View tracker


Jag är född i en liten by

 i ett av världens hörn.

Vid en landsväg där allt tar slut

och där älven har sitt krön.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Om två dagar börjar skolan igen. Skolan börjar och allting ska bli precis som vanligt. Vi kommer i år vara äldst på skolan, vi kommer få se ettorna springa omkring förvirrade och nervösa, vi kommer få göra en hel del saker för sista gången med varandra. Vi kommer återgå till våran vardag med scheman och dagar som spenderas i lärkan. Allting ska bli precis som vanligt igen, det är bara det att ingenting kan bli som vanligt igen. 

Saker är inte som de brukade vara för att vi har förlorat en klasskompis. 

Max dog för ungefär tre månader sedan och den här sommaren är en av de mest underliga somrar jag upplevt. Jag har gått omkring och saknat honom. Jag har saknat honom så mycket att det gjort ont. Tidigare sommar lov har jag utan problem kunnat vara ifrån honom under några månader utan att jag saknat honom så förskräckligt. Jag har inte tänkt på honom varje dag och jag har inte letat fram bilder på honom gång på gång för att återigen få se hans ansikte. Tidigare sommarlov har passerat och sedan har allting blivit som vanligt igen. Sedan har jag sett honom gå omkring i korridorerna och jag har pratat med honom. Den här sommaren har varit annorlunda, för jag vet att när skolan börjar igen på onsdag kommer ingenting bli som vanligt, även fast det ska det. Max kommer inte vara där. Alla kommer återförenas och vi kommer ha det så roligt när vi återigen får träffa varandra igen, men Max kommer inte vara där. 

Han kommer inte vara där för lektioner och raster. Han kommer inte vara där för teatrar och föreställningar. Han kommer inte vara där för att ställa jobbiga frågor under föreläsningar. Han kommer inte vara där när vi tar studenten.

Det förväntas av oss att vi ska fortsätta precis som vanligt, som om inget hänt, när ingenting är som det ska vara. Folk förväntar sig att vi ska fortsätta med våra liv och inte se tillbaka. Vi ska gå på lektioner, vi ska göra läxor och prov, vi ska låtsas att allt är som vanligt när vi alla egentligen är i bitar. Vi har förlorat en klasskamrat och saker kommer aldrig bli som de en gång var. 

I år är vårt sista år. Vi kommer ha slutproduktioner, se julkantatet för sista gången, ha ämnen för sista gången, träffa vissa människor för sista gången, och göra så mycket tillsammans för sista gången men vi kommer inte få göra det tillsammans med Max. Vi kommer få klara oss utan honom. 

Maximillian är borta, men vi ska nu på onsdag återgå till våran vardag. Trots att ingenting kommer vara som det ska vara, Ingenting kommer vara rätt. Ingenting kommer vara perfekt. För att någonting saknas, någonting kommer alltid saknas. Vårt puzzel kommer aldrig mer bli helt för det är någonting som saknas. Maximillian saknas. 

Jag saknar honom. Jag vet att alla andra också saknar honom. Jag tror inte att vi någonsin kommer sluta sakna honom. Men trotts detta så måste vi på onsdag återgå till det som kommer bli vår vardag: En värld utan Max. Det är inte en värld som någon av oss vill leva i, men vi måste. Vi måste. Det enda vi kan göra är att finnas där för varandra. Försöka vara glada, försöka se på livet som Max gjorde. Försöka sprida den glädje som Max spred. För Max är borta, och vi är kvar. Och vi har inget annat val än att fortsätta som att allt är som vanligt, fastän vi alla vet att ingenting är som vanligt och det aldrig kommer bli det. 

På onsdag börjar skolan igen. Det är mitt sista år på gymnasiet och mitt sista år tillsammans med mina underbara klasskamrater. Men det är någon som saknas, och det gör så ont. 

Likes

Comments

View tracker

In the wonderful world of friendship
there are blue skies
as well as grey
there are rainbows as well as rainclouds
soon drift away
there are people who know us and love us
there are others who never can
and both joy and disappointments
are part of the over-all plan

Then once in a while theres someone 
who stands put from the rest
someone who sees through our failings
and brings out the best… very best
someone who understands us
in so many subtle ways
who knows the right time for a gentle prod
and the time for a warm praise

You are on of my favorite people
you were from the time we met
and somehow i felt from the very start
you were someone i’d never forget
thank goddess the years don’t change you
and you’re still what you’ll always be
one of my favorite people

and so important to me. 

Likes

Comments

Nu är vi hemma igen efter en händelse rik weekend i Göteborg. Vi stötte på en del problem men i slutändan så löste sig allting och vi har haft det underbart. På fredagen var vi på Liseberg vilket var otroligt roligt, jag förvånade även mig själv då jag åkte saker jag aldrig trodde jag skulle våga. På lördagen klev vi upp tidigt och efter mycket om och men befann vi oss i kön på plats 300. Den dagen var olidligt varm och det var extremt jobbigt då vi satt ute i solen från kvart över sex på morgonen fram tills åtta på kvällen. Men det var värt det. 

Konserten var helt fantastisk, bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag har lite bilder men jag lägger nog upp dem lite senare. Håkan var underbar, publiken var fantastisk och jag minns ej senast jag var så glad som i lördags. Hela konserten vart dessutom 1000 gånger bättre då han avslutade med min favorit låt. 

Likes

Comments


Ikväll så beger jag mig till Göteborg. Ja inte bara jag utan Frida, Felicia och Clara också. Fanny och Sabrina kommer möta oss där. Imorgon ska vi spendera hela dagen på Liseberg vilket ska bli väldigt väldigt roligt. Sedan skyndar vi oss hem för att få några timmars sömn innan vi far mot Ullevi. 

Till en början tänkte vi börja köa redan på fredag kväll men med tanke på hur många som redan står i kön gav vi upp den idén och bestämde oss för att vi istället skulle få lite sömn. Vi har accepterat faktumet att vi inte ens kommer stå i närheten av längst fram, men det var vi dessutom inställda på ända från början. 

Jag har näst intill packat färdigt, alla biljetter är utskrivna och upp backade på telefonen, saker som kan förköpas är förköpta och Håkan spelas ständigt i mina lurar. 

Jag skulle inte vilja påstå att jag är redo för att fara, men jag är nog så redo jag kommer bli. Håkan, nu kommer vi. 

Likes

Comments

Max,

Du var lim.

Limmet som höll oss och våra klasser tillsammans. Det känns som att allting kommer falla samman utan dig. Som att vi inte kommer klara oss utan dig. Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att lärkan aldrig kommer vara detsamma nu när du inte finns bland oss längre.

Du spred sådan glädje, du hade en sådan energi. Du pratade med allt och alla och det spelade ingen roll hur nära man egentligen var dig, du behandlade alla på samma sätt. I ettan så sa du alltid att du skulle gifta dig med alla. Du hade flera "fruar" och under en period fick jag äran att vara din favorit. Minns du? Du sjöng när vi två blir ett samtidigt som du lämnade fram en lapp där jag fick kryssa ja, nej eller kanske, Minns du? Vi sa att vi skulle flytta till England och jag fick döpa det ena barnet så länge det andra hette Maximillian Jr. Minns du? Vem ska jag nu kunna skämta med om sånna saker? Vem ska jag nu prata med om hur lätt nationella var? Vem ska vi nu ulululululla till? Vem ska jag nu småprata med på mornarna medan jag tar mina grejer ur skåpet? Vad kommer hända med ditt skåp nu? Kommer det få vara kvar precis som det är bredvid mitt? Kommer någon annan få det? Jag vet inte om jag klarar av att någon annan ska ha skåpet bredvid mig, ditt skåp. Jag vet att vi inte var bästa vänner. Jag vet att det finns så otroligt många på skolan som du var mycket närmre men trotts detta så gör det ont. Det gör ont. Jag väntar fortfarande på stunden då någon avslöjar att allt detta bara är ett skämt. Ett sjukt jävla skämt och att allting är okej med dig, för om någon skulle dra ett sådant skämt Max, då skulle det vara du. Jag försöker minnas det sista vi sa till varandra, men ögonblicken flyter ihop. Jag kan inte avgöra om det var efter nationella eller om det var den där morgonen då du satt med mig på soffan i receptionen. Jag minns inte det sista du sa till mig. Jag minns inte det sista jag sa till dig.

Det är redan för tyst. Det är redan för tomt. Du kommer vara saknad, så saknad. Du kommer för alltid finnas i våra tankar och i våra hjärtan. Du kommer för alltid finnas med oss. Du kommer aldrig bli glömd.

Vila i frid Max, Älskade Max.

Likes

Comments

​Kolla på finaste Nixon, han e bara så underbar.

Hej. Nu har bloggen under en väldigt lång tid stått här både tom och lösenordsskyddad men jag bestämde mig för att öppna upp den. Egentligen så hade jag tänkt att jag skulle börja blogga när jag far till England som au pair och att jag skulle öppna den då men... Ja så blev det inte. Satt och kollade upp lite saker och planerade och då fick jag bara något slags infall och nu är bloggen öppen igen. Jag kommer inte blogga ofta/mycket men tänkte att det kan ju vara roligt att kanske ha lite inlägg från innan jag åker också. Och det är ju faktiskt över ett år kvar så några inlägg borde jag nog få ihop.

Jag har under en väldigt lång tid velat åka som au pair och hela tiden så har min plan varit att jag ska åka privat. Alltså inte via någon organisation som t.ex. STS Men på senaste tiden har jag börjat tveka lite grann och just nu så lutar det mer emot att jag kommer åka med STS istället. Det är både säkrare och enklare, dock kostar det en slant men i slutändan så kan det vara värt det. Det som jag just nu är mest fundersam över är ett av kraven de har. För att åka med STS så måste man ha minst 200 timmars barnerfarenhet och syskon/släkt räknas inte, och jag undrar hur jag ska lyckas få ihop detta. Har sökt de enstaka barnvakts jobb som finns här i Luleå (och jag förväntar mig inte att höra ifrån något av dem), mamma skulle kolla med några hon känner men där tar det slut. Det lär ju lösa sig tillslut men just nu känns det näst intill omöjligt. Just nu så vill jag bara kunna sätta mig ner och planera allting in i minsta detalj, men det är lite svårt eftersom att det är så himla långt bort. Jag vill kunna kolla upp området jag kommer bo i, vad som finns att göra, om det finns andra au pairer. Jag vill skriva packlistor och listor på saker jag måste köpa innan. Men som sagt, ca ett år och sedan kan jag börja med allt det där, då kan jag faktiskt börja planera på riktigt. 

Likes

Comments