Eftersom jag har bestämt mig för att skriva mycket om vardagslivet och huruvida saker sker så tänkte jag även berätta om hur jag träffade James. Jag vet många som frågar och en del som läser ibland så det vore ganska rätt tillfälle att berätta antar jag.

Simpelt som det är, så spelar jag ibland ett spel som heter Dota 2. Det är väldigt många människor som spelar detta spel och alla kommer från olika länder och talar olika språk men de flesta använder sig av det engelska språket.

En dag så träffade jag James i spelet då han och hans vän inte kunde spela på "American server" då den låg nere så de bestämde sig för att pröva på den "Europeiska servern" och där var jag oftast och spelade.

Kort som kort blev vi väldigt goda vänner och det höll sig så ett ganska bra tag. Efter ett tag så pratade vi mer frekvent och blev ännu bättre vänner (jag hade en väldigt jobbig period) så han fanns där och lät mig prata av mig.
Efter ett par månader bestämde vi oss för att träffas eftersom vi båda förstod att detta var något mer än bara vänner. Frågan var bara då: Skulle vi verkligen passa bra ihop i verkligheten såsom på internet? Så den 24:e Maj 2015 kom han för att hälsa på mig.

Jag mindes det som igår: Mitt hjärta bankade och slog av nervositet. Sedan kom han där och det var som på film, vi kramade varandra jättelänge och det bara var så skönt att äntligen träffa denna speciella personen.
Vi tog tåget hem, han stannade i runt 3 veckor och vi förstod då att vi ville vara med varandra. Så det vi gjorde var att ansöka om visa för anknytning. Han kom och hälsade på mig en gång till runt hösten 2015 och allt var bra och precis som vanligt. Jobbigt avsked som vanligt dock.

December kom och denna gång åkte jag till honom och stannade 3 veckor. Jag bodde hos honom och hans föräldrar. En helt underbar familj. Med tanke på att jag aldrig varit med på thanksgiving ville de gärna laga en thanksgiving kalkon och mat osv för att visa mig hur det är på amerikanskt sätt. Jag kan ju säga att vi kommer förmodligen fira thanksgiving varje år här i Sverige. Men jag bodde där med dem i alla fall och det var både roligt och spännande. Amerika var väldigt stort, alla verkade vara trevliga, många la märke till mig pass och frågade vart jag kom ifrån.
Men VILKET Roadrage det är där. Sådan skillnad från i Sverige. Många tutar och pekar finger osv. Lite smågalna.

Jag åkte hem och det var nog ett av de svåraste beskeden jag varit med om. James stod och grät medan jag gick mot gaten och var redo för att gå in. Mina ben ville springa tillbaka men gick bara framåt. Jag tror jag aldrig haft en större ångest än att lämna honom där, ledsen och sårad. På planet tror jag att jag grät runt 20 gånger och sedan drog andan till mig - tills passageraren brevid mig undra om jag hade PMS eller om det bara var läskigt att flyga.

Nu efter allt, 9,5 månad sedan efter ansökan har James fått TUT (Tillfälligt uppehållstillstånd) och han kommer att komma den 24 maj alltså, ett år senare då han kom och hälsade på för första gången. Jag kan inte vara gladare än vad jag är nu. Helt otroligt att min kärlek kommer att vara med mig snart, bli sambo. Han är en av de mest generösa, smartaste och kärleksfulla personer jag någonsin har mött.

"Sometimes i think the world is cruel for making us be born so far apart but if we actually make it work i think we'd treasure each other even more for all the effort it took" - James.

And look how far we've come. Also my English. It sucked before.




Likes

Comments

Ny början och förhoppningsvis kommer jag att stanna. 
Jag kan väl börja att berätta lite vad som händer i mitt liv och vad som komma skall.

Jag arbetar på Migrationsverket i Norrköping på mottagningen. Fullständigt underbart arbete och så underbara kollegor. 
​Jag har en familj, mor, far, syster och bror och förhoppningsvis kommer min egna familj snart.

Sedan 9.5 månader tillbaka ansökte jag och min pojkvän om anknytning så kallad (Sambo visa) som man kallar det nu för tiden. Vi gick igenom en väldigt jobbigt process med sorg över den långa väntetiden men nu är den äntligen över!
James kommer att resa hit den 23:e och kommer vara här den 24:e och där kommer sambolivet att ta sin början.

Jag kommer väl mestadels att berätta lite här om min vardag och vad som händer osv. 
Om detta kommer vara intressant för människor eller inte, det är frågan men mestadels är det bara skönt att skriva av sig lite. 

Likes

Comments