Ibland blir det väldigt brötigt i huvudet. Och stressigt. Inget allvarligt, bara mycket intryck som inte blivit processade. Kanske fullt tempo några dagar utan att jag fått smälta allt som hänt. Då behöver jag ta en timma för mig själv och bara landa. Andas. Det brukar lugna sinnet märkbart, och jag börjar fundera på viktiga saker. Som hur man är mot andra till exempel.

Läste en text på Malin Berghagens blogg som hon skrivit, jag kopierar den rakt av:

"What IF everything we say and do has the butterfly effect on everything around us? What if what ever feeling you will give others, will roll in and over like waves in others life and effect them on a cell level? That every feeling you create in others makes blueprints in their cells of either bad och good emotions and mark them?

That feeling of sadness, hurt, worthless, fear, useless, bad, anger…. and so on are feelings that could create diseases in our bodies? Are you making others feel this? Or are you creating strength and beauty around you? Who are you?"

Otroligt bra skrivet. Det får en att fundera på hur man faktiskt är mot andra. Jag tror och hoppas att jag är en person som ger energi och lyfter andra och inte håller inne på komplimanger men jag vet också att även jag kan falla dit och prata illa om folk fast jag egentligen inte riktigt vet hur saker ligger till. Kan som dom flesta vara snabb att döma och det är något jag jobbar med. Det ger otroligt dålig känsla av negativitet i kroppen. Och om jag känner mig illa behandlad så sätter det sig verkligen som en klump i magen som är svår att skaka av, ibland i flera dagar. Jag blir arg och bitter och går och grubblar på varför personen gjorde som den gjorde. Om jag gjort något fel. Etc.. Och detta ältande kan nästan äta upp mig. Så ja, jag är ett levande bevis på att dåligt beteende ger en dålig, obehaglig känsla.

Hur som helst, tänk på vad du gör och säger, för det påverkar din omgivning. Jag lovar att jag ska göra det. Oftast är det så att vi missförstår varandra med. Att försöka sätta sig in i den andra personens tankar och känslor innan man går in i försvarsställning är att rekommendera, även fast det i stundens hetta inte alltid är det lättaste. Folk är oftast inte bara idioter och det finns i dom flesta fall alltid en anledning till folks beteenden och känslor.

Spara aldrig på en komplimang om du verkligen menar det, och försök att göra världen lite bättre genom att bara vara snäll. Tänk hur många människor du kan smitta med glädje och välbehag varje dag, som i sin tur smittar vidare till nästa osv. Rätt fantastiskt egentligen!

Mer bra energi åt folket!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Sitter på muggen med fötterna i fotbad, tänt ljus och lyssnar på meditationsmusik. Kombinerar nytta med nöje och försöker stressa fram lite lugn medan Sander tar en tupplur. Har 7% kvar på telefonen vilket gör mig än mer harmonisk och rofylld. Det går bra nu. Nej, dags att torka sig och fila fötterna. Ville bara dela med mig av en snabb update, ha en fin kväll!

Här är en bild på Anders i rosa keps, i brist på annat motiv.

Likes

Comments

Sedan jag blev mamma så har jag blivit mer medveten om tiden. Om hur snabbt den faktiskt går. Våran lilla kille är redan 7 månader.

Ibland så blir jag stressad av att veta att mitt älskade barn kommer vara betydligt större om bara någon månad. Vill bara hålla honom tätt intill i min famn och stanna tiden en liten, liten stund. För samtidigt som jag blir så otroligt stolt och glad när han utvecklas på olika vis så får jag lite panik. Som någon en gång sa "Barn är bara till låns" och ibland blir jag smärtsamt medveten om att det är så. Jag har skapat honom, min uppgift är att ta hand om, vägleda och älska honom. Men sedan så kommer han stå på egna ben. Utan mig. Det är livets gång. När han lärt sig att flyga så är min uppgift gjord och han klarar sig själv.

Tänker omfamna tiden och Sander allt vad jag kan. Han är det finaste som hänt mig och jag vill hjälpa honom att utvecklas och växa till den han väljer att bli, vem det än är. Han är värd all uppmärksamhet och kärlek i världen, och han ska få den trygga uppväxt ett barn förtjänar. Han ska få veta att han är speciell (som alla andra) och att han har kapaciteten till att göra vad han vill med sitt liv. Han ska få veta sitt egna värde och människors lika värde oavsett läggning, härkomst, religion osv. Det är viktigt för mig att förmedla dessa saker. För en syn som inte är dömande utan öppen för andras livsstil, värderingar och åsikter kommer att ge honom ett betydligt rikare liv, det vet jag. Visst kan jag med tycka att folk beter sig konstigt eller rövigt ibland, men då ska jag verkligen bita mig i tungan innan jag slänger ur mig min egna negativa syn på saken. Han är en egen individ och har rätten att själv få välja vad som passar honom och inte.

Ja, shit... Det är verkligen en stor livsuppgift man fått, häftigt och skrämmande på samma gång.

Ska verkligen göra mitt bästa, lägga ner telefonen och skippa sociala medier och andra distraktioner när han är pigg och nyfiken på livet. Ska vara med honom och utforska världen. Finnas där och vara hans trygghet och tröst närhelst han behöver.

Anders är en fantastisk och trygg pappa, kärleksfull och rolig. Precis som jag. Jag är en jättebra mamma även om det ibland känns som att man inte räcker till.

Men jag är hans mamma, och jag älskar honom över allting annat. Han kommer alltid att vara prio ett, alltid. Och det räcker faktiskt. Det räcker långt.

Likes

Comments

Synd att Sander har blivit livrädd för dammsugaren just idag när jag tänkte ta en svängom. Kanske är för att Jag vanligtvis är livrädd för dammsugaren (och all annan städning över lag), kan ha smittat av sig menar jag. Jag känner ändå inte att det är något negativt. Tycker att det är en väldigt rimlig ursäkt för att slippa. Man får ju inte traumatisera barnen och så. Man måste vara snäll.

Vi har delat upp det på så sätt att Anders dammsuger och jag dammar. En oskriven regel. Det är liksom väldigt ovanligt att se mig med dammsugaren, och ännu konstigare att se Anders med dammtrasan. Tror han tycker det är mer manligt att dammsuga än att damma. Så han går runt och känner sig manlig med dammsugaren och jag trippar runt i underkläder av spets med min dammvippa. Precis så, går det till här hemma.

Barnet har somnat, då passar jag på att sätta mig här. Istället för att ta tag i något. Också en helt rimlig ursäkt för att slippa tycker jag. Måste ju hålla bloggen vid liv, så att inte mina tre läsare tröttnar (Ni vet vilka ni är, hej hej!)


Det var allt för idag.

Likes

Comments

Igår så fick syrran passa lillen och dessa päron fick sig en utekväll i goda vänners lag. Gött käk och ett par kalla. Diskussioner om politik, silikonbröst och en hel del selfies. Även en liten battle mellan mig och Anders på dansgolvet. Jag vann. Såklart. Alltihop avslutades givetvis med korv och svarttaxi, standard! Kvällen får 5/5 toasters, trevligt!

Likes

Comments

Ibland så känns det som att man inte riktigt räcker till. Som förälder menar jag. Som förra veckan. Vi hade ett läkarbesök på agendan. Inga problem, nemas problemas. Men då börjar det givetvis med att vi försover oss, ni vet känslan. Man är liksom redan stressad innan man gått upp ur sängen. 

Så ja, efter att mitt nagellack ramlat ut ur skåpet (jag skulle inte måla naglarna alltså, så kass är jag inte på att prioritera) och gått i tusen bitar på badrumsgolvet, min enda tofs gått sönder, jag dragit i armbågen allt vad jag har i väggen och jag brottats med Sander i en kvart med att få på honom kläder så är vi äntligen på G. Det är förövrigt det mest fasansfulla ungen vet, att klä på sig, vilket har resulterat i att det i princip är det mest fasansfulla jag vet med. Fyfan vad svetten lackar här ibland, det kan jag säga.

Men skit samma, vi är iallafall på plats tillslut. Först går vi givetvis till fel hus och när vi till sist hittat rätt och kommer fram till receptionen så är vi där en dag för tidigt. Alltså hela kalabaliken i onödan. Sander skriker och jag kommer på att han nog borde ätit för en timma sen, mammapoängen trillar in. 

Vi sätter oss ner, barnet får mat, mamman får kaffe. Nu har vi ju trots allt gott om tid till nästa punkt på schemat som är en mamma-barn-dejt med några vi lärt känna på babysimmet. Det är dessutom första gången vi ska träffa dom privat, så det är ju inte så att man vill komma sent, eller hur?

Efter att vi chillat runt i dryga 40 minuter så är det dags att röra sig. Först ska vi bara byta blöja. Då passar han på att frikissa ner allt han har på sig och jag upptäcker att jag glömt att packa ner ett par extra byxor. Så där ligger han nu i sin åkpåse, med en body virad runt benen (för filten glömde jag ju hemma) och tittar på mig med sina stora blå ögon. Han ser nöjd ut. Jag ser förstörd ut. Med tårar i ögonen messar jag min vän och beklagar mig om vilken dålig mamma jag är och tycker synd om mig själv för att "alla andra" är så jäkla organiserade och mitt barn har inte ens byxor på sig. I januari. Jag har liksom nått botten enligt mina beräkningar. Svaret jag får är typ "Du är underbar. Du är ju bara du. Jag är inte heller organiserad. Sitter fortfarande med nattlinne och spy i håret." (Måste tillägga att hon har en hyfsat ny bebis hemma, det är alltså inte hennes eget spy. Kände att det var viktigt att poängtera!) Då brister det. Jag sitter på spårvagnen och fulgråter. Sander har somnat. Jag känner mig tacksam för att jag har en så fin vän och lite hopplös på samma gång. Torkar mina tårar och känner att det ändå är ganska gött att vi bara blev 10 minuter sena trots allt. Klapp på axeln.

Det är såklart så att dom flesta dagar flyter allt på bra (så ring inte soc). Såna dagar när barnet får sin mat i tid, mamman får sitt kaffe (i tid), barnet har byxor och ja allt är en enda mamma-son-fest. Men det är inte lika spännande att läsa om. Kaos är kul. I efterhand.

PS. Inga barn eller djur kom till skada under denna dag.

Likes

Comments

Det här med att vara mamma är ju en konst. Åtminstone för mig, men på något sätt så nailar jag det ändå.

Som igår kväll när vi skulle sova. Sander har precis börjat krypa (viktig parentes) och jag ligger med min mobil och kollar instagram. Ser till min förtjusning att "1337likes" livestreamar och jag måste ju bara titta snabbt. Då ser jag i ögonvrån hur Sander är en halv sekund från att krypa ur sängen. Alltså med huvudet först. Reaktionsförmågan har aldrig varit så snabb och utan att jag hinner tänka så har jag en unge som hänger ner från foten i ena handen och "1337likes" livestream i den andra. Vad väljer man? (Skoja). I ren panik så ropar jag på den andra "vuxna" människan i hushållet som gått upp för att hämta vatten. "Hjälp!!" När det en sekund senare inte gett något resultat så utvecklas det till "Men hjälp FÖR I HELVETE!" varpå Anders kommer inspringande som en naken räddande ängel och fångar upp våran väldigt glada bebis som verkar tro att det är något slags skämt vi håller på med (eftersom vi är såna skojiga föräldrar i största allmänhet).. Anders tittar surt på mig och tycker nog inte att det är någon riktig ordning medan jag skrattar hysteriskt i typ 10 minuter av ren chock. Summa summarum, min reaktionsförmåga är i toppklass. Allt är i sin ordning.

Behöver kanske inte tillägga att Anders är den mer organiserade av oss. Han har liksom alltid "koll på grejjera!" som man säger. Det är väldigt skönt för en sån som mig.


Likes

Comments

Jag tänkte såhär. Att jag vet att jag är hyfsat bra på att formulera mig i skrift. Alltså kanske inte grammatiskt korrekt och så utan mer underhållande. (Ironin i att jag först skrev "grafiskt" istället för "grammatiskt", och kommer på 2 dagar senare att "nej, det stämmer nog inte det nej.." och går in och redigerar inlägget.) Och det får jag ändå säga att jag kan, formulera mig bra alltså. Oftast mycket bättre än i verkligheten då jag får lite mer betänketid bakom skärmen Vilket är bra. För mig.

Fick faktiskt MVG i svenska. Sen att det var på Komvux och att det innebär att jag först fick IG hör egentligen inte hit. Dessutom så var det nog mer pga avsaknad av mig som person på svenskalektionerna i gymnasiet snarare än avsaknad av kompetens. Det var liksom mer intressant att stå i rökrutan eller att ligga hemma och sova där och då.

Men som sagt, det tog jag igen med bravur. Vet dock inte riktigt om det berodde på arbetet eller bara på att jag är så otroligt charmig och hade turen att få en manlig lärare. Pluggade nämligen även upp matte. Hos en kvinna. Det blev IG. Igen. Så ja, det blev väl inte uppluggat direkt nu när man lägger fram det såhär. 

Nåväl och hur som helst, nu ska jag bli en bloggare. Helst på heltid och tjäna fett med pengar och göra mig ett namn och sådär. Ja ni fattar. Tänkte att det kan väl alltid roa någon, om inte annat mamma. Hon tycker att jag är duktig på att skriva. Jag tycker att mamma är snäll. Så detta blir mitt första blogginlägg. Tänkte väl skriva om livet i allmänhet, som mamma men framförallt som människa. 

Ja, lite så är det tänkt.


Likes

Comments