Header

Ligger i sängen med huvudet ner borrat i Mymlans päls.
Hur blev de såhär?
Hur kunde det gå så långt?

Igår var jag hos läkaren.
Bra och jobbiga saker hände.

Jag fick nya mediciner och jag blev sjukskriven över sommaren.
Han lyssnade på mig när de kom till mediciner även om jag egentligen inte får mediciner som passar min sjukdom just nu. Men lovade att om det spårar så skulle jag ta mig till psykakuten.

Det som jag tycker var jobbigt var att han tycker att jag ska utredas igen.
Båda ADHD/ADD och personlighetsstörning.
Jag har redan genomgått det innan.
Jag känner att ADHD/ADD inte är jag. Det känns inte som jag.
Kan inte förklara. Men bara känns så.
Förra gången jag gjorde testet så visade det ju dessutom att jag inte hade det.
Han ifrågasatte om jag var bipolär.
Jag fick min diagnos när jag var 18.
Jag är inte min diagnos men jag har levt med den så länge så det känns jobbigt att de kanske ska ändras
Får se.

Jag sa att de var yttre faktorer som lätt till att jag är så pass deppig som jag är nu.
Han frågade vad det är så hemskt i mitt liv som att jag mår såhär.
Det är egentligen ingenting som är så hemskt, det är bara så jäkla mycket och har blivit mer och mer hela tiden.
Det är tungrott och jag är slut. Orken är slut. Viljan är typ slut. Hoppet med.

Det är tufft.
Jag inser på många sätt att jag är där jag var när jag var runt 18 - 20.
Jag mår lika dåigt som jag gjorde då.

Jag har klarat av att jobba.
Jag har klarat av att ta hand om mitt liv.
Jag har klarat av att leva nästan obehindrat.
I flera år.
Något jag varit stolt över.
Kanske nästan tagit som en självklarhet.
Det är borta igen.
Det är tufft att inse.
Jag inser det mer och mer.
Som igår när jag var på bio.
Jag klarade knappt av att sitta kvar så länge.
Klarade inte av att ta in alla intryck av filmen och att fokusera.
Fy.

Så nu får jag börja om från grunden.
Först vila så jag får krafter igen.
Sen börja bygga upp mig själv och min rutiner.
Sakta sakta.

Jag står inför massa prövningar.
Men jag har överlevt innan så ska väl gå nu med.
Jag är ju envis.

Och jag har My.
Ojoj vad tufft det kan vara när man inte har någon energi själv och hon är lika energisk som vanligt.
Men åh vad jag tror det är bra.
Hon piggar upp och fortsätter framåt vad som än händer.
Hon vaktar och peppar mig <3
Alltid vid min sida och håller koll.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments