtvivlad. Ska jag behöva leva med det här resten av livet också? Jag började senare en KBT behandling, den går jag fortfarande på och jag tänkte dela mina tankar genom resan mot min "frihet", mot ett liv utan tvångshandlingar, tankar och all ångest. Resan mot ett nästan vanligt liv.

Likes

Comments