Hur stavas tycka, är det med ”ck” eller bara ”k”? Är det ett ”b” eller ett ”d”? Ska det vara dubbelteckning i det här ordet eller inte? Det är frågor som jag alltid har ställt mig själv när jag läser och när jag ska skriva något.
Nu ska jag föra talan för dem som har det som mig och berätta för er vad dyslexi verkligen är.
Dyslexi är en ärftlig funktionsnedsättning som gör att hjärnan har svårt för att lära sig läsa, stava och förstå en skriven text. Den är vanligare hos män än kvinnor. Det var först 1968 som man upptäckte dyslexi som mer än bara läs- och skrivsvårigheter och ungefär 5-8 procent av befolkningen har dyslexi.

Alla med dyslexi upplever det annorlunda. Precis som vi ser och känner olika saker när vi är på samma semester som någon annan så upplever alla dyslektiker sin nedsättning på sitt eget sätt. Vi har alla svårt med stavningen, vi läser ganska långsamt och vi har svårt med små och stora bokstäver. En del har också svårt för att ta in saker någon säger om det går för fort och en del har även svårt med matte. Det är också svårt med långa texter med några stycken och vi kastar gärna om bokstäver och siffror när vi läser.
Det är tur att det finns många hjälpmedel. Alla är i behov av olika hjälpmedel och det finns för många för att ta upp alla, visa behöver annan färg på bokstäverna och en del på bakgrunden. En del behöver texten uppläst och en del behöver läsa texten högt för sig själva.
Som jag sa förut är dyslexi ärftligt och är därför inte att förväxla med någon som har läs- och skrivsvårigheter. Läs- och skrivsvårighet kommer från miljö faktorer och går därför att träna bort helt om man bara anstränger sig. Till skillnad från dyslexi som man aldrig kan bli av med helt hur mycket man än tränar upp sig. Jag vet nu att tycka stavas med ”ck” och jag kan se skillnad på lilla ”b” och lilla ”d”. Något som fortfarande är svårt är att veta när det ska vara dubbelteckning och när det inte ska vara det.

Så för att avsluta. Dyslexi är ärftligt och är inte samma sak som läs- och skrivsvårigheter. Dyslektiker har svårt att stava och är långsamma läsare för att kunna förstå vad det står. De blir aldrig helt av med sina besvär men något som man aldrig får glömma vare sig man har dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter är att man aldrig får ge upp hur svårt det än är.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

personligt, vardag

Livet passerar förbi medan jag står kvar och ser på, det är typ så det känns just nu. Den är helgen fick det inte bli så, jag var tvungen att vara närvarande eftersom jag var barnvakt (som tur hade jag hennes morfar som hjälp?). Men det han inte gå långt innan jag kände mig helt ensam och övergiven i barnvaktandet och ångesten trängde sig fort på och blev till en panikattack innan jag ens visste ordet av det. Jag visste inte vad jag skulle göra, mitt på stan stod jag och bara kände hur otillräcklig jag var. Så det blev slutet på de planerna vi hade för den dagen. Men problemen slutade inte där det bara fortsatte och fortsatte och det kändes som att alla jobbade emot mig. Det blev tidig läggdags för lillan och ingen mat. Efter att en viss annan åkt in till stan för att umgås med andra kunde jag äntligen lugna ner mig tillräckligt för att få i mig själv lite mat, då var kl 8 på kvällen. Det blev ytterligare en sömlös natt men tio gånger jobbigare än natten innan då jag inte häller fick någon sömn vilket kan bero lite på att jag var tvungen att sova i ett annat rum än mitt eget och sedan upp tidigt idag för att fortsätta barvaktandet.

I skrivande stund är jag egentligen fortfarande barnvakt men jag klarade bara inte av det längre så jag var tvungen att tvinga över ansvaret till (morfar).
Får försöka samla mig lite innan jag tar över igen innan syrran kommer och ska hämta.

Det känns bara som att jag inte räcker till och jag får inget stöd i det jag gör och säger. Jag står helt själv och bara ser mig själv tyna bort av utmattning. Jag vill bara få ett slut på allt.

Likes

Comments

vardag

Vaknade idag med huvudverk och tungt huvud. Låg kvar och drog mig i flera timmar. Men upp var jag tvungen att ta mig för att göra i ordning tills min syster dotter skulle komma då jag lovart att vara barnvakt i helgen. Så kl 16.00 infann jag mig på hennes dagis för att hämta henne.

Hon är verkligen en guldklimp, man lyser alltid upp när man är i hennes närvaro. Hon är alltid glad och ler ständigt. Finns nog ingen som är på så bra humör hela tiden och som får mig att glömma mitt eländiga liv på det sättet som hon gör.

Så nu har vi ätit taco och ritat. Nu blir det mys i soffan och planering för helgen.

Likes

Comments

vardag

Idag hade jag mitt fjärde besök hos min psykolog. Jag är så tacksam för att jag sökte hjälp och nu får träffa denna människa. Hon verkligen hjälper mig igenom min tuffa vardag och ger många bra tips på hur jag ska komma ur min situation. Även om jag inte alltid riktigt tar åt mig allt hon säger och speciellt inte idag. Jag har haft en tuff period den senaste veckan och idag är inte bättre. Huvudet känns tungt och hjärta och själ värker som aldrig för.
För någon dag sedan ville jag nästan bara ge upp. Jag kände bara att jag inte orkade, alla motgångar och omständigheter fick mig bara att känna att jag inte räcker till. Men efter besöket idag känns det lite bättre. Det känns inte lika hopplöst och jag tänker inte ge mig utan en fight. För jag finns även om det inte är den bästa variationen av mig men man kan inte alltid vara perfekt alla har brister och det är okej.

Likes

Comments

tankar och funderingar

Då jag är en väldigt stor familjemänniska är våra relationer väldigt viktiga för mig. Jag har turen och har en bror och två systrar... Men frågan är om jag verkligen har två systrar eller snarare två mammor. Jag och min äldsta syster har aldrig haft den bästa relationen och jag är nog den som lidit mest av det.. Hon är fösta barnet och har alltid fått allt hon velat och kanske är det därför hon blivit som hon är. (Inte för att jag skyller på mina föräldrar). Men samtidigt har man alltid ett val hur man väljer att behandla andra. Hon har alltid tillrättavisat mig precis som en förälder, förväntat sig att jag alltid ställer upp. Jag har alltid gjort det mesta fel i hennes ögon och även om jag gjort det med konstens alla regler har hon hittat fel i det. Hon har alltid begärt att jag ska komma till henne och att jag ska göra allt (även om jag gör allt fel enligt henne), det spelar ingen roll när hon hör av sig jag ska bara infinna mig i det som hon bestämt.
Eftersom jag vill ha kontakt med henne har jag också funnits där so ofta jag kunnat men det har tagit på krafterna och vissa gånger har man bara inte orkan. Verkligen stop tog det föra sommaren då hon inte bara begärde allt utan också gick bakom min rygg (en historia som vi kan ta en annan gång). Jag bröt ihop jag orkade inte lägre ställa upp och vi hade ett bråk över sms som varade i ungefär en vecka sedan var det döds tyst.

Vi har nu återfot kontakten för att jag hörde av mig och ville ha henne här vid min student. Hon kom men vi pratade inte direkt med varandra. Nu känns det som att vi har hamnat tillbaks i vår gamla bana, som att vi aldrig haft några problem. Hon kör sitt rece och jag ska bara hänga på, hon har inte tagit till sig ett enda ord som jag sagt.

Ska jag verkligen behöva ha det så? Ska jag fortsätta försöka ta mig igenom och nå fram till henne? Hur länge till kommer jag orka det? Ska jag bara ge upp och bryta kontakten helt? Hur vet man vad som är rätt?

Likes

Comments

vardag, personligt

Hej på er hoppas er dag varit bättre än min. Idag har varit en riktigt dålig dag och jag har bara velat ligga i sängen. Tårarna har runnit ner för mina kinder hela dagen och det har känts som att hela värden bara rasar samman runt omkring mig. Jag vet inte vad som händer och jag känner inte igen mig själv när jag kollar mig i spegeln vilket bara ökar på tårarna.
Så det är vad jag har gjort hela dagen med undantag på några timmar då jag fick en underbar överraskning. Min bästa vän ringde mig och det var riktigt skönt att få prata med henne och få reda på lite mer hur hennes liv ser ut just nu (eftersom vi inte kan träffas så ofta.) Vi pratade så klart också om mitt liv och det var skönt eftersom jag mått så dåligt idag och resten av veckan med om jag ska vara helt ärlig. Men det känns inte lika jobbigt när man kan prata om det med andra och att sedan få höra de orden som kom från henne var helt underbara och de kommer jag alltid bära med mig.
"Du är en underbar människa och du förtjänar så mycket bättre".
Ord som alla borde få höra ofta så nu för jag vidare dom till och hoppas ni får en underbar helg.


Likes

Comments