View tracker

Det är egentligen fel att kalla det arbete, men det känns bättre än att säga arbetsträning eller praktik. I november började jag arbetstränat lite, på mitt gamla jobb. Jag har en tillsvidareanställning i kommunen och kommer jag börja jobba på riktigt igen antar jag att jag blir placerad där det finns behov. Jag börjar arbetsträna på mitt gamla jobb eftersom jag känner de som jobbar där och de känner mig, så det känns tryggare än att komma till ett helt nytt ställe, och så har jag haft kontakt med mina gamla arbetsplats också under tiden som jag varit sjukskriven. Förresten är personalen där världens bästa!

Jag började iallafall i november, allt på mina villkor. Jag valde att jobba i 2h 2ggr/vecka. Det kändes bra, men skrämmande. I början gicke det väl okej, en del dagar kändes det jättebra medan jag vissa dagar började gråta för (pinsamt som fan), och fick byta om och gå hem i etapper, och ALLTID ta med lite concealer och puder ifall om att liksom. När jag kom hem grät jag resten av dagen och hela dagen efter. Flera gånger hände detta, senast i juni faktiskt, då grät jag i tre hela dagar. Men jag har bestämt mig för att inte stanna hemma och rymma från det jobbiga för det riskerar att bli en dålig spiral om jag väljer att stanna hemma oftare och oftare. Har kanske hänt en gång tror jag, så det känns ändå okej.

Jag har något som kallas rehabiliteringspenning (eller om det heter rehabiliteringsersättning), vilket betyder att jag fortfarande är heltidssjukskriven men kan arbetsträna samtidigt. Jag får välja hur mycket jag vill arbeta helt själv och gick upp till 3h i våras och 4h nu i sommar, helt på eget initiativ, vilket känns jättebra. Att jobba 8h i veckan är aslite men ändå säger alla att jag måste ta det lugnt och inte ta på mig för mycket, speciellt på jobbet, de är så underbara där! I sommar har jag bestämt mig för att jobba alla veckor, utom om jag ska göra något och det har fungerat jättebra, jag har insett att det inte är bra för mig att vara ledig då jag troligtvis skulle spendera tiden inlåst hemma ändå. 

Nästa vecka ska jag vara ledig eftersom jag och E ska till kusten i några dagar, har inte sovit borta på flera år så det blir spännande!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker


 Det är skönt att slippa ha en enorm ångest dygnet runt för att man känner sig så dålig på sitt jobb och hatar sig själv så innerligt. Att gå runt på jobbet i en bubbla och fundera på självmord när man arbetar med människor är elakt både mot sig själv och de man ska hjälpa. Jag orkade inte engagera mig, göra det där lilla extra, hade inte tålamod att trösta och det är allt annat än hur jag vill vara. Nu låter det kanske som att jag var en elak och hemsk uska, men så var det inte!  Jag tog åt mig av allt, vet inte hur många gånger jag grät på jobbet för att jag var en så hemsk människa (gör jag iofs nu också).

Eller när jag knappt orkade stå upp vid sängarna och ge mediciner, utan jag var tvungen att hänga över grindarna för att inte svimma. Eller när jag tog hand om disken och skulle plocka in knivar i lådorna och tänkte automatiskt på hur skönt det skulle vara med en kniv i bröstet. Eller när jag om och om ingen tänkte på att hoppa från fjärde våningen, på arbetstid. Alla gånger jag fick sätta mig för att jag inte orkade stå upp, på stolar eller på golvet.

När läkaren jag träffade när jag sökte hjälp frågade om jag ville bli sjukskriven var det en fruktansvärd lättnad. Men jag skulle jobba den kvällen, och hela helgen och jag visste att det var svårt att få in personal då många var lediga  så jag sa att jag ville vara sjukskriven från måndagen. Och absolut inte mer än två veckor, jag skulle ju jobba nyår och kunde inte låta de på jobbet vara tvungna att gå in för mig när de skulle fira.

När jag skulle till jobbet klockan tre samma dag så höll jag på att kräkas innan jag gick ut genom dörren. Väl på jobbet skrattade jag och skämtade, ett skådespel utan dess like. Jobbade kvällen, gick i min bubbla, och när den var slut kände jag att jag inte skulle stå ut lördag och söndag när jag stängde skåpet i personalrummet, och det kom att dröja nästan fem hela år innan jag öppnade skåpet i omklädningsrummet nästa gång. Och jag som tänkte att tre veckors sjukskrivning skulle vara på tok för länge.

En del verkar tro att människor VILL vara sjukskrivna, för att det är skönt att vara "ledig", eller liknande. Men det är så fel det bara kan bli. Under de åren jag var sjukskriven frågade jag tre olika läkare om jag kunde få prova att börja arbetstränat,  men de sa att nej, det var för tidigt. Ingen läkare har någonsin ifrågasatt att jag inte kunnat jobba. Ja, utom att en på ett bedömningssamtal på ätstörningsmottagningen sa att fyra års sjukskrivning är väldigt, väldigt, VÄLDIGT lång tid. Det var precis som att jag inte visste det, jag mådde jättedåligt över det! Just då var jag inlagd på lpt pågrund av låg vikt, men han kom fram till att de inte skulle hjälpa mig på grund av att jag inte hade rätt sorts ätstörningar, jag åt inte för att jag ville dö så motiveringen var att de inte hjälper såna som mig, delvis också för att jag var så deprimerad. Hur ska jag bli frisk och kunna jobba om jag inte får hjälp för mina problem??

Tänkte egentligen att det här inlägget skulle handla om min arbetsträning men det råkade bli en halv roman om min tid som sjukskriven så jag måste nog vila fingrarna lite innan jag orkar fortsätta☺

Likes

Comments

View tracker

Det har gått upp och ner det sista men det är bättre nu, det är helt otroligt och jag blir rädd för jag är så van vid att vara konstant deprimerad år efter år, att jag inte vetat något annat.

Men nu är det skillnad. Jag tror det började i påskas när jag bestämde mig för att sluta med alla mina mediciner. Alla andra tyckte det var en dålig idé och sa att det är farligt för mig men jag gjorde det ändå och det är jag glad för nu. Jag tänkte att om man tar så mycket mediciner men ändå har ständiga självmordstankar kan jag inte förlora så mycket så jag kastade mig ut i det okända och slutade.

Jag mådde jättedåligt när jag satte ut medicinerna, slutade med sömntabletter också så vissa nätter kunde jag inte sova alls och så en dag fick jag stanna hemma från arbetsträningen och det kändes ju inte så bra. Jag var särskilt rädd att sluta med venlafaxinet som jag har hört skräckhistorier om att det ger fruktansvärda utsättningsymtom. Men jag ville inte dra ut på det så jag gick från 300mg till 0 på en vecka. Det var inte så jobbigt som jag trodde, har ändå tagit dem i fem år. Kände mig som en riktig stålkvinna😊

Men oj, vad det hände saker när de fick veta att jag satt ut ALLT. Kommunsköterskan ringde bara för att säga att jag måste börja med medicinen igen för att inte falla ner i svår depression igen. Samtalet var väl inte så speciellt utan att det var en tidigare arbetskamrat, hon jobbade som sjuksköterska på boendet jag jobbade på innan jag blev sjukskriven, det var hon som gav mig delegeringar på mediciner och insulin, och nu kan jag inte ens ta hand om mina egna. Då kände jag mig så fruktansvärt misslyckad.

 Jag hade en tid hos en ny läkare och jag var jättenervös för att få en utskällning (man vet aldrig med en del läkare), men den läkaren var fantastisk, han blev dock inte så glad när jag berättade att jag slutat med ALLT. Han fick mig att börja med medicinerna igen, han sa att det är livsfarligt att vara utan eller så riskerar jag att falla tillbaka ännu mer och får börja om från början så jag sa att jag ska börja igen. För att återinsätta den ena medicinen tyckte han jag skulle var inneliggande men jag vill absolut inte det, och det respekterade han. Var dock lite besviken för jag ville sätta in en i taget så jag känner vilka som hjälper och mot vad, men han fick mig att börja igen, utom med venlafaxinet, som jag fick byta ut mot sertralin. Jag tänkte som så att sertralin är en av de vanligaste antidepressiva och hjälper många, så varför skulle det inte hjälpa mig? 

Nu tror jag att sertralinet är en av de saker som fått mig att må bättre så det visade sig vara ett bra val!  

Hoppas  inte texten blev osammanhängande nu, hälften försvann så jag fick skriva om ganska mycket😡

Likes

Comments

Att det är längesedan jag loggade in här sist är inte direkt en överdrift. Har inte orkat skriva varken någon dagbok (som jag velat göra i flera år, men inte gjort så mycket som jag velat), eller skriva på bloggen. När jag mår dåligt försvinner jag liksom från allt, lägger inte upp några bilder på instagram på veckor eller månader och i perioder lägger jag liksom upp allt jag gör 😜


Likes

Comments

I några veckor mådde jag helt okej och i några dagar mådde jag bra.
Jag undrar hur man ska må och vad som räknas som bra? Har mått dåligt i över 15 år men ett litet tag 2004 och i några månader 2007 kändes det bra.
Så bra mådde jag för ett tag sedan och i några dagar kände jag mig aldrig deprimerad. Det kändes lite läskigt för jag är så van vid allt det mörka men jag försökte att inte tänka på att det kan bli sämre igen.

Men det blev det. Jag tror det kom när jag var hos min terapeut och hon sa att jag var tvungen att prata om en del gamla händelser som jag absolut inte vill tänka på. Efter det har jag mått jättedåligt och den där gamla välbekanta känslan av trötthet, viljan att inte orka leva och att  vilja bli lämnad ifred är tillbaka.

Det har gått tre veckor  sen det vände nedåt nu och arbetsträningen som började så bra har övergått till att bara vara jobbig. Förra veckan började jag gråta på jobbet precis innan jag skulle hem och fick byta om och ta mig hem i etapper liksom och dagen efter orkade jag inte åka till dbtn heller.
Jag känner mig som världens dåligaste och orkar inte anstränga mig för att prata eller göra något, precis som jag var innan jag blev sjukskriven, men tänker inte stanna hemma för det ger mig bara mer ångest när jag avbokar saker.
Vi jobbar med min självkänsla nu i dbtn vilket känns som ett evighetsgöra och det känns fel att jag ska ha bra självkänsla när jag är så dålig, men alla säger att jag ska tro mer på mig själv så det är väl bara att lyssna

Likes

Comments

Igår var jag hos en läkare som jag aldrig träffat förut för uppföljning eftersom jag fick en ny medicin för några månader sedan.
Orkar inte skriva om vad som hände eftersom tårarna kommer så fort jag tänker på det men det slutade med att jag satt på golvet på toaletten och grät. När jag tillslut försökte gå därifrån och ta bussen hem fick jag gå tillbaka till toagolvet och gråta ännu mer innan jag klarade av att åka hem.

Likes

Comments

Idag hämtade E mig och så åkte vi till Coop och handlade och jag förstår inte hur vi klarade oss innan hon skaffade bil. Det är hursomhelst väldigt skönt att kunna storhandla och inte behöva gå så ofta till affären för att köpa tunga grejer, som kvarg och loka😊.

Jag har varit ute på promenad nästan varje dag de senaste dagarna, det senaste har jag varit så trött så jag har haft svårt att ta mig ut, känner bara att jag vill gömma mig hemma.

Men i torsdags fick jag i uppgift av min terapeut att inte isolera mig så vi bestämde att jag ska börja ha rutiner så kanske jag blir mindre deprimerad och mindre rädd för att möta människor.
Vi bestämde blandannat att jag ska duscha och sminka mig varje morgon, eftersom jag mår så mycket bättre av det. Jag ska också gå ut på två korta promenader varje dag, för att bli piggare och våga möta människor ute.

Först tyckte jag det lät jobbigt och undrade hur jag skulle orka det, men jag vet ju att om uppgifterna är svåra eller jobbiga är det något som jag behöver jobba på för att ändra min situation.
När jag blir tillsagd att göra något så känner jag att jag måste göra det, jag vet inte varför men det har nog alltid varit så.
Just den här veckan har det dock inte gått jättebra men jag har gjort mer än jag hade gjort tidigare.

Nu ska jag sova. God natt!



Likes

Comments

Kvarg, mango toppat med linfrön. Gott!

Likes

Comments

Man skulle kunna tro att motivationen kom successivt, men det gjorde den faktiskt inte. Jag var bara så trött på mitt liv och jag vet ju att så länge jag har det så här så kommer jag inte bli frisk och kunna leva normalt.
Jag tänkte att vad har jag att förlora på att gå upp i vikt egentligen, okej jag kanske kommer bli mer deprimerad igen men det är ju BRA för då kan jag jobba på problemen med depression och all hemsk ångest, utan att känna mig dövad av ätstörningar.

Att det har gått så här bra är pågrund av att någon tagit mina andra problem på allvar och inte bara ser en liten del av problemen.

Förra året var motivationen verkligen i botten, när allting handlade om vikten och de lade in mig tre gånger trots att jag inte ville och jag vet inte om de trodde jag skulle bli frisk av det men det blev jag inte, jag bara gjorde som de sa för att bli lämnad ifred. När någon tog upp DBT på en vårdplanering sa de att jag måste vara motiverad först, precis som att man skulle bli motiverad av att bli tvingad att gå upp i vikt. Någon frågade om ect men nej, inte när man är underviktig. Det, och lite medicinhöjningar, var typ allt som sas om mina depressions- och ångestproblem som jag haft i över halva livet. Efter en vårdplanering som jag grät mig igenom var det någon som sa att de aldrig förstått riktigt hur uppgiven jag kände mig. Och det kanske berodde på att man bara såg problemen som fanns på ytan.

Iallafall. Nu, efter några månader i DBT så VILL jag själv göra något åt det och det är väldigt synd att ingen har förstått det tidigare.
Det är inte ens en månad sedan som motivationen kom och när jag har bestämt mig så ger jag mig inte. Jag gör inget halvhjärtat, antingen så ska jag eller så ska jag inte!

Likes

Comments