Header

Utåt sätt är jag frisk.
Jag har ingen feber, jag är inte likblek och jag har inte heller fått någon dödsdom hos en läkare.
Trots det är jag sjukare nu än jag varit på flera år.
Det känns periodvis som att jag inte kommer överleva det här, att jag inte kommer kunna ta mig igenom det.

Jag undrar hur det kunde bli såhär igen.
Det har ju varit hyfsat stabilt i flera år. Visst har jag pendlat och varit deppig men inte på denna nivån.
Jag har "backat massor i utvecklingen". I alla fall är det så jag upplever det själv.

Jag har börjat känna att det på riktigt är något fel med mig. Att det alltid varit.
Att det inte är meningen att jag ska leva. Att jag är fel på så stora sätt att det inte går att fixa.
Att jag bara ställer till det för andra, som en mörk skugga i världen.

Jag försöker att tänka att det bara är depressionen som spökar.
Men jag känner ändå så.
Jag går runt med noll ork och massor av självhat. Och skuldkänslor.
Det blir ett hamster hjul och jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att få det att bli bra igen.
.
Jag försöker att leva som vanligt och göra allt jag normalt skulle göra
fast i mindre proportioner och i långsammare tempo.
Tempot är nog egentligen inte frivilligt utan det bara blir så.
Förlorat förmågan att skynda mig.

Frågan folk runt om kring ställer är "Men har du kontakt med psykvården?"
Ja det har jag. Och jag önskar att det var lösningen.
Men det är ju totalbrist på läkare och den hyrläkare jag träffat två gånger nu som ändå verkade ha ambitionen om att kunna följa upp och hänga med på vägen har nu sagt tack och adjö till Jönköping och ska vara någon annanstans.
Trots att jag berättade att jag mår kris och panik så kunde jag inte få en läkartid förrän om en månad framåt.

Jag har ju såklart en samtals kontakt med. Kruxet med henne är att ibland mår jag sämre när jag går därifrån än jag gjorde när jag kom.
Nu tänker du säkert att så kan det ju bli när man pratar om tuffa jobbiga grejer och gräver osådär.
Ja fast nej. När jag vill prata om saker som får mig att må dåligt så kan jag få höra att "jag ställer för höga krav".
Eller när jag berättat att jag inte kan leva såhär och att jag inte vet hur det ska gå så kan hen fråga mig " men du, hur gammal får man egentligen vara när man får aktivitetsersättning? Du är nog snart för gammal för det. Det är din skyldighet att kolla upp sånt".
För lite stress och press över pengar är precis vad man behöver när man knappt orkar andas.

Och jag överdriver inte ens. Det är saker som faktiskt har hänt.
Så nu försöker jag att byta kontakt men även det är en process.
Och processer är j*vligt jobbiga när man mår dåligt.
Jag orkar bara hantera en i taget.

Vill egentligen försöka lite hurtigt vända den här texten nu och avsluta med något peppigt om hur jag ska lösa det men känner att jag inte vet så skulle bara ljuga.

MEN
Jag är otroligt tacksam över att jag har min fina hund!
Utan henne hade jag nog faktiskt redan gett upp tror jag.
Och jag är otroligt glad över att jag har så fina vänner och familj som bryr sig så mycket om mig
och som finns här för mig i vått och torrt.
En av dem har till och med tagit med mig på semester <3
Och jätte tacksam för att Jacob inte tycker att jag är jobbig när jag mår dåligt. Hur kan han inte tycka det?
Att han hur många tårar som än rinner bara finns här och att han hjälper mig med allt jag tror kan få mig att må en smula bättre. Om det så är att åka bil mitt i natten eller lösa korsord 24 / 7.

Det är komplicerat och svårt men jag hoppas på att det blir bra.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments