View tracker

De senaste dagarna/veckan/veckorna har varit rätt tunga. Vet inte riktigt varför det har varit så, det har inte varit något speciellt som orsakat det, men det är väl så det är ibland. Det jag märkt av mest är att jag är så inåt helvete trött. Inte trött så som att jag skulle kunna sova, utan mer att orken är slut. Jag klarar inte av en sån enkel sak som att diska bort frukosten eller kaffekoppen. Bädda sängen är ett projekt jag ogärna sätter igång. Jag som brukar tycka om att städa och gå runt och småplocka undan på dagarna Huvudet är tungt och vill mest vara i ett horisontellt läge i sängen eller soffan.

Då jag mår såhär och känner mig nere och deppad får jag sån ångest. Ångest över att jag inte klarar av enkla vardagsgrejer som att städa, diska, ångest över att vara kvar i sängen en hel förmiddag eller eftermiddag också ibland. Senaste veckan har jag legat kvar fram till runt 12 för jag har inte haft ork att kliva upp. Hela kroppen skriker ifrån. Jag har ångest över att jag inte orkar vara så energisk och flitig som jag brukar vara på jobbet. Jag brukar oftast leta konstant efter saker att göra, men jag har nästan bara gjort så lite som möjligt. Jag har ångest över att vara en tråkig och dålig flickvän och sambo, som inte orkar någonting och bara är sur och ledsen.

Mycket ångest just nu alltså. Extra mycket de 2 senaste dagarna. Igår var det knappt att jag tog mig till jobbet. Det kändes övermäktigt på något vis. Det tog emot att logga in på stämpelklockan och inse att jag måste prestera och vara glad och trevlig.

Jag har kommit igång med mina mediciner igen också. Jag ''råkade'' sluta äta dem för några månader sedan. Det började med att jag glömde ta dem var och varannan dag, sedan tog de slut och jag fick som aldrig tag på läkaren, och allt blev ett sådant stort projekt så jag lade av. Men nu har jag skärpt till mig och inser att jag behöver dem verkligen. Ska boka en tid hos läkaren och se om det går att ändra doser och kanske byta en av medicinerna.

Min lediga dag idag har inneburit att jag druckit en kopp kaffe. Det är det enda jag åstadkommit fram till klockan 14. Inte konstigt att man får ångest och känner sig värdelös. Fyfan. Det enda jag kan känna ibland som är positivt är att det någonstans någon gång kommer bli bättre. Det kommer komma dagar då jag inte har någon ångest, då jag bara känner mig glad. Det vet jag. Sedan om det blir imorgon eller om några veckor, det återstår att se.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

En sak jag har märkt att jag är värdelös på är att anpassa mig efter ändrade planer. Det tror jag är en av mina sämsta egenskaper, och det är verkligen skitjobbigt. Det tär på mig på så vis att jag innerst inne känner hur jobbig och ibland rent utav barnslig jag är då jag blir sur och irriterad för att någonting inte blev som planerat, men ändå vill jag att mina känslor någonstans ska vara befogade. Vilket de nog aldrig är, för det är en sån unken egenskap att ha.

Ett exempel: för några veckor sedan hade jag världens härligaste fredag. jag var ledig, hade fått sova ut, hade tränat, farit o handlat och köpt vin och ost och kex till senare.  Det kändes så himla bra hela dagen, jag mådde verkligen bra. Fram till jag skulle baka en kolakaka på kvällen. då lyckades jag bränna fast vad som kändes som flera kilo av kolasmeten i kastrullen. Det satt som sten och jag fick verkligen inte bort det. Då brast det.

Nu i efterhand känner jag ju bara att jag är en idiot som låter en bränd kastrull få förstöra hela min fredag som hade varit så bra innan. Men där och då, kände jag att allting blev så jävla jobbigt. Tårarna rann och jag klarade inte av att hantera situationen. Det var ju inte sådär min fredag skulle vara, den skulle ju bara vara bra hela dagen.

Det här beteendet går igenom i så många saker jag gör och blir utsatt för. Det kan vara allt från att bränna fast kolasmet i kastrullen till att få ett jobbpass en dag som jag redan planerat annat på. Det kan vara lika jobbigt. Och det värsta är att jag inte bara kan släppa det här, rycka på axlarna och ta det med en klackspark. Det blir jordens undergång ibland. Jag är en människa som vill ha strukturer och ramar i mitt mentala för att funka. Allt behöver inte vara planerat till punkt och pricka, men jag vill ändå ha någon slags struktur. Och då det stödet fallerar för mig vet jag inte vad jag ska hålla mig i, och då bryter jag ihop. Det blir lite som att köra en stor bred bil på en jättesmal skogsväg. Helt plötsligt slutar vägen bara, och det går inte att backa och försöka köra tillbaka för bilen är för stor och vägen för liten. Så det enda man kan göra är att stanna bilen och låta den stå där. Så känns det i min hjärna ungefär. Jag kan inte gå tillbaka och försöka sansa mig själv utan jag trycker på nödstopp och bryter ihop där och då tills någon kommer med bärgningsbil och drar tillbaka mig till en större väg så jag kan vända om och köra själv.

Likes

Comments

View tracker

Här var det länge sen jag hängde. Kom inte ens ihåg när det var sist. Men det känns ändå rätt skönt på något vis. Jag har faktiskt mått ganska bra på sista tiden. Det har gått bra att somna. Jag har inte haft så många dippar på ett tag nu. Har ändå känt mig lite nere, men överlag bättre än vanligt.

Imorgon åker jag ner till Stockholm och hälsar på en kompis. Jag blir där i 5 dagar och det är väldigt blandade känslor. Det känns jättekul att få fara ner och ha roligt, få vara i huvudstaden och att slippa vara själv hemma då sambon åker iväg på jakt. Men samtidigt känns det halvläskigt då jag måste lämna min komfortzon och åka iväg i flera dagar på egen hand. Jag vet att det är viktigt att jag gör det, att jag utmanar mig själv. Men samtidigt är jag lite rädd för att inte orka. Att bryta ihop, få panik och vilja åka hem. Men jag ska försöka att inte tänka på det. Jag ska försöka att bara tänka på roliga saker, att jag bara kommer ha tråkigt om jag skulle varit hemma. Det kommer bli jättekul!

Hade inte mycket mer att säga, jag ska fortsätta packa och förbereda mig för att ta flyget imorgon. Jag har aldrig flugit själv förut men det ska nog gå bra. Ha det!

Likes

Comments

Det är otroligt fascinerande hur snabbt det kan gå från att känna att allt är lugnt och bra till att hela ens värld ligger upp och ner. Smärtan i att känna att man inte vet var man har sig själv, hur man kommer reagera på saker, hur man försöker hålla uppe en fasad så hårt att man inte vet när den kommer rasa.

Då dessa känslor kommer känns det som ett så stort nederlag för min personliga utveckling. Jag har känt mer och mer att jag börjar komma på rätt väg sakta men säkert. Men då nederlaget kommer är det en ännu större besvikelse och dippen blir än lägre. Sängen blir mitt fort. Jag känner mig rädd, ensam och orolig. Jag hatar detta.
Jag är så djävulskt less på att aldrig få känna mig glad och lycklig. Det är hemskt att gå på jobbet dessa dagar och låtsas vara glad och trevlig när det enda man vill göra är att låsa in sig och gråta. Ingenting känns bra, saker som vanligtvis kan göra en trygg och lugn känns så avlägset, ibland ser man verkligen inget ljus. Man känner sig verkligen sämst, på alla plan som finns.

Det enda positiva man kan känna är att det går över förr eller senare. Men det känns så långt borta här och nu. Det hjälper inte för stunden. Det enda jag vill är att få känna mig normal, kunna vara och bete mig som folk. Men just nu är det så långt bort. Just nu känner jag mig bara rädd, orolig och så ensam.

Likes

Comments

En sak jag märkt av under flera års tid är hur skamfyllt och tabubelagt psykisk ohälsa är. Det är väldigt mycket hysch-hysch och många drar sig från ämnet. Det kan för en person med depression eller annan psykisk åkomma vara ganska påfrestande ibland. Det är inte helt lätt att ta upp ämnet med folk, om man till exempel skulle vilja prata med någon om det. För många är det ett jobbigt ämne att prata om och man kan lätt bli besvärad och vilja flytta över samtalsämnet till något annat. Och om man nu pratar med någon om detta så kan det vara så att de nästan inte vågar fråga saker och näst intill viskar, för att de tror att man inte vill att någon ska höra. Varför ska det vara så? 

Jag tror vi människor generellt sett är för egoistiska och lata i grunden. Det är ett för stort projekt att ta sig an någon annans problem och många blir besvärade då man ska försöka att ev. trösta eller försöka säga något smart. Jag tror vi är för rädda för att råka säga något konstigt eller fel och man kanske känner att man är i en utsatt sits om man frågar ut någon med en depression. 

Personligen så tycker jag att det är så mycket skönare att folk frågar när de undrar något än att de ska gå omvägar runt ämnet. Det blir mycket enklare att förhålla sig till varandra då man pratat klarspråk och berättat hur det ligger till. Annars känner man sig som en utomjording ingen vågar säga något till för att de inte vet hur de ska hantera situationen. För varför ska psykisk ohälsa vara så mycket svårare att prata om än fysisk ohälsa? Jag drar mig inte för att fråga t.ex en vän hur hen mår då de brutit benet. Jag anser att det inte ska vara någon skillnad.

Jag har aldrig känt någon skam över att jag mått dåligt. Aldrig en gång har jag känt att jag skäms över att jag har en depression. Men på något sätt känns det som att jag ändå borde göra det. All respons jag får tyder på att det kanske ändå borde vara så. Folk säger att det är starkt gjort att våga prata om min psykiska ohälsa, men varför ska det egentligen vara så? Jag förstår varför man säger så för det är såhär samhället ser ut, men jag blir irriterad på att det är så. (Absolut inget illa menat till folk som har hört av sig till mig och sagt så, det uppskattar jag verkligen. Men jag blir ledsen över hur samhället gjort så att det ska vara något att skämmas för att prata öppet om.) 

Visst är det ganska privata saker man delar med sig av, sina innersta tankar och känslor. Men för att detta ämne ska kunna ses som mindre tabubelagt måste man normalisera det. Och för att normalisera det måste vi prata mer om det, diskutera. Och ju mer normaliserat detta ämne blir, kanske det är fler och fler med psykisk ohälsa som faktiskt vågar börja prata och dela med sig av hur man mår. För ju mer förståelse folk får, desto mindre fördomar och folk som smyger omvägar runt ämnet får vi. Det är då vi slutar höja ämnet till skyarna, då det inte längre ses som något extra starkt att våga prata om, det är då vi har lyckats. 

Likes

Comments

Jag tror jag har tampats med panikångestattacker sedan jag var 16 år. Det är så långt bak jag kan minnas iallafall. De har tett sig på lite olika sätt. Men de har varit lika jobbiga för det. Panikångestattacker är riktigt hemska på så vis att de gånger de är riktigt starka så känns det nästan som att man kommer dö på grund av hyperventilationen som leder till syrebrist. Så till slut har jag inte panik över den grejen som ledde till panikångestattacken, utan just för att jag inte kan andas. Många gånger har jag fått gå och köjas och ibland spy för att kroppen klarar inte av påfrestningen. 

Under gymnasiet kom panikångesten ofta då jag var i skolan. Jag hade under den tiden ett stort behov av egentid och med en estetklass som är väldigt framåt och social och alltid ska umgås varenda sekund så blev det ofta för mycket för mig. Många gånger under lektioner kände jag paniken komma krypandes och till slut var jag tvungen att gå ut ur klassrummet och gå iväg och sätta mig på ett avskilt ställe. Då började jag gråta och fick väldigt svårt att andas för att jag hyperventilerade såpass mycket. Ofta fick jag hjälp av vänner och klasskompisar att lugna ner mig och få tillbaka andningen. Är väldigt tacksam över det nu i efterhand.

Men efter ett par år så ändrade panikattackerna form. De artade sig inte lika ofta i sammanhang då jag är ute bland folk utan kom mer på kvällarna. Jag tror det kan ha med att göra att jag inte är lika folkskygg längre. Jag är fortfarande en introvert person, men har inga problem att vara social i olika sammanhang längre. Då söker sig ångesten över till andra svagheter jag har. Och det är min osäkerhet i mig själv. Min låga självkänsla och självförtroende. Så från 2 år sedan och fram till nu (det pågår fortfarande då och då) har det ofta varit ett helvete att gå och lägga sig för då det blir tyst och då går tankeverksamheten igång. Allt ifrån att jag inte duger, jag känner mig dålig och att jag inte kan någonting, till att jag är rädd för olika saker, jag känner mig orolig, att jag är en dålig flickvän. Finns tusen andra saker jag tänker på också, men detta är i stora drag det som rör sig häruppe. Ofta har ångesten hållit i sig i flera timmar, att gråta 3 timmar i sträck har inte varit något sällsynt. 

Detta har såklart tärt på mig, både psykiskt och fysiskt. Panikattacken gör att man blir trött i kroppen, för den har fått jobba väldigt mycket. Hyperventilationen och all gråt gör att jag får ont i huvudet, jag tappar känseln i vissa kroppsdelar för de får inget syre, och jag blir ofta illamående. Som tur är säger ju kroppen tillslut ifrån för att den inte orkar mer, så jag lugnar ner mig efter ett tag, men jag kan fortsätta gråta och ibland kommer paniken tillbaka flera gånger per dag. Dagen efter kan jag må väldigt dåligt också, för kroppen och knoppen är fortfarande helt utslagen. Man kan ha sovit väldigt lite och dåligt, och jag kan fortfarande känna mig låg. Ibland kan det kännas som om jag är riktigt bakfull. Seg och trött.

Det jag kan ha uppskattat mest under dessa år då jag hamnat i de här situationerna är hur folket runt omkring har agerat kring deras tröstande. Det bästa jag tycker man kan göra är att avleda tankarna till något annat. Det tycker jag har varit mest effektivt och det har funkat bäst på mig. Även om jag inte alls velat göra något annat än att ligga ner och gråta och känt mig så nere som man bara kan så kan det göra så himla mycket att bara gå och dricka en kopp kaffe, sätta igång en tvättmaskin, eller fara och hitta på något. Bara jag får in några andra tankar, typ om jag ska tvätta en vit eller kulör tvätt, kan få mig på rätt sida igen. Därför är jag tacksam över de som kunnat trösta mig rätt, för det har hjälpt så himla mycket.

Efter ett år av medicinering mot min depression nu så är panikångestattackerna mer sällsynta. Men de förekommer ibland, då och då. Men inte näst intill varje kväll som det har varit ett bra tag. Jag känner att jag har mer energi nu än förut. Såklart har jag dippar och dåliga perioder nu också, allt är inte bra än. Men jag är på rätt väg, och det känns skönt att skriva det och se svart på vitt att det faktiskt är så det är.

Likes

Comments

Något jag märkt av väldigt starkt under åren jag mått dåligt är att jag har ett enormt trygghetsbehov. Jag har byggt upp min egen bubbla utav trygghet där jag vet vad som gäller där jag känner mig trygg helt enkelt. Detta kan visa sig vid alla möjliga tillfällen. Då jag ska sova, då jag är ensam hemma på dagarna, då jag är borta hos någon, alla dagsrutiner osv. Listan kan nog göras ganska lång.

Jag har mina egna små scheman kan man säga när jag hamnar i en situation där jag måste tillämpa en försvarsmekanism. Då tryggheten runt om mig inte finns så jag måste skapa en egen trygghet. Ofta sker det här omedvetet utan att jag tänker på vad jag gör, det är bara i ett tillfälle som nu då jag ska försöka återberätta detta som jag grottar ner mig och analyserar mina beteenden och uppmärksammar vad jag gör.

Till exempel så har jag stora sömnsvårigheter (mer om det i ett annat inlägg). När jag är hemma så är det ofta ganska hanterligt, eller jag känner mig ändå trygg i och med att jag sover i min egen säng, min sambo sover bredvid mig, det är vårat sovrum. Men ska jag sova borta själv t.ex som jag ska göra nu till helgen så kan det vara mer problematiskt. Det är nästan obligatoriskt att jag då sover med hörlurarna på och lyssnar på något jag känner mig trygg med. En podcast jag lyssnat på många gånger förut till exempel. Videos på Youtube kan funka också, jag har vissa kanaler jag prenumererar på och har kollat på förut som jag kan tycka funkar ganska bra. Något som jag helt enkelt känner igen och känner jag mig trygg i. Då håller jag mig lugn till jag somnar i 99% av fallen.

Även om jag är hemma själv en kväll så måste jag oftast sysselsätta mig med något för att hjärnan inte ska börja gå på högvarv. För att hålla mig lugn då så kollar jag antingen på en film jags ett många gånger förut (någon lättittad film, typ komedi) eller någon serie jag följer (just nu är det Vänner, är inne på tredje vändan av alla säsonger nu, vill inte veta hur många timmar av mitt liv jag slösat på att sitta på alla 250 avsnitt snart tre gånger), men helt enkelt något som jag känner mig hemma och trygg med.

Vissa dagar då jag jobbar kväll och är hemma själv på dagarna så kan jag tycka det är jobbigt då det är tyst. Därför har jag nästan alltid teven eller någon serie på Ipaden igång i bakgrunden. Det tycker jag är väldigt skönt för jag vet att det är något där som kan distrahera mig och jag känner mig trygg då jag hör andra röster eller något som är igång.

Jag skulle vilja bli bättre på att släppa på tyglarna lite och kunna slappna av i fler situationer, och inte känna mig så låst i mina rutiner för att jag ska kunna må bra. Men detta koncept funkar för mig. Jag kan slappna av och veta att det kommer gå bra. Och det är det viktigaste för mig just nu.

Likes

Comments

​Jaha. Hur startar man ens ett första inlägg på en ny blogg? Jag vet inte riktigt. Jag har alltid tyckt om att skriva och älskat språk och grammatik, men att uttrycka mig fint och utförligt är ibland inte min starka sida. Jag måste nog bestämma mig vad jag vill köra på för stil här. Om jag ska skriva lätt och ledigt eller strikt och korrekt. Det är sådant jag kan sitta och fundera på i timtal. Hur jag ska formulera mig. Eftersom jag har väldigt svårt för att prata och uttrycka mina känslor så får detta bli en väg ut för mina känslor från mitt huvud. För ibland blir det fullt där. Och då jag inte kan ventilera alla mina tankar så bryter jag ihop. 

Jaja, nog om det. Nu är jag igång iallafall. Tar varje inlägg som det kommer. Jag lägger hellre lite tid på varje inlägg och samlar ihop varje ämne för sig, än att ta med bara lite grann från 4 olika ämnen i varje inlägg. 

Hörs hej.

Likes

Comments