Nu kommer jag onekligen, återigen, att låta som en nyfrälst missionsvän men jaja, so be it.

Denna vecka har jag kommit över många mentala spärrar med hjälp av snälla, pushiga och kunniga personer.

I tisdags blev det PB i mark på 70 kg och det känns som det finns mer att hämta. 💪🏽 Ska tilläggas att nej, det är inte mycket, några kg mer än min kroppsvikt men för mig (som inte markat mer än 45 kg) är det en mental seger. Har svårt för att göra något om det ej är "perfekt", dvs jag gör inte saker tills fail på gymmet. Men utan fail kommer ju inte heller utveckling i samma utsträckning!

Och i onsdags kom jag en bit på väg över ett av de största hindren av alla som finns i mitt huvud: jag stod "fritt" på händer, om än med en kompis. Ja jag har en lång bit att vandra innan formen blir snygg, ja mina ben fladdrade som att jag härmade en väderkvarn, ja jag var LIVRÄDD och ja jag skrek som en stucken gris MEN JAG GJORDET!!! 🙏🏼 Det bästa av allt var dock att det var så jävla roligt, gud som jag och den arma stackaren som var min partner skrattade! 😂

Vad jag vill ha sagt med detta är att så mycket av allt vi inte tror oss kunna bemästra sitter i huvudet, på riktigt. För gemene man är det säkerligen inte en stor grej att våga stå på händer men för mig är det MASSIVT.

Mallig kommer jag nog aldrig bli för jag är långt ifrån duktig på Crossfit (olympiska lyft, skjut mig) men jag har utvecklats mer, både fysiskt och mentalt, på 3 månader som mejeriare än 6 år på gym.



Likes

Comments

Det är inte ofta jag får en mancrush längre (pga män är ofta just män, lägg vilken värdering ni vill i det) (girlscrushes däremot nästan every damn day pga qvinns är jävligt awesome) men nu har det nog banne mig hänt!

Började läsa denna bok häromdagen och har skrattat och nickat igenkännande med ett leende på läpparna. Kalle pratar faktiskt om träning på ett väldigt icke-komplicerat sätt. Bara man gör någonting med kroppen är det bättre än inget, kroppen mår bra av rörelse etc. Inget nytt jag vet, man ju hört det förut oändliga ggr, men här känns det inte bara som floskler utan man blir pepp!

Började dessutom titta på "Gympaläraren", en serie som gick på SVT förra våren, nu i veckan. Kalle åker där tillbaka till sin gamla högstadieskola för att se hur det är med barnen och idrotten där, om idrotten fortfarande är så laddad som det var när Kalle gick där.

Jag säger då det: tänk om man haft en Kalle som peppat en under idrotten i skolan, som lyssnat, försökt hjälpa en och ge råd. Fy fan va mycket lättare det hade varit.

För idrotten är precis som många av barnen beskriver; jävligt oförlåtande och kall - om man inte var duktig vill säga. Det som tas upp är ju att man är uppe för "allmän beskådning", både i omklädningsrum och även vid utförandet av de olika momenten. Alltså, ja. Vad gör det egentligen med en att vara en av dom som blir konstant vald sist, den som ingen passar till för att man bara gör fel (vilket ju såklart stämde för när man väl fick chansen så blev man så nervös så man fuckade upp), att vara den som kommer sist när det ska springas på tid? Svaret är: man gör minsta möjliga insats alternativt gör inget alls för man vill inte få upp varken ens egna eller andras förhoppningar. Det var liksom pinsamt om man verkligen ansträngde sig men det sket sig ändå så då var det liksom mentalt lättare att anamma attityden "äh, jag bryr mig inte".


Överlag är programmet ändock väldigt feelgood och myspys - finns på SVT Play! 

Likes

Comments

Det är konstigt det där med självuppfattning, att det är så himla svårt att ibland (läs: jämt) se sig själv på korrekt sätt.

Upp tills jag var ca 11 år tyckte jag idrotten var rolig i skolan. Jag har alltid tampats med självförtroendet så jag var inte den som tog för sig mest men ändå, jag tyckte det var skoj. Jag vann liksom diplom (what?) i 60 m spring, kast med liten boll och höjdhopp i fjärde klass.

BAM! Then puberty happened och livet blev oerhört komplicerat med ny kropp, nya känslor och allt var bara feeel. Jag började skolka mycket från gympan, skylla på sjukdom, glömda gympakläder etc. Detta fortsatte upp i högstadiet, skärpte dock till mig och fick i alla fall G i nian. Gymnasiet ska vi inte ens prata om; tror inte jag var på en enda gympalektion under mitt år på Solberga.

Story time: Tror det var sommarlovet mellan nian och första ring som jag skulle börja springa. Jag var lite tonårsfluffig (i mitt hövve där och då = STÖRST I VÄRLDEN) och tänkte typ, jag måste göra något åt detta. Sagt och gjort, gick upp SVINTIDIGT (gud förbjude att någon såg en liksom) en vardagsmorgon och lunkade iväg. De första 50 m tänkte jag, varför har jag inte gjort detta innan? 100 m senare förstod jag varför. Såhär i efterhand inser jag ju såklart att jag hade på tok för högt springtempo och sträckan var alldeles för lång för denna lata tonårstjej (kanske 3 km) vars enda motion var slow motion-walk till och från skolbussen. När jag kom hem igen kunde jag knappt gå upp för trappan pga benen värkte, lungorna värkte, huvudet värkte, ALLT VÄRKTE. Jag sprang aldrig nåt mer på ca 7 år. (Anekdot för Jössefors-bor: när jag lufsade förbi Forshälla kl 06:00 mötte jag en halvlullig Lill-Sören som undrandes ropade efter mig om jag var sen till sommarjobbet, haha.)

Det jag ska komma till med denna harang av ord är att jag på något vis fastnat i denna känsla/uppfattning av mig själv. Alltså att jag inte tycker om att träna, att jag skulle ta ett piller (om ett sådant fanns) om det fick mig att må lika bra samt let's face it, se likadan ut.

Men är det sanningen?

Jag har ändå tränat i över 6 års tid (Tack Annelie 😘 som drog med mig till Outlet vintern 2010!) på diverse olika gym samt hemma, i diverse olika träningsformer. Slår man ut det tror jag faktiskt jag skulle snitta ca 2 ggr per vecka över dessa år.

Så, för att citera mästaren Lofsan, det kanske faktiskt är dags att börja se mig själv som en tränande person och inte hålla fast vid detta motstånd jag så gärna förknippar mig med. Att lita på mig själv såpass att jag inte får ångest över en kass träningsvecka utan veta att jag kommer tillbaka till det. För att jag tycker det är roligt (med en massa positiva fördelar). Punkt. Och jag tror faktiskt jag börjat ta ett vacklande steg i den riktningen.

Vore ju även fint att kunna applicera detta på andra aspekter av ens liv, detta med självuppfattning...men en sak i sänder. 🙌🏼

Likes

Comments

Maken till seg månad alltså. AVSKYR januari. Vill bara dra ett täcke över hövve och sova bort skiten.

Jobba. Äta. Träna. Greja. Sova. Jobba. Äta. Träna. Greja. Sova. Verkligen stuck in a rut.

Måste försöka skärpa mig och hitta på något roligt.

Likes

Comments

Det är nu 8 år sedan du lämnade detta liv pappa. 8 år är en lång tid men på något konstigt sätt känns det nästan som det skulle vara ännu mer längesen.

Givetvis beror detta på att mitt liv har förändrats så otroligt mycket. Då var jag en 20-årig tjej som inte mådde bra och det höll ju i sig i några år.


Jag har läst på folkhögskola, KAU och UMU. Mamma brukar säga att du ville lära dig nytt, att du var intresserad av omvärlden, att både jag och Christoffer liknar dig där. Jag har jobbat i butiker, not my cup of tea detta med småprat och nya människor hela tiden, vet att det inte var din favorit heller. Jag jobbar nu som vårdadministratör och jag vill tro att du skulle varit stolt över mig, speciellt då jag jabbar på det ställe jag gör.

Jag har varit i fantastiska USA hela tre ggr - New York x två samt Los Angeles en gång. Jag har upplevt hur det är att flyga pappa, något som jag vet du var så rädd för.

Jag har varit ihop med min Tobias i 9 år; vi har bott tillsammans i Karlstad, köpt lägenhet och nu hus. Vi har skaffat två små odjur i form av Rut och Hulda, du vet ju hur galen jag alltid varit i katter.

Jag har blivit faster till den underbaraste lilla människan Dante, han du skulle varit farfar till.

Den Jennifer som du alltid kallade "tulla" har förändrats och växt upp. Men givetvis finns sidor och personlighetsdrag du skulle känna igen kvar. Jag är fortfarande sentimental så det förslår, jag grubblar och analyserar på tok för mycket. Jag mår fortfarande som bäst av att va med familjen och våra familjesammankomster kan fortfarande bli galet högljudda och stojjiga. Jag är fortfarande envis, som du, och jag har fortfarande svårt att förlora en diskussion, som du.


Och jag sörjer fortfarande att livet inte blev annorlunda för dig, att förutsättningarna inte ville sig i ditt fall. Att du inte fick se vilka fina människor som dina barn utvecklats till, att du inte fick vara farfar till Dante.


Det känns som ett annat liv när jag träffade dig den där dagen, för sista gången, i september 2008. Och tittar man tillbaka så känns det även så. Men en sak som inte förändrats är saknaden - jag saknade dig då, när du stod framför mig, och jag saknar dig nu. 


Grattis på 62-årsdagen pappa. ❣




Likes

Comments

Fina stunder med familjen ❤

I år var vi 15 pers uppe i Aschtan så det var livat. Mycket mat, mycket mys och m y c k e t paket. Jag var visst snäll i år också 😍

Juldagen spenderades i söffa med två pälsgrisar ❤

Julledigt ytterligare en vecka från jobbet dessutom! Så. Jävla. Gött.

Likes

Comments

Haha dagen efter jag skrev mitt för inlägg fick jag snoret-rinner-brytet ang min egen oduglighet.
"Varför håller jag på med Crossfit så svag och ograciös jag är med tillhörande dåligt flås?! Jag är så kass kass kass..."

Tobbe peppade mig och lyssnade, älskade karl ❣

Och idag klarade jag min första power snatch med vikt på stången ✌🏼️


Likes

Comments

Jahaja...så var man väl hooked då.

Efter dryga 1,5 månad får jag väl erkänna mitt nederlag. Hej å hå så pessimistisk jag var innan! Massa fördomar och var bara allmänt en debbie downer.

Jag gillar crossfit. Jag tycker det är kul med crossfit. #thereisaidit

Jag är långt ifrån duktig och ack så grön. Visst, jag har tränat med skivstång förut men never ever framför kroppen. Never ever flängt upp stången över hövve. Never ever "hoppat" med stången.

Det är lite av en förödmjukelse varje gång man tar klivet över tröskeln. Jag kan inte hoppa på lådan, jag kan inte göra en wall climb, jag kan inte stå i plankan över minuten. Man lär sig ödmjukhet. Jag har verkligen inte någon naturlig fallenhet.

Vad är det jag gillar då?
Snälla tålmodiga coacher som får en att känna sig proffsig men som påpekar vad man behöver jobba på. Timmen som passet varar tänker jag inte på något annat. Detta är helt magiskt för mig, jag som lever tre steg framåt alt tre steg bak. Jag har nog aldrig upplevt detta i träningssammanhang förut. Stämningen (cheesy, I know) är också fin, jag har pratat med mer folk under dessa få veckor än hela tiden combined på Lifestyle och Friskis. Man får tycka att det är störtlöjligt med high fives (been there) men dessa små saker gör uppenbarligen någonting. Sen är givetvis själva träningen rolig, jag gillar ju att jobba med stången. Visst hatar jag fortfarande burpees, jag tycker fortfarande att det är svinobehagligt att bli sådär galet andfådd och jag gruvar mig för den dagen löpning står med i WOD:en. Men att lära sig nytt och förhoppningvis komma över mentala barriärer är roligt.

Nervositeten inför varje pass börjar lätta, verkligen inte helt borta men framsteg görs. Jag blev ju ihopparad med en RX-dam mitt andra pass efter on-rampen (extremt nära-döden-upplevelse) som var typ min värsta mardröm men jag överlevde det också! Hon var dessutom supergullig och omhändertagande haha.

Så...nu i början är det väl en nyförälskelse givetvis. Så det blir väl mest katter och crossfit på denna blogg framöver 😂 Consider yourself warned!

PS. Tänk att Tobbe känner mig så väl att han fick rätt...trodde det aldrig själv!

Likes

Comments

Det årliga julbaket var då gjort ännu en gång. Dessa sötnosar ovan var väl de enda av våra projekt som det var smooth sailing på - biskvierna i år var riktigt jävliga. Men även om utseendet kanske inte är med dom så smakar de nog lika mumsigt i alla fall 👌

I år kommer kusinerna till oss över jul! 🎄🎅 Ska bli så mysigt,  har aldrig firat med Lizette och Denize bara en gång (på själva julafton) så nu känns det extra speciellt i år.

Hoppas jag blir klar med julklappshandlinga idag...vore skönt att kunna lägga det åt sidan nu. 🎁

Likes

Comments

Eh, ja man blir ju minst sagt ödmjuk av denna träningsform jag håller på med. Tänker: men det där klarar jag nog! 5 sekunder senare: nope. Det var med andra ord skämmigt igår på passet. Men men, påt igen på måndag! 🙈

Denna helg blir det julfixande av olika slag. Ska baka baka baka med mormor idag och imöra blir det julklappsinköp.🎁

Ska vara ledig måndag - hur gött?! Ska bara skrota mest hela dagen, sjukt underskattad syssla.

I onsdags var vi ett gäng från jobbet som band kransar. Mäkta stolt blev jag över denna skapelse 😁 Väldigt mysig kväll på Hedlunds blommor!

Likes

Comments