Vi började umgås igen, å jag känner hur jag faller.
Jag faller in i ditt nät igen, du kastar det runt mig och drar in mig.
Allt du gör får mina knän att bli svaga.
Som hur du lägger din hand på min kind å ser in i mina ögon, hur du alltid tar dina armar innanför min jacka när vi kramas. Hur du ställer dig bakom mig i hissen å håller om mig å kysser min hals sådär försiktigt som bara du kan.
Men jag vet att det här inte är bra, för jag vill i hamna där igen. Jag vill inte hamna där du blir min enda prioritering å alla andra försvinner, för jag älskar alla andra också.
Jag älskar dig så sjukt mycket, men samtidigt hatar jag dig för allt du gjorde.
Jag är så rädd för att falla tillbaka dit igen, för din hand på min kind var inte alltid en bra känsla...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

På senare tid har jag tänkt mycket på dig. Jag finner mig själv sitta och undra hur du hade sett ut, hur du hade varit, hur mitt liv hade sett ut om du var här.
Men jag visste ju inte ens att du fanns. 3 månader låg du i min mage utan att jag visste om dig.
Juni hade du varit född. Du hade varit ett halvår nu. Tiden springer iväg för fort. Innan jag visste om det hade du säkert sprungit runt hemma och pratat.
Hade du sett ut som din pappa hade du varit söt. Med hans lockiga hår, blå ögon och runda kinder.
Men jag vet att det hade varit en problematisk barndom.
Med en mamma som mig, med mina psykiska problem och bakgrund och en pappa som han, med sina diagnoser å problem med känslor. För att inte tala om hans tidigare syllesättning, som nu bytts ut mot böter å samhällstjänst.
Det hade varit en barndom fylld med fart och fläkt.
Hoppandes runt i bilar, åka på bilträffar å garagehäng.
Det hade trotts allt kanske inte varit så dåligt ändå.
För jag vet att du hade blivit överröst med kärlek, av både mig och din far.
Vi hade gjort allt för dig, allt för att du inte skulle behöva ha det som vi hade det när vi var små.
Hade kämpat så hårt för dig, du hade haft hela min uppmärksamhet å du hade varit allt jag kämpade för. Hade givit hela mitt liv åt dig.

Likes

Comments

Jag kan inte sluta tänka på dagen du dör, dagen du försvinner. Det äter upp mig inifrån..
Du är ju här, jag har dig vid min sida hela tiden, men ändå kan mina tankar inte sluta uppslukas av tanken att du kommer dö en dag.. dom flyger iväg till hur förstörd jag kommer vara, hur jag aldrig kommer låta dom ta dig ifrån mig. Hur jag kommer krampaktigt hålla fast i din kropp, hur jag kommer spara alla dina saker. Hur jag tillslut kommer ta livet av mig i din frånvaro.

Likes

Comments

Jag trodde på dig.
Jag trodde på alla lögner du sa.
Jag trodde på dig när du sa att du aldrig skulle gå.
Jag trodde på dig när du sa att det inte spelade någon roll hur dåligt jag mådde.
Jag trodde på dig när du sa att du alltid skulle finnas där.
Jag trodde på dig när du sa att du älskade mig.

Likes

Comments

Det finns en anledning varför rubriken står med citat tecken. För mamma är inte mitt ord för dig, men biologiskt så är du ju det.
Du vet inte själv vad du har gjort mot mig för det är ju en del av din sjukdom. Inget du gör är fel. Ingen såras av dina ord. Dina handlingar rör ingen.

Jag kommer inte ihåg sista gången jag hörde dig säga en mening till mig utan att pika mig. Utan att klanka ner på mig. Utan att säga hur äcklig jag är, hur dålig jag är, hur fel jag gör.

Jag hade precis fyllt 17 när socialtjänsten blev inblandade. De diagnostiserade mig med depression och börja prata med oss. De tog dom 1 månad och ca 5 samtal att bestämma att jag inte fick bo kvar. Du var problemet, du hade gjort fel, men det var mig dom flyttade på.

Jag fick panikflytta till ”k”, vilket visade sig bli ett jävla helvete det oxå. Det slog slint och blev exakt samma sak, bara det att extremen gick åt andra hållet istället.

Psykisk misshandel finns på riktigt, och jag är ett levande praktexempel på det.

Likes

Comments

Jan, farfar, pappa, bror, son, farbror.
Du var mycket, men för mig har du alltid bara varit farfar. Eller, jag ska inte säga ’bara’ egentligen, för du har varit så mycket mer än så.
Du dog innan jag föddes, så jag har aldrig träffat dig. Din diabetes och din envishet blev din död. Det sjuka är dock att trots att jag aldrig har träffat dig, så känner jag sådan samhörighet till dig. Jag känner hur det är ditt arv och dna jag bär med mig, hur det är ditt blod som pumpas runt i mina ådror.
Farmor har berättat om när jag var liten, hur jag satt på golvet hemma hos henne, i huset där du också bott en gång i tiden, och pratade i en leksakstelefon med någon. Hon klev in i rummet och frågade vem jag pratade med varpå hon fick ett irriterat ”tyst, jag pratar med farfar!”. Tydligen var det en intressant diskussion, för jag var väldigt mån om att ingen fick störa. Det här hände tydligen flera gånger under min barndom, dock ingenting jag kommer ihåg längre.
Det sjuka är att det slutade inte där, jag kommer ihåg när jag var mindre och jag hade haft en dålig dag eller bråkat med mamma eller bara var ledsen och upprörd. Jag brukade ligga i min säng och gråta och prata med dig. Säga allt jag inte kunde säga till någon annan. Jag tror du faktiskt var den första jag berättade om all skit hemma till. Du var den enda jag litade på.
Jag kommer ihåg hur jag önskade att du levde, hur jag önskade att du fanns här, hur jag önskade att jag fick ligga i din famn och du höll om mig.

Jag sitter vid kyrkogården där du ligger, jag var vid din grav och pratade med dig, jag sa att jag hoppades att du var stolt över mig, att du hade tyckt jag var en bra människa trotts allt. Jag hoppas verkligen du hade varit det, för allt jag gör - gör jag för dig.

Grattis på farsdag, jag kommer aldrig sluta tänka på dig ❤️

Likes

Comments

Du sårade mig men du sa att du alltid skulle finnas där för mig.
Jag sa att jag ville ta livet av mig och du svarade med ett ”äsch lägg av”.
Aj.

Likes

Comments

Du sa att du alltid skulle finnas där, att så fort jag sa något skulle du hjälpa mig, Att du aldrig skulle lämna mig. Och nu när jag försöker få din uppmärksamhet att jag behöver dig så svarar du inte. Jag säger att livet inte är värt att leva och du skiter i mig. Det måste ju betyda att du vill att jag ska försvinna...

Likes

Comments

Att det kan vara så tomt, så ensamt. Att veta att jag ljugit för dig för att jag skämdes och nu sitter i skiten och behöver din hjälp och inte kan få den förstör mig. Ligger i mörkret med musiken på och täcket över huvudet och funderar på hur det hade varit om jag försvann. Vem skulle bry sig då? Den enda jag hade var ”W” och nu har hen oxå stuckit. Hur fan ska jag orka det här? Jag har ljugit den enda människan som någonsin stöttat mig rakt upp i ansiktet, precis som jag alltid gör.. jag bara väntar på den dagen han försvinner, för då försvinner jag oxå. Jag orkar inte mer, det finns inget kvar att kämpa för. Jag vill inte längre, jag vill inte mer.

Likes

Comments

Du, din jävel. Din äckliga människa. Du kom in i mitt liv när jag behövde dig som mest, du släppte in mig och tog mig under dina vingar. Du hjälpte mig komma bort från mitt helvete, samtidigt som du höll min hand och drog med mig rakt in i nästa.
Att du kunde lura mig så hårt, att jag kunde falla så blint för dina knep, för dina lurendrejerier. Jag var så lindad runt ditt finger, och på många sätt är jag det fortfarande. Som panikattacken jag fick när jag såg dig i en folkmassa där du inte kunde lägga ett finger på mig. Eller som när jag tvingade en kompis att gömma mig för du stog nära entrén och jag vågade inte gå förbi dig.
Att du fortfarande påverkar mig gör mig så arg, jag vill inte att du ska ha den här kraften på mig. Men kunde jag låta dig slå mig utan att säga nått, hur skulle jag kunna säga något om det här?

Likes

Comments