Header
View tracker

Haft 5 bra dagar i England och hunnit sett väldigt mycket på så kort tid och väldigt mycket shopping har det blivit med. Finns så himla mycket här och man vill i princip ha allt även om det inte riktigt funkar så. Iallafall har jag spenderat dagarna vid stranden vid havet så himla härligt! I morgon blir det att gå upp på bergen om det blir bra väder vilket jag ser framemot väldigt mycket.
Tänker lägga upp lite bilder som jag har tagit under dagen och under dagarna.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Blev att spendera dagen ner vid staden för lite shopping och promenader runt stan och stranden . Riktigt fint och härligt är det och kan inte låta bli att älska denna stad! Alla finna byggnader och dels affärerna är så mysiga lika folket här!

Likes

Comments

View tracker

Nu har jag äntligen landat i England efter en besvärlig flygresa och är påväg till Scarborough för att tillbringa semestern där. Här kommer lite bilder från York, älskar byggnader så det mesta består just av det!

Likes

Comments

Sitter på Arlanda och dricker cappuccino för att invänta att få gå ombord på flygplanet för att sedan åka till England och vara där i två veckor ungefär. Ska blir riktigt intressant och kul, behöver den här semestern för att hämta krafter och energi. Jag lovar att uppdatera med massor av bilder så ofta jag kan!

Likes

Comments

Jag kan nästan förvånas över att jag fortfarande gör så mycket . trots allt som händer runtomkring mig. Förvånas över att jag inte bara drar täcker över huvudet och ger upp. De flesta skulle nog göra det i min situation . Men varför kan inte jag det? Varför kan inte jag bara ge upp , sätta mig ner och fundera , tänka och ta in saker , varför ska det vara så svårt att bara ta det lugnt . Sluta göra saker , sluta planera in varenda dag i kalender för att slippa tänka på vad jag ska göra. varför kan inte jag slappna av någon dag och bara sätta mig ner och koppla av.

När man helt plötsligt står där med en klump i halsen och tankarna rör sig fram och tillbaka på en, försöker formulera för sig själv varför just detta ska hända här och nu? Varför just nu , vad har gått snett? Vad har jag gjort för att det just ha blivit sådana premisser. Är det mitt fel? Tankar och funderingar om hur ens vardag kommer bli uppbyggd nu när allt har rasat ner som en explosion. Hur kan jag ta mig upp från denna explosion och bygga upp till det som en gång har varit bra. Hur ska jag göra för att den nya miljön ska bli så bra som möjligt. SÅ många frågor men för få svar.

Känner mig tomhänt utan svar bara en massa tankar. Att ha tålamod och vänta på något gott har alltid varit min svaga punkt . Jag vill att allt ska gå så fort som möjligt . Så jag slipper fundera och bara får följa med strömmen. När man står där en dag utan något att säga ,veta vad man ska göra men allt som rör sig inom sig är tankarna. men att ge upp finns inte på min världskarta , jag vill inte visa mig svag på något sätt utan måste alltid prestera bra och jobba på min framgång , Att aldrig visa sig underlägsen eller svag. Jag kan bara inte ge upp även om mitt sinne har gett upp mig eller när min kropp lägger av pga av stress så kan jag inte ge upp och stanna upp det går bara inte . För vad skulle jag göra om jag gav upp? Vad skulle folk tänka och tycka om mig då? vem är jag då?

För jag kan inte lägga mig ner även om ångesten äter upp mig och jag tillslut inte kan gå utan att känna att det gör så ont att jag vill just lägga mig ner och ge upp så går det inte. Jag kan inte och få inte visa mig svag.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har alltid varit den tjejen som aldrig har gett upp utan kämpa enda in i det sista för att på¨något sätt kunna känna mig stolt. Jag borde egentligen känna mig stolt för jag har upp nåt något jag drömt om länge men ändå är strävan efter något större fortfarande inom mig. Jag siktar alltid högre upp även om jag vet att det kräver mycket energi. Jag är aldrig nöjd utan måste alltid pressa mig lite mer till det yttersta. Sen liten har jag alltid stått på två stadiga ben i livet lärt mig att ta eget ansvar över saker lärt mig att vara självständig. Jag har alltid varit den tjejen som tog på mig mest ansvar i klassen för att känna mig duktig. När det kom till idrotten testade jag alltid mina gränser och bara körde på även om kroppen sa ifrån . Jag var alltid den tjejen som aldrig gav upp utan pressade mig enda in i det sista. Så andras förväntningar på mig är väldigt stora för andra vet att jag kan pressa mig till det yttersta.

Så jag har hela tiden i bakhuvudet att aldrig ge upp dels för att inte andra ska tycka att jag ger upp och inte orkar, sen för jag är den tjejen som inte ger upp även om jag vill ibland.

Jag är övad på att inte ge upp i första hand utan kämpa på även om det är svårt och gör ont . För kämpa är det bästa man kan göra även om det ibland inte alltid hjälper . För mig säger det sig mycket och jag kämpar även om det redan är försent. För utan kämpaglöd kommer jag ingenstans jag stannar upp och slutar att vara Julia. Jag behöver något att kämpa för så jag kan känna mig någorlunda stolt över mig själv någon gång. Att känna sig stolt är ibland omöjligt , det är svårt att tycka att man själv har gjort något bra . Att berömma sig själv är svårt. För svårt! Det går bara inte jämnt.

Gränsen till tillåtet, gränsen till vad man mäktar med.


/ JUlia

Likes

Comments

Jag hinner inte med tiden liksom och ju längre det går mellan inläggen desto mer glömmer jag bort att bloggen finns..Känner att jag börjat komma in i fel "dygn " och sover knappt längre pga av att jag ligger och tänker på morgondagen och vad jag ska bli klar med när det kommer till skolarbete..

Jag känner mig inte lika rastlös längre men desto värre känner jag mig extrem stressad över skola och hur jag ska kunna få tid att få i hop allt.... Finns knappt tid längre och det var länge sedan jag bara stanna hemma en dag på helgen och bara tog det lugnt . Känner att jag måste stanna tiden och bara hämta andan och andas ut lite för att få mer energi åt saker och ting.. För nu har jag ingen energi alls känns det som.... Energin börjar ta helt slut och syret försvinner sakta iväg..  Nätter går ut på att fundera och tänka om livet och på dagen går det åt att stressa igenom allt ... Träningen har försvunnit ifrån mig då inte tiden räcker till..  Allt bara snurrar inom mig och jag vet snart inte vart jag ska ta vägen snart.

Det händer för mycket runt omkring mig och jag hinner inte hämta andan innan något annat dyker upp och tar all min luft..  Jag lever i två olika världar och pendlar mellan dem för att klara av dagen.

Dock har jag såna fina vänner som ger mig en sån glädje och får mig att släppa all stress ett tag iallafall vilken är jätteskönt.. Har ju varit ganska mycket jobbiga stunder senaste veckan.. tankar , oro och funderingar så det är alltid bra att ha vänner man kan dela det med ..


Likes

Comments

Ett felsteg kan förstöra hela dagen , ett fel ord kan förstöra hela ens relationer med folk man älskar . Ett steg ut från dörren kan förändra hela ens miljö. Ett steg ut till världen kan förändra hela ens tillvaro. Varje dag är en kamp , en kamp att inte ta fel steg här i världen att inte välja och göra fel val som kommer förändra allt man har byggt upp. Allt rasar i tusen bitar och alla bitar går inte att sätta ihop igen . Allt är som ett enda stort pyssel som tar år att pyssla ihop. Ett enda stort domino om en rasar, rasar alla tillslut.

Mitt liv ser ut som ett enda stort domino om en klos rasar , rasar alla tillslut och jag är nere i botten och kan inte ta mig upp igen . Jag försöker orka med dagen försöker vara positiv när det gäller livet . Försöker se det fina i livet alla dem där små sakerna i livet som jag kunde förut men tyvärr går det inte längre. Inget fungerar längre , min självkänsla och självförtroende är långt nere i det mörka. Jag känner inte igen mig själv längre vem är just jag? vad händer med mig? Varför är allt mörkt och inte ljust... Sömnlösa nätter fulla meed ångest, smärtor och funderingar om livet.. Jag känner mig orkeslös och det finns ingen energi längre till något.

Jag försöker blunda för att en dag vakna upp och allt är bra igen . Att jag en dag känner mig levande . jag vet att det inte går till så men kan inte låta bli att hoppas . Jag klarar inte av min vardag längre . jag den tjejen som gör alla läxor i tid och får bra betyg och kommentarer när det gäller prov och läxor kan inte ens göra en läxa längre utan att bryta ihop. jag försöker verkligen men det går inte alla krav bara kväver mig och jag kan knappt andas. Jag försöker visa upp ett leende för alla ett falskt leende så ingen ska märka vad som egentligen förre går inom mig. jag försöker dölja smärtan inom mig när jag är runt folk men egentligen vill jag bara gråta av smärta . Jag står mellan ett väggstopp och vet inte vilken väg jag ska ta. Maten kontrollerar mig mina ätstörda tankar bestämmer hur mycket mat jag ska äta . Jag står mellan att äta eller sluta äta men jag vet inte vilken väg jag ska ta jag är så kluven .

Ingen kan höra eller förstå men inom mig är det en vulkan som snart kommer sprängas i bitar . Jag orkar snart inte vara den där duktiga tjejen längre med bra betyg och må bra och allt är okej . Jag vet inte längre hur ett liv utan anorexin ser ut eller ett liv utan ångest ser ut. Allt är svart och vitt . Jag kan inte se en utväg längre allt känns hopplöst jag känner mig hopplös . Så många år som gått till spillo pga av min anorexi , så många år som har blivit förstörda varför skulle allt vända nu för? Varför skulle allt bli så mycket bättre när det hela tiden händer saker i mitt liv som puttar ner mig när jag försöker resa mig upp. jag vet och förstår att mina föräldrars skilsmässa inte är mitt fel men kan och vill inte låta bli och tänka att det är mitt fel. Det är mitt fel pga av att jag varit sjuk så många år . Jag har gått igenom så mycket smärta under alla år folk har dött blivit allvarligt sjuka och folk har lämnat mig men det sista jag önskade var att mina föräldrar skulle gå isär från varandra. Så skulle det inte bli det var just dem två som skulle hållla ihop när jag gick sönder i bitar.

det var just mina föräldrar som skulle hålla ihop för att visa mig att det går att hitta kärleken hos andra men främst hos sig själv. Det var just dem som skulle hjälpa mig att förstå att jag är stor snart och behöver stå på egna ben men ändå ha en trygghet hos dem. det var dem som skulle visa mig världen och framtiden . Det var mina föräldrar som skulle vinka av mig när jag flyttar hemifrån för att utforskar livet för att sedan komma hem igen till en trygg miljö. Det var mina föräldrar som skulle överlämna mig till min framtida man någon dag , överlämna mig till någon annan som skulle ta hand om mig när jag får en ny familj. det var inte menningen att dem skulle gå isär hitta nya partner och sälja mitt barndomshem för att sedan flytta till andra hus och sedan ifrån den staden jag har vuxit upp i . den staden där jag har gått igenom skratt , minnen , smärta men främst av allt kärlek och gemenskap.

Nu finns ingenting kvar längre staden och huset jag vuxit upp i består ändas av minnen och inget annat. jag känner mig inte hemma längre i min stad där jag vuxit upp i , jag trivs inte där och känner bara smärta och blir påmind av allt. Allt jag har byggt upp har rasat ner och jag är tvungen att packa allt och lämna det förflutna bakom mig för att sedan inte se mig tillbaka. Jag måste packa ner allt ooch aldrig , aldrig någonsin se mig om igen. Jag kan inte spela glad och förståelig när det gäller mina föräldrar jag kan inte låta bli att känna skuld och besvikelse inför dem. När allt började gå uppför så rasar allt igen när hela min tillvaro , vardag förändras totalt och inget blir som förr igen , aldrig någonsin inte ens i ens drömmar eller tro på hopp. Den här sommaren som varit var både den bästa men också sämsta i mitt liv , det var sista sommaren med mina föräldrar ihop och den sommaren jag aldrig någonsin kommer glömma . Jag kommer aldrig glömma alla fina minnen , skratt och gråt ifrån västkusten tillsammans med min familj och kommer aldrig glömma alla somrar och utomlandsresor med min familj . Alla minnen ligger varmt nära mitt hjärta och kommer aldrig försvinna.

det var just mina föräldrar som hjälpte och stötta mig genom hela min anorexi när jag var så sjuk att jag inte längre orkade leva och när jag var inlagd fanns dom där nära mig och kämpade med mig. Dem fanns där när jag grät till söms på nätterna och när jag vaknade mitt i natten av mardrömmar . Dem fanns där när jag puttade undan tallriken med mat för att sedan gå där ifrån med gråt i halsen och ögon som svämmade över . Dem fanns där när folk lämnade mig . Så nu är det min tur att hjälpa dem igenom det här , det är min tur att ställa upp mitt i natten när mina föräldrar vaknar av smärta . Hjälpa till när dem inte längre klarar av vardagen för det gör för ont. Det är min tur att hjälpa till när allt går förlorat och dem bara gråter för allt är förstört . När huset blir sålt och är tvungen att flytta ifrån sitt hem fullt med fina minnen det är just då jag måste fiinnas där för dem. För trots allt är jag deras barn och kommer alltid finnas där för dem. 

Jag försöker finnas där för dem samtidigt som jag brottas med mina egna tankar . Jag försöker blunda och försöker tänka tillbaka när allt var bra för på så viss kan jag försöka tänka positivt för en liten stund iallafall. Jag kan inte förneka mitt "past" för jag kommer alltid tillhöra mina föräldrar även om det är som det är just nu. Jag vill blunda ett tag och aldrig vakna upp igen. / Julia 


Likes

Comments

Även om hösten är mörk och dyster kan jag inte låta bli att älska årstiden med alla fina olika möjliga färger och löven som faller ner från träden till marken . Att springa med musik i öronen i skogen och se alla fina löv ligga på marken så härligt. I vanligt fall blir jag alltid att må sämre på hösten då allt är så kallt och mörkt och min anorexi bli värre då , detta år är det inte annorlunda men däremot kan jag fokusera mer på årstiden fokusera på att hitta dem där små sakerna som gör hösten mysig och okej.

Med min nya vardag jag lever i nu pendlar mellan Leksand , Borlänge och Falun så kan man inte låta bli att kolla ut mot åkrarna påväg till skolan genom fönstret från tåget . Miljön har ändrats och jag trivs mer på landet än inne i stan nu . Ett mirakel jag vet men mitt förnuft har börjat komma ifatt mig och inset att lugnet ligger på landet och inte inne i stan . Att pendla mellan Leksand , Borlänge och Falun är inte så farligt som jag trodde först , kan ägna den timmen som tar att pendla till att göra läxor eller bara filosofera om livet och njuta med musik i öronen .

Efter separationen trodde jag att min värld skulle gå under att min vardag skulle rasa samman i bitar och ingen skulle kunna plocka upp dem och rädda mig . Jag trodde att jag skulle bli bortkommen och sjunka längre in i min sjukdom och aldrig hitta tillbaka igen , att känna mig ensam i ett konstant mörker och aldrig hitta ljuset . Jag pratade aldrig om separationen för någon för jag skämdes och vågade inte riktigt . För vad skulle folk tycka om mig då? Vad skulle folk säga? Hur skulle dem kolla på mig ? Alla funderingar och tankar snurrade konstant runt inom mig .

Efter ett tag öppnade jag upp mig men det var bara för en person , en person jag verkligen kunde släppa ut allt för . Kunde skrika , gråta och vara helt förstörd men dömdes inte för det . Den personen ringer jag alltid till vare de sig handlar om att jag behöver prata med någon eller bara behöver släppa ut allt jag har inom mig . Det stödet räddade mig när jag höll på att drunkna av smärta .

Idag efter flera månader av tårar och smärta är Jag fortfarande inte helt okej jag är inte okej någon stans men jag försöker anpassa och vänja mig med hur livet ser ut nu . För trots allt vill man alltid att ens föräldrar ska hålla ihop men ibland måste man tänka att dem är lyckligare utan varandra. Jag hade och har fortfarande det svårt att inse det och det kan bero på att mina föräldrar höll ihop hela min barndom och varit tillsammans i 20 år , 20 år av lycka . Jag och min familj har gått igenom hemska saker tillsammans händelser som inte många går igenom och vi överlevde allt även om vi går åt olika vägslut nu . Så har vi alltid det där i ryggsäcken . Vi har varandra trots allt!

Jag är krossad i bitar och helt förstörd inom mig och försöker överleva dagen fylld med ångest och känslor som styr mig . Men trots allt trivs jag hos min "nya familj" jag känner mig välkommen och äskad för den jag är . Känner mig accepterad och ingen dömer mig . Jag får vara jag och ingen annan! Så här är jag en tjej på 17 år fylld med krav , en splittrad vardag fylld med känslor inom sig men ändå kämpar för att en dag bli helt lycklig igen! Där är jag och snart är jag fri från allt ! / kram Julia

Likes

Comments

En favorit novell som jag tänkte dela med mig av!
Vet dock inte vem som har skrivit den .

Jag har älskat honom så länge.

Av alla olika sätt jag skulle kunna vara lycklig är han det jag alltid skulle välja. Trots att jag vet att vi aldrig skulle kunna få ett lyckligt slut.

Trots att vi inte fick ett.

Han gav mig de få ögonblick i mitt liv då jag trodde att jag skulle spricka för att lyckan inte gjorde det. Han gav mig kärleksförklaringar som inte behövde översättas.

Som bara kändes.

Det var också därför jag ställde så få krav på kärleken, på relationen, på honom. Jag ville ha mer än kärlekskänslan. Jag ville ha ett fungerande liv.

Men jag krävde det aldrig.

Åh, allt jag har gett upp för att få vara kvar i den där kärlekskänslan. Jag har gett upp hela mig själv.

Lustigt nog för att endast den känslan fick mig att känna mig hel.



Jag har älskat honom så länge.

Jag vände mig om, såg avtrycken jag hade gjort i livet. Alla felsteg, så många kliv över gränsen. Men i honom hade jag gått rätt. Åh, inga fler bakspeglar, inga fler återvändsgränder.

Aldrig mer vilse i mig själv.

Jag väckte honom genom att lägga huvudet mot hans mage. Som i ett försök att värma de kalla tankarna om mig själv. Där, hud mot hud, kunde jag älska mig själv.

Genom honom.

Så jag la alla andetag, varenda tanke, på honom. Allt hopp om mig själv, på honom. Det var där räddningen var. Hos någon annan, hos honom.

Han skulle få mig att le när jag mötte min spegelbild.

Så jag såg mig själv genom hans ögon. Kunde se det vackra om jag kisade lite. Men bara för en stund. För så fort han blundade för mig. Så fort de gulliga orden inte kom ofta nog.

Då såg jag sanningen.



Jag har älskat honom så länge.

Mycket längre än vad jag har älskat mig själv. För jag har aldrig riktigt gjort det. Jag har kommit att acceptera, tolerera och ibland gilla mig själv.

Men aldrig har jag älskat mig själv så som jag älskar andra.

Det är väl där det ligger. Svaret på varför jag aldrig har krävt mer av en person än kärlekskänslan. Jag har aldrig riktigt känt att jag har förtjänat ens den.

Att jag förtjänar.

Så jag har gömt min kärlek, accepterat besvikelser och lögner. Jag har låtit min älskade lämna mig för att det var vad han behövde. Kvar var jag, ensam med min kärlekskänsla.

En känsla som aldrig kunde hålla min hand.

Det var som att gå på tunn, tunn is. Under mig, en värld jag inte vill hamna i. En värld utan honom. För i det där kalla vattnet skulle jag inse att jag inte kan flyta på egen hand.

Sedan inse att jag kan det, men helt ensam.



Jag har älskat honom så länge.

Det är så jag är. Jag tänker alltid på innan, efteråt. Allt jag kunde ha sagt och gjort. Allt jag borde ha varit. Men som alltid inser jag att de tankar jag har nu.

Endast existerar för att jag inte hade dem då.

Killar kommer och går över, och i, mitt hjärta. De lämnar kvar minnen. En avklippt nagel på toalettstolen. En kudde formad efter ett sovande huvud.

En kärlek till mig jag klarar av att förstå först efteråt.

Med tiden förstår jag till slut meningen. Med den där avklippta nageln, och alla andra minnen. De lär mig alla att vara med mig själv. Att bli bekväm med mitt eget sällskap.

Även i andras sällskap.

Så varenda kyss, varenda spermafläck. Vartenda felbeslut, vartenda misstag. Varenda cigg ut i natten, vartenda skratt in på morgonen. Vartenda litet jävla ögonblick av kärlek.

Är vad som gör mig.



Jag har älskat honom så länge.

För jag vet att det är vad som får mig att mer och mer kunna älska mig själv. För varje kärlekskänsla spiller över på mig. Det röda under min hud får mig att se mig själv som jag aldrig gjort innan.

Det är därför jag inte ångrar en enda sekund.

Likes

Comments

Rubriken talar verkligen jag känner mig verkligen som en krigare mot mig själv. Varje dag är en kamp som jag måste kriga för att vinna över mig själv. En kamp som är hur svår som helst att vinna över . Tårar , tankar och känslor finns alltid med . Viljan att vilja kämpa blir starkare för varje gång jag vinner över mig själv. Men det finns fortfarande inom mig att jag inte vill släppa mönstret riktigt än jag är inte redo än känns det som. Jag har kommit en bit på väg men är inte riktigt vid den delen än jag vet inte riktigt vem jag är .

Att skriva ner mina tankar och känslor har jag alltid gjort tills det inte längre finns något kvar att skriva all inspiration är borta hela jag är tom med ord . Meningar bildas till korta små ord . Känslorna blir större . Inspirationen försvinner. men glädjen och lyckan finns kvar och får mig att stå upp när allt är svårt. Lycka och glädje är det bästa jag kan ha det är just dem små sakerna som får mig att vilja kämpa. kämpa för något som känns så långt bort men ändå inte. Varje framsteg är en seger och för varje seger släpper en stor tyngd från mina axlar. För varje framsteg jag gör så är jag ett steg närmare målet. det är svårt jätte svårt svårare än förra gången men nu är jag redo. Jag är redo för att vinna det här!!

Nu när skolan har börjat på riktigt och alla prov och läxor bara svämmar in kan jag inte riktigt släppa kontrollen och kraven . Kraven sätter sig enda upp i halsen och kväver mig . Ångesten blir starkare och mat lusten försvinner när stressen sätter igång. Trots allt detta elände och kaos inom mig kan jag inte låta bli att känna glädje , glädje att det har kommit in så fina människor i mitt liv .

Det finns en speciell person som lyser upp min dag och gör det värt att kliva upp på morgonen och kämpa sig igenom dagen även om all energi är försvunnen . Just hon får mig att skratta , känna en vänskap som kommer vara länge till . En person som kommer betyda mycket för mig och en vän man Kan dela allt med . Jag är så otroligt glad att ha fått chansen att träffa en sån fin person full med inspiration och glädje. En person som jag kommer sitta timmar med och bara prata om allt mellan himmel och jord. Med andra ord en viktig person!

Nu när mitt liv bara består av kaos kan jag inte sluta lyssna på depp musik och läsa massa litteratur böcker och låta tankarna flyga iväg ett tag och sedan komma tillbaka . Att gå ut och springa med musik i öronen och bara känna sig allmänt fri från problem ett tag . Känna vinden mot sig och kylan genom kläderna då kan man inte sluta att få en viss känsla av frihet . Tankar och känslor far runt och musiken fortsätter spela på , benen fortsätter springa även om mjölksyran börjar komma. Pulsen ökar med takten hjärtat dunkar på fortare . Just då denna minut är jag fri från allt och är i min egna värd! / Julia Hållberg



Likes

Comments