Header
View tracker

" Du får inte ge upp utan en kamp,
nej du kan inte vända så fort vägen blitt brant!"

Precis kommit hem från ett läkarbesök och samtal med min kontaktperson.
Jag blev sjukskriven en månad (om jag skulle må bättre var det bara att avbryta ) och fick recept på mediciner.
Stabiliserande i depo form och någon ny sorts antidepressiva som ska fungera bra för bipolära.

Jag hade tänkt gå tillbaks till jobbet i veckan egentligen.
Får skuldkänslor när jag inte är där. Som att jag sviker dem.
Men är nog bra att ta det lugnt och verkligen se till att bli hel först.

Mycket som behöver tänkas igenom och fundera på ..
Jag är fortfarande inne i något stress mood så svårt att hinna med att tänka.

Tackar gudarna för Mymlan <3
( Min kontaktperson höll med )

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ska försöka röra mig framåt igen.
Ta mig loss.
Göra bra saker och må bra.

Gjort en "att göra lista" igen.
Gjorde sådana hela tiden innan men under deppigheten tappade jag det.
Tror det kan hjälpa mig att reda upp mig själv och allt så att det inte bara blir kaos av allt.

Jag ska även försöka mig på att komma på vad som är
min trygghets zon.
Jätte klurigt men tror det kan vara bra.
Har ni koll på era trygghetszoner?
Vad som får er att må bra och inte?

Tycker det är svårt.
När jag redan mår dåligt, hur ska jag då göra
för att jag ska må bra.



Likes

Comments

View tracker

Ett av mina favorit uttryck är:

High five..
In the face..
With a chair!

Det är väl lite negativt kanske men ändå med glimten i ögat.

Inlägget kommer handla om ångest , min ångest, så vill du inte läsa om sånt så sluta läs nu :)


Det har varit en slitsam period för mig.
Depressionen tog nog slut men jag har fortfarande sjukt mycket ångest.
Konstant nästan.
För mig är det skillnad på deppighet och ångest.
Kanske är jag knäpp men när jag är deppig är jag helt låst och helt orkeslöst och allt känns bara mörkt och svart.
Med ångesten är det mer som en kletig gegga i bröstkorgen, ett konstant obehag.
Råttor som river osv.
Men jag kan fortfarande le.
Jag kan fortfarande tycka att saker smakar gott osv.

Skitsamma. Inte det jag hade tänkt skriva om.

Idag hände en sådan där High five grej.
Så det tänkte jag skriva om.

Som sagt. Jag har haft mycket ångest och det har slitit så jag är ganska sliten.
Så i tisdags så kände jag när jag var på jobbet att jag inte "klarar av" att göra mitt jobb
på ett bra sätt.
Det är inte så att jag misskötte mig eller nånting.
Det är mer det att när jag är på mitt jobb, med de äldre, vill jag sprida glädje.
Jag vill prata med dem, inspirera dem och finnas där för dem.
Med min ångest blir jag inte helt närvarande.
Jag blir distraherad och jag kände inte att jag spred glädje.
Samt att jag upplevde att det slet på mig att vara på jobbet.
Så jag tog mod till mig..
Sa till min handledare att jag funderade på att sjukanmäla mig.
Pratade med de som har hand om schemat och vi bestämde att jag skulle ringa
på onsdagen och säga hur jag tänkte göra. ( är ledig onsdagar )
Jag velade hela onsdagen men kände att jag blev lite mer utvilad under onsdagen
så jag kunde nog ändå jobba.
Så på torsdagen gick jag till jobbet och .. som vanligt gjorde jag de jag skulle.
Inte misskött nånting men jag var ännu mer tankspridd.
Fastnade ännu mer i mitt huvud och mådde ännu sämre.
Så jag bestämde mig för att sjukanmäla mig på fredagen.
Vila. Göra saker jag mår bra av.

Nu kommer vi till High five grejen.

Min pappa skulle med sitt jobb till Ullared.
Han frågade om jag ville med för han vet att jag brukar tycka det är kul och att jag
kunde må bättre av det.
Så jag följde med.
( = göra saker jag mår bra av )

När jag är där så hör jag en röst "Hej Z, var kul att se dig här!"
Min handledare...
Såklart.
Sjukanmäld och är på Ullared.
Jag tror och hoppas hon förstår för hon vet ju om min sjukdom.
Men jag känner mig SÅ dum.
Jag berättade ju för henne om att pappa hade frågat och jada jada.

Jag sjukanmälde mig inte för att åka till Ullared.
Jag sjukanmälde mig för att jag inte mår bra.
Det gjorde jag inte på Ullared heller.
Skillnaden är att jag inte har ansvar för någon annan människa än mig själv när jag gör saker med mig själv.
När jag bara har hand om mig själv så kan jag gå undan och hantera min ångest när jag behöver.
Det gör ingenting om min hjärna låser sig och jag inte kan tänka. Osv.


Likes

Comments

Ryggen värker och hon tänker för sig själv att nu, nu får det vara nog. Hon kan inte vara fröken duktig längre. Hon är tvungen att tänka på sin hälsa. Hon ska be om hjälp för alla har rätt att be om hjälp tänker hon för sig själv. 
Ingen skulle INTE bli trött av att ha tvillingar att ta hand om. Och så hunden. Den älskade jobbiga hunden. Som behöver promenader. 

Nu hade hon bestämt sig. Hon knappade snabbt in en annons på datorn med rubriken "Hundpromenerare sökes!". Nu skulle väl allt ändå lösa sig suckade hon nöjt och gick och la sig.

Morgonen efter flög hon upp ur sängen och satte sig nöjt framför datorn med en kopp kaffe.
Hon öppnade sin inkorg och stirrade tomt på skärmen. Ett mail. Ett ynka litet mail. Hon försökte muntra upp sig själv med att det kanske var ödet och det var den ultimata hundpromeneraren. 
Hon bestämde träff med tjejen som skrivit mailet. Hon och hennes kille skulle komma och hälsa på och så skulle de göra upp om hur det skulle bli.

Mörket började sänka sig över det lugna villa kvarteret. Hon vankade av och ann. Hon var inte nervös, mer spänd. Nu skulle allting äntligen ordna sig. Nu skulle det bli lättare. 
Plöstligt hör hon en motor som vrålar och in på garageinfarten flyger en gammal ihop tejpad volvo som ser ut att ha brunnit baktill. 

Ut stiger en tjej och en kille som ser ut att höra till A - lagarna. 
Fördomarna börjar snurra i huvudet medan de två filurerna öppnar grinden och går in på  tomten och snubblar över barnens trehjuling.

​Ding- dong, ding- dong! ekar dörrklockan och hon tänker för sig själv " vad ska grannarna tro?"

Ding- dong, ding- dong, ding- dong! Ekar dörrklockan lite mer ilskt. 

Är det här verkligen de ultimata hundpromenerarna?
Är det här verkligen allt som erbjuds​ för hennes älskade jobbiga hund? 

Likes

Comments

En dag i förra veckan när jag gick till jobbet så kände jag mig lätt igen.
Några kilon av deppighet hade försvunnit.
Jag kände att jag kunde andas igen.
En så tydlig skillnad.
Jätte skönt!

Det betyder dock inte att jag mår hundra.
Jag är väldigt känslig för det känns som att jag under de här
förbrukat allt mitt skydd. Mitt skal.
Allt går rätt in.
Både bra och dåligt.
Känsligare än vanligt.
Nu försöker jag ta mig uppåt igen.
Jag känner att jag har styrka och vilja att kämpa emot igen.

Försöker äta bra mat igen och ta tillbaks mina rutiner.
Och såklart fortsätta med träning.
Något positivt med ångesten är att träning har gått jätte enkelt.
Jag har behövt träna så har inte varit svårt att komma iväg.

Jag lär mig mycket om mig själv när jag har såna här perioder!
Det är en fördel!

Likes

Comments

Det var längesedan jag skrev något om hur det går med Mymlan.
Det beror nog mest på att jag har känt mig lite handfallen.
Jag har inte vetat hur jag ska hantera vissa saker.
Hon är väldigt vaksam och väldigt aktiv nästan hela tiden och har, som jag berättat tidigare,
haft svårt för hundmöten.

Nu har jag ihop med en kompis gjort upp en liten plan för hur jag ska tackla det.
Grundtanken är att försöka hålla henne lugn och få henne att slappna av i olika situationer.
Lättare sagt än gjort såklart men jag ska försöka uppnå det genom att, som rubriken lyder, "go back to basic"
Exempel på det är att när vi är på promenad och hon stressar upp sig / drar i kopplet så ber jag henne
att sätta sig. Just nu klarar hon inte det utan jag får använda "sitt-knapparna".
Allt jag kräver just nu är att hon ska sitta och innan hon går igen så ska hon få ett varsågod.
Varsågod får hon om hon söker kontakt med mig.

Det är som sagt väldigt basic men det spelar ingen roll.
Bara det hjälper henne att bli lugn och harmonisk 😊

Vill lätt klandra mig själv för att det blivit såhär.
Att jag inte har väglett henne rätt MEN samtidigt, det ger ingenting att tänka så.
Att fortsätta jobba och gå vidare, det ger något, så det försöker jag göra!
💛


Likes

Comments

Det är en tuff period.
Inte bara omställningen med allt i mitt liv.
Min sjukdom började löpa amok och det är nog de intensivaste svängningarna
jag upplevt på länge.
SJälvskadetankar och självhat ekar konstant och utan förvarning bryter jag ihop
och gråter. Gärna fem minuter innan jag ska till jobbet eller dylikt 😉
Någonstans brukar jag ha en vilja av att ta mig igenom det men den är som bortblåst.
Vet inte varför.
Det spelar ingen roll för med eller utan vilja ska jag ta mig igenom det här.
Förlitar mig på att min envishet håller mig vid liv.
Det är ungefär det ända jag gör just nu.
Försöker hålla mig vid liv.
Jag äter ( inte tillräckligt för har gått ner 1 kg på en vecka ) , sover, jobbar, går ut med My och
härdar ut.
Men det löser sig! Det gör det alltid.

Fortsätter träna på det nya stället också.
Skönt att ha något att fokusera på 👍

Likes

Comments

För en vecka sedan ca så frågade fina A om jag ville följa med att träna.
Hon hade hittat ett nytt ställe och när hon var där så var det bara hon och ledarna vilket hon tyckte
kändes...sådär.

Träna är ju alltid bra så why not tänkte jag och hakade på.
Det var skitkul OCH skitjobbigt! 😂
Tog i så jag typ inte kunde röra mig.
Sista varvet så kände jag mig som en pensionär.
Mina ben rörde sig i slowmotion samtidigt som ledaren vrålade
KÄMPA KÄMPA KÄMPA TEMMMMPOOOOO!
Kärlek 💗

Jag har inte tränat på riktigt sen innan jag skaffade My så
det var dags att komma igång igen.
På torsdag ska jag på invägdning och få veta fett halten i min kropp osv?
Sen blir det fys- test och sen ett fyra veckors program.


Likes

Comments

Det är jag och My nu.
Det känns okej.
Jag är ändå nöjd med situationen.
Jag gör små små saker som gör mig mer nöjd med mitt liv.
Små saker som gör att jag trivs lite bättre.
Sakta, små steg av framsteg.
Och jag ler.

Jag ler för det är roligare att vara glad.
Litar inte helt på att jag mår bra för man vet ju aldrig med mig och min sjukdom.
Men jag känner mig glad.
Hoppfull.
Nyfiken.
Lite osäker med.
Det är så mycket "nytt".
Det är något spännande med.
Något som ger mig en kick samtidigt som det gör mig osäker.
Vet inte vad jag vill och vad jag hoppas.
Eller så gör jag det.

Vissa tankar skrämmer dock. fruktansvärt fortfarande.
Julen.
Så jag övar.
Doft olja som får lägenheten att lukta glögg.



Likes

Comments