View tracker

Fyllde ju år i torsdags,  och jag kan ju passa på att tacka för alla gratulationerna jag har fått! Det värmer verkligen i mitt lilla hjärta ! På morgonen blev jag jätteöverraskad av att mina älskade underbara vänner hade gått upp tidigt för att komma och sjunga för mig med presenter och fin frukost och grejer ! Började nästan gråta för det hade jag verkligen inte förväntat mig ! Så fina de är ! Fick även en paket av min otroliga vän Tina !! Marabou choklad ! min favoritsort med ! ❤❤❤ I mys paketkalender fick jag salta katter och en disksvamp givetvis . fina unge !

Vi gick till praktiken och på kvällen åt vi indiskt och gick ut och dansade i vanlig ordning


I skrivande stund är det söndag och jag sitter i vår lilla buss med nästan samma brudgäng. James tog med sig en manlig vän denna gången.

Vi har varit på murchinson falls som sägs vara bästa safarin i uganda. Delade meningar om det så klart men jag väljer att säga så.

Fina vattenfall och utsikter till att börja med !

Vi sov på ett camp i princip ute i vildmarken. Det känns ju ganska skrämmande bara det. Man fick bo i ett sånt dära tvåmanna tält fast med sängar istället för sovsäckar. Väldigt mysigt faktsikt. När vi skulle gå och äta så upptäcker vi att några folk står och glor på någonting utanför vårt tält. Då står där en flodhäst typ 15 meter ifrån vårt tält.. Dom e ju skit farliga ! vad gör den här mitt i männskobyn?  någon mumlar "man ska lysa på den med ficklampa så springer den iväg" en annan säger "Nej nej lys inte på den med ficklampa". Okej. fast de är ju typ skit farliga.  kan va bra och veta om man ska eller inte ska lysa på den med ficklampa om det kommer ett galloperande berg springandes mot en... eller?  ganska livsavgörande information kanske..
Söt var den iallafall. Större än jag tänkt mig. De äter tydligen 60 kg gräs varje kväll. Det är ganska mycket gräs...

Så vi fick en bonusupplevelse. vågade inte gå ut själv sen. inget foto togs tyvär för ingen vågade röra sig.

safarin var helt underbar ! så vackert och så många djur ! fullt med giraffer och elefanter och flodhästar. vi fick till och med se lejon på riktigt nära håll !!! Vilka kisekatter det är då 😍

Inatt regnade det in i vårt tält. eller rättare sagt det regnade in i min säng. Den var plaskblöt och jag tänkte ett tag att "äh. det är bara lite vatten". Men det var ganska obekvämt så jag klämde in mig i Pernillas säng. Så mysigt när det åskade och regnade ute ! På kvällen hörde jag även galloperande elefanter som var på väg till människbyn. En stund efter hörde man trummor och de berättade att trummorna var människorna som skrämde bort elefanterna så de inte skulle äta deras skörd.

Häftigt !

Kan ju passa på att berätta att jag åker iväg på måndag och kommer vara utan internet till antingen onsdag eller fredag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

nbvv

Uganda sägs vara Afrikas pärla har jag igår fått berättat för mig. Här finns regnskog,  savann,  Afrikas största sjö,  Nilen,  näst intill alla afrikanska vilddjur,  alla möjliga konstiga kulturer och traditioner och här finns ca 50 olika språk att prata. Helt sinnes. Ett land som är mindre än Sverige.

Förra helgen besöktes en sjö kallad lake bonyonyi som hade rekommenderats av nån.  Vi var ett gäng svenska brudar som åkte dit. 6 brudar närmare bestämt. Och då James som agerade chaufför för denna långa resa. Bilen gick sönder i fem timmar men lika glada var vi för det. Babblade på. Tänk så mycket det finns att prata om. James var ju ganska trygg också i en bil full med sjukvårdspersonal.

Lake bonyonyi var helt fantastiskt ! En stor sjö med 29 små öar. Vi paddlade i en båt som bestod av en urgröpt trädstam. Eukalyptus för den delen. Det gick så satans långsamt så när vi skulle paddla andra gången beordrade vi in en motorbåt. sånt har man inte tid med.
Vi har besökt en medicinman som har berättade om all möjlig underlig alternativ medicin. Jag trodde att jag var väldigt intresserad av sånt och har alltid tyckt att det låter rimligt men att man kan äta en växt för att bota schizofreni,  eller rättare sagt för att driva ut en demon som man kallar det här,  tycker jag låter högst orimligt.

Vi besökte även Anna. En ensamstående kvinna med 10 barn som bjöd in oss på lunch och visade oss och sålde sitt handarbete. Vi fick göra egna armband och grejer. Fina blev de. Men vilken kvinna säger jag bara !

Jag har varit i en pygmeby! !! Jag trodde bara pygme var någonting man kallade folk som man ville vara taskig mot och när man inte kom på nått annat ord. Men pygmeerna är faktiskt ett litet folk. De bodde i en by. Alla samlade. Vi hade gått en bra bit för att komma dit och på vägen blev vi följda av massor med barn. Barfotabarn som jag kallar dem. Håliga smutsiga kläder. De var smutsiga hela dem men vilka underbaringar! höll oss i handen hela vägen till byn och när vi väl kom dit förstod jag att det var små folk. jättesmå personer. så de som hållt oss i handen på vägen dit kan ha varit vuxna. De hade övat fram en dans och sång och trummor som de ska va i en by i Afrika och så bjöd de upp till dans. Riktigt häftig upplevelse !

Kvällen spenderades med mina helt fantastiska vänner med choklad,  rödvin,  massa snack och allt annat som hör till en äkta tjejkväll och dessutom med utsikt över sjön och öarna. Magiskt !

På vägen hem körde vi förbi ett naturreservat och fick mysa med tanken att få hoppa upp och rida baracka på en sån här snygging ⬇

Likes

Comments

View tracker

Förra veckan fortsatte vi lite på malnutritionsavdelningen för vi tyckte där var ganska trevligt. Mer ljus och mer engagemang än de andra ställena. En dag var vi på mödravård, där mammorna kom och kontrollerade sina magar. Det var så sjukt många stora magar där. Varenda människa är ju gravid. Där var vi inte så väldans länge då en man plötsligt började agera ganska hotfullt då han hade ont i halsen och var därmed orolig för att dö och tyckte inte han fick rättfärdig hjälp på mödravårdcentralen.. Han befallde mig att hjälpa honom. "Du är nog på fel ställe" sa jag.. Så fick vi kalla på vakten och sen gick vi därifrån.

I fredags var vi ute och åt med våra underbart älskade vänner från Uppsala som även de har lämnat oss. Det blev god middag med köttgryta osv. Och lite rött vin förståss.


Underbara Elin och Julia som vi delat många skratt och galenskaper med åkte hem för att ta examen som färdiga sjuksköterskor! Bra sådana kommer de bli också! Ni är saknade !


Ooooch på lördagen tog vi äntligen vårt första steg utanför staden. Vi for iväg till Jinja som är en liten stad några timmar härifrån. Dit åkte vi med 3 andra svennar, Malin, Malin och Hanna härliga brudar från Göteborg som kom för någon dryg vecka sedan. När vi kom fram drog vi iväg mot raftingen nästan på en gång. För er som inte vet vad rafting är så föreslår jag att ni googlar det. Livsfarligt är det! Vi skrev på den dära "jag vet att om jag dör är det mitt eget fel-lappen", som man alltid ska skriva på när man inte riktigt vet vad man ger sig in på, och sen fick vi hjälm och flytväst och drog iväg. Jag måste erkänna att jag var ganska rädd när båten stod på högkant i forsen och slog över så vi fem brudar for hit och dit som några bitar torrt skinn i vinden. Om man inte har någon erfarenhet av adrenalinkick kan jag varmt rekommendera rafting. Eller om man har dödslängtan. Paniken var total. Men kul! Såhär i efterhand... När vi vurpat färdigt, dvs 3 ggr, bönade vi och bad vår lilla kapten att skona oss, kalla oss kycklingar och ta den lugnaste vägen runt sista forsen vilket han faktiskt gjorde. För vi orkade inte mer. Tack för oss . Nu har vi stått för underhållningen ett bra tag och nu behöver vi vila från den frivilliga drunkningsextremsporten ett litet tag. Men väl värt det! En kines kom upp i sin båt efter att ha vurpat och sa "I think my finger is broken" så visade hon sina fingrar som visade sig vara totalt osymetriska. Jag tänkte för mig själv att borde jag som nästan är syrra kanske dra rätt det här? och typ linda det? Ta mitt nästan syrra ansvar? Men jag kom fram till att just där och då ute på vattnet i det tillståndet var det faktiskt mer synd om mig än henne. Jag dog ju nästan varje vurpa. De hade ju givetvis en liten akutlåda med sig, så någon annan tog till slut hand om henne.

Kvällen spenderades med öl och grillat och senare helt galen utsikt över Nilen från vårt supermysiga hostel! Det var skönt att får komma iväg från huvudstaden ett tag och njuta av naturen och lugnet för bara två dagar, dock med ett litet avbrott då jag fick uppleva de mest stressfyllda timmarna i mitt liv. Men lugnet efter var desto bättre. Vi avslutade lördagen med efterfest i en trädkoja över floden! Sjuukt rolig helg med riktigt roligt sällskap!

Bilder från raftingen kommer i ett senare skede! Men här bjuder jag på lite utsikt å sådär.

Gav kakan till hunden sen. Den blev glad.


Glömde nästan berätta att vi besökt mosken som vi suttit och tittat på varje dag från vår balkong. Jag kan berätta att jag led varje sekund. Jag kunde inte njuta alls av varken guideturen eller utsikten. Jag är alldeles för fåfäng för det, Men ändå tänker jag lägga ut bildbevis. Bjuder på det..

Jag må se glad ut, men jag skriker inombords... men ni ser att min burka glittrar va? Pernilla hade ju mer otur med utlottningen av kläder kan jag kanske erkänna.


Vi har börjat på förlossningen nu. Jag har hittills sett tre förlossningar. De föder bredvid varandra. Ingen integritet här inte... Första förlossningen var hur bra som helst. Jag och Pernilla gick bakom ett skynke och såg att förlossning var i full gång. Jag fick assistera barnmorskan och det var jättekul! Mamman var oerhört duktig och sa inte ett pip. Jag berömde henne men hon tittade bara konstigt på mig.. förlåt.. När barnet va ute, avtorkat och inlindat som en liten burrito och de höll på att sy ihop mamman såg jag att bebisen låg själv på ett bord. Pernilla tittade på mig med stora ögon och sa "ska vi ta den?" . Så tog jag den. Ååååh. Jag vill ha en beeeebiiiiis!!! Jag höll den jättelänge och jag kände att vi faktiskt kunde kommunicera med varandra. Jag smackade mot den som om jag skulle få en häst att börja skritta och den tittade på mig som om jag var dum i huvudet! Men jag tror bestämt att det kan ses som nån typ av kommunikation. Jag höll bebisen jätte jätte länge och mamman som var en van barnföderska skrattade lite åt mig. Precis som resten av avdelningen.

När det var dags för nästa förlossning upptäckte vi den när bebisen redan var ute. Mamman satt på en sopsäck mitt på avdelningsgolvet med bebisen framför sig.. på golvet.. Sköterskorna tog relativt snabbt hand om bebisen och jag satt kvar själv hos mamman för jag tänkte att någon måste kanske kolla till henne.. eller? Jag vet minsann inte men jag satt där iallafall. Torkade av golvet lite å sådär. Helt plötsligt börjar hon krysta igen.. Men va? nänä! Jag kallade efter hjälp men alla bara gick förbi och tittade på oss där vi satt på golvet, jag skräckslagen och mamman föga förvånad över barn nummer två. Jag vet inte hur man förlöser barn herregud! Till slut kom en barnmorska och hjälpte tvillingen ut. Ingen visste att där skulle komma två bebisar. Efteråt såg mamman ganska medtagen men lugn ut och jag frågade henne hur hon kände sig. "im fine thanks. How are you?" svarade hon, artiga som de alltid, i alla tillstånd tydligen, är här.. Haha ja jo hur jag mår kan man ju undra förståss..

Händelserikt iallafall! Och spännande!

Kvinnorna ligger öppet och föder på avdelningen med bara skynke ut mot korridoren. Men de ligger i princip bredvid varandra. I snitt får varje kvinna 6 barn här i ålder mellan 18-40. Allt känns ganska praktiskt. Ingen omsorg och omvårdnad. Meningen är att man ska göra kontroller kontinuerligt såsom att mäta värkarna, ta blodtryck osv men sjuksköterskorna berättade att de har för många mammor att ta hand om för att göra de kontrollerna. Därmed händelsen med mamman som födde obemärkt på golvet. Liknande situationer är tydligen vanliga här.

Hoppas allt e bra där hemma :) Sol å fint å så.

Peace love and understanding

Likes

Comments

Det har hänt en hel del här i Kampala. Dock har vi inte lämnat huvudstaden ännu (därav avsaknaden av roliga bilder). Längtan är stor efter att få åka på safari! Se lejon å sånt. Man har ju sina föreställningar om hur det ska vara där ute i lejonriket, elefantkyrkogårdar å sånt.. Men vi har en plan!! Det är bra! Det kommer att ske!

5 veckors praktik kvar! 6 veckor till hemresa. För de som inte kunnat räkna ut de själv innebär detta att halva tiden har gått!! Herre min jävel! Och vi har inte lämnat huvudstaden!! Jag säger då det!

Vi har mött alla sorters underbara människor här! Ugandier, svennar, amerikanare, holländare, belgier osv osv. Fantastiskt utbud av människor här! Vänner fattas vi aldrig. Just nu framför allt två svenska underbaringar som tyvärr ska lämna oss denna veckan!

Praktiken. Jaaa, det har varit lite kämpigt för mig ska jag erkänna. Förvirrande. Jag har svårt att koppla mig till vården liksom. Allt är så annorlunda. Vi har varit på en avdelning för barn som lider av undernäring nu senaste dagarna. När barnen kommer in får de givetvis höga doser antibiotika i förebyggande syfte, om de nu skulle få en infektion så e den redan behandlad liksom. Smidigt. När man börjar diskutera multiresistenta bakterier så färdas ens ord ut i intet. Vet inte om de begriper. "Men vi har så mycket bakterier här så risken är så stor för infektioner". Ja, men då kan vi lika bra dela ut antibiotika till alla människor friska som sjuka så kan de ta lite sådär när de känner för de. När de har huvudvärk eller när de upptäcker att de inte tvättat händerna på länge. Antibiotikaanvändningen är aningens frustrerande måste jag påstå! Givetvis förstår jag att dessa barnen som är så undernärda har hög infektionsrisk vilket ofta är orsaken till att barnen dör, men det är ju därför de är på sjukhuset. För att bli omhändertagna och för att man ska ha koll och förebygga infektioner. De har inte resurserna givetvis. Kunskap har de men många verkar inte veta riktigt vad de ska ha kunskapen till. som jag har nämnt tidigare så handlar det väl om engagemang också. Så tittar man på dessa underbara barnen och vill bara ta hem dem ! I torsdags såg jag ett riktigt undernärt spädbarn! Så som man ser på tv. som man inte tror riktigt på att det är sant. När de lyfte filten som barnet var gömt under reagerade jag med att högt dra på andan! Ni vet som man kan göra när man ser någonting sjukt överraskande. Proffsigt Mathilda! Jag har jobbat i psykiatrin i några år och är ganska van vid att hålla ett ganska skapligt neutralt face, även om jag kanske skulle behöva visa någon slags stark känsla eller reaktion, men det har jag lärt mig att det är inte bra att göra det. Men denna gången gick det inte! Reaktionen liksom flög ut och där står jag och håller andan och väntar på att mamman ska börja gråta eller något. Men hon märkte inte det! Kanske gör alla oerfarna muzungos så. Skämdes gjorde jag iallafall!

Här finns råvaror att föda sina barn med. Jordbruket är otroligt bra här! Mycket frukt/rotfrukt/grönsaker finns här! Men ändå äter man nästan bara ris, pasta, potatis, och annan lite mer näringsfattig mat. Och detsamma ger man sina barn. Okunskapen är stor men fattigdomen också. Det hölls utbildning för föräldrarna om näringsrik mat som barnen måste ha för att klara sig och detta gladde mig oerhört! Träffade en Ugandisk köksassistent som volontärade på avdelningen ! Underbart! Fantastisk människa! denna avdelningen är en av de bättre och jag var glad att få vara där i ett par dagar för att få se lite bättre sjukvård än den jag sett tidigare.

Jag känner att jag låter väldigt negativ här i många inlägg. Men självklart jämför man med hur det kunde ha varit! Jag har ju upplevt fantastisk sjukvård i mitt liv. Jag lovar att aldrig mer klaga på den svenska.

Annars om dagarna blir det mycket god mat och fest och poolhäng vilket jag anser vara ganska trevligt. Jag börjar anpassa mig till att vara långsam i allt. Ganska skönt faktiskt. I början när man stod i hissen 7 stycken och hissen skulle släppa ut eller in någon på varje våning blev jag skitstressad. Ugandierna rör sig väldigt långsamt och i början kunde jag inte begripa att det var möjligt att ta sig ur en hiss så sakta som ugandierna gör. Hissen stannar dörrarna öppnas ugandierna som ska gå ut går inte ut. Hen tittar på den dära nummerskärmen och undrar om hen e framme. (en annan har koll på det tre våningar tidigare och är väl förberedd att ta sig ut fortast möjligt, för att inte upplevas som ett störmoment för andra hissåkare). När hen inser att ahaaa jag e frammeeee, så tar hen två långsamma steg framåt och står i hissöppningen och kikar ut och tänker förmodligen "vilket håll ska jag gå?" eller liknande. Ut ur hissjäveln!! Det kan du väl för fan bestämma sen! Tänker denna hysteriska typiska svensken. Gå bara ut! Varje gång! Varje hisstopp och nästan varje ugandisk person. Hur lång tid kan det ta att gå ur en hiss?
Nu! Har jag insett att ingen har bråttom någonstans. Ingen stressar och ingen är i tid till någonting. dvs. Om ingen är i tid betyder det att ingen behöver vänta! Förutom vi då. Vi som står och svärjer över att de tar lång tid att lämna en hiss. som halvspringer när vi har ett möte som alla ändå kommer vara sena till! Jag har slutat med det! Nu glädjer det mig mer att de tar lång tid på sig att gå ur hissen för detta innebär att jag kommer slippa stå och vänta lika länge när jag väl kommer fram! Jag försöker ju givetvis komma i tid, jag har bara slutat vara så hysteriskt stressad över det. Skönt är det! Tror vi behöver mer lugn hemma i Sverige! Inte som här kanske, för då blir ju ingenting gjort, men lugna sig lite sådär lagom mycket. De tycker ju säkert att vi är jättemärkliga som springer överallt. Springer för att hinna till en yogalektion eller köper snabbmat för att kunna äta snabbt för att hinna ta det lite lugnt senare. Snabbar oss till poolen för att få mer tid att slappna av där.. Motsägelsefullt liksom.

Trivs fantastiskt bra här!

Igår var det valborgsmässoafton och det firades givetvis även här i Uganda med en massa kul kvinnofolk! Arrangerat av svenskar då givetvis. Har försökt förklara för de som är med och firar som kommer från lite andra länder vad valborg innebär och varför vi firar det. Men jag insåg ganska snabbt att jag inte vet själv vad vi firar.. våren? eller ? Men fira är bra! Det blev en riktigt bra kväll/natt med massa skratt och öl och dans! ÅÅh jag älskar att gå ut och dansa här! Uteställena är jätteroliga och nattlivet varar så länge man vill! Inte som i Kristianstad där man får gå hem kl 3 för då e de stängt. Vilket är en ganska lagom tid egentligen för oss lite äldre, men man skulle ju vilja ha möjligheten :) Här stänger man när folk går hem helt enkelt. Fantastiskt!

Lite bilder från ett behandlingsrum på en sickel cell mottagning

Våra undersköna lärare Pia och Lena som varit här i 3 veckor och stöttat oss, som åkte hem för ca en vecka sedan! 14 Maj är spikat på Big Mikes då de ska visa eurovision på storskärm! Och så rolled eggs (eller rolex som de kallar det här) vilket är favorit lunchen på sjukhuset!

Hej sålänge!

Likes

Comments

Ja. Det sägs att tiden flyger iväg.

Praktik har genomförts i två och en halv veckors tid nu.
Veckorna på barnakuten är snart slut. Vi var inne på Intensive care Pediatrics unit en dag. Alltså IVA för barn. Herregud! Där existerade inga respiratorer.. alls.. Maskinerna som ska vara övervakande stod för sig själv och pep och var inte alls uppkopplat till något barn. Mammorna gick fram och tillbaka mellan sängarna och pilla lite här och pilla lite där.. Och inga förkläden användes. Alla barn hade sin egen syrgastub iallafall! Och sterila handskar används ju överallt, och det är väl bra i den bemärkelsen iallafall att de är sterila tills den människan som ska använda dem faktiskt använder dem. Här använder man handskar främst för att skydda sig själv. Någon gång har jag hört att någon sagt någonstans i fjärran bland alla viskningar att det faktiskt kan skydda barnen också.

Vi går på undervisning på förmiddagarna tillsammans med de ugandiska sjuksköterskestudenterna, och på avdelning på eftermiddagarna.

De har ett ganska speciellt system här. I måndags till exempel satt vi vid skolbänken kl 08.00 som de trogna tidspassande svennestudenter vi är. Vi och 3 andra studenter. Fler kom inte. För de regnade ute.. Okej.. Fast det funkar ju om man jobbar på ett ganska meningslöst jobb. Som fågelskådare.. Eller symaskinsförsäljare... Men sjuksköterska? Det regnar idag. Får helt enkelt se till att inte ramla från ett tak eller få spetälsk idag. Börjar dock komma in i det nu. Tid är en världslig sak i Afrika. Jag gillar det. Stressrelaterade sjukdomar kan ju omöjligt drabba detta folk särskilt ofta. Det sjuka är att färre människor kommer till akuten när de regnar. Fattar ingenting. Som att världen stannar av.

Frustration är något man får lämna hemma när man åker till Afrika. Den funkar liksom inte här. Tar man med sig frustration till Afrika så kommer man inte sysselsätta sig med annat. Så det är lika bra att ha lite manana mode on och glida med. Eller Hakuna matata. Vilket faktiskt är riktiga ord!



Jag sjunger på lejonkungens introsång lite då och då för att få riktig afrikakänsla. Maaaaaaa sobengjaaa babaditojjawaaaaa wengaoooweeee wengaowaaa... (stavning?) osv.

Idag kom de iallafall. Studenterna, och när de väl kommer är de oerhört smarta. Kan allt! Förutom själva omvårdnaden. De pluggar de första två åren tillsammans med läkarstudenterna och pluggar då endast anatomi och fysiologi. Omvårdnad är bara en kurs. Men anatomin är felfri. De vet hur en lunginflammation uppstår och allt vad det innebär, men de vet inte hur de ska förebygga den..


I onsdags var jag på sambakväll :D varpå jag dansade samba!! Mest med mig själv, men samba!! En afrikansk man bjöd upp mig. Så sa jag "jaa fast du får nog lära mig först", jaja sa han precis som att han trodde jag sa det för att verka ödmjuk. Sen när låten var i mitten ungefär så fattade jag hur man dansar grundstegen när man dansar med någon annan än sig själv. Han märkte att jag började greppa och då slängde han in en liten snurr. Såååå tappade jag koncentrationen. Jag blev så störd av hans spontanitet att vi fick börja om igen. Jag tittade hela dansen endast på mina fötter och koncentrerade mig ytterst. När jag kollade upp på min danspartner så tittade han lite i taket och runt på alla andra som svängde runder på golvet som tosingar och jag såg att han va sugen på att svänga runt mig i ännu en piruett men ångrade sig för det skulle betyda att jag kommer tappa stegen och vi måste börja om igen. And i couldnt help but wonder varför. I hela fridens namn ville han dansa ännu en låt med mig när den makalöst förödmjukande dansen var över ? Jag såg ju att han var avundsjuk på de andra som hade partners som kunde svänga runt och lite smidigt ramla in i sambastegen igen. Efter vår snurr bara stod jag där och tittade surt på honom för jag inte var beredd på den sortens överraskning än! Begriper han väl? Förstår mig inte på män. Finns väl en mening i det också.

Nae salsa är inte ett av mina skrytämne direkt. Men när jag var 12 dansade jag jazzbalett!!!

Kvällen efter spelade ett liveband på big mike som är ett svenneägt ställe. Massor med folk och dans ! Inte samba. Tog ett par steg som jag lärt mig kvällen innan men insåg att det inte såg bra ut med en justin bieberlåt i bakgrunden. Kändes fel. På kvällen kom Ugandas version av snoop dog (en kille som tydligen är jättekänd här) och rappade lite. Inget speciellt tyckte väl jag, men tror inte att ugandierna hade tyckt Lars Winnerbeck hade varit något speciellt heller.


Här har vi en halvkass bild på Ugandas egen snoop dog.

Helgen spenderades på sjukhuset där vi gick en kurs i akutvård i pediatrik. Mycket lärorikt. Så tre dagars undersökningar på dockor resulterade i ett "Attended this 3days course", istället för "Successfully completed" som de stod på deras som troligtvis fick godkänt på slutprovet. Men lika glad är jag för det :)

Puss på er där hemma !

Likes

Comments

Vaknade inatt av storm och åska och kunde inte somna om. Fick springa upp flera gånger och titta genom fönstret så stan var kvar. Det var den givetvis. Men härom natten hade ett grannhus till oss rasat. Så inga garantier på nånting. Lika bra att vara orolig.
Det kändes iallafall som att världens undergång var kommen med ovädret som utspelade sig över Kampala i natt. Det har ju givetvis lugnat sig nu, men alla tankar blir så stora och dramatiska under nattetid.

Jag har nu praktiserat på barnakuten i två dagar och har fått se mycket. Vi har ju ingen konkret handledare så det är svårt att få struktur på dagarna. Man går dit de händer någonting så man lämnar en patient mitt i allt och påbörjar en annan. Sen är det ju aktuen också, så det är ju lite så de funkar. Ut med patienten på passande avdelning och in med nästa. Lite rullande band känsla. Pernilla har satt en pvk på ett barn ! :) Supermallig är hon! Med all rätt! Hon fick ett halvt medvetslöst äldre barn som inte gjorde särskilt mycket motstånd, menar inte att det var lätt för det var fortfarande små kärl och svart hud (klarade det på första försöket!!), sen var det min tur. Ett knubbigt skrikande joddelbarn. njaaa jag hoppar över denna gången. På de barnen ser man ju inte en ådra..Ska inte plåga barnet mer än nödvändigt. Här är de mästare på anatomi! På de knubbiga barnen "vet de ungefär var venen sitter" och prickar på känsla. Oerhört imponerande! Medan en annan misslyckas när ådran liksom nästan ligger utanpå huden på en vuxen vältränad arm och dessutom på en vit människa varpå huden liksom är genomskinlig! Men jag kommer att öva här! På svarta motstretande knubbiga barn!

Jag har ingen erfarenhet av barn. Utom mina systrar. Men de räknades inte som barn. Mer syskon. Man behandlar inte barn och syskon riktigt likadant. Och dessutom var jag inte vuxen. Så min erfarenhet av barn är ganska klen. Och att min första riktiga kontakt med barn (i och med att mina systrar inte var riktiga barn) är nu med svårt sjuka, och vid olika undersökningar, panikslagna barn. Jag tycker ju om att vara med barn mer än jag trodde, men det är ganska tufft. Och här är det ganska hårt klimat, man är ganska hård som sjukvårdspersonal. För mig förstärks betydelsen av god omvårdnad och gott bemötande! Man försöker klappa lite på barnen ibland och prata lite och så för att visa att vi sjukvårdspersonal inte bara drivs av illvilja och ondska. Dessa barnen kommer ju få men för livet bara av sättet personalen handskas med dem. Nu ska jag inte säga alla, för många är jättesnälla och mysiga med barnen, men de flesta är hårda och barnen kommer se sjukvården som negativ. Man drar och sliter i dem. Mamman sköter omvårdnaden helt själv. Detta är sjuka barn och mamman har ofta precis fött barnet och hade kunnat behöva lite stöd. Men det får hon inte. Mamman är med vid tvångsåtgärder och håller fast barnet. Ja. De e va de e.. Kanske saknas resurser, kanske är det dåligt engagemang från personalen, frustration över arbetsklimatet med många svårt sjuka barn som hade kunnat undvikas, kanske är det en allmän kulturfråga, ja jag vet inte. 


Men som sagt! Ingen tidigare erfarenhet vid vård av barn! Så jag vet inte helt och hållet hur man gör i Sverige heller, men jag vet att det är mjukare! 

Vi lär oss givetvis väldigt mycket här! De är supersnälla mot oss och lär jättegärna ut och förklarar saker när man undrar!

Vi möter mycket malaria bland barnen! Vi var på labb igår på en föreläsning (det var bara jag och pernilla där) och fick se alla möjliga äckliga parasiter man kan få här. Maskar under skinnet. Maskar som flyger ut genom näsan och munnen när man nyser för de tycker om att leva i ens hals... Hiskeligt!
Myggmedel och handdesinfektionsmedel kommer att missbrukas hädanefter.

Masken till vänster har lite tänder så att den ska kunna tugga sig genom huden. sött..

Lite trevligare bilder för ett bättre avslut.

Likes

Comments

Igår var jag och en annan svensk tjej och åkte motorcykel runt Kampala! Fantastiskt roligt. Man fick signera ett kontrakt innan att man var medveten om riskerna med att åka bodaboda i Kampala, och man har ju hört att det ska vara väldigt farligt. "Du vill väl inte hamna på sjukan här eller?". Åka lite motorcykel. Tycker folk överdriver en smula. Min chaufför heter Josef och var mycket trevlig, och trotts allt relativt "duktig" på att köra motorcykel med en vinglande tjej på som ska ta foto på allting under färden. Tyvärr fick jag inget foto på honom, då det hade varit svårt att ta under färden utan att orsaka olycka. Därimot fick jag hans nummer :)

Det var iallafall en väldigt trevlig tur upp på kullarna och trevlig utsikt därifrån. Josef älskar Kampala. Jag tycker det är fint jag med .

De säljer ju verkligen alla möjliga saker vid vägarna. Väldigt mycket plastgrejer. Och Sängramar till förbannelse. Hur kan det gå runt? Hur många sänggavlar kan man sälja på en dag? De går även runt och säljer rattmuffar...... och lime.. och krukor.

Iallafall så åkte vi ner till Lake Victoria till en liten fiskeby där man aktionerade ut stora fula, men jättegoda, fiskar. Vi tog faktiskt och delade på en fisk jag och svennetjejen och det var skitgott ! Kanske ett alternativ till min födelsedag sen!!

Vi var ute i mer än fyra timmar. Gick på lite olika marknader och så. Och jag känner mig som en riktigt stjärna. Mzungo!! skriker de. Och så tar de lite på min arm för att se om jag e riktig. Man får ju njuta lite medans man står i strålkastarljuset, eller jag är ju egentligen själva ljuset. På tal om det blir det poolhäng imorgon !


Idag blev en oerhört lång biltur. Målet var ekvatorskylten. Här har vi beviset och vi 4 brudar ovanpå det. Turistigare kan det inte bli! Men det ska göras!

Vi åkte en liten omväg på vägen tillbaka, nämligen inom en krokodilfarm vid viktoria sjön, fast en annan del av sjön.. Inte den jag var vid innan. Vägen dit var så häftig. Det var verkligen "landet". Folk bor i små små hus med ett skynke hängandes för dörrhålet. Ingen el, och vi undrade ju vad i hela fridens namn de sysslade med på dagarna.. Mitt i djungeln. Utan el. En granne kanske en kilometer bort..

Häftigt men fattigt.

När vi kom fram till farmen iallafall så insåg vi ju att krokodilerna hade det ju inte speciellt jättebra i de cementinhängnader de trängdes i i tre år, med mat 2 ggr i veckan, innan de var redo för sin livs uppgift. Nämligen att bli flådd och få äran att beträda någon snygg kvinnas arm som en väska, eller ännu värre på en fot som en sko.. mm.. Så e de. Man äter ju kyckling så man kan ju inte säga nånting. Det kallas hyckleri. Men jag bestämde mig för att inte betala för att hålla i en iallafall. Den hade säkert bitit mig ändå. Det gick liksom inte heller att råka släppa ut dem för där fanns ingen grind eller dörr att öppna. På bilden nedan är de typ 1 år gamla.

Miljön runt krokodilerna (alltså utanför cementen) var jättefin! Mycket trevlig dag med mysigt sällskap.

Trafiken är hysterisk här!


Ikväll blir det att lata sig och vila upp sig inför poolen imorgon.

Likes

Comments

Håret börjar bli tuffsigt och fötterna hårda och smutsiga. Jag har sår överallt. Först skar jag mig på en flaska på praktiken så det började blöda. (måste tillägga att personalen har ganska mycket arbete med oss när vi försöker hjälpa till). Sen skulle jag öppna en ölflaska utan öppnare och slant så jag blödde på alla fingrar. Känslan att sprita såriga händer! Så det är ju inga kaxiga skador precis. Mer klumpiga.

Iallafall denna vecka började praktiken. Vi har varit på pediatrikavdelning (0-12 år) med inriktning tropiska infektionssjukdomar. Vi har hittills mest gått med på läkarronden, vilket är väldigt spännande. Det går till så att ca 23 studenter och läkare står runt en liten bebis och klämmer och känner. Mamman är undanskuffad och står i bakgrunden någonstans beredd på att svara på frågor. Har man tur så står man ganska nära läkarstudenten som presenterar fallet. Har man otur så hamnar man låååångt bak. Detta hade kunnat kvitta om det var så att man hörde nånting. Men det gör man inte. Det är någon grej med att prata tyst här. Viskar liksom. Jag förstår inte varför, för det är ganska många som ska höra. Jag vet att det inte handlar om sekretessen, att de andra patienterna inte ska höra för de pratar vitt och brett om fallen på avdelningarna annars. Man får vara obehagligt närgången och liksom trycka fram sitt huvud mellan alla de andras om man ska ha en chans att höra något litet så man kan gissa ut resten. Ibland kan läkaren peka på en och ställa en fråga typ "hur ska du som sjuksköterska undersöka detta?" och det är inte mjukt och fint utan blicken är så bestämd och sträng och man vill helst springa därifrån. Står man där bak så har ju all kringliggande nödvändig information försvunnit i viskningar så då får man gissa något som brukar funka typ de vanliga parametrarna eller någonting. Sen om det är fel så säger läkaren att när jag kommer hem så ska jag läsa på detta och detta. Oerhört bra dock. Man läser ju verkligen på när man kommer hem om man skulle få samma fråga en gång till av samma läkare. Man behöver öva på sånt. Att ställas mot väggen när 700 pers lyssnar på svaret. En gång svarade jag rätt enligt mig själv men läkaren fnös och skrattade lite och sa att jag minsann får läsa på det också.

Annars miljön och så är ganska trång och smutsig. Sängarna står tätt och mammorna ligger mellan sängarna och sover på sina mattor. Mammorna har med sig allt hemifrån, dvs sängkläder, kläder, baljor att tvätta barnet i osv. Anhöriga sköter omvårdnaden här, så sjuksköterskan har lite andra uppgifter. Vilka de uppgifterna är har vi inte riktigt kommit fram till än, men vi har ju trotts allt bara varit här en vecka. Jo! Vi fick dra upp lite medicin och blanda antibiotika en dag. Detta gick bra förutom att jag skar mig på den där flaskan, och vi var nog mer besvär än nytta egentligen, men det var bra övning. Alla mediciner är helt huller om buller. Och hygienen vill jag inte skriva om idag, det blir för mycket.

Ojoj, vad långt. hoppas någon pallar läsa allt. Jag vet att Linn läser. Tack Linn! Och mamma förståss!

Under kvällarna håller vi oss sysselsatta med andra vi har träffat här. Vi var på stand-up komedi. Vilket var ganska tråkigt faktiskt. Väldigt många skämt om oss. "oh look. we have white people in the bilding" sen var den komikerns jobb ganska enkelt resten av kvällen. Men som sagt. inte min humor direkt. Men mysigt ändå att sitta i en mysig bar med massor av nya vänner.

Idag ska jag åka iväg på en så kallad bodaboda. Detta är en motorcykel. "safe bodaboda" . det är den då man får en hjälm också. Jag ska på en tur runt Kampala i några timmar.

Jag ska skriva oftare för det är så drygt att läsa såhär långa texter.

Likes

Comments

Vi fick äran att bli bjudna av sjukhuset till en föreställning med kulturell dans som huvudtema . Häftigt! Precis som jag förställt mig, förutom det blonda håret, alla kläder, de hade ingen lägereld där man grillar andra människor och se saknade uppenbar, rödvit målad hövding med sköld och spjut. Detta var trotts allt en turist föreställning så man kan ju inte visa vad som helst.

När de dansade var alla så glada. Log med hela ansiktet och jag har fått för mig att många Ugandier har väldigt stora leenden. Som Julia Roberts. Det är sååå fint!! Man ser alla tänder i munnen och kontrasten mellan den mörka hyn och de vita tänderna får dem att lysa. Så grannt så grannt!



Vi har även varit och promenerat runt lite i staden. Jag vet inte varför men jag trivs så bra i denna värmen och kaoset! Framför allt trivs jag med djungeln som staden faktiskt ligger i. Jag trivs dock inte med kackerlackorna som ränner på vårt rum om nätterna. Snabba och odödliga. Dessutom har jag svårt att döda djur. Även om de är hysteriskt äckliga och uttrycker sig hotfullt.

Vi gick iallafall till ett köpcenter och spanade in kringliggande barer och nattklubbar så vi vet var vi ska åka för bästa möjliga upplevelse. Om vi saknar västvärlden för mycket så har de lite mer västvärldslik typ glass och mat och liknande på det området också, så det känns bra. Inte nödvändigt just nu för jag har bara varit här i 4 dagar. men ändå.

Igår såg jag även den första äldre människan! Jag tog en bild på henne. Bakifrån. För jag vågar inte ta bilder framifrån på folk. För folk kan bli arga på en..

Vi vitingar har förresten fått ett alldeles eget smeknamn. Mzungo. Mzungo betyder vilsen person, och varför de kallar alla vita människor mzungo är för mig en gåta. De försöker säga att det inte är i negativ ton utan bara liksom för att man ska förstå att de pratar till dig. Jag tycker det är underligt. En skrek Mzungo på mig igår bara för jag stod i vägen när han kom med sin motorcykel så han var tvungen att bromsa för jag visste inte om jag skulle gå bakåt eller framåt för att vara minst i vägen. Så jag stod kvar och velade istället. För man är i vägen överallt. Att korsa gatan är ett jätteäventyr. Man går bestämt rakt fram. släpp inte målet med blicken för då är man så gott som död. Man ska inte lyssna så mycket på tutandet för för det mesta så tutar de bara för tutandets skull. När man väl krånglat sig över vägen får man räkna antalet överlevande. Nej, nu kryddar jag lite.


Vi gick och köpte oss lite fika och öl och satte oss i parken hos alla pelikaner och fikade. Det kom fram ett kinesiskt par och frågade om de fick ta bild på oss. Vi sa nej, så tog de en bild och sen gick de. Okej.. Sen kom en Ugandisk kille och hälsade och sa "Hej. Jag såg er sitta här. Såg att ni är vita så tänkte att vi kanske kan bli vänner". eeeh okej. "fast du känner ju inte oss, vi kanske är psykopater". Efter en lång diskussion fick vi hans nummer och vi kommer inte att ringa honom.

På bilden syns mina vita ben + skoskav från den långa vandringen till barerna. Längre upp på bilden kan man se ett träd fyllt med gigantiska pelikaner.

Puss på er alla där hemma :) Så roligt att ni läser!

Likes

Comments

Dagen började med att det regnade in genom vårt fönster när vi var och åt frukost och det regnade givetvis rakt ner i min resväska. Så när vi kom tillbaka så hade städtanten tömt min väska och hängt upp mina saker och torkade upp på golvet som nu var helt och hållet täckt av vatten. förlåt.. och tack!

Vi fick träffa Susan som är vår internationella koordinator. hon verkade sådär engagerad i oss. Men vi fick iallafall reda på det viktigaste nämligen att upphämtningen till den kulturella dansutbildningen var imorgon kl 18. Även att praktiken börjar på måndag. Vi träffade några andra studenter som berättade att susan blir på betydligt bättre humör om man har kakor med till henne. De hade gjort detta åtaliga gånger och hon blev mer och mer glad att se dem! Värdefulla tips som detta mottages varmt!

Vi är lite lagom luriga nu efter middag och öl med några läkarstudenter som varit här ett tag som kunde berätta alla tricks man behöver veta för att överleva här, däribland kaktrickset! Vi var även på nån parkgrej med "open stage" där de spelade och sjöng, både ugandier och holländare. och med öl givetvis. mycket mycket mysig andra dag!

När jag öppnade mitt handbagage i morse så såg jag att min fina lillasyster har smugglat ner en paketkalender till mig ! :') Sötaste.

Imorgon blir det att inviga gymmet (är planen i skrivande stund iallafall)

Förresten så kommer jag inte ha möjlighet att göra en videoblogg för det tar för lång tid!!

Puss!



Likes

Comments