View tracker

Nu har jag inte skrivit på ett tag vilket beror på att jag mått skitigare än vanligt… men, idag är en ganska ok dag så då passar jag väl på att skriva av mig lite då…

Livet lunkar väl på som vanligt, inget är bättre, inget är sämre… man vänjer sig liksom… men, kul är det inte mitt liv… fast nu ser jag iaf fram emot att starta det nya företaget. Så snart vi har ekonomi till det så ska vi köpa in råvaror så att jag kan sätta igång med tillverkningen! LÄNGTAR!! 😃

Behöver lite morötter så att jag ser något ljus i tunneln för jag gräver lätt ner mig… TÄNKER för mycket! Mina tankar förstör för mig själv, jag VET det! Jag kan deppa ihop totalt för allt och ingenting… exempelvis att personer inte längre är som de en gång var… människor som jag haft kul med har plötsligt blivit TRÅKIGA och hör aldrig av sig. Att de kanske tycker likadant om mig är en annan sak…

Jag är nog en skitsvår människa att försöka vara tillags… jag blir aldrig glad på riktigt, jag är aldrig närvarande till 100 %, och som sagt jag TÄNKER för mycket!! ANALYSERAR allt och ingenting hela tiden!!

Jag vill vara med, men ändå inte… Jag hatar att vara i centrum, men vill på något sätt ändå vara i centrum… Jag är social, men ändå inte… Herregud, när jag radar upp det så där så vill ju inte ens jag vara med mig!! 😳 Jösses vilken skum typ jag är!!


Jag har förändrats sedan jag började medicinera mig mot de fysiska och psykiska sjukdomar som jag har haft i EVIGHETER utan att jag själv har förstått det. Jag, var ju helt säker på att jag som person var på ett visst sätt… och visst, i stora drag så är jag ju fortfarande jag, jag har ju samma värderingar och så… men, jag har, på något vis blivit social pga medicineringen, vilket skrämmer skiten ur mig emellanåt!! Jag är ju van vid att sitta i ett hörn för mig själv liksom… men, helt plötsligt så vill jag vara med, inte till 100 % kanske, men jag vill iaf vara en i gänget… jag vill vara älskad och omtyckt. Mitt gamla jag brottas dagligen med mitt nya jag… det gamla jaget är så lätt att falla in i… ensam utan något socialt umgänge alls förutom på nätet då, det släpper jag aldrig. Skriva måste jag bara göra! Men, det sociala kan jag lätt tappa fullständigt. Eftersom jag i grunden har social fobi så blir jag väldigt trött av att umgås med människor irl, vilket innebär att jag mer än gärna hänger med mig själv här hemma. Det är så lätt att bara hänga med mig själv, då behöver jag inte spela några roller eller göra mig till på något sätt. Hur jag under 18 månader klarade av att praktisera heltid på ett ställe där jag HELA TIDEN umgicks med människor är något som jag inte för mitt liv kan förstå!! Jag var ju socialare än social hela tiden också…


Kanske därför jag nu har dragit mig undan på alla sätt. Är så trött… Trött både mentalt och fysiskt. Jag VET att jag kommer att göra allt för att få sitta här i min ensamhet, eftersom det känns tryggt och skönt. Men, jag ska kämpa emot och jag SKA träffa vänner och bekanta även om hela mitt väsen protesterar mot just detta. Jag vet att det finns människor därute som, faktiskt, gillar mig… men om jag bara gömmer mig för dem hela tiden så glömmer de snart bort mig och då blir jag precis så ensam som jag inbillar mig att jag är. Jag har ju hur många vänner som helst, om jag bara vågar lita på dem. Alla människor är inte onda, även om många kanske är det… iaf människor som jag har mött… eller onda… en definitionsfråga… men, oärliga, falska människor som inte berättar sanningen när jag ställer dem mot väggen, näe, sådana människor är i min värld onda OCH otroligt fega!! Jag har haft goa människor i mitt liv som jag litat på och som jag NÄSTAN öppnat mig helt för… men, innan jag gjorde det svek de mig totalt… Pga så är jag idag en mussla om mitt privatliv irl törs ju fan inte lita på någon!! Alla är ju riktiga svin, när de väl visar sitt riktiga jag… hmmm… vet inte riktigt varför jag fortsätter träffa folk, när jag vet vad som väntar… på något vis så finns där ett hopp iaf… fast. samtidigt så backar jag ju när det börjar bli allvar… Jag HAR ju faktiskt några riktigt fina vänner som skulle kunna bli riktigt, riktigt nära vänner OM jag bara själv bjuder till lite… Men är så jävla inställd på att det kommer gå åt helvete så jag försöker väl skydda mig själv på något vis… kommer jag inte någon nära så gör det inte så ont när de sviker… typ, så tänker jag väl…


Hahaha… som sagt, jag ÄR en skitsvår människa!! Det här är som sagt en ganska bra dag och lika fan så skriver jag hur mörkt och eländigt som helst!! Men, sådan är jag!! Och så länge jag har humorn i behåll så är jag ganska lugn… Försvinner den då vägrar jag leva vidare för då finns det ingen vits med något… det är faktiskt det jag är stoltast över när det gäller mig själv… min sjuka, härliga humor!! Är övertygad om att det är humorn som fått mig att kämpa på… Jag tycker ärligt att humorlösa människor är läskiga!!


​Avslutar givetvis med Kenta´s "Just idag är jag stark" - underbar och tidlös!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ja… de som känner mig vet ju hur min sinnesstämning är allt som oftast nu för tiden… Jag har i alla tider haft Ior som min stora idol. Han är så skönt negativ, inte så där tillgjort positiv som många andra är. Han säger som det är liksom som det är.

Nu var det ett tag sedan jag skrev och det beror vanligtvis på att jag har mått väldigt bra, eller väldigt dåligt… Har faktiskt mått både toppen och botten. Tycker, ärligt, att det är läskigt att må toppen eftersom det är en känsla som är tämligen obekant för mig. När jag dessutom inte har haft någon som helst anledning till välmåendet så skrämmer det verkligen skiten ur mig!! Det har ju liksom inte hänt ett endaste dugg som jag har anledning att vara glad över… samma skit som vanligt liksom… inget jobb, inga framtidsutsikter inte NÅGOT att glädjas åt egentligen!! Mitt liv suger, jag får bara bekräftelse på att jag är en värdelös skit hela tiden… så varför jag skuttade omkring som Iors kompis Tiger i säkert en hel vecka är för mig en stor gåta!! Men nu är det som vanligt igen… mår skit men kämpar för att försöka överleva även om jag, VET, att det för mig själv skulle vara så mycket enklare och skönare att bara ge upp och dö. För det här är inte kul - på något sätt!! Och även om Ior är min idol så föredrar jag när jag är lite mer positiv… jag är oftast antingen eller… vilket innebär att när jag mår riktigt dåligt då mår jag dåligt på riktigt och då funderar jag hela tiden på hur jag ska avsluta det om jag ska göra det… för vem fan skulle sakna mig - på RIKTIGT?! Inte en käft… möjligtvis mina 4 katter… min enda livlina i livet. Älskar dem av hela mitt hjärta! Människor, släkt och vänner kan man aldrig lita på, de finns sällan eller aldrig där. Och jag litar ändå inte på dem, eftersom de få som jag har öppnat mig för har senare svikit mig vilket har gjort mig till en tämligen bitter människa… jag kan spinna loss med vissa människor och ha riktig kul med en del människor men mina tankar förstör all vänskap eftersom jag analyserar deras engagemang, eller ickeengagemang till deras nackdel hela tiden. Jag litar helt enkelt inte på människor längre… inte ett dugg!! Jag tror inte att det finns någon människa därute som förstår vad jag har gått igenom och vad jag går igenom. Men jag är övertygad om att om jag avslutade mitt liv DÅ skulle det plötsligt krylla av folk i min närhet som kom på att "- Oj! Mådde hon SÅ dåligt?! Det hade jag ingen ANING om… tänk om jag hade hjälpt henne få ett jobb… jag har ju faktiskt en hel del vänner som skulle kunna ha hjälpt henne. Fan, varför gjorde jag inget innan det var för sent?!" Jag har själv sett på när en person i min närhet "ropade" på hjälp för att sedan ta sitt liv så jag VET hur svårt det är att se. Jag såg och jag var mycket orolig, Jag försökte att prata och peppa, men vi var bara bekanta, ej nära vänner så jag tror inte att mitt engagemang gjorde så stor skillnad i hans liv. Lite grann givetvis, för man känner sig sjukt ensam när allt känns nattsvart, att få höra att någon tänker på en gör stor skillnad för när allt är nattsvart så tror man inte att någon bryr sig, inte en endaste människa...

Likes

Comments

View tracker

Är ju fasligt trött på fas 3 så jag funderar ALLVARLIGT på att göra något annat för det sliter verkligen på själen att vara en fas 3:are! Även om jag visst trivs på min nya plats så ÄR det ju ändå en fas 3-plats vilket i min värld är det sämsta tänkbara… Som student så kommer jag iaf att känna mig mer värdig, inte som någon andra klassens medborgare…

Men, om jag nu väljer studier så blir jag ju istället fattig som en kyrkråtta för jag kan ju inte ta lån nu igen, har tillräckligt med studielån som det är… så det blir ju bara studiebidrag och det blir man ju inte rik på direkt…

Har varit lite velig (mer än vanligt) så jag har ju inte gjort det lätt för mig när det gäller studierna direkt. Jag kom på, några dagar för sent, att jag nog faktiskt vill börja studera igen… och då fanns det ju bara ett mindre antal kurser kvar att söka. De populäraste blev ju fulla med en gång. Men jag hittade iaf 7 som var något sånär. Jag fick veta att jag var behörig till kurserna ganska snart och det var ju bra. Men igår så kom antagningsbeskedet och även om jag var beredd på det så känns det ju lite bittert att bli reservplacerad på alla kurserna… är inte van vid det, jag brukar ju bli antagen på typ allt eftersom jag har många hp-poäng och även bra gymnasiebetyg. Men, något straff ska jag väl ha för att jag inte söker i rätt tid hehehe...

Lite variation i var jag blev placerad i köerna måste jag ju säga… mellan reservplats 3 och 1 361!!!

RESERV

Du står på väntelista till den här utbildningen. Du kan alltså bara erbjudas en plats om det blir någon ledig.

    • Din reservplats är: 3

      Din urvalsgrupp är: Sena anmälningar (SA)

    Du tillhör följande urvalsgrupper

    • Sena anmälningar (SA)

      Ditt meritvärde i den här urvalsgruppen är: 986 av max (999)

    RESERV

    Du står på väntelista till den här utbildningen. Du kan alltså bara erbjudas en plats om det blir någon ledig.

      • Din reservplats är: 1 361

        Din urvalsgrupp är: Sena anmälningar (SA)

      Du tillhör följande urvalsgrupper

      • Sena anmälningar (SA)

        Ditt meritvärde i den här urvalsgruppen är: 986 av max (999)

      Känns som jag kan glömma den sistnämnda kursen!! Men reservplats 3 är ju i princip ingen kö alls så där kommer jag nog in. Men, har inte bestämt mig än för hur jag ska göra… Kanske väntar jag med studier till hösten och ser då till att söka i tid så att jag får lite mer att välja på… eller så kör jag på studierna nu, är lite sugen faktiskt…

      Likes

      Comments

      Vaddå skelett i garderoben?! Du har väl ändå inga hemligheter du som är så öppen?! Ja, jag VET att många tror det, men jösses så fel de har!! Och så trött jag blir på att vissa tycker att jag är alldeles för öppen i mitt skrivande. Men, ärligt, hur öppen och pratsam är jag irl och hur öppen och pratsam är du irl?! Människor öppnar sig för mig irl - vare sig jag vill eller inte, men inte 17 gnäller jag på att de är alldeles för öppna och så… Jag ser det som en bekräftelse på att människorna litar på mig samtidigt som de även känner att jag är en person som lyssnar och förstår. Så jag tycker det är helt ok att du babblar av mig mina öron, jag ÄR en god lyssnare, men jag är också en god skribent så låt mig få uttrycka mig på det sätt som passar mig bäst! Vill du inte veta vad jag tycker och tänker så är det ju bara att du låter bli att läsa det jag skriver, eller hur?! Det är svårare för mig, jag kan ju knappast bara vända dig ryggen när du vill lätta ditt hjärta irl… Så oförskämd kan jag ju liksom inte vara…

      Tillbaka till skeletten då… jo, jag HAR en hel del. Det finns en hel del som jag aldrig berättar för någon. Mitt största skelett var jag nästan på väg att berätta om en gång för en person som jag trodde var en riktigt god vän… men, jag berättade aldrig - som tur är för idag är hon min värsta fiende och hade jag berättat så hade hon ju knappast varit tyst om man så säger… Efter den bekantskapen så har jag blivit VÄLDIGT försiktig med vad jag säger och inte säger. Så jag är i mitt tycke inte särskilt öppen… Det största skelettet kommer jag ALDRIG att berätta om för någon, EVER! Det är säkrast så… Sedan att jag, är öppen om mitt mående och vad som händer i mitt liv, so what?! Ska jag bara låtsas som om allt är underbart och toppen när det inte är så?! Jag vill verkligen inte vara så falsk. Jag är tillräckligt falsk irl, mycket pga att det är enklare. Typ om någon frågar "Hur är det?" så vill de flesta inte höra något annat än "Bara bra!" så varför göra så att människorna känner sig obekväma? Irl spelar jag spelet, men när jag skriver så spelar jag inte, det är NU jag är mig själv till 100 %!

      Jag behöver skriva av mig ibland. Och det räcker liksom inte med att jag bara skriver dagbok eller liknande… jag har tydligen en, för mig, okänd sida som vill ha åskådare… jag vill liksom berätta för NÅGON, sedan spelar det inte så stor roll vem du är…

      Jag spårar ur… skeletten var det ju! Jo, de flesta skeletten har jag lärt mig att leva med, men det största kommer jag aldrig att känna mig bekväm med, det skelettet har till stora delar format mig till den jag är idag. Jag var ung när det hände, mellan 18 - 20 år och visst kan jag skylla mycket på det, men det hjälper ändå inte… det går liksom inte att få det hela ogjort… För att överleva så försöker jag att inte tänka på storskelettet allt för ofta, och det funkar ju skapligt, men, det är ju som sagt ett STORT skelett, så det behövs ju inte mycket för att jag ska bli påmind…

      Fredag är det idag, DET är faktiskt något som jag tycker är riktigt nice! Även om det inte händer något så där särskilt så är det ändå något som jag går igång på… så lite fler fredagar vore ju inte fel! Fast, jag mår ganska ok oavsett veckodag för tillfället. Har fått vila ut efter mardrömspraktiken och har börjat ta hand om mig själv lite till både kropp och själ och det känns att det börjar göra lite nytta!

      Likes

      Comments

      Jag har otur i det mesta… jobb, människor jag möter, sjukdomar och bara rent drullerimässigt. Har en förmåga att ramla och slå mig halvt fördärvad med jämna mellanrum typ när jag tar av mig jeansen, går på en promenad eller bara vistas i trädgården… men, men… nu känns det som om oturen har vänt LITE iaf. 😊

      Jag har ingen större lust att vara inne i det fasliga fas 3, men det verkar iaf som jag har kommit till en helt ok plats. Jag får mycket ansvar och jag kan arbeta hemifrån ofta. Känns finemang eftersom jag är lite trött på människor efter förra platsen, där fick jag ju aldrig en lugn stund! Pratglada människor överallt! Underbart, men jobbigt för en sådan som mig, tar på krafterna även om jag gillade det… Nu har jag en period med LITE social samvaro och det känns så skööööönt! Fast, jag får passa mig så jag inte blir en enstöring igen… jag ramlar lätt in i den rollen eftersom jag liksom trivs i mitt eget sällskap! 😉

      På sjukerifronten har det också hänt en del. Jag är fortfarande sjukskriven 50 %, vilket känns bra för jag orkar verkligen inte jobba 100 % för tillfället. Min smärtläkare har äntligen hittat de medicinerna som funkar för mig. Stressnubben som jag besökte några gånger har jag gjort slut med eftersom han kunde mindre än vad jag kan om stress… kändes ju helt sjukt att JAG skulle berätta om hur människan påverkas av stress fysiskt och psykiskt?! 😳

      Häromdagen så fick jag äntligen tid hos den sjukgymnasten som jag varit uppsatt på väntelista hos i några månader. Hon verkar ju kunna sin sak till skillnad från sjukgymnasten som jag gick hos under tiden jag väntade. Där fick jag bara massage, inget annat?! 😠 NU blev jag ordentligt undersökt och hon konstaterade att min rygg är väldigt svag och att hela kroppen liksom är i obalans… jag sitter bland annat som en säck fick jag höra… och ja, jag VET det!! Men har man alltid suttit så så är det ju inte lätt att göra något åt det själv precis… Men NU så, nu ska jag träffa min nya sjukgymnast en gång i veckan och jag har fått övningar som jag ska jobba med varje dag. Skitskumma övningar iof, men, ja, jag tror faktiskt på tanten så jag ska jobba med övningarna! Hon tror också på att jag ska kunna skippa alla värktabletter så småningom… Det är jag inte riktigt säker på, men jag kan kanske minska på dem iaf. För det är ju en hel del som jag pumpar i mig nu…

      Hatar vanligtvis hösten för den är ju bara så tråkig!! Allt blir grått och trist, all växtlighet vissnar ner och dör… bara helt hopplöst trist allting!! Men, i år känns det lite annorlunda, jag mår ganska ok. Har downperioder, men katterna och musiken får mig att överleva. Det som skulle få mig att må jättebra är fortfarande det där jävla jobbet som lyser med sig frånvaro! Det ÄR förnedrande och knäckande att bara duga till "slaverijobb" dvs. jobb som man inte får betalt för… Det har gått så långt så jag ALLVARLIGT har börjat fundera på att börja plugga igen… inte för att jag behöver det på något sätt för jag har ju redan läst en hel del på universitet/högskola, men bara för att slippa känna mig som en andra klassens medborgare… Som student har man ju en lite högre status, jag inbillar mig det iaf. Men, jag vet inte… har egentligen ingen jättemotivation till det heller. Men mina alternativ är ju oftast pest eller kolera så vi får väl se… Jag har ju sökt några kurser, typ 7 st… och jag är iaf behörig till alla enligt antagning.se… men jag sökte ju sent så det är ju inte säkert att jag kommer in. Får helt enkelt ta ställning till hur jag ska göra när jag vet om jag har kommit in eller ej...

      Idag är det lördag och för en gångs skull så ska faktiskt jag vara lite social… ska träffa en helgo tjej och hennes familj. Förr så lyckades jag oftast avstyra när folk ville träffa mig, men nu så har jag genomskådat mig själv och vägrar fega ur eftersom jag VET att jag innerst inne vill och jag VET att det är bra för mig! Att fega ur, är precis det, FEGT! Och det absolut enklaste. Jag är en riktig bitch mot mig själv nu för tiden så jag slipper inte undan… hehehe! 😜

      Likes

      Comments

      Nu är ordningen återställt. Rätt piller får mig att må helt ok. De där pillren som jag letade upp som ett surrugat var ju direkt livsfarliga för jag har varit lägre än lägst de senaste dagarna… Jag har ALLVARLIGT funderat på att avsluta mitt liv… 👼

      MEN nu mår jag som sagt ok, att säga att jag mår toppen vore ju att ljuga så det tänker jag inte säga, men helt ok. TROTS att den nya praktikplatsen är på g… är verkligen NOLL intresserad av ännu en meningslös sysselsättning!! Jag kan FAKTISKT sysselsätta mig själv!! Jag har hur många idéer som helst, men när jag måste vara på de där meningslösa ställena så finns det ju vare sig tid eller ork till något annat än att sova, jobba, äta… Kanske det blir lite tid och ork nu trots allt då jag bara ska jobba 50 % istället för de 100 % som jag har envisats med i alla år.

      Jag har alltid varit den "duktiga flickan" som ställt upp på allt och som slickat rövar när så behövts. Men, efter min förra praktikplats så har jag fattat att jag bara gör mig själv en otjänst. De väljer ju bort mig TROTS att jag gör mig själv oumbärlig så varför slösa energi på något som troligtvis inte ger mig något?! Jag är så jävla besviken på min förra praktikplats och jag kommer ALDRIG att tycka att de behandlade mig schyst där! Kommer ALDRIG att glömma när "fru Pia" bara vräkte ur sig att praktikant nr 2 skulle anställas! Så jävla okänsligt! Där och då knäcktes jag totalt och blev aldrig mig själv igen…

      Kommer aldrig att komma över den där överkörningen, men jag kommer absolut att lära mig att använda mig av den erfarenheten. Mindre blåögd, och mer egoistisk måste jag bli. Sluta att tro att människor i grunden är goda, det är ju tvärtom, de flesta människor är onda. Det finns några få människor som jag tror är genuint goda, men, är, ärligt, inte riktigt säker på att de är så goda… de kanske chockar mig med några okänsliga kommentarer de med en vacker dag… Näe, när jag tänker efter så finns det nog bara en genomgod människa, dvs. jag själv! Men, jag ska som sagt jobba på att bli en ruttnare människa så jag blir som alla andra…



      Tänk, så många dystra tankar jag ändå har en dag när jag faktiskt tycker att jag mår ganska ok… Gissa vad som rör sig i mitt huvud en dag när jag inte mår ok!! 😳 Haha… jo, jag är en sorgsen varelse… Men, jag har iaf humorn kvar och självironin… det är jag glad för. Försvinner humorn och självironin, då ger jag nog upp - på riktigt!


      Fredagar är allmänt trevliga dagar. Oavsett om jag jobbar, pluggar eller är sjukskriven så är ändå fredagar toppendagar! Vardagen är slut och helgen är här med mys och avkoppling. Oftast ska det iof handlas en massa mat på fredagseftermiddagarna och DET är verkligen inte min favoritsysselsättning! Sååå urtrist! Men, sedan när man har kommit hem och stuvat undan allt, fixat till något lite extra gott att äta och sedan bara myser, kanske med en öl och/eller en konjak ja då känner jag mig riktigt tillfreds med livet. Så medicinen för mig är alltså mer fredagar! Tänk, så enkelt! Nu har jag löst det! Mer fredagar till folket! 🍻

      Likes

      Comments

      Behövs så lite för att jag ska bli lycklig… behövs lite åt andra hållet med iof… 😉 Men, nu är jag LYCKLIG för ÄNTLIGEN så har VC skrivit ut mina insomningstabletter! Och inte nog med det, de skrev ut en stor jävla burk på hela 100 tabletter!! Så många har jag aldrig fått ut förut, bara 30 åt gången… De hoppas kanske att jag tar livet av mig så de slipper besväras av mig någon mer gång… hehe… För jag har ringt (!) och jag har skrivit arga meddelanden, så jag är nog inte särskilt populär där… Fast de är inte särskilt populära hos mig heller!! Totala jävla idioter är de som lämnar en patient utan piller!! En psykpatient dessutom… vem vet vad en sådan kan ta sig till… hehe… 😉

      Och jo, jag blev jävligt desperat när pillren var slut, jag blev så desperat så jag letade bland min gamla medicin för att se om det fanns något annat jag kunde ta till kvällen… hittade en del som jag mixtrade med… Hur jävla bra är det att man som patient ska börja chansa och testa olika mediciner för att man liksom inte har något val?! 😳

      Ja, ja… nu finns pillren på apoteket och jag ska definitivt hämta ut dem idag så jag får sova riktigt gott - äntligen!! När jag ändå är ute och far så ska jag hämta den stora transportburen som finns att hämta på mitt utlämningsställe. Det är nämligen snart dags för kastration av kissarna och de har ju växt en del så jag har nu köpt en megastor.

      Kissarna ja… vad glad jag är att jag har dem! De är min allra bästa livförsäkring! Jag mår ju ofta skit, eftersom jag lever ett skitliv, men de dystraste tankarna kommer av sig när jag tänker på kissarna… Jag VET att de älskar mig till 110 %. De finns där för mig no matter what! Människorna i mitt liv är knepigare… ena stunden så finns de där, och i nästa så finns de inte där… har varit med om det så många gånger så jag har typ gett upp. Människor kräver så mycket mer än vad jag kan ge… Det är tryggare att hålla sig lite på avstånd och bara betrakta samspelet mellan andra människor. Ibland är jag med i leken, men oftast är jag inte riktigt med ändå eftersom jag inte är jag till 100 %. Fattar inte riktigt varför jag inte visar mitt riktiga jag nu när jag ända har bestämt mig för att skita i alla lagar och regler. På något vis så har jag kvar den där tanken att jag vill bli älskad… men, jag vill väl för 17 bli älskad för den jag ÄR och inte rollen som jag spelar!! Rollspel är jag fenomenal på, jag kan bli vem som helst och jag spelar rollerna så bra så att alla tror att jag ÄR sådan… Näe, jag ska fan jobba på att vara mig själv!! Skit samma om mina vänner vänder mig ryggen för vad ska jag med vänner till som bara gillar rollfiguren som jag spelar?! Det är dessutom så jävla tröttsamt att spela en roll hela tiden… och trött det är jag ju ändå pga mina sjukdomar och pga mitt destruktiva liv.

      Musiken är en annan viktig livförsäkring för mig. Rockmusik framför allt… Har alltid trott att jag var en allätare när det gällde musik, men en fb-väns Spotify-lista fick mig att förstå att jag är en rocktjej till 100 %!! Jag ÄLSKAR verkligen rockmusik!! Avslutar med rocklegenderna Judas Priest som var den första gruppen som jag såg live i mitt "nya liv" som rocktjej. En passande video med titeln "Breaking The Law"

      Likes

      Comments

      Trots svår telefonfobi så lyckas jag ringa psyket och de LOVADE att jag skulle kunna hämta ut mina piller idag! Men med posten fick jag ett brev från psyket där de skrev att jag inte längre var skriven hos dem, de hade remitterat mig till min vårdcentral... Det var ju vårdcentralen jag vände mig till först ju!! Och de skrev att jag skulle vända mig till psyket för att få mina piller?! Va faaaan!! Jag finns inte?! Ingen tar hand om mig och mina behov?! Och inte kan jag få tag i någon sjukpersonal förrän det är vardag igen... Så nu ska jag gå hela helgen och ladda för att kunna ringa på måndag... Schysst, jävla sjukvård!!

      Likes

      Comments

      Jag har inte berättat att jag har telefonfobi för särskilt många… Den största anledningen till att jag inte har gjort det är att jag tvivlar starkt på att en person som inte lider av den fobin fattar hur det är…

      Jag har dagar när det är bättre, och jag kan tvinga mig till att ringa allt som oftast, men jävlar vilken ångest och vilket förberedande för att komma till skott!! Och nu, det nya djävulstyget som de har börjat med att sjukan ringer upp en viss tid, fan, jag får ju inget gjort under den väntetiden!! För min del så föredrar jag att bli satt i en telefonkö… det är ju helt sinnessjukt att gå och vänta på att telefonen ska ringa och sedan när den väl gör det så skiter man ju nästan på sig för att man är så på spänn!

      Mina närmaste vänner vet att det är säkrast att messa mig, även om de visst kan testa att ringa, för jag KAN ju ha en bra dag, man vet ju aldrig!! Jag har blivit bättre på att hantera telefoner och vissa av mina vänner HAR faktisk pratat med mig i telefonen - flera gånger till och med!! MEN det är inte särskilt många som har fått gjort det… det tar så mycket på krafterna när jag väl lyckas svara eller ringa så jag tycker inte att det är värt besväret mer än i undantagsfall. Jag gillar ju faktiskt att skriva mer än vad jag gillar att prata så att prata i telefon är väl inte riktigt min grej oavsett fobin egentligen… FAST livet vore bra mycket enklare om jag inte hade fobin…

      Av någon anledning så funkar det oftast finfint att svara och ringa i telefonen när jag kan ikläda mig en yrkesroll, då tycker jag till och med att det är riktigt roligt! Men när jag "bara" ska vara mig själv, nej, FY!!

      Idag var jag tvungen att ringa eftersom mina sovtabletter nästan var slut. Jag upptäckte det för ett par dagar sedan och gjorde, som alltid, en beställning på nätet. Men, eftersom jag upptäckte att jag inte hade något nytt recept bara någon vecka innan de var slut så blev det sådan kris så jag var TVUNGEN att ringa!! OCH blev sedan uppringd en halvtimme efter utsatt tid… Fy fan!! Skakar fortfarande!! FAST det gick görbra, samtalet tog max 30 sekunder och jag skötte mig helt exemplariskt… Spelar liksom ingen roll, jag kommer inte över den här fobin ändå… Jag borde väl öva mig mer, jag har till och med frågat om det är ok att jag ringer till vänner och bekanta bara för att försöka komma över det här. Och, VISST, jag får ringa!! Men gör jag det?! NIX!! Det blir bara det där vanliga tugget: "Näe, idag är ingen bra dag han/hon är nog upptagen och tycker säkert att jag stör om jag ringer… näe, jag testar en annan dag istället…" Det vill säga, det lär ju aldrig hända… jag trycker ju ner mig själv och bestämmer att det inte finns någon som skulle bli glad om jag ringde… Ärligt, OM jag ringer så borde du släppa allt du har för händer, för ringer JAG, då jävlar är det en av de största grejorna som du fått uppleva i ditt liv!! Och bara det att jag väljer ut just DIG!!

      Hahaha… näe, du behöver inte vara orolig, jag ringer nog aldrig. Jag har svårare för själva ringandeT än svarandet så för den som vill så är det helt ok att ringa till mig, KANSKE att jag svarar en vacker dag… 

      Likes

      Comments

      Jag har träffat många bitterfittor i mitt liv och även om jag inte är en bitterfitta irl, så ÄR jag ju ändå det… För så fort jag skriver något så ju lyser bitterheten igenom! ALLT är skit och ALLT är elände!! VEM vill lyssna på det?! 😳Troligtvis ingen, men, jag skriver ju inte för DIG jag skriver mest för mig själv… eller kanske för någon trasig liten själ som känner igen sig och känner en sorts tröst i att inte vara ensam med sina känslor - DET gör mig glad på riktigt!! För övrigt så blir jag sällan glad, för jag har verkligen inget roligt liv! Det SUGER att vara utanför systemet, att liksom inte duga till…

      En gång hade jag en kämparglöd som var enorm, nu finns det inte mycket kvar jag vinner ju liksom aldrig hur mycket jag än kämpar så varför slösa energi på typ ingenting?!

      Jag har alltid varit enormt stolt över att jag började studera igen i mogen ålder, det är inte alla som vågar göra det precis… det gjorde inte jag heller egentligen, fast jag gjorde det ändå… Jag studerade i 8,5 år, först på Komvux och sedan på Universitet, och den tiden har format mig mycket som människa, det var en hemsk tid och en underbar tid. Jag mötte många hemska människor, men jag mötte också många underbara människor. Men det bästa med åren med studier var att jag växte som människa, jag utvecklades och jag blev medveten om att jag var en ganska smart sak… inte alls så korkad som jag inbillade mig att jag var innan jag började studera… 😊

      Men nu börjar jag allt mer ångra att jag började studera, för vad är vitsen med att studera och växa om man sedan ska vara arbetslös resten av sitt liv?! Nu sitter jag med en massa studieskulder som min MAN får betala av på!! Känns ju inte bra alls!! 😠

      Jag tänker ofta mörka tankar, mörka "förbjudna" tankar såsom "varför ska jag fortsätta mitt liv?" och "vem bryr sig om jag finns eller inte?" - jag TÄNKER ofta sådana tankar, men tack vare mina studier så vet jag att det tänket är jävligt egoistiskt. Jag VET hur förtvivlad jag själv skulle bli om någon i min närhet tog sitt liv… Så man kan ju säga att det är mina studier som håller mig vid liv…

      En gång var jag en rolig skit, men nu är jag mest ledsen, trött och bitter… jag ser inget ljus i tillvaron alls. Jag lär aldrig få ett jobb nu när jag hamnat i Fas 3 för det finns ingen arbetsgivare som vill ha en Fas 3:are, de tänker ju: "-Vad är det för FEL på den människan som inte har fått något jobb ännu?!" Och, ja, nu börjar jag väl få en massa fel både fysiskt och psykiskt, men det är PÅ GRUND av arbetslösheten och all förnedring som det för med sig!! När min arbetslöshet började var jag stark och jag var en kul skit!! Nu är jag bara trött.. till både kropp och själ… 

      Likes

      Comments