Header
View tracker

Har skjutit upp att klippa mig i flera veckor, men idag blev det av. Och jag hade inte ens panik!

Jag bestämde mig för att satsa på luggen den här gången, eftersom jag inte trivts i mitt hår på så länge. Är såååå nöjd!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Små bitar av hemma i mitt annars anonyma studentrum.
Kometen är en illustration av en talangfull 5åring och katten är en hälsning från/skapad av min mamma.

Likes

Comments

View tracker

Mitt förra inlägg var kanske lite deppigt. Eller inte kanske, det VAR lite deppigt, för mitt liv ÄR lite deppigt just nu. Så därför tänkte jag dela med mig av mina 5 favoritknep att ta till när det känns tungt. De är må hända inte de mest originella knepen som finns, men dom fungerar.

  1. Promenader. Promenader, i den takt jag klarar av, fungerar verkligen helande för mig när jag mår dåligt. En bra stund att reflektera över känslor eller koppla bort dom helt tillsammans med en intressant podcast eller ljudbok.
  2. Musik. Sedan några månader tillbaka har Beyoncés album Lemonade varit den bästa musik-terapin för mig.
  3. Plugga. Att läsa och skriva akademiskt, att använda min hjärna till något som inte alls har med min kropp och mina känslor att göra är fruktansvärt befriande ibland! Och sen älskar jag att plugga...
  4. Nära och kära. Även om jag inte alltid vill eller tänker dela med mig av vad som känns jobbigt i livet, mår jag bättre av att omge mig med människor jag bryr mig om.
  5. Klä upp mig. Det allra mesta kanske känns tungt, men jag kan åtminstone känna mig extremt snygg!

Jag har haft mer eller mindre regelbundna magsmärtor i 10 år nu. På sätt och vis har det blivit lättare att hantera med tiden, jag har exempelvis (för det mesta) accepterat mina kostrestriktioner och jag har äntligen fått mediciner som underlättar något för mig. Samtidigt kan det kännas enormt tungt vissa stunder. Jag trivs inte med att vara den här människan. Jag gillar inte att det här är "min grej". Det är en fruktansvärt osexig grej att ha. MEN! Det är upp till mig att försöka hitta det positiva i mitt liv och faktum är att jag har en massa av den varan. Jag måste komma ihåg att det här är MIN väg till ett hälsosamt liv och den kommer helt enkelt aldrig se precis lika dan ut som andras.

Likes

Comments

Jag älskar att må bra och att vara glad. Jag tycker inte om negativitet och klagomål (eller hur, Jessica?) så därför har jag inte skrivit på länge. För allt jag kan komma på att skriva om är på ett eller annat sätt negativt. Det tar emot att skriva detta, men kanske är det det bästa jag kan göra för mig själv.

Låt mig börja med att dela med mig av något positivt:
Träningen har gått strålande under 3 av 4 veckor! Klappar mig själv på axeln.

Och nu till det som tar emot att dela med mig av. Om ni är som mig och avskyr negativitet - SLUTA LÄS!

Jag har mått illa, haft ont i magen och varit irriterad på allt och alla.
Det går i cykler, under nästan en hel månad har jag knappt haft ont och orkat äta all mat som jag borde. Och sen är det som att orken rinner ur mig. Illamåendet smyger sig på och med det försvinner matlusten sakta men säkert. Jag blir äcklad när jag tänker på att ta mig till köket och laga mat. Jag blir äcklad av att tänka på att tugga och svälja något över huvud taget. Jag är stolt om jag äter två mål mat på en dag. Efter ett par dagar tänker jag efter och inser att jag inte ens har ”lyckats” med det. När jag är ute och gör saker om dagarna känns det som om min kropp krigar mot sig själv och jag kan inte låta bli att låta hopplösheten skölja över mig. För vad är poängen med att ha det så här?

Överallt omkring mig hör jag och ser jag råd om hur jag bäst äter nyttigt; hur mycket frukt jag mår bra av att få i mig, hur mycket fiber min mage behöver, hur mycket kolhydrater som krävs för att min hjärna ska fungera och hur mycket fett mitt hjärta tål. Och jag blir så äcklad. Jag KAN inte äta frukt. Jag KAN inte äta fibrer. Jag KAN inte äta för mycket kolhydrater. Och framförallt är jag glad om jag kan äta något överhuvud taget. När det är som värst är det ironiskt nog endast chips jag får i mig. Min kropp längtar efter det torra saltet, att inte behöva anstränga sig för att äta. Jag motiverar det med att ”jag måste få i mig något, och något onyttigt är bättre än ingenting alls” - och det är helt sant. Men samtidigt känner jag mig svag, som inte kan göra något mer, något bättre, mot illamåendet och smärtan i min kropp.

Ibland nämner jag lite av det här till mina vänner. ”Jag har mått illa ett tag nu”, ”Jag har så ont i magen, jag stannar inne ikväll”, ”Jag känner mig lite nere, men det blir snart bättre”. Det är sant att det snart blir bättre. Nästa vecka kommer jag antagligen kunna tvinga mig själv att äta mina tre mål mat varje dag, träningen kommer antagligen kännas lättare igen och det kommer kännas som om den här senaste veckan när illamåendet varit som värst, bara är ett avlägset minne. De där chipspåsarna jag ätit kommer inte räknas längre. Men när jag är mitt uppe i det kan jag bara tänka på att det antagligen kommer kännas exakt så här igen om en månad eller två. Och jag avskyr att inte kunna vara positiv. Inte kunna vara stark. Att känna hopplöshet är det värsta jag vet. Men jag kan åtminstone försöka vara ärlig om de här känslorna och också försöka dela med mig av hur det känns när det känns bra, som en påminnelse för mig själv till nästa gång.

Och till alla människor vars klagomål har irriterat mig under den senaste tiden - allt jag har velat säga till er har varit ”snälla, jag förstår att ni känner negativitet och vill dela med er av det, men jag har mina egna bördor att bära och det är knappt jag klarar av det”. Jag har inte vetat hur jag kunnat säga det utan att låta som världens största bitch (vilket jag i och för sig är helt okej med att vara) och utan att behöva erkänna vad det är som tynger mig. 

​​Problemet är mitt och inte ert; det borde vara jag som säger ifrån och inte ni som censurerar er själva. Jag kommer ALLTID finnas här för de som behöver ventilera, man SKA dela med sig av det som känns jobbigt. Fast med det sagt vill jag slå ett slag för att först tänka igenom sina klagomål, innan man delar med sig. Vad är det du vill ha ut av att klaga? Behöver du bara en lyssnande vän eller är det goda råd du är ute efter? Är det rätt person du vänder dig till?

Personligen delar jag med mig av dessa tankar för att jag behöver lätta på mitt hjärta. Och jag känner mig redan mer positiv. Smärtan och illamåendet är inte allt jag är.

Likes

Comments

Jag ser ju framför mig hur jag efter ett år i London kommer komma hem och INTE ha gått upp 20fest-och-plugg-kilon. Möjligtvis i muskler då. De människor jag har hunnit träffa hittills på UCL tycker att jag är knäpp som planerar allting så seriöst (och för att jag dricker mina vodka-sodas virgin, dvs utan vodka), men jag måste erkänna att det är det enda sättet för mig att fungera på. Jag behöver antingen 100% struktur, eller 100% kaos. Och eftersom det kostar räääätt mycket pengar att leva här i London, tänker jag att det är bäst att satsa på 100% struktur för att få ut lite kvalité ur pengarna i slutändan.

Så imorse klev jag upp, pigg och glad (HELT ÄRLIGT), klockan fem och begav mig till gymmet för ett "medium run" och lite benstyrka på det. En mer fokuserad start på dagen kunde jag inte önska mig. Jag har också skaffat en ny app att hålla koll på mina matvanor i. Det jag behöver är lite extra motivation och påminnelser om att äta alla mål om dagen, eftersom jag med lätthet kan klara mig en hel dag på bara frukost (möjligtvis en middag också om det är en träningsdag). Jag har använt liknande appar förut, men den här känns bäst so far, skall skriva mer utförligt om den vid ett annat tillfälle!

Nu skall jag göra mig iordning och åka på mitt första riktiga seminarium här på IOE, 70% pepp 30% nervös.
WISH ME LUCK! Puss och kram.




Likes

Comments

Vardag

Alltså, jag ska vara ärlig med er. Jag får ibland lite prestationsångest av helger (och av fint väder, av samma anledningar!). Inför fredagen förväntar sig en (läs jag) att ha planer och ork att fullfölja dessa planer, och en (läs jag) ser fram emot detta. Sen kommer fredagen. OCH LET'S FACE IT! Efter en veckas arbete och träning är en (läs jag) mest sugen på att krypa ner i sängen med något gott att äta och roligt att se på.

Nu ska jag vara ärlig en gång till. Jag HAR inte haft en hel arbetsvecka (även om jag borde ha pluggat som om jag hade det) den här veckan. Den har istället varit fylld med sena nätter, slöa mornar, nya ansikten och alldeles för ofokuserat plugg. Jag har känt av pressen att vara social och lära känna nya människor så här i början, men den här veckan har på riktigt fått mig att känna mig riktigt mosig i huvudet. Idag ställde jag ju klockan på 7, och gick upp och tränade. Det är något som passar mig. Normalt sätt går jag upp klockan 5, så 7 känns som en skön sovmorgon i min värld. Jag har känt mig mycket produktivare idag, även om jag har lagt den produktiviteten på träning, tvätt och googlingar om träning (so sue me) istället för på studier.

Jag känner mig trött, sömnig, för första gången på länge, så jag har bestämt mig för att hoppa över filmvisningen jag skulle ha gått på ikväll och istället stanna hemma med Netflix och granatäppelkärnor med fetaost. För det är PRECIS vad jag är sugen på att göra. Och sen ser jag fram emot att cut this crap och börja gå upp i tid på mornarna igen från och med nu! ... Och just det, Post Graduate-festen jag har sagt att jag ska gå på imorgon... Jaja.

Det här var en mer nyanserad och utförligare version av ett rant jag har delat med mig av till Jessica på FB, men jag bara antar att hon kommer njuta av att läsa det igen.

Puss och kram.

Likes

Comments

Sådär! Äntligen börjar jag känna mig som mig själv igen = morgonpigg. Idag gick jag upp kl 7 (på första ringningen!) och körde ett benpass. Jag trixar fortfarande med vikter o redskap, så effektiviteten kan förbättras.

Just nu testar jag att köra tidsbaserade sets, så jag gör övningar i 30 sekunders intervaller, tx utfall 30sek x2 (en halvminut för vardera ben) + squats 30sek + vila 30sek x3. Tidsbaserat passar mig bra eftersom jag SUGER på att hålla räkningen på reps (eller hur Claudia?) och nu behöver jag bara följa min pulsklocka!

Och hallå? Jag älskar mitt nya hopprep!!

Likes

Comments

Det är så skönt att vara igång med vardagen igen! Eller vardag och vardag. Varje kväll den här veckan är det någon form av Freshers-aktivitet inplanerad. Det är kul att träffa nya människor, men det tar på kroppen! Utöver det har vi fått våra första uppgifter på kursen och ca 1 miljon rapporter att läsa till på måndag. För att hinna med det och också vara social med nya människor på universitetet, har jag bestämt mig för att prioritera bort min löpträning den här veckan och fokusera på styrka.

Idag körde jag igenom hela kroppen, det kändes helt ärligt både tungt och tråkigt - men det är väl då jag ska vara extra nöjd med att jag tog mig igenom passet! Jag känner att jag skulle kunna köra med tyngre vikter, men jag vill samtidigt inte stressa. Eftersom det var några månader sen jag körde någon form av styrketräning över huvud taget, känns nästan alla övningar lite främmande på något sätt.

Imorgon blir det "vilodag", jag kommer alltså sitta med näsan i böcker hela dagen. Men jag älskar det, och rutinerna börjar sakta men säkert kicka in.

Likes

Comments

Titta vad jag hittade i matbutiken idag! Jag är så lycklig. Bönpasta är verkligen något av det bästa jag vet, eftersom jag inte äter "vanlig" pasta. London blev just ännu bättre!!

Likes

Comments

Den här hösten är min plan att testa att löpträna utifrån principerna för lågpulsträning. Det finns en massa intressant att läsa om detta, här är exempelvis ett blogginlägg som jag har uppskattat. Kortfattat går detta ut på att det är pulsen som bestämmer farten och inte tvärt om.I takt med att kroppen "vänjer sig" vid detta kommer farten att öka - på ett hälsosamt sätt. Alltså motsatsen till mitt Midnattslopp 2016, under vilket jag låg på rött 98% av löptiden. Så nu får vi se, hur denna typ av träning passar min kropp och mitt huvud!

Första passet är nu avklarat (nu ska jag vara ärlig, det är INTE mitt första FÖRSÖK till lågpulspass, jag har bara alltid ignorerat den rekommenderade pulsgränsen). 

Jag körde 30 minuter "lätt löpning" på löpband. Det var mer ett ordentligt PW-pass. Jag körde med ganska hög incline och varierade tempot för att hålla mig inom pulsgränsen. När jag sprang (långsamt) utan incline så steg pulsen för högt på eng gång, därför blev det en power walk. Måste väl säga att jag låg lite för högt lite för ofta, det är svårt att bryta gamla vanor!! Nu är jag en total nybörjare till det här med lågpulsträning (någon annan som är insatt?), så det här med en rejält svettig promenad känns lite o-löpar-aktigt. Jag antar att de kommande intervallpassen (se bilden nedan) kommer att förbättra min kondition - som uppenbarligen är åt skogen!


Efter passet körde jag 18 minuter benövningar, under vilka jag hade högre puls, haha. På det hela taget känns det som en bra start på min träningshöst! Äntligen!


Likes

Comments