I fredags bar det av till Karlstad minsann! Utgång på Nöjes och innan det dinner and drinks på Harrys. Möe fint fölk var ute i farta och det var en fin kväll som givetvis innehöll tequila-race 🔥 Man var ju tvungen att fira lite 🙌🏼

Helgen bestod annars mest av pysslande hemma i vårvärmen ☀️

Torsdag och fredag denna vecka ska jag påbörja en 12 veckors lång utbildning på jobbet. Ca varannan vecka styr jag kosan mot Karlstad under ett par dagar samt några dagars hemmastudier som jag får portionera ut själv. Är ganska så nervös men man får hoppas det går fint. Utbildningen avslutas med tentamen på 4 h så den är nog rätt maffig...menmen, en sak i taget 😋



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

OPEN ÄR ÖVER!!!

I effin´ did it, 5 veckors slit både mentalt och fysiskt!

17.5 bestod av 10 varv med 9 thrusters (20 kg) samt 35 hopp med hopprep, på tid. Totalt alltså 90 thrusters och 350 hopp.

Jag dog igen och igen men 17.17 blev tiden och det får jag vara nöjd med. Gick ut lite väl hårt i början men annars höll jag ett helt ok jämnt tempo.

Mådde lite dåligt efteråt, var tvungen att göbbsöve en stund. Det är inte ofta jag tar ut mig på detta vis så kroppen reagerar naturligtvis.

Jag har nog inte fått blodad tand att delta på ytterligare tävlingar under året som kommer men nästa Open får det bli åka av igen. Ska bli intressant och se om man utvecklats något då - hoppas 😇

Första veckan i Open helt klart var jobbigast, jag var ju så sjukt nervös och så skulle jag göra alla de reps:en inför en massa folk. Det var samtidigt den mest mäktiga känslan efteråt, ren och skär eufori! The bigger the challange the bigger the payoff 🤘🏾

Nu blir det vanligt tränande i många månader - skönt!



Likes

Comments

17.4, du var minsann inte snäll mot mig. My resting bitch face above was justified.

Eller ja, det hade gått bättre om rätt vikter på medicinbollen hade funnits. Kanske även gått bättre om jag inte varit förkyld. Nu gick det sådär men efter förutsättningarna bra. Det adderar ju alltid en extra anspänning att göra sådant här inför en massa folk.

55 marklyft 43 kg
55 wall balls 6 kg
55 kcal rodd
55 handrelease pushups

Detta skulle man genomföra så långt man hann på 13 min.

Jag fastnade på wall balls. 4 kg var egentligen ok vikt för min klass men då detta inte finns på Mejeriet blev det 6 kg (jag är van att köra på 3 kg).

Så...the struggle was EFFIN' real. 78 reps gjorde jag varpå 47 reps blev godkända. Jag gjorde alltså 31 (!!!) no reps, hahaha! Mina ben och mitt as är således lite smått, eh, ömma idag 🔥🍑😂

Marklyften gick bra dock. 💪🏽 T sa till mig: "Vilka fina lyft du gör, sådana skulle jag också vilja kunna göra." ❣❣❣Det var fint sagt.

På fredag är det dags igen, sista för detta år, hallelujah 🙌🏼



Likes

Comments

Ja, så var 17.3 done and done.

Jag har haft lite knas med mina höfter (överansträngd muskulatur) så jag vilade ett par dagar extra och tävlade i måndags. Då det gjorde ganska så ont stundtals får jag väl vara nöjd att jag ens testade. Men att säga att det gick bra är nog en smula överdrivet.

Gjorde fel övning massa reps (OHsquat istället för squat clean) och failade dessutom några reps så blev ganska modfälld under tiden. Hur det än är, avsaknaden av tävlingsmänniska till trots, så vill man ju lyckas så bra som möjligt.

Nu har jag ju dragit på mig en mancold så vi får la se hur det blir om ett par dagar när 17.4 ska genomföras...det spörs helt enkelt!

Likes

Comments

Innan och efter fredagens tävlande! Lättnaden efteråt 👌

Denna vecka blev det bara ca 5 minuters tävlande för mig då det kom en övning jag inte behärskar och då är det slut.

17.2 bestod till första delen av utfallsgång med 20 kg vikt i ca 20 meter, knee over hip samt power snatch med hantel, 10 kg i vardera hand. Körde detta två varv och sedan kom ju pull-ups och det kan jag inte (än?l).

Höjdpunkten under detta moment var att jag på andra varvet helt plötsligt kunde kippa knee over hip (gör rörelsen lättare och smidigare + snabbare). Ingen aning om hur jag gjorde haha, men men.

Så denna gång dog jag inte fysiskt, bara lite mentalt 😏Jag var inte lika nervös, jag behövde ju inte göra detta inför folk (tack och lov) men visst blev det en hel del ångestsuckar innan det var över.


På lördag är det dags för tävling 3!

Likes

Comments

Hej och hå. Jag har tävlat i Open.

Vaknade när Tobbes klocka ringde 05:30 (han jobbade övertid) i lördags och magen vände sig upp och ned direkt, tankarna gick såklart till att jag skulle tävla.

Låg och vred mig i sängen och försökte lugna mig själv med kattsnos. Det gick sådär.

Efter någon timma gav jag upp och gick ner för att försöka äta frukost, även det gick sådär.

Vad jag sedan gjorde fram tills kl 10, när samlingen på Mejeriet var, vet jag inte men jag var i alla fall i konstant rörelse pga höll på att krevera av nervositet.

Kl 10 befann jag mig i vilket fall på Mejeriet och vi fick lite genomgång av rörelserna i 17.1 (dumbbell snatch och burpee over box) samt vad domarna skulle titta på. Kikade även när första heatet körde, jag själv var med i fjärde heatet.

Gick hem en sväng däremellan, mest för att ha något att göra. Kom tillbaka strax efter kl 11 och började så smått värma upp inför att kl skulle klämta 12. Tobbe dök upp som stöd och även Ellis. ❤️ Några fina arbetskamrater likaså. ❤️

Klockan gick helt plötsligt väldigt snabbt och tredje heatet var klara. Jag gick och ställde mig på min plats och pratade lite med domaren C-M. Jag hade egentligen tusen frågor men kunde inte sortera tankarna så jag fick bara skjuta dem åt sidan. Kom dock på att det kanske är bra att faktiskt testa rörelserna en gång innan startsignalen haha. Line kom fram och försökte peppa mig (min scared shitless-look var nog lika lysande som en neonskylt): "Det kommer gå bra!! Snygg är du också, det är huvudsaken!" Hon fick mig ju faktiskt att dra på smilbanden där i nån nanosekund haha.

När startsignalen sedan gick började mina 20 minuter i skärselden. Det är ganska sjukt för de gick både jättelångsamt och ganska så snabbt. Det är nu svårt att sortera mina tankar, vad som rörde sig i huvudet. Redan efter mina 8 första burpees ville jag lägga mig ner, benen började kännas tunga. Fick vinka på Tobbe mitt i allt för att få lypsyl, tur att vi har en handgest för detta. 😏 Jag blandade föga förvånande ihop höger och vänster; "Nu börjar du med höger nästa gång. Nej, andra höger!" Mina 15 sista burpees var som ren och skär smärta, allt gjorde ont; mina ben, armar, axlar, min mage och framförallt min hals. Kändes som att jag hade en stor blodklump fylld med taggtråd som åkte upp och mer i luftstrupen för varje andetag. Jag fick bara tänka "5 burpees, gör bara 5 st, sen får du vila". Att tänka på att göra 15 st i ett svep hade varit döden. Plus att vila mer än 10-15 sekunder i stöten var att glömma, då kände man den riktiga smärtan smyga sig på, så jag körde ett sengångar-tempo så gott det gick.

På 20 minuter klarade jag 150 dumbbell snatches (10 kg) och 65 burpees over box. Jag trodde jag kanske skulle klara hälften av det så jag är nöjd.

Gudarna ska veta att det var jobbigt, sjukt galet äckligt jobbigt, fysiskt men det är ju verkligen psykiskt där den riktiga utmaningen sker. Mina tankar de sista 9 min var: "Vafan håller jag på med?! Idiot. Sluta, lägg dig ner. Det gör ont, jag kan inte andas, idiot." Typ. Men jag fortsatte ändå.

Efter dessa evighetsminuter snubblade jag ut på lastkajen men ingen spya kom. 🤘🏾 Ellis och Tobbe kom och tog hand om mig innan jag gick in för att skriva på pappret med mina resultat. Det var en mäktig känsla. 🙌🏼 Lilla jag, tölfia, stod och tävlade i Crossfit inför en drös människor. Tänk om någon sagt det för 4 månader sedan, haha, vilket skämt det skulle varit att för ens en sekund tro på det.

Så. Nu återstår det bara 4 tävlingar då...yippie 😅🔫

Likes

Comments

På lördag är det tävling, Crossfit Games Open, som sedan fortsätter 5 helger framåt. Man tävlar där mot hela världen men framförallt mot sig själv.

Jag vet att jag BORDE ha the mind set att jag tävlar på de premisser som är aktuella för mig, dvs att jag är ganska så svag, har ganska så halvrapplig kondition samt att jag inte bemästrar alla rörelser som kan tänkas komma på Open. Lägg där till ett ganska så vacklande självförtroende, att jag i princip ALDRIG NÅGONSIN tävlat (knappt ens som barn) samt kanske det viktigaste: jag har tränat Crossfit i knappa 4 månader.


Kära Open, kommer du stärka mig eller knäcka mig är den stora frågan?

Kommer du göra så jag spyr? Svimmar? Kommer jag komma ihåg att andas? Kommer jag stärkas av människorna runtom? Kommer jag dö av förödmjukelse? Kommer jag få en adrenalinkick? Kommer jag hitta mitt tävlings-jag?


Så många frågor, så få svar.


På lördag kör vi.



Likes

Comments


Nu kommer jag onekligen, återigen, att låta som en nyfrälst missionsvän men jaja, so be it.

Denna vecka har jag kommit över många mentala spärrar med hjälp av snälla, pushiga och kunniga personer.

I tisdags blev det PB i mark på 70 kg och det känns som det finns mer att hämta. 💪🏽 Ska tilläggas att nej, det är inte mycket, några kg mer än min kroppsvikt men för mig (som inte markat mer än 45 kg) är det en mental seger. Har svårt för att göra något om det ej är "perfekt", dvs jag gör inte saker tills fail på gymmet. Men utan fail kommer ju inte heller utveckling i samma utsträckning!

Och i onsdags kom jag en bit på väg över ett av de största hindren av alla som finns i mitt huvud: jag stod "fritt" på händer, om än med en kompis. Ja jag har en lång bit att vandra innan formen blir snygg, ja mina ben fladdrade som att jag härmade en väderkvarn, ja jag var LIVRÄDD och ja jag skrek som en stucken gris MEN JAG GJORDET!!! 🙏🏼 Det bästa av allt var dock att det var så jävla roligt, gud som jag och den arma stackaren som var min partner skrattade! 😂

Vad jag vill ha sagt med detta är att så mycket av allt vi inte tror oss kunna bemästra sitter i huvudet, på riktigt. För gemene man är det säkerligen inte en stor grej att våga stå på händer men för mig är det MASSIVT.

Mallig kommer jag nog aldrig bli för jag är långt ifrån duktig på Crossfit (olympiska lyft, skjut mig) men jag har utvecklats mer, både fysiskt och mentalt, på 3 månader som mejeriare än 6 år på gym.



Likes

Comments

Det är inte ofta jag får en mancrush längre (pga män är ofta just män, lägg vilken värdering ni vill i det) (girlscrushes däremot nästan every damn day pga qvinns är jävligt awesome) men nu har det nog banne mig hänt!

Började läsa denna bok häromdagen och har skrattat och nickat igenkännande med ett leende på läpparna. Kalle pratar faktiskt om träning på ett väldigt icke-komplicerat sätt. Bara man gör någonting med kroppen är det bättre än inget, kroppen mår bra av rörelse etc. Inget nytt jag vet, man ju hört det förut oändliga ggr, men här känns det inte bara som floskler utan man blir pepp!

Började dessutom titta på "Gympaläraren", en serie som gick på SVT förra våren, nu i veckan. Kalle åker där tillbaka till sin gamla högstadieskola för att se hur det är med barnen och idrotten där, om idrotten fortfarande är så laddad som det var när Kalle gick där.

Jag säger då det: tänk om man haft en Kalle som peppat en under idrotten i skolan, som lyssnat, försökt hjälpa en och ge råd. Fy fan va mycket lättare det hade varit.

För idrotten är precis som många av barnen beskriver; jävligt oförlåtande och kall - om man inte var duktig vill säga. Det som tas upp är ju att man är uppe för "allmän beskådning", både i omklädningsrum och även vid utförandet av de olika momenten. Alltså, ja. Vad gör det egentligen med en att vara en av dom som blir konstant vald sist, den som ingen passar till för att man bara gör fel (vilket ju såklart stämde för när man väl fick chansen så blev man så nervös så man fuckade upp), att vara den som kommer sist när det ska springas på tid? Svaret är: man gör minsta möjliga insats alternativt gör inget alls för man vill inte få upp varken ens egna eller andras förhoppningar. Det var liksom pinsamt om man verkligen ansträngde sig men det sket sig ändå så då var det liksom mentalt lättare att anamma attityden "äh, jag bryr mig inte".


Överlag är programmet ändock väldigt feelgood och myspys - finns på SVT Play! 

Likes

Comments

Det är konstigt det där med självuppfattning, att det är så himla svårt att ibland (läs: jämt) se sig själv på korrekt sätt.

Upp tills jag var ca 11 år tyckte jag idrotten var rolig i skolan. Jag har alltid tampats med självförtroendet så jag var inte den som tog för sig mest men ändå, jag tyckte det var skoj. Jag vann liksom diplom (what?) i 60 m spring, kast med liten boll och höjdhopp i fjärde klass.

BAM! Then puberty happened och livet blev oerhört komplicerat med ny kropp, nya känslor och allt var bara feeel. Jag började skolka mycket från gympan, skylla på sjukdom, glömda gympakläder etc. Detta fortsatte upp i högstadiet, skärpte dock till mig och fick i alla fall G i nian. Gymnasiet ska vi inte ens prata om; tror inte jag var på en enda gympalektion under mitt år på Solberga.

Story time: Tror det var sommarlovet mellan nian och första ring som jag skulle börja springa. Jag var lite tonårsfluffig (i mitt hövve där och då = STÖRST I VÄRLDEN) och tänkte typ, jag måste göra något åt detta. Sagt och gjort, gick upp SVINTIDIGT (gud förbjude att någon såg en liksom) en vardagsmorgon och lunkade iväg. De första 50 m tänkte jag, varför har jag inte gjort detta innan? 100 m senare förstod jag varför. Såhär i efterhand inser jag ju såklart att jag hade på tok för högt springtempo och sträckan var alldeles för lång för denna lata tonårstjej (kanske 3 km) vars enda motion var slow motion-walk till och från skolbussen. När jag kom hem igen kunde jag knappt gå upp för trappan pga benen värkte, lungorna värkte, huvudet värkte, ALLT VÄRKTE. Jag sprang aldrig nåt mer på ca 7 år. (Anekdot för Jössefors-bor: när jag lufsade förbi Forshälla kl 06:00 mötte jag en halvlullig Lill-Sören som undrandes ropade efter mig om jag var sen till sommarjobbet, haha.)

Det jag ska komma till med denna harang av ord är att jag på något vis fastnat i denna känsla/uppfattning av mig själv. Alltså att jag inte tycker om att träna, att jag skulle ta ett piller (om ett sådant fanns) om det fick mig att må lika bra samt let's face it, se likadan ut.

Men är det sanningen?

Jag har ändå tränat i över 6 års tid (Tack Annelie 😘 som drog med mig till Outlet vintern 2010!) på diverse olika gym samt hemma, i diverse olika träningsformer. Slår man ut det tror jag faktiskt jag skulle snitta ca 2 ggr per vecka över dessa år.

Så, för att citera mästaren Lofsan, det kanske faktiskt är dags att börja se mig själv som en tränande person och inte hålla fast vid detta motstånd jag så gärna förknippar mig med. Att lita på mig själv såpass att jag inte får ångest över en kass träningsvecka utan veta att jag kommer tillbaka till det. För att jag tycker det är roligt (med en massa positiva fördelar). Punkt. Och jag tror faktiskt jag börjat ta ett vacklande steg i den riktningen.

Vore ju även fint att kunna applicera detta på andra aspekter av ens liv, detta med självuppfattning...men en sak i sänder. 🙌🏼

Likes

Comments