Intensiva veckor har det varit nu. Kanske inte vad gemene man skulle tycka, men för mig har det varit det. Jag har varit väldigt trött, gråtit väldigt mycket, men också varit väldigt glad och känt mig ganska lugn.

Dessa veckor har jag haft väldigt svajig sömn. Vissa nätter har jag sovit väldigt bra, vissa nätter superdåligt. Men jag har försökt hålla ett ganska högt tempo ändå, men börjar känna nu att det tar ut sin rätt. Jag har svårt att acceptera att jag inte orkar lika mycket som alla andra, och jag har svårt att säga ifrån då jag känner att jag behöver vila. En så enkel sak som att ta en kaffe med en vän kan ta mycket på mina krafter, och det är då svårt att förklara att jag inte orkar ens en sådan banal sak. Det kan mest låta som en dålig bortförklaring känner jag. Därför blir det ofta att jag pressar mig själv att göra saker för att sedan vara helt uttömd på energi efteråt.

Jag slutade äta min medicin runt påsk. Jag kände att det var dags att försöka prova utan den. Jag börjar tro att det var ett bra beslut. Jag vill försöka klara av vardagen utan den, trots att den hjälpt mig supermycket. 1,5 år åt jag den, och den har hjälpt mig få ett lugn i kroppen som jag nu vill försöka hitta utan medicinen. Det kommer ta tid, jag är inte där riktigt än, men är på hyfsat god väg. Därför har de senaste veckorna/månaderna varit som ett stort eldprov. Hur klarar jag av alla de situationer jag tycker är jobbiga, fast utan medicin?

Det jag främst märkt av är att det sociala tär på mig oerhört. Och de senaste veckorna har jag ställts inför många sådana situationer. Det har varit midsommar, min egen födelsedag, fester och liknande tillställningar. Det är en kamp för mig. Och det jag märkt är att jag klarar av de ganska bra. Ett tag. I några timmar går det superbra, och jag kan vara glad och social. Men jag märker direkt då kroppen och huvudet säger ifrån, då den säger ''Nu är det bra''. Då blir jag superlåg och all press bara rinner av mig. Oftast börjar jag gråta. Men både jag och de närmaste omkring mig intalar mig om att det är okej. Och jag börjar känna det själv också. Klarar jag av en hel kväll, eller till och med en hel dag, med att utsätta mig i sociala sammanhang och att jag lyckas hålla humöret och orken uppe, då är det okej att bryta ihop en liten stund efteråt. Jag tror det måste få vara så för mig för att jag ska klara av det. För jag älskar att umgås med folk och vara social, men jag måste lära mig att sätta mina egna gränser. Och jag tror jag börjar hitta det nu. Jag måste ha några dagar/kvällar i veckan för mig själv då jag gör absolut ingenting.

Jag är också en expert på att dra igång för stora projekt. Är jag ledig en dag har jag en vision om att hinna med allt i hela världen. Då blir det superjobbigt då jag ''bara'' hinner fara och handla, dammsuga lägenheten och tvätta 2 maskiner kläder. Jag vill göra så mycket mer, men orken finns inte. Jag måste lära mig att ta lite i taget.

Mitt största mål framöver är att ta tag i mina sömnproblem. Ska jag lyckas må ännu bättre framöver och lyckas långsiktigt måste jag lyckas somna fortare än jag gör nu. Det kan ibland ta 3-4 timmar. Jag kan klara en dag eller två med lite sömn, men sedan tar det stopp. Då kan jag gråta flera timmar för att orken är slut. Jag orkar inte hålla tillbaka tröttheten och pressen. Får jag tag i min sömn så tror och hoppas jag att det kommer hjälpa med mycket för mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tuffa dagar. Tuffa nätter. Tuffa veckor. Tuffa stunder flera gånger under dagen. Jag är som en berg och dalbana nu. Med väldigt djupa dalar. Mest djupa dalar faktiskt. Varje dag är det en kamp att kliva upp ur sängen. Idag har jag inte lyckats med det än. Jag bär runt på så mycket ångest just nu att jag inte vet var jag har mig själv. Är jag glad eller deppig just nu? Jag har ingen aning.

Vissa stunder känns allt så jäkla bra och jag känner mig så lycklig. Men på en tiondels sekund så vänder det och jag vill bara gömma mig ifrån allt och alla. Jag vill bara skrika ut allting jag känner, få ur mig allt ur systemet så jag kan känna mig lite lättare. Men det går inte. Det sitter fast i mig. Orden är omöjliga att få ut.

Jag känner mig som en värdelös vän. Så många dagar jag är ledig som jag vill höra av mig till vänner och fråga om de vill hitta på något. Men jag känner att det blir ett för stort projekt. Jag orkar helt enkelt inte. Därför undviker jag det och fortsätter att vara en värdelös vän.

Jag känner mig som en värdelös flickvän. Jag känner mig mest sur och grinig hela tiden. Inte speciellt kul att bo med. Orkar aldrig göra något, gråter vid minsta ansträngning till att göra något som går utanför min lilla comfort zone. Inte ens jag orkar bo med mig själv nu.

Det värsta är att när jag har mycket ångest, så äter jag. Alldeles för mycket. Och tränar alldeles för lite. Det späder bara på min ångest, jag vet det. Men det är en dålig vana som jag vet att jag måste bli av med. 15kg plus (minst, har inte vågat väga mig igen sedan sist) är inget som bara kommit av sig själv. Jag mår fruktansvärt dåligt över det. Kroppen ser inte ut som den gjort. Kläder passar inte, jag kan använda typ 10% av mina kläder utan att bryta ihop för att allt ser hemskt ut.

Jag tänker hela tiden att jag ska komma igång med träningen nästa vecka. Men det finns alltid ett nästa vecka. Varje vecka efterföljs av ett nästa vecka. Jag tänker att jag ska börja träna då mina revben känns bättre efter skoterolyckan, även fast jag vet att jag kan göra vissa saker på gymmet utan att det gör ont. Men jag hittar alltid på ursäkter. Äter lite till. Jag är livrädd för vart det ska sluta om jag inte sätter stopp för det här. Jag vill inte bli en människa som ligger i soffan och har gått upp dubbla min vikt och äter 2 chipspåsar om dagen för att jag tycker synd om mig själv.

För jag vill inte vara hon som ingen vill höra av sig till för att hon aldrig svarar, aldrig vill hitta på nåt för att hon alltid har ursäkter varje gång till att inte göra något.

Jag vill inte vara hon som blir dumpad för att hon alltid är ledsen hela tiden, inte är speciellt rolig att leva med, bara klagar och alltid har problem.

Det är så mycket jag inte vill, men som jag inte vet hur jag ska hantera för att det inte ska bli verklighet. Jag känner mig bara så jäkla dålig och värdelös.

Likes

Comments

Ibland kommer det dagar då jag bara känner att jag inte orkar mer. Jag vill bara släppa allt, stänga av telefonen, ligga i sängen och inte bry mig om någonting. Och i de perioderna så är det svårt att orka ta tag i projekt. Bara att betala räkningar eller diska bort från frukosten kan vara jobbigt nog. Just nu är jag inne i en sådan period.

Och det ger mig ångest. Det är så mycket jag borde göra men inte orkar. Min energi just nu går endast till att jobba och försöka hålla någon slags ordning här hemma. Som tur är jag född med någon rubbad hjärncell som gör att jag får städryck ibland och kan storstäda o rensa hela lägenheten. Men oftast är jag helt slutkörd efteråt. Jag skulle vilja orka hitta på mer saker med mina vänner, orka börja få in någon träningsrutin, orka läsa böcker, orka vara glad och positiv hela tiden. Men det går inte just nu.


Jag tror jag har hamnat i en liten deppfas nu efter 2 veckor av väldigt mycket jobb. 12 jobbdagar i rad har satt sina spår. Och speciellt då jag under de dagarna har lärt mig en ny avdelning på jobbet som kräver mycket fokus och ansvar. Under den jobbperioden har jag gått och lagt mig senast 21-21.30, vilket verkligen har behövts. Jag har sovit jättemycket, men ändå varit helt slutkörd på kvällarna. Min energidepå räcker inte till att vara pigg och aktiv så många dagar i rad. Jag behöver mer återhämtning än så.

Och då jag är slutkörd och inte har någon ork så blir jag väldigt låg, och har så lätt för att bryta ihop. För någon vecka sedan bröt jag ihop då jag stod och diskade, det var någonting jag råkade spilla ut, och det var droppen, jag orkade verkligen ingenting mer. Tårarna bara rann och jag var tvungen att lägga mig ner på köksgolvet. Den känslan är obehaglig. Men nu framöver har jag mer ledig tid, så jag ska ta tillvara på det och vila upp mig.

Jag har också en liten klump i magen inför framtiden. Jag velar fram och tillbaka nu med att söka till universitet. Jag skulle verkligen vilja komma igång och börja plugga nu, men jag är också rädd för att jag inte ska orka. Jag känner mig fortfarande instabil och orkeslös vissa perioder, och är rädd att jag kommer hamna efter och inte orka med. Och samtidigt har jag fått börja på en ny avdelning på jobbet som är det roligaste jag har gjort, sitta på ett kontor och göra administrativa saker. Det är en möjlighet som skulle vara fint på mitt CV i framtiden eftersom det är liknande saker jag vill jobba med då jag pluggat klart. Så det skulle också kanske vara bra att jobba ett tag till och komma in i det jag nyss påbörjat. Möjligheten att plugga finns ju alltid kvar. Men jag vet inte. Det är så svårt.

Likes

Comments

Den senaste veckan har varit tung. Väldigt tung. Jag har varit helt orkeslös, så trött att jag nästan svimmat och varit väldigt stressad. Det har varit mycket på jobbet, har jobbat tidiga morgnar och sovit ganska dåligt. Jag har varit helt utmattad då jag kommit hem från jobbet, och inte orkat göra någonting. Att starta igång middagen har varit ett projekt. Jag har varit väldigt sur, grinig och lättirriterad.

Det blir så tydligt i sådana här perioder hur liten energidepå jag har. Under en depression gör bristen på olika hormoner i kroppen att energin minskar. Därför blir jag väldigt lätt utmattad för små saker, och väldigt utmattad vid stora saker. En 8-timmars jobbdag kan vara ett maratonlopp för mig ibland och jag har svårt att återhämta den energin, det kan behövas en dag efteråt att bara ligga i sängen och knappt röra mig för att vara på banan igen. Förra veckan var jag på stan i ca 3 timmar. Efter 1,5 timme kände jag att jag började bli utmattad i hjärnan. Det blev för mycket intryck, mycket människor i rörelse, och hjärnan orkade inte ta in mer. Då jag kom hem behövde jag vila i några timmar för att orka med resten av dagen.

Det är jobbigt att vara så orkeslös. Vissa perioder går det väldigt bra, jag kan känna mig fylld med energi och jag orkar träffa människor och hitta på saker, jag orkar vara en bra kompis och en bra sambo. Men vissa perioder orkar jag inte. Jag orkar inte höra av mig till folk fast jag vill, jag orkar inte städa, laga mat och fixa här hemma, och det tar enormt hårt. Jag får sådana skuldkänslor och ibland tvingar jag mig att anstränga mig alldeles för hårt. Men det slår nästan alltid tillbaka.

Jag har svårt för att tillåta mig själv att slappna av och berätta för folk att jag inte orkar. Jag måste bli bättre. Men det kommer nog, bara jag själv börjar acceptera min egen energinivå och kan känna av när jag börjar nå botten.

Likes

Comments

De senaste veckorna har varit lite som rubriken lyder, en berg- och dalbana. Vissa dagar har varit på topp, medan andra dagar har varit värre. Jag tycker jag hållit mig relativt stabil ett tag, men nu på sista tiden har det svajat. Jag har börjat fundera, tänka och därmed börjat oroa mig och bli rädd. Då jag hamnar i sådana svackor blir jag låg, överanalyserar allting och blir en osäker person.

På kvällarna går hjärnan igång, och jag kan inte sova. Kan inte slappna av, och ofta går det 2-3 timmar innan jag kan somna. Jag kan nog räkna gångerna på en hand senaste året då jag somnat på en gång då jag lagt mig i sängen, utan att behöva gå upp en stund, koppla i hörlurarna och somna till en podd. De gångerna är väldigt sköna då jag bara kan slappna av och sova. Men jag har vant mig vid detta nu, jag tar för givet att om jag somnar innan 01 så är det nästan något som är fel. Jag har vant mig vid att vara trött på jobbet, jag vet inte hur många gånger kollegorna har fått höra att jag bara sovit 2-3 timmar.

Resultatet av detta blir att all energi och ork jag har går åt till att försöka vara alert på jobbet. Mer än så orkar jag oftast inte. Och det rimmar illa med den person jag vill vara. Jag vill orka pyssla på här hemma, städa, sortera, ha det fint och organiserat. Så det går länge mellan gångerna jag orkar städa. Och då jag väl orkar det så drar jag igång ett alldeles för stort projekt och passar på att göra allt på en gång. Och många gånger slår det tillbaka och jag kapitulerar halvvägs in i projektet. Då får jag försöka slutföra det ändå men under press och ångest. Glädjen att fixa och städa försvinner. och då tar det flera veckor innan jag orkar dra igång något igen.

Problemet som drar igång allt detta är att hjärnan spinner igång.på kvällarna, och jag inte får ur mig det jag funderar på. Jag har så svårt att få ur mig det jag är rädd och orolig över. Då ligger det och gror i huvudet ända till jag kan få ur mig det. Och det förstör så himla mycket. Allting hade blivit så mycket enklare om jag bara kunde prata ut och få ur mig saker. Jag har blivit mycket bättre på det, men det är fortfarande ett problem.

Men det är väl som allt annat, det tar tid. Jag tar små kliv framåt hela tiden, och ser man hur det såg ut för ett år sedan så är jag en gladare och lättsammare person. Men allt är relativt, jag har en bra bit kvar. Jag är tacksam över att jag börjat äta medicin, för utan den hade detta tagit så mycket längre tid. Jag är tacksam över att jag har människor att prata med detta om när jag känner att jag behöver.

Idag hade jag stora planer på att renbädda, dammsuga, skura, rensa i skafferiet, städa badrummet och så vidare. Än så länge har jag tittat på 4 avsnitt av min favoritserie och tänker bara göra sådant jag känner för idag. Jag ligger fortfarande i sängen och klockan är snart 13. Och jag försöker intala mig om att det är okej, Jag ska försöka sluta sätta sådan press på mig utan ta det som det kommer. Om jag lyckas renbädda idag så är det bra nog.

Likes

Comments

De senaste dagarna/veckan/veckorna har varit rätt tunga. Vet inte riktigt varför det har varit så, det har inte varit något speciellt som orsakat det, men det är väl så det är ibland. Det jag märkt av mest är att jag är så inåt helvete trött. Inte trött så som att jag skulle kunna sova, utan mer att orken är slut. Jag klarar inte av en sån enkel sak som att diska bort frukosten eller kaffekoppen. Bädda sängen är ett projekt jag ogärna sätter igång. Jag som brukar tycka om att städa och gå runt och småplocka undan på dagarna Huvudet är tungt och vill mest vara i ett horisontellt läge i sängen eller soffan.

Då jag mår såhär och känner mig nere och deppad får jag sån ångest. Ångest över att jag inte klarar av enkla vardagsgrejer som att städa, diska, ångest över att vara kvar i sängen en hel förmiddag eller eftermiddag också ibland. Senaste veckan har jag legat kvar fram till runt 12 för jag har inte haft ork att kliva upp. Hela kroppen skriker ifrån. Jag har ångest över att jag inte orkar vara så energisk och flitig som jag brukar vara på jobbet. Jag brukar oftast leta konstant efter saker att göra, men jag har nästan bara gjort så lite som möjligt. Jag har ångest över att vara en tråkig och dålig flickvän och sambo, som inte orkar någonting och bara är sur och ledsen.

Mycket ångest just nu alltså. Extra mycket de 2 senaste dagarna. Igår var det knappt att jag tog mig till jobbet. Det kändes övermäktigt på något vis. Det tog emot att logga in på stämpelklockan och inse att jag måste prestera och vara glad och trevlig.

Jag har kommit igång med mina mediciner igen också. Jag ''råkade'' sluta äta dem för några månader sedan. Det började med att jag glömde ta dem var och varannan dag, sedan tog de slut och jag fick som aldrig tag på läkaren, och allt blev ett sådant stort projekt så jag lade av. Men nu har jag skärpt till mig och inser att jag behöver dem verkligen. Ska boka en tid hos läkaren och se om det går att ändra doser och kanske byta en av medicinerna.

Min lediga dag idag har inneburit att jag druckit en kopp kaffe. Det är det enda jag åstadkommit fram till klockan 14. Inte konstigt att man får ångest och känner sig värdelös. Fyfan. Det enda jag kan känna ibland som är positivt är att det någonstans någon gång kommer bli bättre. Det kommer komma dagar då jag inte har någon ångest, då jag bara känner mig glad. Det vet jag. Sedan om det blir imorgon eller om några veckor, det återstår att se.

Likes

Comments

En sak jag har märkt att jag är värdelös på är att anpassa mig efter ändrade planer. Det tror jag är en av mina sämsta egenskaper, och det är verkligen skitjobbigt. Det tär på mig på så vis att jag innerst inne känner hur jobbig och ibland rent utav barnslig jag är då jag blir sur och irriterad för att någonting inte blev som planerat, men ändå vill jag att mina känslor någonstans ska vara befogade. Vilket de nog aldrig är, för det är en sån unken egenskap att ha.

Ett exempel: för några veckor sedan hade jag världens härligaste fredag. jag var ledig, hade fått sova ut, hade tränat, farit o handlat och köpt vin och ost och kex till senare.  Det kändes så himla bra hela dagen, jag mådde verkligen bra. Fram till jag skulle baka en kolakaka på kvällen. då lyckades jag bränna fast vad som kändes som flera kilo av kolasmeten i kastrullen. Det satt som sten och jag fick verkligen inte bort det. Då brast det.

Nu i efterhand känner jag ju bara att jag är en idiot som låter en bränd kastrull få förstöra hela min fredag som hade varit så bra innan. Men där och då, kände jag att allting blev så jävla jobbigt. Tårarna rann och jag klarade inte av att hantera situationen. Det var ju inte sådär min fredag skulle vara, den skulle ju bara vara bra hela dagen.

Det här beteendet går igenom i så många saker jag gör och blir utsatt för. Det kan vara allt från att bränna fast kolasmet i kastrullen till att få ett jobbpass en dag som jag redan planerat annat på. Det kan vara lika jobbigt. Och det värsta är att jag inte bara kan släppa det här, rycka på axlarna och ta det med en klackspark. Det blir jordens undergång ibland. Jag är en människa som vill ha strukturer och ramar i mitt mentala för att funka. Allt behöver inte vara planerat till punkt och pricka, men jag vill ändå ha någon slags struktur. Och då det stödet fallerar för mig vet jag inte vad jag ska hålla mig i, och då bryter jag ihop. Det blir lite som att köra en stor bred bil på en jättesmal skogsväg. Helt plötsligt slutar vägen bara, och det går inte att backa och försöka köra tillbaka för bilen är för stor och vägen för liten. Så det enda man kan göra är att stanna bilen och låta den stå där. Så känns det i min hjärna ungefär. Jag kan inte gå tillbaka och försöka sansa mig själv utan jag trycker på nödstopp och bryter ihop där och då tills någon kommer med bärgningsbil och drar tillbaka mig till en större väg så jag kan vända om och köra själv.

Likes

Comments

Här var det länge sen jag hängde. Kom inte ens ihåg när det var sist. Men det känns ändå rätt skönt på något vis. Jag har faktiskt mått ganska bra på sista tiden. Det har gått bra att somna. Jag har inte haft så många dippar på ett tag nu. Har ändå känt mig lite nere, men överlag bättre än vanligt.

Imorgon åker jag ner till Stockholm och hälsar på en kompis. Jag blir där i 5 dagar och det är väldigt blandade känslor. Det känns jättekul att få fara ner och ha roligt, få vara i huvudstaden och att slippa vara själv hemma då sambon åker iväg på jakt. Men samtidigt känns det halvläskigt då jag måste lämna min komfortzon och åka iväg i flera dagar på egen hand. Jag vet att det är viktigt att jag gör det, att jag utmanar mig själv. Men samtidigt är jag lite rädd för att inte orka. Att bryta ihop, få panik och vilja åka hem. Men jag ska försöka att inte tänka på det. Jag ska försöka att bara tänka på roliga saker, att jag bara kommer ha tråkigt om jag skulle varit hemma. Det kommer bli jättekul!

Hade inte mycket mer att säga, jag ska fortsätta packa och förbereda mig för att ta flyget imorgon. Jag har aldrig flugit själv förut men det ska nog gå bra. Ha det!

Likes

Comments

Det är otroligt fascinerande hur snabbt det kan gå från att känna att allt är lugnt och bra till att hela ens värld ligger upp och ner. Smärtan i att känna att man inte vet var man har sig själv, hur man kommer reagera på saker, hur man försöker hålla uppe en fasad så hårt att man inte vet när den kommer rasa.

Då dessa känslor kommer känns det som ett så stort nederlag för min personliga utveckling. Jag har känt mer och mer att jag börjar komma på rätt väg sakta men säkert. Men då nederlaget kommer är det en ännu större besvikelse och dippen blir än lägre. Sängen blir mitt fort. Jag känner mig rädd, ensam och orolig. Jag hatar detta.
Jag är så djävulskt less på att aldrig få känna mig glad och lycklig. Det är hemskt att gå på jobbet dessa dagar och låtsas vara glad och trevlig när det enda man vill göra är att låsa in sig och gråta. Ingenting känns bra, saker som vanligtvis kan göra en trygg och lugn känns så avlägset, ibland ser man verkligen inget ljus. Man känner sig verkligen sämst, på alla plan som finns.

Det enda positiva man kan känna är att det går över förr eller senare. Men det känns så långt borta här och nu. Det hjälper inte för stunden. Det enda jag vill är att få känna mig normal, kunna vara och bete mig som folk. Men just nu är det så långt bort. Just nu känner jag mig bara rädd, orolig och så ensam.

Likes

Comments

En sak jag märkt av under flera års tid är hur skamfyllt och tabubelagt psykisk ohälsa är. Det är väldigt mycket hysch-hysch och många drar sig från ämnet. Det kan för en person med depression eller annan psykisk åkomma vara ganska påfrestande ibland. Det är inte helt lätt att ta upp ämnet med folk, om man till exempel skulle vilja prata med någon om det. För många är det ett jobbigt ämne att prata om och man kan lätt bli besvärad och vilja flytta över samtalsämnet till något annat. Och om man nu pratar med någon om detta så kan det vara så att de nästan inte vågar fråga saker och näst intill viskar, för att de tror att man inte vill att någon ska höra. Varför ska det vara så? 

Jag tror vi människor generellt sett är för egoistiska och lata i grunden. Det är ett för stort projekt att ta sig an någon annans problem och många blir besvärade då man ska försöka att ev. trösta eller försöka säga något smart. Jag tror vi är för rädda för att råka säga något konstigt eller fel och man kanske känner att man är i en utsatt sits om man frågar ut någon med en depression. 

Personligen så tycker jag att det är så mycket skönare att folk frågar när de undrar något än att de ska gå omvägar runt ämnet. Det blir mycket enklare att förhålla sig till varandra då man pratat klarspråk och berättat hur det ligger till. Annars känner man sig som en utomjording ingen vågar säga något till för att de inte vet hur de ska hantera situationen. För varför ska psykisk ohälsa vara så mycket svårare att prata om än fysisk ohälsa? Jag drar mig inte för att fråga t.ex en vän hur hen mår då de brutit benet. Jag anser att det inte ska vara någon skillnad.

Jag har aldrig känt någon skam över att jag mått dåligt. Aldrig en gång har jag känt att jag skäms över att jag har en depression. Men på något sätt känns det som att jag ändå borde göra det. All respons jag får tyder på att det kanske ändå borde vara så. Folk säger att det är starkt gjort att våga prata om min psykiska ohälsa, men varför ska det egentligen vara så? Jag förstår varför man säger så för det är såhär samhället ser ut, men jag blir irriterad på att det är så. (Absolut inget illa menat till folk som har hört av sig till mig och sagt så, det uppskattar jag verkligen. Men jag blir ledsen över hur samhället gjort så att det ska vara något att skämmas för att prata öppet om.) 

Visst är det ganska privata saker man delar med sig av, sina innersta tankar och känslor. Men för att detta ämne ska kunna ses som mindre tabubelagt måste man normalisera det. Och för att normalisera det måste vi prata mer om det, diskutera. Och ju mer normaliserat detta ämne blir, kanske det är fler och fler med psykisk ohälsa som faktiskt vågar börja prata och dela med sig av hur man mår. För ju mer förståelse folk får, desto mindre fördomar och folk som smyger omvägar runt ämnet får vi. Det är då vi slutar höja ämnet till skyarna, då det inte längre ses som något extra starkt att våga prata om, det är då vi har lyckats. 

Likes

Comments